På mellandagarna i december 1966 började en ny serie sändas - Rymdpatrullen. Det var en tysk sf-serie om ett rymdskepp och dess besättning. Den visade sig tyvärr endast bestå av sju delar och sändes en bit in i 1967.
Jag blev ändå förtjust. Jag var elva i december, och hade blivit tolv i januari. Hade aldrig sett något liknande, och det var verkligen nyhetens behag.
För några år sedan hittade jag den på YouTube, men endast den första hade engelsk undertext. Resten var enbart på tyska. Jag såg åndå sex avsnitt, alla utom det sista - och förstod kanske en tredjedel av innehållet. Mina tyska språkkunskaper år i stort sett obefintliga.
Men nu verkar alla ha kommit med engelsk undertext och kan ses här.*
Jag har nu sett de två första. Den allra första (som jag alltså sett för några år sedan med engelsk text) var riktigt spännande. Den andra var också spännande men lite pinsam. Om man ska göra ett äventyr med en supernova i huvudrollen bör man veta vad en supernova är för något. Det gör inte manusförfattarna.
Åtminstone lite astronomiska kunskaper borde man väl ändå ha om man gör en sf-serie...
Mer allmänt kan förstås sägas att den för mig inte direkt upplevs på det sätt den gjorde 1966-67. Men nostalgivärdet i att se om den är ganska så stort.
Rymdskeppet Orion ser ut precis som ett flygande tefat - som alltså flygs av en jordisk besättning. Det utspelar sig i en tid då alla nationalstater är upphävda. Att alla talar tyska torde dock ha haft praktiska orsaker, och inte varit ett utryck för manusförfattarnas stortyska drömmar...
Det finns faktiskt något av framtidsseende i hur förhållandet mellan könen beskrivs i serien. Bland såväl rymdfarare som stridspiloter (de närmaste yrken från 1966 man kan jämföra med seriens tema) var ju vid den tiden mansdominansen total. Så inte i serien.
Det råder ingen total jämställdhet, men det ligger någorlunda nära en sådan. Visserligen är kaptenen på Orion man, men han har fått en centralt utsedd övervakare, som ska se till att han inte gör några dumheter. Denna övervakare är alltså en kvinna. Dessutom är hon, av namnet att döma, ryska.
I personalen i övrigt finns det både kvinnor och män, med en viss övervikt för de senare.
I första avsnittet stöter Orion på en grupp utomjordingar, som visar sig vara fientliga. Detta går sedan som ett tema genom serien. Om jag minns rätt från 1967 innehåller sista avsnittet nån form av slutstrid. Men jag minns inte några detaljer.
Raumpatrouille Orion fick ju sedan en rad efterföljare, som jag endast följt sporadiskt. För mig var den ultimata rymdserien för alltid just Rymdpatrullen. Knappast för att den var bäst - men för att den var först.
-----------------------------------------------------------------
* Om man ser den med Safari i helskärmsläge, splittras bilden i två. På Firefox är bilden normal.P
Friday, October 12, 2018
Monday, September 24, 2018
En tidsresa i en tidsresa
Idag för femtio år sedan, tisdag den 24 september 1968. Mary Hopkins Those were the days gör en blygsam debut på Kvällstoppen på tjugonde plats. Snart ligger den etta på både Kvällstoppen och Tio i Topp.
Den är fascinerande att lyssna på idag. Det är som en tidsresa inom en tidsresa. Den beskriver nostalgiskt något som sångens jag hade upplevt för länge sen; om man lyssnar på den idag kan det bli än än mer hissnade tidsresa.
Den är fascinerande att lyssna på idag. Det är som en tidsresa inom en tidsresa. Den beskriver nostalgiskt något som sångens jag hade upplevt för länge sen; om man lyssnar på den idag kan det bli än än mer hissnade tidsresa.
Whitley Strieber och Carola Häggkvist
De senaste dagarna har jag nynnat på en melodi. När jag gör det så pass länge brukar det alltid visa sig att det finns någon underliggande mening med det. Det anknyter till aktuella händelser och funderingar.
Den melodi jag nynnat på dessa dagar är Främling med Carola Häggkvist. Den var hennes genombrottslåt och vann den svenska melodifestivalen 1983.
Jag funderade lite på varför. Och kom sedan på att jag hade börjat nynna på den omedelbart efter att jag hade läst Whitley Striebers bok Närkontakt....
Den handlade ju om att möta "aliens". Om man matar in ordet "alien" i Google Translate och översätter til svenska blir resultatet visserligen inte "främling" men det näraliggande "främmande"...
Om man funderar vidare på texten kan man ju notera den inledande raden - "Främling, vad döljer du för mig, i dina mörka ögon"...
Mörka ögon? På omtaget till Striebers bok, som man kan se här, avbildas den "främling" som var var mest framträdande i hans omskakamde möten. Han kallade denna konsekvent för "henne" eftersom han fick en vag känsla av ett varelsen var kvinnlig. Men det var ganska subjektivt, så ordet "hen" är kanske mer adekvat.
Hen hade förvisso mycket mörka ögon.. Och framförallt stora.... (Klicka gärna på länken ovan: av upphovrättsskäl vill jag inte lägga ut den som bild här).
Vidare till sångtexten. "Där bortom himlen finns en evighet, om du vill upptäcka den här med mig"..
Bortom himlen? Och vill jag verkligen uppleva denna med hen?
Det är dock uppenbart att boken gjorde ett stort intryck på mig. Jag har tänkt på den flera dagar. Och alltså samtidigt nynnat på Carolas "Främling".
Den melodi jag nynnat på dessa dagar är Främling med Carola Häggkvist. Den var hennes genombrottslåt och vann den svenska melodifestivalen 1983.
Jag funderade lite på varför. Och kom sedan på att jag hade börjat nynna på den omedelbart efter att jag hade läst Whitley Striebers bok Närkontakt....
Den handlade ju om att möta "aliens". Om man matar in ordet "alien" i Google Translate och översätter til svenska blir resultatet visserligen inte "främling" men det näraliggande "främmande"...
Om man funderar vidare på texten kan man ju notera den inledande raden - "Främling, vad döljer du för mig, i dina mörka ögon"...
Mörka ögon? På omtaget till Striebers bok, som man kan se här, avbildas den "främling" som var var mest framträdande i hans omskakamde möten. Han kallade denna konsekvent för "henne" eftersom han fick en vag känsla av ett varelsen var kvinnlig. Men det var ganska subjektivt, så ordet "hen" är kanske mer adekvat.
