/från min huvudblogg 28 juli 2018/
Innan progg-gruppen Blå Tåget hette Blå Tåget hette de Gunder Hägg. De fick byta namn för att löparen med samma namn hade en del invändningar..
1969 kom deras första LP - Tigerkaka. Har länge väntat på att dess titellåt (eller nästan titellåt, den heter Tigerkakan med bestämd artikel) ska läggas ut på YouTube.
Nu har det skett. Den kan höras här.
Låt er inte förvillas av datumet som är utsatt - 5 november 2014 - för det syftar på när ämnet "Blå Tåget" skapades som kategori. Och inte på låten.
Många låtar har faktiskt lagts ut de allra senaste dagarna.
Tigerkakan var en av de allra första låtarna av Gunder Hägg/Blå Tåget som jag hörde. På en musikfestival på Gärdet torsdagen den 20 augusti 1970. Och det var den enda av deras låtar jag mindes från den dagen, Jag blev imponerad av dess underfundiga text.
Så imponerad att jag till och med nämnde just den låten i min dagbok denna dag.
Så här skrev jag "Åkte till festivalen på kvällen. Det var kallt och jag frös en del. 'Gunder Hägg' var bra, speciellt 'Man kan inte både äta kakan och ha den kvar'. (Tigerkaka)."
Ja, Tigerkakan har faktiskt en både fyndig och genomtänkt text. Den är väl värd att lyssna på.
Den handlar om myten om hur det svenska "välståndet" på ett harmoniskt sätt byggdes upp i samarbete mellan den reformistiska socialdemokratin och storkapitalet. Och är något som hela världen borde avundas...
Med ett medvetet "infantilt" språkbruk karikeras högersocialdemokratiska och liberala föreställningar.
En annan av Gunder Hägg/ Blå Tågets låtar från deras första LP som nu lagts ut är Om idealismen, som kan höras här.
Den handlade om löparen de tog sitt namn från. Den har en också en ganska så fyndig text. Och är också väl värd att lyssna på.
Att han avstängdes pga av professionalism beskrivs som en resultat av en form av falsk "idealism", som har som syfte att tjäna "den slemmaste kapitalism" och dölja att "makten är professionell"...
Man kan kanske förstå att löparen Gunder Hägg ville att de skulle byta namn. Han var inte speciellt vänster, och ville förstås inte förknippas med dem alls....
Dessutom har denna låt också lagts ut.
Den heter Kära nån och har en milt sagt deprimerande text. Som på många sätt verkar än mer aktuell idag än då.
Man kan kanske säga att den är en pessimistisk framtidsvision. Mycket kortfattad, men mycket slagkraftig, på sitt sätt.
Sunday, August 2, 2020
Trackslistan, Troll och Jimmy Dean
Jag brukar då och då nämna att jag slutade att lyssna på topplistor
1971. Det är i stort sett sant - och först nu har jag kommit på att det
i all fall går att ta igen det - på något sätt...
Jag trodde fram till nyligen att det inte fanns några topplistor för
popmusik efter att Tio i Topp och Kvällstoppen lades ner 1974 respektive
1975.
Men det var ju fel. När Tio i Topp lagt mer 1974 kom ett program som
hette Poporama . Det var inte direkt en lista,, men det sändes varje
vecka och lyssnarna fick skicka in förslag på låtar, och de som fick
mest röster spelades upp. Det fanns ingen gradering, och ingen etta..,
,men de nykomlingar som fick mest röster bland nykomlingarna kallades
för Smash Hits, och fick på så sätt en särställning.
Men 1984 ersattes det med ett program som i mycket liknade Tio i Topp.
Det hette Trackslistan och liksom Tio i Topp var den stora majoriteten
av låtar på engelska. Den röstades fram på olika sätt, som ändrades
genom åren. Men jag antar att det - likasom Tio i Topp - mest var
ungdomar som röstade - det verkar i alla fall så på de flesta av de
låtar som kom högst upp.
Det kom förresten efter ett tag också en efterträdare till Kvällstoppen.
Den började sändas samma år som Kvällstoppen lades ner, finns ännu
idag, och heter numera Sverigetopplistan. Allt detta hade jag verkligen
ingen aning om.
Eftersom mina kunskaper om popmusik efter 1971 är så fragmentariska har
jag de senaste dagarna roat mig med att gå igenom både Poporama och
Trackslistan, som finns på nätet . Inte allt, förstås, men jag har
kollat ett stort antal låtar och lyssnat igenom ganska mycket.
På Wikipedia finns alla "smash hits" under uppslagsordet "Poporama". De
länkar ju inte till en musikvideo, men det kan man ju göra själv.
På en sajt som heter Nostalgilistan finns (bland annat) alla veckors Trackslistan, Och där finns det oftast länkar till musikvideor.
Allt detta känns konstigt. Det här var en värld jag var en sorts del av
- som lyssnare - som jag lämnade våren 1971. Inte av fri vilja, utan
genom något som nästan upplevdes som en programmering. Och som startade
med ett psykotiskt genombrott.
Därför finns det en känsla av mycket starkt vemod, men också av en smula
glädje, av att gå igenom något som jag kanske inte skulle lämnat om...
