Fin version av Beatrice Aurore

Det finns några få sånger som gått mer djupt in i mig än allt annat. Som kan få mig att plötsligt gråta hejdlöst. Det är först de senaste 25 åren som jag har börjat förstå vad det handlar om..

Den främsta av dessa är "Beatrice Aurore". Jag hörde, och berördes av den, redan som barn. Ja, jag får alltid säger alltid, tårar i ögonen när jag hör den.

På YouTube har det tyvärr tidigare endast funnits väldigt taffliga versioner av den. Men Hootenanny Singers version är faktiskt mycket fin.

Den kan höras här.

Matriarkatproblemet i Rymdpatrullen

Jag har nu sett om alla sju avsnitten av Rymdpatrullen från 1966, med engelsk textning.

En sak som förvånar mig är att det endast blev sju avsnitt. Avsnitten är faktiskt spännande, och det skulle säkert gått att få en trogen tittarskara för en längre serie.

En annan sak som jag bara sporadiskt reflekterade över tidigare är den ständiga underliggande spänningen mellan manlig och kvinnlig auktoritet.

Som jag nämnt tidigare inleddes serien med att Cliff Allister McLane, den manliga kommendanten för rymdskeppet Orion, förses med en kvinnlig övervakare, Tamara Jagelovsk,  som ska se till att han inte bryter mot reglementen. Dessutom var hon alltså ryska, och det var förmodligen ingen tillfällighet.

Nu ställs alltså manlig individuell initiativkraft mot kvinnlig rysk försiktig byråkratism. Det är inte på något sätt dolt var manusförfattarnas sympatier ligger. Eller för den delen inställningen hos rymdskeppets besättning.

Till en början med försöker flera av dessa sabotera Jagilovsks auktoritet, men hon är stenhård.  Gradvist, mycket gradvist,  löser sig det hela på ett annat sätt. Cliff Allister McLane och Tamara Jagilovsk blir efter ett tag förälskade i varandra, vilket efter hand mildrar konflikten. Och i det sista avsnittet ser det faktiskt ut som att de får varandra...

Å andra sidan är McLanes överordnade i den militära hierarkin utanför rymdskeppet också en kvinna.  Vilket han aldrig verkar ha haft något problem med. Dessutom verkar flera  av de övriga generalerna vara kvinnor.

Därför är temat lite motsägelsefullt. Han accepterar kvinnlig överordning i en del avseenden, men inte i andra.

Det hela ställs på sin spets i avsnitt fem. Där visar det sig att solens aktivitet ökar, vilket hotar att leda till en global uppvärmning (!) på jorden. Det visar sig efter ett tag att solaktiviteten inte ökat spontant, utan att en utomjordisk civilisation med artificiella medel orsakat detta.

Den är utomjordisk men ändå mänsklig.  Den visar sig bestå av en jordisk koloni på en bortglömd planet som för femhundra år sedan brutit alla kontakter med jorden.

Den cirklar runt en stjärna som håller på att svalna. För att inte det ska bli alltför kallt stimulerar de vår sol så att dess värme ska öka.

Ännu ett bevis på avsaknaden av elementära astronomiska kunskaper hos manusförfattarna. En så liten ökning av solaktiviteten som beskrivs, skulle definitivt inte öka värmen på en planet i ett annat, aldrig så närbeläget solsystem.

Men Orion tar sig till planeten ifråga. Den heter Chroma, och McLanes syfte är att förhandla med befolkningen där.

När han kommer dit förstår han ingenting. Visserligen hade de första från Chroma som Rymdpatrullen fåt kontakt med, varit manliga tekniker och forskare. Men alla de han presenteras för på Chroma är kvinnor.

Han blir mer och mer upprörd. Till sist skriker han att han vill tala med någon i ansvarig ställning och inte bollas från den ena kvinnan till den andra.

Men det visar sig nu att den kvinna han just talar med är den högsta ledaren på planeten. Han vägrar att tro det. Han tycks se detta som helt omöjligt.