Hen hade förvisso mycket mörka ögon.. Och framförallt stora.... (Klicka gärna på länken ovan: av upphovrättsskäl vill jag inte lägga ut den som bild här).
Vidare till sångtexten. "Där bortom himlen finns en evighet, om du vill upptäcka den här med mig"..
Bortom himlen? Och vill jag verkligen uppleva denna med hen?
Det är dock uppenbart att boken gjorde ett stort intryck på mig. Jag har tänkt på den flera dagar. Och alltså samtidigt nynnat på Carolas "Främling".
Närkontakt?
/Från min huvudblogg 22/9 2018/
Jag har nu läst om Whitley Striebers Närkontakt (svensk översättning av Communion från 1987). Förra gången jag läste den var 1989, en solig junidag i Växjö. Jag minns inte mycket från den gången, men än att jag tyckte den var fascinerade.
Långt efter var mitt mest bestående intryck en förundran över varför en främmande civilisation i allsina dar skulle lägga ner tid på att skrämma slag på en skräckförfattare. ..
Nu när jag läst om den har jag lite andra reflektioner. Det går att se boken på två olika sätt. Det är endast att välja vilket.
Antingen är den en ren bluff. Det innebär att den i princip är en mer sofistikerad (och otäckare) motsvarighet till exempelvis George Adamskis Inside the space ships eller Daniel W Frys The White Sands incident. Böcker som beskriver händelser som med all säkerheter var produkten av medvetna lögner. (Daniel Fry var förresten oförsiktig nog att testa sig med en lögndetektor; resultatet blev att han ljög).
Till skillnad från böcker skrivna av Adamski, Fry och andra s.k. contactees från femtiotalet är Striebers bok som sagt mycket sofistikerat skriven.
Eller så är den resultatet av att Strieber verkligen utsatts för någon typ av trauma.
Den sista tolkningen stöds kanske av att Strieber också testades med en lögndetektor. Ett test som han i motsats till Fry klarade.
Någon kan förstås hävda att han hade falska minnen "inplanterade" under hypnos. Mot det talar att han sökte sig till hypnosen pga ångestfyllda minnesfragment, inte tvärtom...
Om man accepterar att han utsatts för någon typ av trauma innebär det ju inte att man också måste acceptera berättelsen i detalj, eller dra slutsatsen att han utsattes för "bortförande" (abduction) av någon form av "ufonauter". Han kan i så fall mycket väl genomlevt något mycket traumatiskt som han valt att tolka i termer av "alien abduction"...
De mest uppenbara commun sense-argument talar ju emot att väsenden från rymden eller från en annan dimension regelbundet hemsöker jorden på jakt efter människor att kidnappa.
Men om, säger om, man får tro på de reaktioner som han själv beskriver i sin bok - har han ju en lång rad av dissociativa symptom, som nästan med nödvändighet implicerar någon typ av extrema trauman. Som exempelvis långa perioden av missad tid, och plötsliga flashbacks av ångestfyllda händelser.
Men i och för sig inte entydigt ångestfulla. Liksom så många andra abductees har Strieber en i grunden ambivalent inställning till sina minnen. Och till de väsen som han upplever har kidnappat honom.
Jag tror definitivt inte på ufonautteorin, även om den i motsats till nästan alla contacteeberättelser inte är entydigt motbevisad... Den strider mot alla rimliga antaganden om universums karaktär (etc.) - men en del av mig vill ändå nog ha någon sorts credo quia absurdum-tro på den ....
Den är ju mer tilltalande än tanken att det handlar om täckminnen av barndomstrauman, eller av MK Ultra- experiment.
Möjligen beror denna känslomässiga önskan hos mig delvis på att det i jordens nuvarande fria fall mot den globala uppvärmningens inferno - trots allt - skulle vara värre om vi är ensamma - än om vi omges av utomjordingar.
I de flesta abductee-scenarior (inklusive Striebers) är "aliens" visserligen skrämmande, men ger ändå inte alls intrycket att vara.. onda.
Och trots skräckfantasierna hos en närmsst paranoid historieprofessor och abductee-teoretiker som David M Jacobs är det nog så att vår ensamhet i rymden, i kombination med den självförstörande civilisation vi lever i, är ett större hot än vad de utomjordingar som den sistnämnde i en rad olika absurda skriverier panikslaget varnat för, skulle kunna vara. Även om de existerade.
Som det nu ser ut är det stora hotet mot mänskligheten vår egen kultur. Att tro att vi är omgivna av utomjordingar som på olika sätt studerar oss ter sig för mig som närmast en - önskefantasi.
Jag har nu läst om Whitley Striebers Närkontakt (svensk översättning av Communion från 1987). Förra gången jag läste den var 1989, en solig junidag i Växjö. Jag minns inte mycket från den gången, men än att jag tyckte den var fascinerade.
Långt efter var mitt mest bestående intryck en förundran över varför en främmande civilisation i allsina dar skulle lägga ner tid på att skrämma slag på en skräckförfattare. ..
Nu när jag läst om den har jag lite andra reflektioner. Det går att se boken på två olika sätt. Det är endast att välja vilket.
Antingen är den en ren bluff. Det innebär att den i princip är en mer sofistikerad (och otäckare) motsvarighet till exempelvis George Adamskis Inside the space ships eller Daniel W Frys The White Sands incident. Böcker som beskriver händelser som med all säkerheter var produkten av medvetna lögner. (Daniel Fry var förresten oförsiktig nog att testa sig med en lögndetektor; resultatet blev att han ljög).
Till skillnad från böcker skrivna av Adamski, Fry och andra s.k. contactees från femtiotalet är Striebers bok som sagt mycket sofistikerat skriven.
Eller så är den resultatet av att Strieber verkligen utsatts för någon typ av trauma.
Den sista tolkningen stöds kanske av att Strieber också testades med en lögndetektor. Ett test som han i motsats till Fry klarade.
Någon kan förstås hävda att han hade falska minnen "inplanterade" under hypnos. Mot det talar att han sökte sig till hypnosen pga ångestfyllda minnesfragment, inte tvärtom...
Om man accepterar att han utsatts för någon typ av trauma innebär det ju inte att man också måste acceptera berättelsen i detalj, eller dra slutsatsen att han utsattes för "bortförande" (abduction) av någon form av "ufonauter". Han kan i så fall mycket väl genomlevt något mycket traumatiskt som han valt att tolka i termer av "alien abduction"...
De mest uppenbara commun sense-argument talar ju emot att väsenden från rymden eller från en annan dimension regelbundet hemsöker jorden på jakt efter människor att kidnappa.