När jag sakta gick igenom listorna fastnade jag för många av sångerna.
En av dem var "Jimmy Dean". , som släpptes 1989 och kom upp på
Trackslistan 1990.
Den finns på YuoTube som musikvideo och från ett live-framträdande.
Det är en sång av en tjejgrupp som besjunger en man som sägs heta
"Jimmy Dean". Det är uppsluppen och charmig, och är helt klart en
parodisk sång. Det är en ganska så hejdlös parodi på idoldyrkan...
Men vem handlar den om? Det finns faktiskt två alternativ. Antingen
handlar den om en countrysångare i USA, som hette Jimmy Dean. Han dog
2010, och skulle kunna ha hört den parodiska sången.
Å andra sidan famns det en betydligt mer känd tonårsidol som hette James
Dean, som dog i en bilolycka 1955. Nu kan man läsa på Wikipedia att
denne James Dean ibland också kallades.... Jimmy Dean.
Det är definitivt troligast att låten syftar på honom.
Den är rolig. Och väl värt att lyssna på.
Saturday, July 25, 2020
Jesu järnväg
(Från min huvudblogg 23/6 2017./
Det finns en sång som jag minns från barndomen som så ledsam att den var rent otäck.
Jag har bara mints några rader från den men nu upptäcker jag den på YouTube. Den heter Jesu järnväg och kan höras här.
Av olika anledningar gick den djupt in i mig.
Nu har jag alltså hört den i sin helhet. Det har jag inte gjort sedan jag var barn.
PS. Fast melodin är inte riktigt densamma i denna version.
Det finns en sång som jag minns från barndomen som så ledsam att den var rent otäck.
Jag har bara mints några rader från den men nu upptäcker jag den på YouTube. Den heter Jesu järnväg och kan höras här.
Av olika anledningar gick den djupt in i mig.
Nu har jag alltså hört den i sin helhet. Det har jag inte gjort sedan jag var barn.
PS. Fast melodin är inte riktigt densamma i denna version.
Friday, July 24, 2020
Massiel och La, la, la
Råkade kolla på länkar till Eurovision Song Context och hittade då bland annat denna sång.
Året var 1968, sången hette La, la, la och sångerskan gick under artistnamnet Massiel - men hette egentligen María de los Ángeles Felisa Santamaría Espinosa.
Sången var alltså Spaniens bidrag till tävlingen.
Den som vill läsa mer om sångerskan kan göra det här . Hon ger ett sympatiskt intryck - bland annat blev hon uppenbarligen senare aktiv motståndare till Francoregimen.
Samma år var Sveriges bidrag Claes-Göran Hederströms "Det börjar verka kärlek banne mig". Att det blev Massiel som vann och inte Hederström är ju inte direkt konstigt - de spelar ju inte riktigt i samma division.
Jag minns lite vagt att jag gillade Massiels sång. Och när jag nu hörde den tror jag att det var första gången sedan 1968... Och gillar den nog ännu mer än jag gjorde då.
Massiel 1968
Året var 1968, sången hette La, la, la och sångerskan gick under artistnamnet Massiel - men hette egentligen María de los Ángeles Felisa Santamaría Espinosa.
Sången var alltså Spaniens bidrag till tävlingen.
Den som vill läsa mer om sångerskan kan göra det här . Hon ger ett sympatiskt intryck - bland annat blev hon uppenbarligen senare aktiv motståndare till Francoregimen.
Samma år var Sveriges bidrag Claes-Göran Hederströms "Det börjar verka kärlek banne mig". Att det blev Massiel som vann och inte Hederström är ju inte direkt konstigt - de spelar ju inte riktigt i samma division.
Jag minns lite vagt att jag gillade Massiels sång. Och när jag nu hörde den tror jag att det var första gången sedan 1968... Och gillar den nog ännu mer än jag gjorde då.
Massiel 1968
Tuesday, July 14, 2020
Simmar verkligen fisken långsammare varje år?
I sitt sista album från 2013 var alla Raymond & Marias sånger på
engelska. Där kan man finna en fascinerande sång - med titeln The Fish Are Swimming Slower Every Year.
Raymond & Maria tillhör mina absoluta favoriter, och deras texter är nästan alltid fascinerande. I en annan sång ställs frågan varför storstadskvinnor faller ner och dör - är det kanske något de inte får?
I denna sång förklarar en kvinna för någon - kanske en man - varför hon inte kan komma tillbaka ikväll. Ett av skälen är just att fiskarna simmar långsammare varje år. Sambandet mellan dessa två saker klarläggs aldrig - man kan ju fundera på frågan när man ska försöka somna. Antingen somnar man av den olösliga frågan - eller också kommer den att hålla en vaken hela natten.
Det är nog bäst att inte försöka.
PS.
Att storstadskvinnor regelbundet faller ner och dör är ju milt sagt något mycket oroande. Att fisken simmar långsammare varje år borde ju också ses som något mycket allvarligt. Dessbättre verkar ju ingetdera av dessa påståenden vara sanna.
Å andra kan man ju i media och annorstädes se andra lika oroande påståenden - som är sanna.
