Fri UFO-association

Länkar till låten Crystal Light från UFO:s LP Phenomenon från 1974.

Köpte LP:n nån gång i mitten av 70-talet, och kom plötsligt att tänka på den när jag just nu läser Whitley Striebers bok "Närkontakt", som jag senast läste 1989.

Jag läste den i Växjö någon gång i  början av juni detta år, en eller två dagar innan jag skulle åka tillbaks till Stockholm. Jag saknade nyckel till lägenheten jag bodde i, och medan jag väntade på en parkbänk läste jag nästan ut Striebers bok.

Jag minns att jag blev fascinerad, men minns inga detaljer. Nu tänker jag ta reda på vad som gjorde mig så fascinerad.

Blip och Dia från yttre rymden

Sven Wernström är en författare med vänsteråsikter, som skrivit skrivit många ungdomsromaner. Han är ganska känd, men många kanske inte vet att han 1967 skrev en contactee-berättelse för ungdomar. Och med två tonåringar som contactees. Den hette "Resa på en okänd planet". Den okända planeten är jorden.

Huvudpersonerna heter Mikael och Agneta och är syskon i lägre tonåren. En dag råkar de träffa två rymdmänniskor som just landat med sitt rymdskepp. De har inga namn men Mikael och Agneta döper dem strax till Blip och Dia.

Egentligen är ufonauterna själva barn, i den meningen att de inte är könsmogna. Men på planeten de kommer från går den intellektuella utvecklingen snabbare än den sexuella. Så de har redan en utbildning, och har fått som uppdrag att besöka jorden. I ett bestämt syfte.

Det är helt klart att den planet de kommer från är socialistisk. Och när de kommer till jorden inser de att den underliga, och galna, planeten måste undersökas. De tar med sig Agneta och Mikael på de flesta av sina resor.

De besöker en latinamerikansk militärdiktatur, de besöker Sydafrika, Indien och Vietnam. När de besöker Vietnam tar de dock inte med sig de jordiska barnen. Deras dator har räknat ut att det är en mycket farlig plats - vi skriver alltså 1967, mitt under Vietnamkriget.

Den sista plats de besöker är en fredlig, men fattig söderhavsö.

De blir förvånade över vad de ser. De frågar barnen om de kan förklara extrema klyftor mellan fattig och rik, krig, förtyck... Det kan inte Agneta och Mikael..

Men dessa frågor får de unga contactees att ställa egna frågor om vilken värld de egentligen lever i.

Men Blip och Dia har ju ett syfte. Det talar de inte om för barnen. När Mikael och Agneta råkar upptäcka syftet blir Blip och Dia förskräcka. Och säger till dem att nu måste de se till att dessa inte berättar något för någon...

Men det löser sig snabbt. Deras hemliga syfte är att samla ihop exemplar av djurarter för att ta med sig till sin hemplanet, eftersom alla djur en gång hade utrotats där.  Och de har lärt sig att äganderätten är det viktigaste på jorden, och är rädda att det ska ses som stöld.

För en gångs skull kan Agneta och Mikael ge dem ett lugnande besked. Vilda djur ägs inte av någon och ingen kommer att se det som stöld om de tar med sig ett antal sådana.

När de åker i väg är det mycket sorgligt. Barnen är ledsna - i synnerhet Agneta. Och det känns också lite sorgligt när man läser det.

Och ja,  jag har läst den förut, troligen någon gång våren 1968. Jag blev tagen av den då. Jag hade ju läst contactee-berättelser förut, men den här var den första jag hade tagit del av med en helt entydig vänsterprofil.

Men det är klart, Wernström är ingen Posadas, eller George Adamski. Han är helt enkelt en författare som utnyttjar contactee-temat för att skriva en ungdomsroman.

En politisk ungdomsroman.  Den har förstås, i likhet med andra Wernström-böcker, ett klart politiskt syfte. Läsaren ska förmås att se världen genom Blips och Dias ögon - och inse hur absurd den är. Och komma på tanken att en socialistisk planet vore en bättre lösning...

Jag tyckte bra om den i trettonårsåldern. Om den funkar för dagens trettonåringar vågar jag inte uttala mig om.