Men om, säger om, man får tro på de reaktioner som han själv beskriver i sin bok - har han ju en lång rad av dissociativa symptom, som nästan med nödvändighet implicerar någon typ av extrema trauman. Som exempelvis långa perioden av missad tid, och plötsliga flashbacks av ångestfyllda händelser.
Men i och för sig inte entydigt ångestfulla. Liksom så många andra abductees har Strieber en i grunden ambivalent inställning till sina minnen. Och till de väsen som han upplever har kidnappat honom.
Jag tror definitivt inte på ufonautteorin, även om den i motsats till nästan alla contacteeberättelser inte är entydigt motbevisad... Den strider mot alla rimliga antaganden om universums karaktär (etc.) - men en del av mig vill ändå nog ha någon sorts credo quia absurdum-tro på den ....
Den är ju mer tilltalande än tanken att det handlar om täckminnen av barndomstrauman, eller av MK Ultra- experiment.
Möjligen beror denna känslomässiga önskan hos mig delvis på att det i jordens nuvarande fria fall mot den globala uppvärmningens inferno - trots allt - skulle vara värre om vi är ensamma - än om vi omges av utomjordingar.
I de flesta abductee-scenarior (inklusive Striebers) är "aliens" visserligen skrämmande, men ger ändå inte alls intrycket att vara.. onda.
Och trots skräckfantasierna hos en närmsst paranoid historieprofessor och abductee-teoretiker som David M Jacobs är det nog så att vår ensamhet i rymden, i kombination med den självförstörande civilisation vi lever i, är ett större hot än vad de utomjordingar som den sistnämnde i en rad olika absurda skriverier panikslaget varnat för, skulle kunna vara. Även om de existerade.
Som det nu ser ut är det stora hotet mot mänskligheten vår egen kultur. Att tro att vi är omgivna av utomjordingar som på olika sätt studerar oss ter sig för mig som närmast en - önskefantasi.
Fri UFO-association
Länkar till låten Crystal Light från UFO:s LP Phenomenon från 1974.
Köpte LP:n nån gång i mitten av 70-talet, och kom plötsligt att tänka på den när jag just nu läser Whitley Striebers bok "Närkontakt", som jag senast läste 1989.
Jag läste den i Växjö någon gång i början av juni detta år, en eller två dagar innan jag skulle åka tillbaks till Stockholm. Jag saknade nyckel till lägenheten jag bodde i, och medan jag väntade på en parkbänk läste jag nästan ut Striebers bok.
Jag minns att jag blev fascinerad, men minns inga detaljer. Nu tänker jag ta reda på vad som gjorde mig så fascinerad.
Köpte LP:n nån gång i mitten av 70-talet, och kom plötsligt att tänka på den när jag just nu läser Whitley Striebers bok "Närkontakt", som jag senast läste 1989.
Jag läste den i Växjö någon gång i början av juni detta år, en eller två dagar innan jag skulle åka tillbaks till Stockholm. Jag saknade nyckel till lägenheten jag bodde i, och medan jag väntade på en parkbänk läste jag nästan ut Striebers bok.
Jag minns att jag blev fascinerad, men minns inga detaljer. Nu tänker jag ta reda på vad som gjorde mig så fascinerad.
Saturday, August 25, 2018
Blip och Dia från yttre rymden
Sven Wernström är en författare med vänsteråsikter, som skrivit skrivit många ungdomsromaner. Han är ganska känd, men många kanske inte vet att han 1967 skrev en contactee-berättelse för ungdomar. Och med två tonåringar som contactees. Den hette "Resa på en okänd planet". Den okända planeten är jorden.
Huvudpersonerna heter Mikael och Agneta och är syskon i lägre tonåren. En dag råkar de träffa två rymdmänniskor som just landat med sitt rymdskepp. De har inga namn men Mikael och Agneta döper dem strax till Blip och Dia.
Egentligen är ufonauterna själva barn, i den meningen att de inte är könsmogna. Men på planeten de kommer från går den intellektuella utvecklingen snabbare än den sexuella. Så de har redan en utbildning, och har fått som uppdrag att besöka jorden. I ett bestämt syfte.
Det är helt klart att den planet de kommer från är socialistisk. Och när de kommer till jorden inser de att den underliga, och galna, planeten måste undersökas. De tar med sig Agneta och Mikael på de flesta av sina resor.
De besöker en latinamerikansk militärdiktatur, de besöker Sydafrika, Indien och Vietnam. När de besöker Vietnam tar de dock inte med sig de jordiska barnen. Deras dator har räknat ut att det är en mycket farlig plats - vi skriver alltså 1967, mitt under Vietnamkriget.
Den sista plats de besöker är en fredlig, men fattig söderhavsö.
De blir förvånade över vad de ser. De frågar barnen om de kan förklara extrema klyftor mellan fattig och rik, krig, förtyck... Det kan inte Agneta och Mikael..
Men dessa frågor får de unga contactees att ställa egna frågor om vilken värld de egentligen lever i.
Men Blip och Dia har ju ett syfte. Det talar de inte om för barnen. När Mikael och Agneta råkar upptäcka syftet blir Blip och Dia förskräcka. Och säger till dem att nu måste de se till att dessa inte berättar något för någon...
Men det löser sig snabbt. Deras hemliga syfte är att samla ihop exemplar av djurarter för att ta med sig till sin hemplanet, eftersom alla djur en gång hade utrotats där. Och de har lärt sig att äganderätten är det viktigaste på jorden, och är rädda att det ska ses som stöld.
För en gångs skull kan Agneta och Mikael ge dem ett lugnande besked. Vilda djur ägs inte av någon och ingen kommer att se det som stöld om de tar med sig ett antal sådana.
När de åker i väg är det mycket sorgligt. Barnen är ledsna - i synnerhet Agneta. Och det känns också lite sorgligt när man läser det.
Och ja, jag har läst den förut, troligen någon gång våren 1968. Jag blev tagen av den då. Jag hade ju läst contactee-berättelser förut, men den här var den första jag hade tagit del av med en helt entydig vänsterprofil.
Men det är klart, Wernström är ingen Posadas, eller George Adamski. Han är helt enkelt en författare som utnyttjar contactee-temat för att skriva en ungdomsroman.
En politisk ungdomsroman. Den har förstås, i likhet med andra Wernström-böcker, ett klart politiskt syfte. Läsaren ska förmås att se världen genom Blips och Dias ögon - och inse hur absurd den är. Och komma på tanken att en socialistisk planet vore en bättre lösning...