-------------------------------------------------
Nedan: Långsammare eller inte, fiskarna kanske ändå kan frälsas. Bilden är gjord av Victor Wolfvoet (1612 – 1652), och föreställer hur helgonet Sankt Antonius predikar för fiskar....
Raymond & Maria tillhör mina absoluta favoriter, och deras texter är nästan alltid fascinerande. I en annan sång ställs frågan varför storstadskvinnor faller ner och dör - är det kanske något de inte får?
I denna sång förklarar en kvinna för någon - kanske en man - varför hon inte kan komma tillbaka ikväll. Ett av skälen är just att fiskarna simmar långsammare varje år. Sambandet mellan dessa två saker klarläggs aldrig - man kan ju fundera på frågan när man ska försöka somna. Antingen somnar man av den olösliga frågan - eller också kommer den att hålla en vaken hela natten.
Det är nog bäst att inte försöka.
PS.
Att storstadskvinnor regelbundet faller ner och dör är ju milt sagt något mycket oroande. Att fisken simmar långsammare varje år borde ju också ses som något mycket allvarligt. Dessbättre verkar ju ingetdera av dessa påståenden vara sanna.
Å andra kan man ju i media och annorstädes se andra lika oroande påståenden - som är sanna.
-------------------------------------------------
Nedan: Långsammare eller inte, fiskarna kanske ändå kan frälsas. Bilden är gjord av Victor Wolfvoet (1612 – 1652), och föreställer hur helgonet Sankt Antonius predikar för fiskar....
Wednesday, July 8, 2020
Devil´s Rain - en film som absolut inte rekommenderas
Igår upptäckte jag att filmen Devil´s Rain finns på YouTube
.
Jag hade sett den förut - närmare bestämt den 1 juni 1976. Det var en tisdag, och jag hade då just fått pengar och använt en del av dem till att betala tillbaka en skuld. Men det fanns ändå pengar kvar, och då gick just denna film på bio. Fast i Sverige hette den "I Satans klor".
Så jag gick och såg den, och märkte när jag kom ut att den hade gett mig en nästan outhärdlig ångest. Den var så intensiv att jag gick till psyket på S:t Görans sjukhus. Det var dock inte till någon större hjälp.
Igår kväll såg jag om den. Denna gång blev jag inte rädd, men det var ingen film som jag tyckte var vare sig intressant eller spännande.
Mina känslor blev nu denna gång en säregen blandning av uttråkning och äckel. Större delen av filmen var jag uttråkad, men mot slutet blev jag snarare äcklad.
Sedan kollade jag en trailer, och upptäckte att Church of Satans ledare Anton LaVey hade en biroll i filmen. Det hade han förstås gjort för pengarnas skull - annars är det lite märkligt att ledaren för världens då mest kända satanistorganisation ville delta i en film där satanism framförallt associeras med slem och äckel.
Och med någonting som alltså kallas "Devil´s Rain", en säregen apparat där människors själar fångas för att genomlida en tröstlös och ångestfull ensamhet - i vad som kanske ska föreställa en evighet.
Men i slutet slås denna apparat sönder, och det ser ut som om "godheten" segrar, och alla satanister smälter ihop och blir till en flytande äcklig massa. Men det visar sig på filmen sista kanske 20 sekunder att ondskan ändå segrat, och en kvinnlig huvudperson fångas i "Devil´s Rain"., som tydligen finns kvar som ett andligt tillstånd trots att apparaten är förstörd.
Det var kanske detta slut som skapade min panik. Men jag är inte säker.
Se inte filmen om du vill se en bra, eller ens uthärdlig, film. Men om du har specialiserat dig på att studera satanistfilmens idéhistoria, eller vad man nu kan kalla det, ska du förstås se den.
Jag hade sett den förut - närmare bestämt den 1 juni 1976. Det var en tisdag, och jag hade då just fått pengar och använt en del av dem till att betala tillbaka en skuld. Men det fanns ändå pengar kvar, och då gick just denna film på bio. Fast i Sverige hette den "I Satans klor".
Så jag gick och såg den, och märkte när jag kom ut att den hade gett mig en nästan outhärdlig ångest. Den var så intensiv att jag gick till psyket på S:t Görans sjukhus. Det var dock inte till någon större hjälp.
Igår kväll såg jag om den. Denna gång blev jag inte rädd, men det var ingen film som jag tyckte var vare sig intressant eller spännande.
Mina känslor blev nu denna gång en säregen blandning av uttråkning och äckel. Större delen av filmen var jag uttråkad, men mot slutet blev jag snarare äcklad.
Sedan kollade jag en trailer, och upptäckte att Church of Satans ledare Anton LaVey hade en biroll i filmen. Det hade han förstås gjort för pengarnas skull - annars är det lite märkligt att ledaren för världens då mest kända satanistorganisation ville delta i en film där satanism framförallt associeras med slem och äckel.
Och med någonting som alltså kallas "Devil´s Rain", en säregen apparat där människors själar fångas för att genomlida en tröstlös och ångestfull ensamhet - i vad som kanske ska föreställa en evighet.