Jag lånade den på Stockholms Stadsbiblioteks barn- och ungdomsavdelning. Men den finns inte på hyllorna, man måste beställa den från magasinet.

Om jag vore ansvarig bibliotekarie skulle jag nog ställa upp den på hyllorna igen. Det skulle inte direkt  skada om den blev lånad då och då.

Makaber sång från 1968

Det var idag för femtio år sedan, den 24 augusti 1968. Jag satt i baksätet i bilen på väg från Gräddö till Stockholm. Det var lördag. På måndag skulle jag börja i sjuan, första klassen i högstadiet.

Radion var på, och där spelades Tio i Topp. En av låtarna som spelades upp (den hamnade under tiostrecket denna dag, men kom in senare) var "Fire" med "The crazy world of Arthur Brown". Den kan höras här.

Den var makaber. Det berörde mig inte så mycket, just då. Även makabra låtar var en kontrast till det tröttsamt svensktoppsliknande sound som hade dominerat listan under sommaren.

Texten kombinerade rena vansinnesskratt med textrader som "I am the god of hell-fire, and I bring you fire....I take you to burn...You  gonna burn, you gonna burn"....

Det visste jag förstås inte då, men på sätt och vis var låten ett förebud om det som senare skulle komma. Den typen av texter, med "demoniska" och "sataniska" teman hade nästan inte förekommit i pop/rock-sammanhang förut.  Under de närmaste åren skulle det gradvis bli mer och mer vanligt.

Om det fanns någon koppling mellan Arthur Brown och någon typ av satanism vet jag inte. Det är väl inte uteslutet, men jag känner inte till något som direkt pekar på det.  Men det går ändå definitivt någon sorts tematisk pil mellan Arthur Brown och senaste satanisminspirerad musik.

Fast i dessa dagar kan man kanske säga att den pekade framåt även på ett annat sätt. Vi lever nu i en allt hetare värld, där skogsbränder spridits över norra halvklotet denna sommar, på ett oroväckande nytt sätt. Jag säger inte alls att Arthur Brown led av prekognition, men jag  kan nästan inte höra på låten idag utan att få den typen av associationer...

When I Was Six Years Old

En sång av Paul Jones med denna titel kom som nykomling på trettonde plats på Kvällstoppen idag för femtio är sedan, den 6 augusti 1968.

Paul Jones hade 1966 lämnat gruppen Manfred Mann för att starta en solokarriär.

Den kan höras här.

NoBoyToy...

Nu kommer ett mycket känslomässigt inlägg.

I maj skrev jag lite om om vad bloggen NoBoyToy (NBT) betytt för mig... Sedan dess har tiden gått och nu är det juli. Senaste gången NBT skrev var i februari. Något så långt uppehåll har hon aldrig gjort förut.

Så den känsla jag hade redan då - att hennes blogg nu kanke har kommit till bloggvärldens himmelrike för gott - har förstärkts.

Om den nu har gjort det vill jag bara säga detta. Jag kommer i så fall att minnas den med värme och saknad hela mitt liv. Förutsatt, förstås, att jag inte mot slutet drabbas av Alzheimers sjukdom eller något liknande.

Jag vet förstås inte om hon ens läser min blogg längre. Hon kanske har dragit sig så långt bort från blogglivet som det bara går. Inte konstigt, i så fall,  med tanke på alla ohemula angrepp hon fick uthärda.

Men oavsett vilket, vill jag i så fall avsluta kontakten mellan våra grannbloggar med att än en gång tillägna henne denna låt. Det är alltså The Runaways Queens of Noise och det passar ovanligt bra till just NBT - med tanke på hennes bloggnamn och dessa återkommande textrader i just den sången.

"We're the queens of noise.
come and get it boys.
Queens of noise,
not just one of your toys" ..

Eftersom jag vet att NBT väldigt mycket gillar Joan Jett, som var en av Runaways medlemmar, och kanske den mot talangfulla, passar ju den låten ännu bättre. :-)

Länken ovan är förresten till en studieversion, inte till den liveversion jag brukar lägga ut.