Jag tyckte bra om den i trettonårsåldern. Om den funkar för dagens trettonåringar vågar jag inte uttala mig om.
Jag lånade den på Stockholms Stadsbiblioteks barn- och ungdomsavdelning. Men den finns inte på hyllorna, man måste beställa den från magasinet.
Om jag vore ansvarig bibliotekarie skulle jag nog ställa upp den på hyllorna igen. Det skulle inte direkt skada om den blev lånad då och då.
Huvudpersonerna heter Mikael och Agneta och är syskon i lägre tonåren. En dag råkar de träffa två rymdmänniskor som just landat med sitt rymdskepp. De har inga namn men Mikael och Agneta döper dem strax till Blip och Dia.
Egentligen är ufonauterna själva barn, i den meningen att de inte är könsmogna. Men på planeten de kommer från går den intellektuella utvecklingen snabbare än den sexuella. Så de har redan en utbildning, och har fått som uppdrag att besöka jorden. I ett bestämt syfte.
Det är helt klart att den planet de kommer från är socialistisk. Och när de kommer till jorden inser de att den underliga, och galna, planeten måste undersökas. De tar med sig Agneta och Mikael på de flesta av sina resor.
De besöker en latinamerikansk militärdiktatur, de besöker Sydafrika, Indien och Vietnam. När de besöker Vietnam tar de dock inte med sig de jordiska barnen. Deras dator har räknat ut att det är en mycket farlig plats - vi skriver alltså 1967, mitt under Vietnamkriget.
Den sista plats de besöker är en fredlig, men fattig söderhavsö.
De blir förvånade över vad de ser. De frågar barnen om de kan förklara extrema klyftor mellan fattig och rik, krig, förtyck... Det kan inte Agneta och Mikael..
Men dessa frågor får de unga contactees att ställa egna frågor om vilken värld de egentligen lever i.
Men Blip och Dia har ju ett syfte. Det talar de inte om för barnen. När Mikael och Agneta råkar upptäcka syftet blir Blip och Dia förskräcka. Och säger till dem att nu måste de se till att dessa inte berättar något för någon...
Men det löser sig snabbt. Deras hemliga syfte är att samla ihop exemplar av djurarter för att ta med sig till sin hemplanet, eftersom alla djur en gång hade utrotats där. Och de har lärt sig att äganderätten är det viktigaste på jorden, och är rädda att det ska ses som stöld.
För en gångs skull kan Agneta och Mikael ge dem ett lugnande besked. Vilda djur ägs inte av någon och ingen kommer att se det som stöld om de tar med sig ett antal sådana.
När de åker i väg är det mycket sorgligt. Barnen är ledsna - i synnerhet Agneta. Och det känns också lite sorgligt när man läser det.
Och ja, jag har läst den förut, troligen någon gång våren 1968. Jag blev tagen av den då. Jag hade ju läst contactee-berättelser förut, men den här var den första jag hade tagit del av med en helt entydig vänsterprofil.
Men det är klart, Wernström är ingen Posadas, eller George Adamski. Han är helt enkelt en författare som utnyttjar contactee-temat för att skriva en ungdomsroman.
En politisk ungdomsroman. Den har förstås, i likhet med andra Wernström-böcker, ett klart politiskt syfte. Läsaren ska förmås att se världen genom Blips och Dias ögon - och inse hur absurd den är. Och komma på tanken att en socialistisk planet vore en bättre lösning...
Jag tyckte bra om den i trettonårsåldern. Om den funkar för dagens trettonåringar vågar jag inte uttala mig om.
Jag lånade den på Stockholms Stadsbiblioteks barn- och ungdomsavdelning. Men den finns inte på hyllorna, man måste beställa den från magasinet.
Om jag vore ansvarig bibliotekarie skulle jag nog ställa upp den på hyllorna igen. Det skulle inte direkt skada om den blev lånad då och då.
Friday, August 24, 2018
Makaber sång från 1968
Det var idag för femtio år sedan, den 24 augusti 1968. Jag satt i baksätet i bilen på väg från Gräddö till Stockholm. Det var lördag. På måndag skulle jag börja i sjuan, första klassen i högstadiet.
Radion var på, och där spelades Tio i Topp. En av låtarna som spelades upp (den hamnade under tiostrecket denna dag, men kom in senare) var "Fire" med "The crazy world of Arthur Brown". Den kan höras här.
Den var makaber. Det berörde mig inte så mycket, just då. Även makabra låtar var en kontrast till det tröttsamt svensktoppsliknande sound som hade dominerat listan under sommaren.
Texten kombinerade rena vansinnesskratt med textrader som "I am the god of hell-fire, and I bring you fire....I take you to burn...You gonna burn, you gonna burn"....
Det visste jag förstås inte då, men på sätt och vis var låten ett förebud om det som senare skulle komma. Den typen av texter, med "demoniska" och "sataniska" teman hade nästan inte förekommit i pop/rock-sammanhang förut. Under de närmaste åren skulle det gradvis bli mer och mer vanligt.
Om det fanns någon koppling mellan Arthur Brown och någon typ av satanism vet jag inte. Det är väl inte uteslutet, men jag känner inte till något som direkt pekar på det. Men det går ändå definitivt någon sorts tematisk pil mellan Arthur Brown och senaste satanisminspirerad musik.
Fast i dessa dagar kan man kanske säga att den pekade framåt även på ett annat sätt. Vi lever nu i en allt hetare värld, där skogsbränder spridits över norra halvklotet denna sommar, på ett oroväckande nytt sätt. Jag säger inte alls att Arthur Brown led av prekognition, men jag kan nästan inte höra på låten idag utan att få den typen av associationer...
Radion var på, och där spelades Tio i Topp. En av låtarna som spelades upp (den hamnade under tiostrecket denna dag, men kom in senare) var "Fire" med "The crazy world of Arthur Brown". Den kan höras här.
Den var makaber. Det berörde mig inte så mycket, just då. Även makabra låtar var en kontrast till det tröttsamt svensktoppsliknande sound som hade dominerat listan under sommaren.
Texten kombinerade rena vansinnesskratt med textrader som "I am the god of hell-fire, and I bring you fire....I take you to burn...You gonna burn, you gonna burn"....
Det visste jag förstås inte då, men på sätt och vis var låten ett förebud om det som senare skulle komma. Den typen av texter, med "demoniska" och "sataniska" teman hade nästan inte förekommit i pop/rock-sammanhang förut. Under de närmaste åren skulle det gradvis bli mer och mer vanligt.