Men i slutet slås denna apparat sönder, och det ser ut som om "godheten" segrar, och alla satanister smälter ihop och blir till en flytande äcklig massa. Men det visar sig på filmen sista kanske 20 sekunder att ondskan ändå segrat, och en kvinnlig huvudperson fångas i "Devil´s Rain"., som tydligen finns kvar som ett andligt tillstånd trots att apparaten är förstörd.
Det var kanske detta slut som skapade min panik. Men jag är inte säker.
Se inte filmen om du vill se en bra, eller ens uthärdlig, film. Men om du har specialiserat dig på att studera satanistfilmens idéhistoria, eller vad man nu kan kalla det, ska du förstås se den.
Wednesday, June 24, 2020
Femböckerna - där barnen hade rätt och de vuxna hade fel
Medan anti-piraterna i många fall håller YouTube i ett
järngrepp, finns det vissa områden de inte brukar röra.
Exempelvis gamla filmer som idag inte på något sätt anses
hota några nyproduktioner.
Filmer vars handling är tagen från barn-och ungdomsböckerna av Enid Blyton tycks vara en av dem.
Och kommer kanske att vara tills något bok-eller filmbolag får intresse av att satsa på Blyton-berättelser. Då kommer nog YouTube snabbt att rensas från allt som kan konkurrera med ett sådant projekt.
Blyton skrev oerhört mycket, men jag tror att hennes "Fem-böcker"" kanske var den största framgången.
För de som inte vet något om dem kan jag kort säga detta. De handlar om fyra barn och en hund, som löser brottsfall. Av de fyra barnen är två pojkar, ett en "vanlig" flicka, och ett en flicka som vill vara pojke. Hon heter Georgina men vill kallas George. Hon lyckas också ganska ofta lura människor som inte känner henne att hon verkligen är en pojke.
Inte nog med att hon framställs som mycket sympatisk. Hon är förmodligen den mest personliga, den mest intressanta, och kanske den mest intelligenta av de fyra.
Hon var min favorit när jag läste dem i elvaårsåldern; jag misstänker att hon också var Blytons favorit.
Om någon därav kan tro att Blyton-böckerna så att säga skulle kunna "HBTQ-certifieras" /sic/ har hen förstås fel... För även om Blyton uppenbarligen uppskattar flickor som vill vara pojkar verkar hon mest av allt äcklas av pojkar som vill vara flickor. Och för den delen också pojkar som endast har långt hår. När en på så sätt "feminiserad" pojke i en av hennes böcker, blir mobbad, uttalar Blyton på ett ganska så smaklöst sätt sin sympati för mobbarna....
Nåväl. jag läste nog de flesta, eller i alla fall många, av fem-böckerna när jag var barn, Men jag fick aldrig tag på den första, om hur de fem blir en grupp när de möts första gången
Men nu finns den filmad på YouTube i flera versioner, och en kan ses här. Och det är inte svårt att hitta många av de andra fem-böckerna i lite olika versioner för den som letar lite..
Det var alltså 1966 jag upptäckte Blyton-böckerna, närmare bestämt på våren. Jag blev oerhört förtjust i dem. de grep in i mig, på ett sätt som kan te sig konstigt.
Men egentligen är det inte speciellt konstigt.
Under 1970-talet myntade en kompis till mig skämtsamt uttrycket "elementärt barnmedvetande". Uttrycket var en parafras på en term som ofta används i socialistiska och marxistiska sammanhang - "elementärt klassmedvetande" . Egentligen syftade han på ett yngre syskon som hade någon sorts grundläggande insikt om att barn inte endast är underordnade de vuxna, utan dessutom mycket ofta är orättvist behandlade.
Detta perspektiv finns absolut i Blytons böcker., men hon lägger också till en annan dimension.. Det pågår otäcka saker i vuxenvärlden. En del vuxna är direkt inblandade i det... medan andra vuxna oftast inte fattar att det pågår. Och när barnen upptäcker att det sker något skumt blir de vanligtvis misstrodda. De blir inte endast misstrodda -- de vuxna brukar direkt hindra dem från att undersöka saken. Inte för att de är rädda för att barnen ska råka ut för de gangsters som de vuxna ändå tror inte existerar. Utan mest pga deras rädsla för att barnen ska göra bort sig - ex.vis genom att springa runt på främmande tomter i jakten efter "spår".
Sådana teman har nog funnits i en hel del andra barnböcker, åtminstone från och med andra delen av 1900-talet, Men det var hos Blyton jag först stötte på den.... '
Det var en upplevelse. Den blev inte mindre en sådan för att letandet efter orsakerna till de otäcka mysterierna ledde barnen till så exotiska platser som underjordiska tunnlar, grottor , slott., till synes obebodda öar...
Det bör här säga att detta gäller inte endast fem-böckerna, utan i stort sett alla Blyton-böcker – i alla fall de som riktar sig till barn av båda könen. Hon skrev också flickböcker, men dem har jag tyvärr inte läst - det skulle inte förvåna mig om en del av dessa inslag också finns där - men jag har alltså inte kollat.
Jag minns känslan av - vad ska jag säga - nån form av nästan mystisk samvaro jag fick av att läsa dessa böcker. De kändes som om de talade direkt till mig - och därför avvisade jag snabbt alla argument mot att läsa Blyton från de två kvinnliga bibliotekarierna i vårt skolbibliotek.