En ängel som ratades av Tio i Topp

Idag för femtio är sedan - den 13 juli 1968. Till Tio i Topp testades då Merrilee Rush and the Turnabouts låt Angel of the Morning.

Den kom på trettonde plats.

Nästan en månad senare - den 10 augusti - testades den på nytt och kom på tolfte plats. Veckan efter, den sjuttonde, kom den på elfte plats. Sedan var det slut.

När jag hörde den första gången (jag var alltså tretton år) blev jag tagen. Det är svårt att förklara varför. Jag blev dock djupt gripen. Den gick in i mig och jag tyckte att den var mer än underbar.

Jag utgick frän att den skulle bli etta, eller i alla fall tvåa. Men den kom alltså inte ens in.

Jag kunde inte förstå. Jag undrade vad det var för konstig jury som satt där. Kunde människor inte inse vilken fantastisk låt det var? Eller var det jag som var konstig?

Jag hade då ännu inte hört talas om "Murphys lag” - men om jag hade gjort det skulle jag kanske tänkt i sådana banor...

I andra länder verkar den ha slagit bättre. Men bara den sången. Gruppen, eller sångerskan, fick aldrig senare någon liknande hit. Den blev ett så kallat "one hit wonder".

Å andra sidan kom sången efter ett tag också att göras av andra artister. När jag letade runt inför skrivandet av detta upptäckte jag bland annat en svensk version av Wizex, en grupp som jag faktiskt aldrig hört talas om förut. Den kan höras här..

Själv blir jag fortfarande gripen när jag hör den. Både i originalversionen och hos Wizex. Den gick verkligen djupt in i mig sommaren 1968 - när jag precis stod på tröskeln till puberteten.

Ludvig Rasmusson, Klas Burling - och Håkan Sandblad

Om tre popskribenter på sextiotalet...

När jag började lyssna på popmusik i april 1967 fick jag också ett behov av att också läsa om den. Det tog sig  uttryck i att jag började läsa nöjessidorna i dagstidningarna - som jag förut ofta hade förbigått - och att jag efter ett tag vågade börja läsa Bildjournalen ("vågade" - eftersom jag förut närmast hade den märkliga känslan att just detta var... förbjudet!)

Jag försökte sätta mig in i ämnet så noga jag bara kunde.

Då upptäckte jag att det fanns popskribenter. Personer som regelbundet skrev om popmusik i olika tidningar. De tre som jag mest stötte på var Ludvig Rasmusson, Klas Burling, och Håkan Sandblad.

Rasmusson och Burling var nog de jag upptäckte först. För de skrev i tidningar vi hade hemma - Svenska Dagbladet och Röster i Radio-TV.

Om man började med Rasmusson var han nog den som mest retade mig till vansinne. Han hade en ganska speciell profil. Han var "vänster", vilket i och för sig jag också var. Men han hade ett supersubjektivt förhållningssätt som gjorde honom  lite magstark. Han höjde de som han gillade till skyarna och skrev ner allt han inte gillade. Det kan ju ses som en recensents uppgift – men kan ju ske på olika sätt.

Det verkade som om han hela tiden lät sina skriverier styras av sin magtraktskänsla -och undvek att komplettera denna med mer "objektiva" resonemang om musikstilar, texter, och sound. Det kunde ta sig märkliga utryck.

Han blev nog ganska uppmärksammad för sin sista artikel i SvD - strax innan han gick över till DN... Då hade han varit och lyssnat på Diana Ross and the Supremes när de var på Berns. Han kallade dem för en besvikelse - och det var han ju i full rätt att göra. Jag var ju inte där, så jag kan inte uttala mig om det alls...

När han påpekade att de mer och mer blandade ut Tamla-Motown-musiken (som ju var den de framförallt behärskade) med allmänna schlagers hade han nog en poäng. Den känslan fick jag också när jag 1970 köpte en live-skiva med dem från en konsert i London.

Men hans kritik var mer än vanlig kritik - den var rent illvillig, och gick över alla gränser. Som till exempel i detta närmast sexistiska utfall:

"För att avsluta kritiken kan man också konstatera att Supremes inte är särskilt snygga i verkligheten. På bild har de ofta varit riktigt dekorativa. Men inte på Berns."
(Svenska Dagbladet 6 februari 1968).