Om det fanns någon koppling mellan Arthur Brown och någon typ av satanism vet jag inte. Det är väl inte uteslutet, men jag känner inte till något som direkt pekar på det. Men det går ändå definitivt någon sorts tematisk pil mellan Arthur Brown och senaste satanisminspirerad musik.
Fast i dessa dagar kan man kanske säga att den pekade framåt även på ett annat sätt. Vi lever nu i en allt hetare värld, där skogsbränder spridits över norra halvklotet denna sommar, på ett oroväckande nytt sätt. Jag säger inte alls att Arthur Brown led av prekognition, men jag kan nästan inte höra på låten idag utan att få den typen av associationer...
Monday, August 6, 2018
When I Was Six Years Old
En sång av Paul Jones med denna titel kom som nykomling på trettonde plats på Kvällstoppen idag för femtio är sedan, den 6 augusti 1968.
Paul Jones hade 1966 lämnat gruppen Manfred Mann för att starta en solokarriär.
Den kan höras här.
Paul Jones hade 1966 lämnat gruppen Manfred Mann för att starta en solokarriär.
Den kan höras här.
Friday, July 20, 2018
NoBoyToy...
Nu kommer ett mycket känslomässigt inlägg.
I maj skrev jag lite om om vad bloggen NoBoyToy (NBT) betytt för mig... Sedan dess har tiden gått och nu är det juli. Senaste gången NBT skrev var i februari. Något så långt uppehåll har hon aldrig gjort förut.
Så den känsla jag hade redan då - att hennes blogg nu kanke har kommit till bloggvärldens himmelrike för gott - har förstärkts.
Om den nu har gjort det vill jag bara säga detta. Jag kommer i så fall att minnas den med värme och saknad hela mitt liv. Förutsatt, förstås, att jag inte mot slutet drabbas av Alzheimers sjukdom eller något liknande.
Jag vet förstås inte om hon ens läser min blogg längre. Hon kanske har dragit sig så långt bort från blogglivet som det bara går. Inte konstigt, i så fall, med tanke på alla ohemula angrepp hon fick uthärda.
Men oavsett vilket, vill jag i så fall avsluta kontakten mellan våra grannbloggar med att än en gång tillägna henne denna låt. Det är alltså The Runaways Queens of Noise och det passar ovanligt bra till just NBT - med tanke på hennes bloggnamn och dessa återkommande textrader i just den sången.
"We're the queens of noise.
come and get it boys.
Queens of noise,
not just one of your toys" ..
Eftersom jag vet att NBT väldigt mycket gillar Joan Jett, som var en av Runaways medlemmar, och kanske den mot talangfulla, passar ju den låten ännu bättre. :-)
Länken ovan är förresten till en studieversion, inte till den liveversion jag brukar lägga ut.
I maj skrev jag lite om om vad bloggen NoBoyToy (NBT) betytt för mig... Sedan dess har tiden gått och nu är det juli. Senaste gången NBT skrev var i februari. Något så långt uppehåll har hon aldrig gjort förut.
Så den känsla jag hade redan då - att hennes blogg nu kanke har kommit till bloggvärldens himmelrike för gott - har förstärkts.
Om den nu har gjort det vill jag bara säga detta. Jag kommer i så fall att minnas den med värme och saknad hela mitt liv. Förutsatt, förstås, att jag inte mot slutet drabbas av Alzheimers sjukdom eller något liknande.
Jag vet förstås inte om hon ens läser min blogg längre. Hon kanske har dragit sig så långt bort från blogglivet som det bara går. Inte konstigt, i så fall, med tanke på alla ohemula angrepp hon fick uthärda.
Men oavsett vilket, vill jag i så fall avsluta kontakten mellan våra grannbloggar med att än en gång tillägna henne denna låt. Det är alltså The Runaways Queens of Noise och det passar ovanligt bra till just NBT - med tanke på hennes bloggnamn och dessa återkommande textrader i just den sången.
"We're the queens of noise.
come and get it boys.
Queens of noise,
not just one of your toys" ..
Eftersom jag vet att NBT väldigt mycket gillar Joan Jett, som var en av Runaways medlemmar, och kanske den mot talangfulla, passar ju den låten ännu bättre. :-)
Länken ovan är förresten till en studieversion, inte till den liveversion jag brukar lägga ut.
Friday, July 13, 2018
En ängel som ratades av Tio i Topp
Idag för femtio är sedan - den 13 juli 1968. Till Tio i Topp testades då Merrilee Rush and the Turnabouts låt Angel of the Morning.
Den kom på trettonde plats.
Nästan en månad senare - den 10 augusti - testades den på nytt och kom på tolfte plats. Veckan efter, den sjuttonde, kom den på elfte plats. Sedan var det slut.
När jag hörde den första gången (jag var alltså tretton år) blev jag tagen. Det är svårt att förklara varför. Jag blev dock djupt gripen. Den gick in i mig och jag tyckte att den var mer än underbar.
Jag utgick frän att den skulle bli etta, eller i alla fall tvåa. Men den kom alltså inte ens in.
Jag kunde inte förstå. Jag undrade vad det var för konstig jury som satt där. Kunde människor inte inse vilken fantastisk låt det var? Eller var det jag som var konstig?
Jag hade då ännu inte hört talas om "Murphys lag” - men om jag hade gjort det skulle jag kanske tänkt i sådana banor...
I andra länder verkar den ha slagit bättre. Men bara den sången. Gruppen, eller sångerskan, fick aldrig senare någon liknande hit. Den blev ett så kallat "one hit wonder".
Å andra sidan kom sången efter ett tag också att göras av andra artister. När jag letade runt inför skrivandet av detta upptäckte jag bland annat en svensk version av Wizex, en grupp som jag faktiskt aldrig hört talas om förut. Den kan höras här..
Själv blir jag fortfarande gripen när jag hör den. Både i originalversionen och hos Wizex. Den gick verkligen djupt in i mig sommaren 1968 - när jag precis stod på tröskeln till puberteten.
Den kom på trettonde plats.
Nästan en månad senare - den 10 augusti - testades den på nytt och kom på tolfte plats. Veckan efter, den sjuttonde, kom den på elfte plats. Sedan var det slut.
När jag hörde den första gången (jag var alltså tretton år) blev jag tagen. Det är svårt att förklara varför. Jag blev dock djupt gripen. Den gick in i mig och jag tyckte att den var mer än underbar.
Jag utgick frän att den skulle bli etta, eller i alla fall tvåa. Men den kom alltså inte ens in.