Snabbt - och lite roat. På sätt och vis understödde ju deras fåfänga försök att få mig att sluta läsa dem de teman som fanns i Blyton-böckerna - vuxna VAR verkligen dumma och saknade sinne för det som var viktigt...
Jag undrar förresten lite över en annan sak. Om man söker på Enid Blyton i Svenska Dagbladets (SvD) historiska arkiv hittar man på femtiotalet och det tidiga sextiotalet nästan endast artiklar där författaren oroar sig för hur dålig smak barn får i sig genom att läsa Blyton-böcker - och därmed implicit eller explicit reser frågan om hur vi ska få barnen att läsa "god" litteratur
Eftersom SvD var en högertidning tyder ingenting på att det som irriterade dem hos Blyton var den för mig ibland lätt störande engelska patriotism med någon sorts kalla krigs-perspektiv - som ligger under ytan på väldigt många Blyton-böcker. Man kan nog snarare se deras reaktion som en form av paternalistisk "uppfostrande" attityd som då var vanlig från både höger och vänster. Fattar verkligen inte barnen att Blyton-böckerna är ytliga, klichéartade och kan utgöra et stort hinder för dem att verkligen kunna läsa VERKLIG litteratur... Eller så verkade de mena.
Men denna "verkliga" litteratur hade kanske inte det som förmodligen tilltalade många barn när de läste Blyton - - att barnen kunde se det onda som vuxna inte ser, bekämpa det onda som vuxna inte vågar möta, och i slutet av varje bok triumferande visa att det var barnen som hade rätt - hela tiden
Filmer vars handling är tagen från barn-och ungdomsböckerna av Enid Blyton tycks vara en av dem.
Och kommer kanske att vara tills något bok-eller filmbolag får intresse av att satsa på Blyton-berättelser. Då kommer nog YouTube snabbt att rensas från allt som kan konkurrera med ett sådant projekt.
Blyton skrev oerhört mycket, men jag tror att hennes "Fem-böcker"" kanske var den största framgången.
För de som inte vet något om dem kan jag kort säga detta. De handlar om fyra barn och en hund, som löser brottsfall. Av de fyra barnen är två pojkar, ett en "vanlig" flicka, och ett en flicka som vill vara pojke. Hon heter Georgina men vill kallas George. Hon lyckas också ganska ofta lura människor som inte känner henne att hon verkligen är en pojke.
Inte nog med att hon framställs som mycket sympatisk. Hon är förmodligen den mest personliga, den mest intressanta, och kanske den mest intelligenta av de fyra.
Hon var min favorit när jag läste dem i elvaårsåldern; jag misstänker att hon också var Blytons favorit.
Om någon därav kan tro att Blyton-böckerna så att säga skulle kunna "HBTQ-certifieras" /sic/ har hen förstås fel... För även om Blyton uppenbarligen uppskattar flickor som vill vara pojkar verkar hon mest av allt äcklas av pojkar som vill vara flickor. Och för den delen också pojkar som endast har långt hår. När en på så sätt "feminiserad" pojke i en av hennes böcker, blir mobbad, uttalar Blyton på ett ganska så smaklöst sätt sin sympati för mobbarna....
Nåväl. jag läste nog de flesta, eller i alla fall många, av fem-böckerna när jag var barn, Men jag fick aldrig tag på den första, om hur de fem blir en grupp när de möts första gången
Men nu finns den filmad på YouTube i flera versioner, och en kan ses här. Och det är inte svårt att hitta många av de andra fem-böckerna i lite olika versioner för den som letar lite..
Det var alltså 1966 jag upptäckte Blyton-böckerna, närmare bestämt på våren. Jag blev oerhört förtjust i dem. de grep in i mig, på ett sätt som kan te sig konstigt.
Men egentligen är det inte speciellt konstigt.
Under 1970-talet myntade en kompis till mig skämtsamt uttrycket "elementärt barnmedvetande". Uttrycket var en parafras på en term som ofta används i socialistiska och marxistiska sammanhang - "elementärt klassmedvetande" . Egentligen syftade han på ett yngre syskon som hade någon sorts grundläggande insikt om att barn inte endast är underordnade de vuxna, utan dessutom mycket ofta är orättvist behandlade.
Detta perspektiv finns absolut i Blytons böcker., men hon lägger också till en annan dimension.. Det pågår otäcka saker i vuxenvärlden. En del vuxna är direkt inblandade i det... medan andra vuxna oftast inte fattar att det pågår. Och när barnen upptäcker att det sker något skumt blir de vanligtvis misstrodda. De blir inte endast misstrodda -- de vuxna brukar direkt hindra dem från att undersöka saken. Inte för att de är rädda för att barnen ska råka ut för de gangsters som de vuxna ändå tror inte existerar. Utan mest pga deras rädsla för att barnen ska göra bort sig - ex.vis genom att springa runt på främmande tomter i jakten efter "spår".
Sådana teman har nog funnits i en hel del andra barnböcker, åtminstone från och med andra delen av 1900-talet, Men det var hos Blyton jag först stötte på den.... '
Det var en upplevelse. Den blev inte mindre en sådan för att letandet efter orsakerna till de otäcka mysterierna ledde barnen till så exotiska platser som underjordiska tunnlar, grottor , slott., till synes obebodda öar...