Annars var "kommersiell" hans främsta skällsord. Men det användes helt nyckfullt. Nästan alla artister han ogillade kallade han kommersiella. De han gillade fick aldrig den beteckningen. The Who - som han älskade - fick till exempel aldrig den beteckningen. Trots att dessa, som nästan alla framgångsrika popgrupper, förvisso gjorde skivor för en marknad, med det uppenbara syftet att tjäna pengar.

Om han gillade The Who stod han inte ut med The Hollies och påpekade gång på gång hur usla de var. Det var ett av mina favoritband och jag kunde inte hålla med honom. Exempelvis då han obegripligt nog ansåg att de helt saknade... personlighet.

När det gäller The Beatles hade han en rad excentriska åsikter om deras musik. Före Sgt. Pepper-LP.n ansåg har att Beatles LP ”Beatles For Sale” från 1964 var den bästa LP de hade gjort. Medan han avfärdade ”Help!” och ”Rubber Soul” från 1965 som direkt usla. Det handlade nog endast om hans egen magtraktskänsla. Att båda dessa LP-skivor musikaliskt var mer komplexa och att åtminstone Rubber Soul även textmässigt var betydligt mer mångfacetterad* än ”Beatles for Sales” enkla kärlekssånger, förde han ingen diskussion om., .

”Revolver” från 1966 var han ambivalent inför. Visserligen var den bättre ön ”Help” och ”Rubber Soul”, men så där väldigt bra var den ju ändå inte...

När så ”Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band” kom 1967 blev han dock överväldigad - liksom nästan alla poprecensenter.

Men när deras nästa LP,  dubbel-LP:n "The Beatles " (idag ofta kallad "The White Album") kom ut i november 1968 föll han tillbaks i sin tidigare magsurhet.

Först recenserade han den i DN, där han ungefär sa att den var väl så där hyfsad - men med oerhört många svagheter. Men han nöjde sig inte med det. Efter ett tag insåg han att han tyckte alldeles oerhört illa om den, och lyckades under mer än ett halvår efteråt i artikel efter artikel i förbigående flika in vilken usel, kommersiell och ointressant skiva den var.

Detta retade mig en hel del, eftersom jag gillade dubbel-LP.n väldigt mycket.

Jag var inte ensam om att reagera. Någon gång våren 1969 fick Klas Burling närmast ett utbrott och angrep Rasmusson för att han systematiskt verkade förfölja Beatles dubbel-LP... Han tyckte bland annat att en skiva som sålt så mycket inte kunde vara så dålig...

Det sista var förstås ett problematiskt argument - i alla fall om man som Ludvig Rasmusson använde "kommersiell" som det fulaste ordet i det svenska språket.

Den "pro-kommersielle" Klas Burling retade mig inte så mycket. Visserligen tyckte jag att han var alltför ointresserad av popmusik som var mindre "kommersiell" och mer "avantgardistisk". Jag var förtjust i psykedelisk musik, och den tillhörde knappast Burlings favoriter. Men i motsats tull Rasmusson var han en sansad person. Grupper och låtar han ogillade höll han tyst om - istället för att utsätta dem för vildsinta utfall.

Den popskribent som jag efter ett tag fastnade för var Håkan Sandblad. Han skrev i den numera nedlagda Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT) och därför började jag regelbundet läsa denna på bibliotek.

Min första möte med hans skriverier hade i och för sig varit traumatiskt - han var en av författarna till den artikel i DN den 6 augusti 1967 som förde fram teorin att Beatles Sgt-Pepper-LP var "LSD-propaganda från omslaget till innerspåret”.

Men ju mer jag följde vad han läste ju mer imponerad blev jag av honom, Han dolde inte sina subjektiva sympatier - men han fokuserade mer på mer "objektiva" analyser av musikstilar och karaktären på texter. När han skrev om Beatles dubbel-Lp fokuserade han på något som Rasmusson helt missade - nämligen att den till stor del verkade vara en djärv pastisch på olika musikstilar..