Jag kunde inte förstå. Jag undrade vad det var för konstig jury som satt där. Kunde människor inte inse vilken fantastisk låt det var? Eller var det jag som var konstig?
Jag hade då ännu inte hört talas om "Murphys lag” - men om jag hade gjort det skulle jag kanske tänkt i sådana banor...
I andra länder verkar den ha slagit bättre. Men bara den sången. Gruppen, eller sångerskan, fick aldrig senare någon liknande hit. Den blev ett så kallat "one hit wonder".
Å andra sidan kom sången efter ett tag också att göras av andra artister. När jag letade runt inför skrivandet av detta upptäckte jag bland annat en svensk version av Wizex, en grupp som jag faktiskt aldrig hört talas om förut. Den kan höras här..
Själv blir jag fortfarande gripen när jag hör den. Både i originalversionen och hos Wizex. Den gick verkligen djupt in i mig sommaren 1968 - när jag precis stod på tröskeln till puberteten.
Saturday, July 7, 2018
Ludvig Rasmusson, Klas Burling - och Håkan Sandblad
Om tre popskribenter på sextiotalet...
När jag började lyssna på popmusik i april 1967 fick jag också ett behov av att också läsa om den. Det tog sig uttryck i att jag började läsa nöjessidorna i dagstidningarna - som jag förut ofta hade förbigått - och att jag efter ett tag vågade börja läsa Bildjournalen ("vågade" - eftersom jag förut närmast hade den märkliga känslan att just detta var... förbjudet!)
Jag försökte sätta mig in i ämnet så noga jag bara kunde.
Då upptäckte jag att det fanns popskribenter. Personer som regelbundet skrev om popmusik i olika tidningar. De tre som jag mest stötte på var Ludvig Rasmusson, Klas Burling, och Håkan Sandblad.
Rasmusson och Burling var nog de jag upptäckte först. För de skrev i tidningar vi hade hemma - Svenska Dagbladet och Röster i Radio-TV.
Om man började med Rasmusson var han nog den som mest retade mig till vansinne. Han hade en ganska speciell profil. Han var "vänster", vilket i och för sig jag också var. Men han hade ett supersubjektivt förhållningssätt som gjorde honom lite magstark. Han höjde de som han gillade till skyarna och skrev ner allt han inte gillade. Det kan ju ses som en recensents uppgift – men kan ju ske på olika sätt.
Det verkade som om han hela tiden lät sina skriverier styras av sin magtraktskänsla -och undvek att komplettera denna med mer "objektiva" resonemang om musikstilar, texter, och sound. Det kunde ta sig märkliga utryck.
Han blev nog ganska uppmärksammad för sin sista artikel i SvD - strax innan han gick över till DN... Då hade han varit och lyssnat på Diana Ross and the Supremes när de var på Berns. Han kallade dem för en besvikelse - och det var han ju i full rätt att göra. Jag var ju inte där, så jag kan inte uttala mig om det alls...
När han påpekade att de mer och mer blandade ut Tamla-Motown-musiken (som ju var den de framförallt behärskade) med allmänna schlagers hade han nog en poäng. Den känslan fick jag också när jag 1970 köpte en live-skiva med dem från en konsert i London.
Men hans kritik var mer än vanlig kritik - den var rent illvillig, och gick över alla gränser. Som till exempel i detta närmast sexistiska utfall:
"För att avsluta kritiken kan man också konstatera att Supremes inte är särskilt snygga i verkligheten. På bild har de ofta varit riktigt dekorativa. Men inte på Berns."
(Svenska Dagbladet 6 februari 1968).
Annars var "kommersiell" hans främsta skällsord. Men det användes helt nyckfullt. Nästan alla artister han ogillade kallade han kommersiella. De han gillade fick aldrig den beteckningen. The Who - som han älskade - fick till exempel aldrig den beteckningen. Trots att dessa, som nästan alla framgångsrika popgrupper, förvisso gjorde skivor för en marknad, med det uppenbara syftet att tjäna pengar.
Om han gillade The Who stod han inte ut med The Hollies och påpekade gång på gång hur usla de var. Det var ett av mina favoritband och jag kunde inte hålla med honom. Exempelvis då han obegripligt nog ansåg att de helt saknade... personlighet.
När det gäller The Beatles hade han en rad excentriska åsikter om deras musik. Före Sgt. Pepper-LP.n ansåg har att Beatles LP ”Beatles For Sale” från 1964 var den bästa LP de hade gjort. Medan han avfärdade ”Help!” och ”Rubber Soul” från 1965 som direkt usla. Det handlade nog endast om hans egen magtraktskänsla. Att båda dessa LP-skivor musikaliskt var mer komplexa och att åtminstone Rubber Soul även textmässigt var betydligt mer mångfacetterad* än ”Beatles for Sales” enkla kärlekssånger, förde han ingen diskussion om., .
”Revolver” från 1966 var han ambivalent inför. Visserligen var den bättre ön ”Help” och ”Rubber Soul”, men så där väldigt bra var den ju ändå inte...
När så ”Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band” kom 1967 blev han dock överväldigad - liksom nästan alla poprecensenter.
Men när deras nästa LP, dubbel-LP:n "The Beatles " (idag ofta kallad "The White Album") kom ut i november 1968 föll han tillbaks i sin tidigare magsurhet.
Först recenserade han den i DN, där han ungefär sa att den var väl så där hyfsad - men med oerhört många svagheter. Men han nöjde sig inte med det. Efter ett tag insåg han att han tyckte alldeles oerhört illa om den, och lyckades under mer än ett halvår efteråt i artikel efter artikel i förbigående flika in vilken usel, kommersiell och ointressant skiva den var.
Detta retade mig en hel del, eftersom jag gillade dubbel-LP.n väldigt mycket.
Jag var inte ensam om att reagera. Någon gång våren 1969 fick Klas Burling närmast ett utbrott och angrep Rasmusson för att han systematiskt verkade förfölja Beatles dubbel-LP... Han tyckte bland annat att en skiva som sålt så mycket inte kunde vara så dålig...
Det sista var förstås ett problematiskt argument - i alla fall om man som Ludvig Rasmusson använde "kommersiell" som det fulaste ordet i det svenska språket.
Den "pro-kommersielle" Klas Burling retade mig inte så mycket. Visserligen tyckte jag att han var alltför ointresserad av popmusik som var mindre "kommersiell" och mer "avantgardistisk". Jag var förtjust i psykedelisk musik, och den tillhörde knappast Burlings favoriter. Men i motsats tull Rasmusson var han en sansad person. Grupper och låtar han ogillade höll han tyst om - istället för att utsätta dem för vildsinta utfall.