Det bör här säga att detta gäller inte endast fem-böckerna, utan i stort sett alla Blyton-böcker – i alla fall de som riktar sig till barn av båda könen. Hon skrev också flickböcker, men dem har jag tyvärr inte läst - det skulle inte förvåna mig om en del av dessa inslag också finns där - men jag har alltså inte kollat.
Jag minns känslan av - vad ska jag säga - nån form av nästan mystisk samvaro jag fick av att läsa dessa böcker. De kändes som om de talade direkt till mig - och därför avvisade jag snabbt alla argument mot att läsa Blyton från de två kvinnliga bibliotekarierna i vårt skolbibliotek.
Snabbt - och lite roat. På sätt och vis understödde ju deras fåfänga försök att få mig att sluta läsa dem de teman som fanns i Blyton-böckerna - vuxna VAR verkligen dumma och saknade sinne för det som var viktigt...
Jag undrar förresten lite över en annan sak. Om man söker på Enid Blyton i Svenska Dagbladets (SvD) historiska arkiv hittar man på femtiotalet och det tidiga sextiotalet nästan endast artiklar där författaren oroar sig för hur dålig smak barn får i sig genom att läsa Blyton-böcker - och därmed implicit eller explicit reser frågan om hur vi ska få barnen att läsa "god" litteratur
Eftersom SvD var en högertidning tyder ingenting på att det som irriterade dem hos Blyton var den för mig ibland lätt störande engelska patriotism med någon sorts kalla krigs-perspektiv - som ligger under ytan på väldigt många Blyton-böcker. Man kan nog snarare se deras reaktion som en form av paternalistisk "uppfostrande" attityd som då var vanlig från både höger och vänster. Fattar verkligen inte barnen att Blyton-böckerna är ytliga, klichéartade och kan utgöra et stort hinder för dem att verkligen kunna läsa VERKLIG litteratur... Eller så verkade de mena.
Men denna "verkliga" litteratur hade kanske inte det som förmodligen tilltalade många barn när de läste Blyton - - att barnen kunde se det onda som vuxna inte ser, bekämpa det onda som vuxna inte vågar möta, och i slutet av varje bok triumferande visa att det var barnen som hade rätt - hela tiden
Sunday, June 7, 2020
En sång om en flytt
En på många sätt sorglig händelsekedja (och en stark känsla av dåligt samvete!) får mig att göra en oerhört långsökt association. En mycket, mycket långsökt association till sången Living Next Door to Alice.
Nej, det går inte att på något sätt lista ut vad det handlar om, om man inte redan känner till det...
Nej, det går inte att på något sätt lista ut vad det handlar om, om man inte redan känner till det...
Wednesday, May 20, 2020
Syndafloden
Kom plötsligt på att jag gick och nynnade på den hemska sången "Varför bygger du Noa en båt?" som en gång skrämde mig ordentligt och fick mig att börja gråta - som barn. På YouTube kan den höras - här.
Att jag just i dessa dagar nynnar på denna är ju ingen tillfälligt; strax innan hade jag dessutom läst rubriker om att Anders Tegnell just nu säger att vi nåt en "ny nivå" av smittspridning.
Men, nej, jag anser definitivt inte att syndafloden någonsin har funnits eller för den delen att Noa någonsin har existerat.
Men berättelsen har ändå en form av symbolisk tyngd. I denna orsakades floden av att människorna hade gjort jorden "fördärvad och full av våld" (Första Moseboken 6:11).
I detta finns ju ingen skillnad jämfört med idag.
Nej, jag vill förstås inte hävda att covid-19 och/eller den globala uppvärmningen är något "Guds straff" - men faktum kvarstår att att om vi hade byggt upp ett rättvist och samtidigt rationellt samhälle skulle den globala uppvärmningen inte ha ägt rum.
Och vi skulle ha kunnat hantera pandemier mycket bättre än nu.
Nej, det behövs ju egentligen ingen Gud för att "straffa". Vissa processer har inbyggda system, som straffar de som frammanar dem. Och tyvärr också de som endast står bredvid och i alla fall inte lyckas stoppa fördärvet.
-------------------------------------------------------------------------
1. Varför bygger du, Noa, en båt?
Bygga båt uppå land,
långt från närmaste strand,
ingen enda av oss det förstår.
2. Jo, se Herren har talat och sagt
att han snart ämnar visa sin makt.
Ingen bättra sej vill
eller ens lyssna till
och nu måste ni alla förgås.
3. Sinsemellan de rådslår så smått:
har därhän det då verkligen gått?
Nej, det är nog ej så,
ingen det kan förstå,
därför fortsätter vi såsom förr.
4. Tiden ilar och Noa har brått
att fullborda det uppdrag han fått.
Under tiden man ler
och på byggnaden ser.
Stackars Noa har mist sitt förstånd!
5. Han har sagt att en dom förestår
nu i över etthundrade år.
Allting är sej ju likt,
landet bördigt och rikt,
allesammans av oss mår vi bra.
6. Men en dag börjar stormvindar gny
uti väster vid mörknande sky.