McLane får då förklarat för sig (naturligtvis på perfekt tyska) att den manliga civilisationen på jorden är så destruktiv och krigisk, att befolkningen på Chroma för länge sedan låtit kvinnorna ta makten.

Män kunde vara vara bra på både forskning och fysiskt arbete, men det omdöme som krävs för att fatta balanserade beslut har de absolut inte.

En kompromiss med Chroma blir till sist möjlig eftersom rymdskeppet Orion på några avlägsna himlakroppar hittat "solmateria" som kan fungera som en lokal värmekälla. Ytterligare ett märkligt exempel på manusförfattarnas okunnighet om den mest elementära astronomi och fysik...

Om Cliff Allister lyckas modifiera matriarkatet på sitt eget rymdskepp genom att förföra Tamara, lyckas han dessutom i slutändan modifiera matriarkatet på Chroma, genom att göra detsamma med dess kvinnliga ledare. Hon inbjuder honom att komma dit för att undervisa på planeten, för att balansera det kvinnliga styre som nu hon själv också tycker sig inse är lite - ensidigt..

Vad kan inte lite manlig charm åstadkomma, så säg?  ;-)

Den kvinnliga ledaren på Chroma nämns aldrig vid namn, hon kallas endast "Sie" ("hon" på tyska).

Hon spelas av Margot Trooger, en skådespelare som dog 1994. I Sverige blev Trooger känd 1969 för att hon spelade Prussiluskan i Pippi Långstrump.

Avsnitt fem i Rymdpatrullen kan ses här...

Tamara Jagelovsk, Eva Pflug och Rymdpatrullen

Har kollat upp lite om Raumpatrouille Orion, som jag skrev om i förra inlägget.

En av de mest betydelsefulla personerna i serien är Tamara Jagelovsk. Hon utses i avsnitt ett till att bli någon sorts övervakare åt Orions kapten Cliff Allister McLane. Han har vid upprepade tillfällen brutit mot det regelsystem som ska styra rymdfarten. Jagelovsk får till uppgift att följa med Orion, hindra McLane frän att bryta mot reglerna, och rapportera honom om och när han gör det.

Till en början beskrivs hon ganska så negativt - som en oflexibel byråkrat, som försöker stå i vägen för McLanes djärva initiativ. Men ganska snart får även McLane medge att hon faktiskt kan ha rätt - i alla fall då och då...

Som någon sorts matriark bakom kulisserna har hon det yttersta ansvaret för skeppet.

Bilden av henne blir också gradvis mer och mer sympatisk.

Hennes ryska namn är lite intressant. Hon skildras inledningsvis lite som sovjetiska byråkrater brukade skildras i väst. Fyrkantiga, okänsliga och auktoritära.

Men å andra sidan hade ju kalla kriget avmattats när serien spelades in. Till och med i James Bond-filmer fick ju ryssar efter ett tag en del försonande drag. Så hennes alltmer positiva sidor står inte helt i motsättning till en sådan Sovjet-analogi...

Hon spelas av Eva Pflug, som både före och efter Rymdpatrullen hade spelat in andra roller. Och dessutom verkat som sångerska  Men hon verkar mest vara ihågkommen från sin roll i Rymdpatrullen.

Detta avspeglas också i denna sång hon gjorde 1968, med titeln "Das Mädchen von Mond". I musikvideon till den, varvas scener från Rymdpatrullen med scener där hon ganska lättklädd dansar  på grus- och grässlätter.

På ett ställe på nätet beskrivs hon som en "feministisk ikon" för sin roll i Ryndpatrullen. Det går på sätt och vis att förstå. Kvinnor med den typen av makt var inte så vanlig i den tidens sf-historier.

Hon dog 2008. Hon var nog den karaktär som fängslade mig mest i Ryndpatrullen, och jag märker att jag känner mig lite vemodig när jag nu får reda på att hon är död...