Den popskribent som jag efter ett tag fastnade för var Håkan Sandblad. Han skrev i den numera nedlagda Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT) och därför började jag regelbundet läsa denna på bibliotek.
Min första möte med hans skriverier hade i och för sig varit traumatiskt - han var en av författarna till den artikel i DN den 6 augusti 1967 som förde fram teorin att Beatles Sgt-Pepper-LP var "LSD-propaganda från omslaget till innerspåret”.
Men ju mer jag följde vad han läste ju mer imponerad blev jag av honom, Han dolde inte sina subjektiva sympatier - men han fokuserade mer på mer "objektiva" analyser av musikstilar och karaktären på texter. När han skrev om Beatles dubbel-Lp fokuserade han på något som Rasmusson helt missade - nämligen att den till stor del verkade vara en djärv pastisch på olika musikstilar..
I likhet med Rasmusson var han också klart ”vänster”. Förmodligen på ett mer medvetet sätt än Rasmusson. Senare blev han en sympatisör till "den progressiva musikrörelsen" på 70-talet, som han då skrev en hel del om. Men dessa texter har jag inte läst.
Sommaren 1969 kom han med en bok om popmusik, med namnet Popmusik: extas, revolt och industri, Jag hade inte mycket fickpengar, men en dag sommaren 1969 gick jag och köpte ett exemplar av den i en bokhandel i Stockholm.
Den var imponerade. Den skrev om både musiken, texterna och den politiska och sociala kontexten. Den var analyserande på ett sätt som texter av popskribenter annars inte brukade vara.
Även om även han nog föredrog mer "icke-kommersiell" pop kom han inte med angrepp på den som inte var det. Hans avsnitt om exempelvis The Monkees är inte på något sätt illvilligt - vilket det definitivt skulle ha varit om Rasmusson hade skrivit det...
Jag håller just på att läsa om den. Jag hittade mitt gamla exemplar av den på en lada på landet augusti 2015.
Den står sig i mycket än idag. Den är på ett sätt en ögonblicksbild från sextiotalspopens tidsperiod - den skrevs ju också under sextiotalets sista år...
Mem den är som nämnts också en analys. Som jag alltså i mångt och mycket tycker står sig än idag,
För att ge en bild av dess upplägning kan jag här nämna rubrikerna på dess kapitel.
1. Samtida musik
2. Kort stilhistorik
3. Allt för soundet.
4. The Blues
5. Från rock till soul
6. Sex och extas
7. Beatles och popgenerationen
8. Politik
9. Industri
10. Allting flyter.
Rubriken på det sista kapitlet fick Sandblad kritik för - av en recensent som menade att för en popskribent med lite överblick borde inte allting flyta. Men jag tycker det var lite orättvist. För den som befann sig i den popmusikaliska världen 1969 var det en ganska adekvat reflektion - allting verkade faktiskt flyta lite då.
Vad som sedan hände - vet jag inte mycket om. I alla fall inte efter våren 1971. För då slutade jag tråkigt nog att följa vad som hände på det fältet.
Men en sak kan jag ju säga, Det är att "popmusik" i Sverige idag definieras helt annorlunda än det gjorde på 60-talet. Det mesta av vad som då kallades "pop" kallas nu "rock". Då var nog begreppet popmusik i Sverige i viss mån lika med vad som i Storbritannien kallades "beatmusik". Men bara delvis. Även när det gällde terminologin kan man i viss mån säga att mycket flöt....
-------------------------------------------------------------------
*Mångfacetterad" betyder ju inte nödvändigtvis sympatisk, vilket var och en som tagit del av den närmast mordiska manschauvinistiska texten till Rubber Souls avslutningslåt "Run for your life" kan konstatera...
När jag började lyssna på popmusik i april 1967 fick jag också ett behov av att också läsa om den. Det tog sig uttryck i att jag började läsa nöjessidorna i dagstidningarna - som jag förut ofta hade förbigått - och att jag efter ett tag vågade börja läsa Bildjournalen ("vågade" - eftersom jag förut närmast hade den märkliga känslan att just detta var... förbjudet!)
Jag försökte sätta mig in i ämnet så noga jag bara kunde.
Då upptäckte jag att det fanns popskribenter. Personer som regelbundet skrev om popmusik i olika tidningar. De tre som jag mest stötte på var Ludvig Rasmusson, Klas Burling, och Håkan Sandblad.
Rasmusson och Burling var nog de jag upptäckte först. För de skrev i tidningar vi hade hemma - Svenska Dagbladet och Röster i Radio-TV.
Om man började med Rasmusson var han nog den som mest retade mig till vansinne. Han hade en ganska speciell profil. Han var "vänster", vilket i och för sig jag också var. Men han hade ett supersubjektivt förhållningssätt som gjorde honom lite magstark. Han höjde de som han gillade till skyarna och skrev ner allt han inte gillade. Det kan ju ses som en recensents uppgift – men kan ju ske på olika sätt.
Det verkade som om han hela tiden lät sina skriverier styras av sin magtraktskänsla -och undvek att komplettera denna med mer "objektiva" resonemang om musikstilar, texter, och sound. Det kunde ta sig märkliga utryck.
Han blev nog ganska uppmärksammad för sin sista artikel i SvD - strax innan han gick över till DN... Då hade han varit och lyssnat på Diana Ross and the Supremes när de var på Berns. Han kallade dem för en besvikelse - och det var han ju i full rätt att göra. Jag var ju inte där, så jag kan inte uttala mig om det alls...
När han påpekade att de mer och mer blandade ut Tamla-Motown-musiken (som ju var den de framförallt behärskade) med allmänna schlagers hade han nog en poäng. Den känslan fick jag också när jag 1970 köpte en live-skiva med dem från en konsert i London.
Men hans kritik var mer än vanlig kritik - den var rent illvillig, och gick över alla gränser. Som till exempel i detta närmast sexistiska utfall:
"För att avsluta kritiken kan man också konstatera att Supremes inte är särskilt snygga i verkligheten. På bild har de ofta varit riktigt dekorativa. Men inte på Berns."
(Svenska Dagbladet 6 februari 1968).
Annars var "kommersiell" hans främsta skällsord. Men det användes helt nyckfullt. Nästan alla artister han ogillade kallade han kommersiella. De han gillade fick aldrig den beteckningen. The Who - som han älskade - fick till exempel aldrig den beteckningen. Trots att dessa, som nästan alla framgångsrika popgrupper, förvisso gjorde skivor för en marknad, med det uppenbara syftet att tjäna pengar.