Nu ses Noa gå in
uti byggnaden sin.
och Jehova slöt dörren själv till.
7. Än man skämtar och ler liksom förr
och man rycker i gudsmannens dörr:
Noa, kom till oss ut,
detta regn tar snart slut,
ingen segeltur får du ännu!
8. Himlens fönster dock öppnas alltmer,
regnet strömmar från skyarna ner.
Tänk om Noa haft rätt!
Är väl detta det sätt
varpå alla vi måste förgås?
9. Svaret kommer från allmaktens Gud:
jag har sänt till er Noa med bud,
men ni ville ej då
gamle Noa förstå
och nu har ni ert syndamått fyllt.
10. Arken seglar så mäktig och trygg
på de väldiga vågornas rygg.
Den som bor däruti
trygg och säker kan bli
tills den stannar på Ararats berg.
11. Men en ark av ett helt annat slag
Herren Jesus ses bygga idag.
Tvivlar du eller tror?
På dej själv det beror
om i djupet du hamnar en dag.
12. Än är dörren till arken ej stängd
för den larmande, tanklösa mängd.
Men en dag blir försent,
fast du ej det ment:
dörren stängs då för evigt av Gud.
f
Syndafloden i Gustavo Derés tolkning.
Att jag just i dessa dagar nynnar på denna är ju ingen tillfälligt; strax innan hade jag dessutom läst rubriker om att Anders Tegnell just nu säger att vi nåt en "ny nivå" av smittspridning.
Men, nej, jag anser definitivt inte att syndafloden någonsin har funnits eller för den delen att Noa någonsin har existerat.
Men berättelsen har ändå en form av symbolisk tyngd. I denna orsakades floden av att människorna hade gjort jorden "fördärvad och full av våld" (Första Moseboken 6:11).
I detta finns ju ingen skillnad jämfört med idag.
Nej, jag vill förstås inte hävda att covid-19 och/eller den globala uppvärmningen är något "Guds straff" - men faktum kvarstår att att om vi hade byggt upp ett rättvist och samtidigt rationellt samhälle skulle den globala uppvärmningen inte ha ägt rum.
Och vi skulle ha kunnat hantera pandemier mycket bättre än nu.
Nej, det behövs ju egentligen ingen Gud för att "straffa". Vissa processer har inbyggda system, som straffar de som frammanar dem. Och tyvärr också de som endast står bredvid och i alla fall inte lyckas stoppa fördärvet.
-------------------------------------------------------------------------
1. Varför bygger du, Noa, en båt?
Bygga båt uppå land,
långt från närmaste strand,
ingen enda av oss det förstår.
2. Jo, se Herren har talat och sagt
att han snart ämnar visa sin makt.
Ingen bättra sej vill
eller ens lyssna till
och nu måste ni alla förgås.
3. Sinsemellan de rådslår så smått:
har därhän det då verkligen gått?
Nej, det är nog ej så,
ingen det kan förstå,
därför fortsätter vi såsom förr.
4. Tiden ilar och Noa har brått
att fullborda det uppdrag han fått.
Under tiden man ler
och på byggnaden ser.
Stackars Noa har mist sitt förstånd!
5. Han har sagt att en dom förestår
nu i över etthundrade år.
Allting är sej ju likt,
landet bördigt och rikt,
allesammans av oss mår vi bra.
6. Men en dag börjar stormvindar gny
uti väster vid mörknande sky.
Nu ses Noa gå in
uti byggnaden sin.
och Jehova slöt dörren själv till.
7. Än man skämtar och ler liksom förr
och man rycker i gudsmannens dörr:
Noa, kom till oss ut,
detta regn tar snart slut,
ingen segeltur får du ännu!
8. Himlens fönster dock öppnas alltmer,
regnet strömmar från skyarna ner.
Tänk om Noa haft rätt!
Är väl detta det sätt
varpå alla vi måste förgås?
9. Svaret kommer från allmaktens Gud:
jag har sänt till er Noa med bud,
men ni ville ej då
gamle Noa förstå
och nu har ni ert syndamått fyllt.
10. Arken seglar så mäktig och trygg
på de väldiga vågornas rygg.
Den som bor däruti
trygg och säker kan bli
tills den stannar på Ararats berg.
11. Men en ark av ett helt annat slag
Herren Jesus ses bygga idag.
Tvivlar du eller tror?
På dej själv det beror
om i djupet du hamnar en dag.
12. Än är dörren till arken ej stängd
för den larmande, tanklösa mängd.
Men en dag blir försent,
fast du ej det ment:
dörren stängs då för evigt av Gud.
f
Syndafloden i Gustavo Derés tolkning.
Tuesday, May 19, 2020
Det spräckliga bandet
I tio- och elvaårsåldern läste jag ut alla Sherlock Holmes-berättelser. Åtminstone tror jag att det var alla.
Jag blev mycket fascinerad, och tyckte att de var oerhört spännande.
Den som jag tyckte bäst om var nog *"Baskervilles hund", som förresten kan ses i en TV-filmad version med Jeremey Brett från 1988, här.