Raumpatrouille Orion - nu med engelsk undertext

På mellandagarna i december 1966 började en ny serie sändas - Rymdpatrullen. Det var en tysk sf-serie om ett rymdskepp och dess besättning. Den visade sig tyvärr endast bestå av sju delar och sändes en bit in i 1967.

Jag blev ändå förtjust. Jag var elva i december, och hade blivit tolv i januari. Hade aldrig sett något liknande, och det var verkligen nyhetens behag.

För några år sedan hittade jag den på YouTube, men endast den första hade engelsk undertext. Resten var enbart på tyska. Jag såg åndå sex avsnitt, alla utom det sista - och förstod kanske en tredjedel av innehållet. Mina tyska språkkunskaper år i stort sett obefintliga.

Men nu verkar alla ha kommit med engelsk undertext och kan ses här.*

Jag har nu sett de två första. Den allra första (som jag alltså sett för några år sedan med engelsk text) var riktigt spännande.  Den andra var också spännande men lite pinsam.  Om man ska göra ett äventyr med en supernova i huvudrollen bör man veta vad en supernova är för något. Det gör inte manusförfattarna.

Åtminstone lite astronomiska kunskaper borde man väl ändå ha om man gör en sf-serie...

Mer allmänt kan förstås sägas att den för mig inte direkt upplevs på det sätt den gjorde 1966-67. Men nostalgivärdet i att se om den är ganska så stort.

Rymdskeppet Orion ser ut precis som ett flygande tefat - som alltså flygs av en jordisk besättning. Det utspelar sig i en tid då alla nationalstater är upphävda. Att alla talar tyska torde dock ha haft praktiska orsaker, och inte varit ett utryck för manusförfattarnas stortyska drömmar...

Det finns faktiskt något av framtidsseende i hur förhållandet mellan könen beskrivs i serien.  Bland såväl rymdfarare som stridspiloter (de närmaste yrken från 1966 man kan jämföra med seriens tema) var ju vid den tiden mansdominansen total. Så inte i serien.

Det råder ingen total jämställdhet, men det ligger någorlunda nära en sådan. Visserligen är kaptenen på Orion man, men han har fått en centralt utsedd övervakare, som ska se till att han inte gör några dumheter. Denna övervakare är alltså en kvinna. Dessutom är hon, av namnet att döma, ryska.

I personalen i övrigt finns det både kvinnor och män, med en viss övervikt för de senare.

I första avsnittet stöter Orion på en grupp utomjordingar, som visar sig vara fientliga. Detta går sedan som ett tema genom serien. Om jag minns rätt från 1967 innehåller sista avsnittet nån form av slutstrid. Men jag minns inte några detaljer.

Raumpatrouille Orion fick ju sedan en rad efterföljare, som jag endast följt sporadiskt. För mig var den ultimata rymdserien för alltid just Rymdpatrullen. Knappast för att den var bäst - men för att den var först.
-----------------------------------------------------------------
* Om man ser den med Safari i helskärmsläge, splittras bilden i två. På Firefox är bilden normal.P

En tidsresa i en tidsresa

Idag för femtio år sedan, tisdag den 24 september 1968. Mary Hopkins Those were the days gör en blygsam debut på Kvällstoppen på tjugonde plats. Snart ligger den etta på både Kvällstoppen och Tio i Topp.

Den är fascinerande att lyssna på idag. Det är som en tidsresa inom en tidsresa. Den beskriver nostalgiskt något som sångens jag hade upplevt för länge sen; om man lyssnar på den idag kan det bli än än mer hissnade tidsresa.

Whitley Strieber och Carola Häggkvist

De senaste dagarna har jag nynnat på en melodi. När jag gör det så pass länge brukar det alltid visa sig att det finns någon underliggande mening med det. Det anknyter till aktuella händelser och funderingar.

Den melodi jag nynnat på dessa dagar är Främling med Carola Häggkvist. Den var hennes genombrottslåt och vann den svenska melodifestivalen 1983.

Jag funderade lite på varför. Och kom sedan på att jag hade börjat nynna på den omedelbart efter att jag hade läst Whitley Striebers bok Närkontakt....