Om han gillade The Who stod han inte ut med The Hollies och påpekade gång på gång hur usla de var. Det var ett av mina favoritband och jag kunde inte hålla med honom. Exempelvis då han obegripligt nog ansåg att de helt saknade... personlighet.
När det gäller The Beatles hade han en rad excentriska åsikter om deras musik. Före Sgt. Pepper-LP.n ansåg har att Beatles LP ”Beatles For Sale” från 1964 var den bästa LP de hade gjort. Medan han avfärdade ”Help!” och ”Rubber Soul” från 1965 som direkt usla. Det handlade nog endast om hans egen magtraktskänsla. Att båda dessa LP-skivor musikaliskt var mer komplexa och att åtminstone Rubber Soul även textmässigt var betydligt mer mångfacetterad* än ”Beatles for Sales” enkla kärlekssånger, förde han ingen diskussion om., .
”Revolver” från 1966 var han ambivalent inför. Visserligen var den bättre ön ”Help” och ”Rubber Soul”, men så där väldigt bra var den ju ändå inte...
När så ”Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band” kom 1967 blev han dock överväldigad - liksom nästan alla poprecensenter.
Men när deras nästa LP, dubbel-LP:n "The Beatles " (idag ofta kallad "The White Album") kom ut i november 1968 föll han tillbaks i sin tidigare magsurhet.
Först recenserade han den i DN, där han ungefär sa att den var väl så där hyfsad - men med oerhört många svagheter. Men han nöjde sig inte med det. Efter ett tag insåg han att han tyckte alldeles oerhört illa om den, och lyckades under mer än ett halvår efteråt i artikel efter artikel i förbigående flika in vilken usel, kommersiell och ointressant skiva den var.
Detta retade mig en hel del, eftersom jag gillade dubbel-LP.n väldigt mycket.
Jag var inte ensam om att reagera. Någon gång våren 1969 fick Klas Burling närmast ett utbrott och angrep Rasmusson för att han systematiskt verkade förfölja Beatles dubbel-LP... Han tyckte bland annat att en skiva som sålt så mycket inte kunde vara så dålig...
Det sista var förstås ett problematiskt argument - i alla fall om man som Ludvig Rasmusson använde "kommersiell" som det fulaste ordet i det svenska språket.
Den "pro-kommersielle" Klas Burling retade mig inte så mycket. Visserligen tyckte jag att han var alltför ointresserad av popmusik som var mindre "kommersiell" och mer "avantgardistisk". Jag var förtjust i psykedelisk musik, och den tillhörde knappast Burlings favoriter. Men i motsats tull Rasmusson var han en sansad person. Grupper och låtar han ogillade höll han tyst om - istället för att utsätta dem för vildsinta utfall.
Den popskribent som jag efter ett tag fastnade för var Håkan Sandblad. Han skrev i den numera nedlagda Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT) och därför började jag regelbundet läsa denna på bibliotek.
Min första möte med hans skriverier hade i och för sig varit traumatiskt - han var en av författarna till den artikel i DN den 6 augusti 1967 som förde fram teorin att Beatles Sgt-Pepper-LP var "LSD-propaganda från omslaget till innerspåret”.
Men ju mer jag följde vad han läste ju mer imponerad blev jag av honom, Han dolde inte sina subjektiva sympatier - men han fokuserade mer på mer "objektiva" analyser av musikstilar och karaktären på texter. När han skrev om Beatles dubbel-Lp fokuserade han på något som Rasmusson helt missade - nämligen att den till stor del verkade vara en djärv pastisch på olika musikstilar..
I likhet med Rasmusson var han också klart ”vänster”. Förmodligen på ett mer medvetet sätt än Rasmusson. Senare blev han en sympatisör till "den progressiva musikrörelsen" på 70-talet, som han då skrev en hel del om. Men dessa texter har jag inte läst.
Sommaren 1969 kom han med en bok om popmusik, med namnet Popmusik: extas, revolt och industri, Jag hade inte mycket fickpengar, men en dag sommaren 1969 gick jag och köpte ett exemplar av den i en bokhandel i Stockholm.
Den var imponerade. Den skrev om både musiken, texterna och den politiska och sociala kontexten. Den var analyserande på ett sätt som texter av popskribenter annars inte brukade vara.
Även om även han nog föredrog mer "icke-kommersiell" pop kom han inte med angrepp på den som inte var det. Hans avsnitt om exempelvis The Monkees är inte på något sätt illvilligt - vilket det definitivt skulle ha varit om Rasmusson hade skrivit det...
Jag håller just på att läsa om den. Jag hittade mitt gamla exemplar av den på en lada på landet augusti 2015.
Den står sig i mycket än idag. Den är på ett sätt en ögonblicksbild från sextiotalspopens tidsperiod - den skrevs ju också under sextiotalets sista år...
Mem den är som nämnts också en analys. Som jag alltså i mångt och mycket tycker står sig än idag,
För att ge en bild av dess upplägning kan jag här nämna rubrikerna på dess kapitel.
1. Samtida musik
2. Kort stilhistorik
3. Allt för soundet.
4. The Blues
5. Från rock till soul
6. Sex och extas
7. Beatles och popgenerationen
8. Politik
9. Industri
10. Allting flyter.
Rubriken på det sista kapitlet fick Sandblad kritik för - av en recensent som menade att för en popskribent med lite överblick borde inte allting flyta. Men jag tycker det var lite orättvist. För den som befann sig i den popmusikaliska världen 1969 var det en ganska adekvat reflektion - allting verkade faktiskt flyta lite då.
Vad som sedan hände - vet jag inte mycket om. I alla fall inte efter våren 1971. För då slutade jag tråkigt nog att följa vad som hände på det fältet.
Men en sak kan jag ju säga, Det är att "popmusik" i Sverige idag definieras helt annorlunda än det gjorde på 60-talet. Det mesta av vad som då kallades "pop" kallas nu "rock". Då var nog begreppet popmusik i Sverige i viss mån lika med vad som i Storbritannien kallades "beatmusik". Men bara delvis. Även när det gällde terminologin kan man i viss mån säga att mycket flöt....
-------------------------------------------------------------------
*Mångfacetterad" betyder ju inte nödvändigtvis sympatisk, vilket var och en som tagit del av den närmast mordiska manschauvinistiska texten till Rubber Souls avslutningslåt "Run for your life" kan konstatera...
Subscribe to:
Posts (Atom)