Författare till berättelserna om Sherlock Holmes var, förstås, Arthur Conan Doyle. Han var en mångsidig man, som förutom böckerna om Sherlock Holmes också bland annat skrev "En försvunnen värld", om hur en excentrisk forskare finner ett område på jorden där dinosaurier, neandertalmänniskor och Homo Sapiens lever tillsammans. Fast inte friktionsfritt, vilket framgår i bokens olustiga slut.
Jag blev för det mesta inte rädd av att läsa Doyles berättelser. Men det fanns två undantag. Ett av dem var Sherlock Holmes-berättelsen "Det spräckliga bandet".. En riktigt bra filmversion av denna (ocså med Jermey Brett) kan ses här.'
Om man ska använda ord på ett kanske anakronistiskt sätt tillhör nog *Det spräckliga bandet" de delar av Doyles produktion som faktiskt på något sätt ger... ett feministiskt intryck...(NOT)
Denna novell - som har en vederbörligt kuslig styvfader i en av huvudrollerna! - är faktiskt också otäck även i filmversionen, och även när jag har hunnit bli sådär 53-54 år äldre...
I romanerna och novellerna framstår Doyles världsåskådning som helt materialistisk.Det finns ingen antydan till övernaturliga inslag, inte ens när de kanske skulle passa in. Men mot slutet av sitt liv blev han både spiritist och en varm anhängare till tron att faries existerade. Bakgrunden till detta var uppenbarligen åtminstone delvis personliga sorger.
Jag har skrivit mer om Doyle och fairies här.
-----------------------------------------------------
NOT. Vid närmare eftertanke gäller det nog också på sitt sätt även "Baskervilles hund".
Arthur Conan Doyle
Jag blev mycket fascinerad, och tyckte att de var oerhört spännande.
Den som jag tyckte bäst om var nog *"Baskervilles hund", som förresten kan ses i en TV-filmad version med Jeremey Brett från 1988, här.
Författare till berättelserna om Sherlock Holmes var, förstås, Arthur Conan Doyle. Han var en mångsidig man, som förutom böckerna om Sherlock Holmes också bland annat skrev "En försvunnen värld", om hur en excentrisk forskare finner ett område på jorden där dinosaurier, neandertalmänniskor och Homo Sapiens lever tillsammans. Fast inte friktionsfritt, vilket framgår i bokens olustiga slut.
Jag blev för det mesta inte rädd av att läsa Doyles berättelser. Men det fanns två undantag. Ett av dem var Sherlock Holmes-berättelsen "Det spräckliga bandet".. En riktigt bra filmversion av denna (ocså med Jermey Brett) kan ses här.'
Om man ska använda ord på ett kanske anakronistiskt sätt tillhör nog *Det spräckliga bandet" de delar av Doyles produktion som faktiskt på något sätt ger... ett feministiskt intryck...(NOT)
Denna novell - som har en vederbörligt kuslig styvfader i en av huvudrollerna! - är faktiskt också otäck även i filmversionen, och även när jag har hunnit bli sådär 53-54 år äldre...
I romanerna och novellerna framstår Doyles världsåskådning som helt materialistisk.Det finns ingen antydan till övernaturliga inslag, inte ens när de kanske skulle passa in. Men mot slutet av sitt liv blev han både spiritist och en varm anhängare till tron att faries existerade. Bakgrunden till detta var uppenbarligen åtminstone delvis personliga sorger.
Jag har skrivit mer om Doyle och fairies här.
-----------------------------------------------------
NOT. Vid närmare eftertanke gäller det nog också på sitt sätt även "Baskervilles hund".
Arthur Conan Doyle
Sunday, May 17, 2020
Enid Blyton på YouTube
Någon som vill återknyta kontakten med Enid Blyton - på sextiotalet många barns favorit och många skolbibliotekariers skräck? Hur mycket de än försökte att få barnen att sluta låna Blyton, och istället låna "bättre" barnböcker, lyckades de inte. Och, ja, två bibliotekarier försökte också med mig.
På YouTube finns nu en av hennes böcker, "Äventyrens slott", som en TV-serie från 1990. Den har hela 8 avsnitt, med ungefär 25 minuter i varje. Normalt brukar ju filmatiseringar av böcker riskera att förlora stora delar av intrigen., men det var nog inte fallet här.
Den är faktiskt riktigt spännande.
Om man enbart går efter hur mycket Blyton lyckades glädja, entusiasmera och fascinera sin publik måste hon nog ses som en av 1900-talets största författare. Och, nej, jag skämtar inte.
Här är första avsnittet. Sedan kan man lätt se de andra 7.
Framsidan på Enid Blytons första bok.
På YouTube finns nu en av hennes böcker, "Äventyrens slott", som en TV-serie från 1990. Den har hela 8 avsnitt, med ungefär 25 minuter i varje. Normalt brukar ju filmatiseringar av böcker riskera att förlora stora delar av intrigen., men det var nog inte fallet här.
Den är faktiskt riktigt spännande.
Om man enbart går efter hur mycket Blyton lyckades glädja, entusiasmera och fascinera sin publik måste hon nog ses som en av 1900-talets största författare. Och, nej, jag skämtar inte.
Här är första avsnittet. Sedan kan man lätt se de andra 7.
Framsidan på Enid Blytons första bok.
Subscribe to:
Posts (Atom)