Den handlade ju om att möta "aliens". Om man matar in ordet "alien" i Google Translate och översätter til svenska blir resultatet visserligen inte "främling" men det näraliggande "främmande"...

Om man funderar vidare på texten kan man ju notera den inledande raden -  "Främling, vad döljer du för mig, i dina mörka ögon"...

Mörka ögon? På omtaget till Striebers bok, som man kan se här, avbildas den "främling" som var var mest framträdande i hans omskakamde möten. Han kallade denna konsekvent för "henne" eftersom han fick en vag känsla av ett varelsen var kvinnlig.  Men det var ganska subjektivt, så ordet "hen" är kanske mer adekvat.

Hen hade förvisso mycket mörka ögon.. Och framförallt stora.... (Klicka gärna på länken ovan: av upphovrättsskäl vill jag inte lägga ut den som bild här).

Vidare till sångtexten.  "Där bortom himlen finns en evighet, om du vill upptäcka den här med mig"..

Bortom himlen? Och vill jag verkligen uppleva denna med hen?

Det är dock uppenbart att boken gjorde ett stort intryck på mig. Jag har tänkt på den flera dagar. Och alltså samtidigt nynnat på Carolas "Främling".

Närkontakt?

/Från min huvudblogg 22/9 2018/

Jag har nu läst om Whitley Striebers Närkontakt (svensk översättning av Communion från 1987). Förra gången jag läste den var 1989, en solig junidag i Växjö. Jag minns inte mycket från den gången, men än att jag tyckte den var fascinerade.

Långt efter var mitt mest bestående intryck en förundran över varför en främmande civilisation i allsina dar skulle lägga ner tid på att skrämma slag på en skräckförfattare. ..

Nu när jag läst om den har jag lite andra reflektioner. Det går att se boken på två olika sätt. Det är endast att välja vilket.

Antingen är den en ren bluff. Det innebär att den i princip är en mer sofistikerad (och otäckare) motsvarighet till exempelvis George Adamskis Inside the space ships eller Daniel W Frys The White Sands incident. Böcker som beskriver händelser som med all säkerheter var produkten av medvetna lögner. (Daniel Fry var förresten oförsiktig nog att testa sig med en lögndetektor; resultatet blev att han ljög).

Till skillnad från böcker skrivna av Adamski, Fry och andra s.k. contactees från femtiotalet är Striebers bok som sagt mycket sofistikerat skriven.

Eller så är den resultatet av att Strieber verkligen utsatts för någon typ av trauma.

Den sista tolkningen stöds kanske av att Strieber också testades med en lögndetektor. Ett test som han i motsats till Fry klarade.

Någon kan förstås hävda att han hade falska minnen "inplanterade" under hypnos. Mot det talar att han sökte sig till hypnosen pga ångestfyllda minnesfragment, inte tvärtom...

Om man accepterar att han utsatts för någon typ av trauma innebär det ju inte att man också måste acceptera berättelsen i detalj, eller dra slutsatsen att han utsattes för "bortförande" (abduction) av någon form av "ufonauter". Han kan i så fall mycket väl genomlevt något mycket traumatiskt som han valt att tolka i termer av "alien abduction"...

De mest uppenbara commun sense-argument talar ju emot att väsenden från rymden eller från en annan dimension regelbundet hemsöker jorden på jakt efter människor att kidnappa.

Men om, säger om, man får tro på de reaktioner som han själv beskriver i sin bok  - har han ju en lång rad av dissociativa symptom, som nästan med nödvändighet implicerar någon typ av extrema trauman. Som exempelvis långa perioden av missad tid, och plötsliga flashbacks av ångestfyllda händelser.

Men i och för sig inte entydigt ångestfulla. Liksom så många andra abductees har Strieber  en i grunden ambivalent inställning till sina minnen. Och till de väsen som han upplever har kidnappat honom.

Jag tror definitivt inte på ufonautteorin, även om den i motsats till nästan alla contacteeberättelser inte är entydigt motbevisad... Den strider mot alla rimliga antaganden om universums karaktär (etc.) - men en del av mig vill ändå nog ha någon sorts credo quia absurdum-tro på den ....

Den är ju mer tilltalande än tanken att det handlar om täckminnen av barndomstrauman,  eller av MK Ultra- experiment.

Möjligen beror denna känslomässiga önskan hos mig delvis på att det i jordens nuvarande fria fall mot den globala uppvärmningens inferno - trots allt -  skulle vara värre om vi är ensamma - än om vi omges av utomjordingar.

I de flesta abductee-scenarior (inklusive Striebers) är "aliens" visserligen skrämmande, men ger ändå inte alls intrycket att vara.. onda.

Och trots skräckfantasierna hos en närmsst paranoid historieprofessor och abductee-teoretiker som  David M Jacobs är det nog så att vår ensamhet i rymden, i kombination med den självförstörande civilisation vi lever i, är ett större hot än vad de utomjordingar som den sistnämnde i en rad olika absurda skriverier  panikslaget varnat för, skulle kunna vara.  Även om de existerade.

Som det nu ser ut är det stora hotet mot mänskligheten vår egen kultur. Att tro att vi är omgivna av utomjordingar som på olika sätt studerar oss ter sig för mig som närmast en - önskefantasi.

Fri UFO-association

Länkar till låten Crystal Light från UFO:s LP Phenomenon från 1974.

Köpte LP:n nån gång i mitten av 70-talet, och kom plötsligt att tänka på den när jag just nu läser Whitley Striebers bok "Närkontakt", som jag senast läste 1989.

Jag läste den i Växjö någon gång i  början av juni detta år, en eller två dagar innan jag skulle åka tillbaks till Stockholm. Jag saknade nyckel till lägenheten jag bodde i, och medan jag väntade på en parkbänk läste jag nästan ut Striebers bok.

Jag minns att jag blev fascinerad, men minns inga detaljer. Nu tänker jag ta reda på vad som gjorde mig så fascinerad.

Blip och Dia från yttre rymden

Sven Wernström är en författare med vänsteråsikter, som skrivit skrivit många ungdomsromaner. Han är ganska känd, men många kanske inte vet att han 1967 skrev en contactee-berättelse för ungdomar. Och med två tonåringar som contactees. Den hette "Resa på en okänd planet". Den okända planeten är jorden.

Huvudpersonerna heter Mikael och Agneta och är syskon i lägre tonåren. En dag råkar de träffa två rymdmänniskor som just landat med sitt rymdskepp. De har inga namn men Mikael och Agneta döper dem strax till Blip och Dia.

Egentligen är ufonauterna själva barn, i den meningen att de inte är könsmogna. Men på planeten de kommer från går den intellektuella utvecklingen snabbare än den sexuella. Så de har redan en utbildning, och har fått som uppdrag att besöka jorden. I ett bestämt syfte.

Det är helt klart att den planet de kommer från är socialistisk. Och när de kommer till jorden inser de att den underliga, och galna, planeten måste undersökas. De tar med sig Agneta och Mikael på de flesta av sina resor.

De besöker en latinamerikansk militärdiktatur, de besöker Sydafrika, Indien och Vietnam. När de besöker Vietnam tar de dock inte med sig de jordiska barnen. Deras dator har räknat ut att det är en mycket farlig plats - vi skriver alltså 1967, mitt under Vietnamkriget.

Den sista plats de besöker är en fredlig, men fattig söderhavsö.

De blir förvånade över vad de ser. De frågar barnen om de kan förklara extrema klyftor mellan fattig och rik, krig, förtyck... Det kan inte Agneta och Mikael..

Men dessa frågor får de unga contactees att ställa egna frågor om vilken värld de egentligen lever i.

Men Blip och Dia har ju ett syfte. Det talar de inte om för barnen. När Mikael och Agneta råkar upptäcka syftet blir Blip och Dia förskräcka. Och säger till dem att nu måste de se till att dessa inte berättar något för någon...

Men det löser sig snabbt. Deras hemliga syfte är att samla ihop exemplar av djurarter för att ta med sig till sin hemplanet, eftersom alla djur en gång hade utrotats där.  Och de har lärt sig att äganderätten är det viktigaste på jorden, och är rädda att det ska ses som stöld.

För en gångs skull kan Agneta och Mikael ge dem ett lugnande besked. Vilda djur ägs inte av någon och ingen kommer att se det som stöld om de tar med sig ett antal sådana.

När de åker i väg är det mycket sorgligt. Barnen är ledsna - i synnerhet Agneta. Och det känns också lite sorgligt när man läser det.

Och ja,  jag har läst den förut, troligen någon gång våren 1968. Jag blev tagen av den då. Jag hade ju läst contactee-berättelser förut, men den här var den första jag hade tagit del av med en helt entydig vänsterprofil.

Men det är klart, Wernström är ingen Posadas, eller George Adamski. Han är helt enkelt en författare som utnyttjar contactee-temat för att skriva en ungdomsroman.

En politisk ungdomsroman.  Den har förstås, i likhet med andra Wernström-böcker, ett klart politiskt syfte. Läsaren ska förmås att se världen genom Blips och Dias ögon - och inse hur absurd den är. Och komma på tanken att en socialistisk planet vore en bättre lösning...

Jag tyckte bra om den i trettonårsåldern. Om den funkar för dagens trettonåringar vågar jag inte uttala mig om.

Jag lånade den på Stockholms Stadsbiblioteks barn- och ungdomsavdelning. Men den finns inte på hyllorna, man måste beställa den från magasinet.

Om jag vore ansvarig bibliotekarie skulle jag nog ställa upp den på hyllorna igen. Det skulle inte direkt  skada om den blev lånad då och då.

Makaber sång från 1968

Det var idag för femtio år sedan, den 24 augusti 1968. Jag satt i baksätet i bilen på väg från Gräddö till Stockholm. Det var lördag. På måndag skulle jag börja i sjuan, första klassen i högstadiet.

Radion var på, och där spelades Tio i Topp. En av låtarna som spelades upp (den hamnade under tiostrecket denna dag, men kom in senare) var "Fire" med "The crazy world of Arthur Brown". Den kan höras här.

Den var makaber. Det berörde mig inte så mycket, just då. Även makabra låtar var en kontrast till det tröttsamt svensktoppsliknande sound som hade dominerat listan under sommaren.

Texten kombinerade rena vansinnesskratt med textrader som "I am the god of hell-fire, and I bring you fire....I take you to burn...You  gonna burn, you gonna burn"....

Det visste jag förstås inte då, men på sätt och vis var låten ett förebud om det som senare skulle komma. Den typen av texter, med "demoniska" och "sataniska" teman hade nästan inte förekommit i pop/rock-sammanhang förut.  Under de närmaste åren skulle det gradvis bli mer och mer vanligt.

Om det fanns någon koppling mellan Arthur Brown och någon typ av satanism vet jag inte. Det är väl inte uteslutet, men jag känner inte till något som direkt pekar på det.  Men det går ändå definitivt någon sorts tematisk pil mellan Arthur Brown och senaste satanisminspirerad musik.

Fast i dessa dagar kan man kanske säga att den pekade framåt även på ett annat sätt. Vi lever nu i en allt hetare värld, där skogsbränder spridits över norra halvklotet denna sommar, på ett oroväckande nytt sätt. Jag säger inte alls att Arthur Brown led av prekognition, men jag  kan nästan inte höra på låten idag utan att få den typen av associationer...

When I Was Six Years Old

En sång av Paul Jones med denna titel kom som nykomling på trettonde plats på Kvällstoppen idag för femtio är sedan, den 6 augusti 1968.

Paul Jones hade 1966 lämnat gruppen Manfred Mann för att starta en solokarriär.

Den kan höras här.