I likhet med Rasmusson var han också klart ”vänster”. Förmodligen på ett mer medvetet sätt än Rasmusson. Senare blev han en sympatisör till "den progressiva musikrörelsen" på 70-talet, som han då skrev en hel del om. Men dessa texter har jag inte läst.

Sommaren 1969 kom han med en bok om popmusik, med namnet Popmusik: extas, revolt och industri, Jag hade inte mycket fickpengar, men en dag sommaren 1969 gick jag och köpte ett exemplar av den i en bokhandel i Stockholm.

Den var imponerade. Den skrev om både musiken, texterna och den politiska och sociala kontexten. Den var analyserande på ett sätt som texter av popskribenter annars inte brukade vara.

Även om även han nog föredrog mer "icke-kommersiell" pop kom han inte med angrepp på den som inte var det. Hans avsnitt om exempelvis The Monkees är inte på något sätt illvilligt - vilket det definitivt skulle ha varit om Rasmusson hade skrivit det...

Jag håller just på att läsa om den. Jag hittade mitt gamla exemplar av den på en lada på landet augusti 2015.

Den står sig i mycket än idag. Den är på ett sätt en ögonblicksbild från sextiotalspopens tidsperiod - den skrevs ju också under sextiotalets sista år...

Mem den är som nämnts också en analys. Som jag alltså i mångt och mycket tycker står sig än idag,

För att ge en bild av dess upplägning kan jag här nämna rubrikerna på dess kapitel.
1. Samtida musik
2. Kort stilhistorik
3. Allt för soundet.
4. The Blues
5. Från rock till soul
6. Sex och extas
7. Beatles och popgenerationen
8. Politik
9. Industri
10. Allting flyter.

Rubriken på det sista kapitlet fick Sandblad kritik för - av en recensent som menade att för en popskribent med lite överblick borde inte allting flyta. Men jag tycker det var lite orättvist. För den som befann sig i den popmusikaliska världen 1969 var det en ganska adekvat reflektion - allting verkade faktiskt flyta lite då.

Vad som sedan hände - vet jag inte mycket om. I alla fall inte efter våren 1971. För då slutade jag tråkigt nog att följa vad som hände på det fältet.

Men en sak kan jag ju säga, Det är att "popmusik" i Sverige idag definieras helt annorlunda än det gjorde på 60-talet. Det mesta av vad som då kallades "pop" kallas nu "rock". Då var nog begreppet popmusik i Sverige i viss mån lika med vad som i Storbritannien kallades "beatmusik". Men bara delvis. Även när det gällde terminologin kan man i viss mån säga att mycket flöt....
-------------------------------------------------------------------
*Mångfacetterad" betyder ju inte nödvändigtvis sympatisk, vilket var och en som tagit del av den närmast  mordiska manschauvinistiska texten till Rubber Souls avslutningslåt "Run for your life" kan konstatera...

That don´t impress me much.

Det är något visst med Shania Twain. Se henne gärna i detta live-ftamträdande där hon sjunger sin kanske mest kända låt, That don´t impress me much.

Jag har tidigare lagt ut musikvideon till den. Den såg jag som sagt ca 2000, och blev imponerad. Det är i och för sig ingen låt, och ingen video, för killar med dåligt självförtroende. Jag fick en gång höra tals om en tonårskille som blev upprörd när han såg den och surt avfärdade Shania - och kallade henne för "bitch".

Det år väl på sätt och vis psykologiskt förståeligt för en kille i den åldern, men jag tror alla fall inte  att jag skulle reagerat så, även om jag hade sett den i tonåren...

Texten åskdliggjörs ju ännu mer så att säga grafiskt i musikvideon. I princip handlar det om att Shania  träffar den ena mannen efter den andra - och avfärdar dem en efter en. Hon är inte ett dugg imponerad över män som ser ut som Brad Pitt (i musikvideon inte heller av de som liknar Elvis!), eller som är raketingenjörer, ("rocket scientists"), eller om de så har en riktigt fin bil.

Inte om de inte kan tillfredsställa henne kroppsligt....

Som sagt, inte något för killar och män med dåligt självförtroende. I musikvideon får man ju dessutom se hur hon avfärdar den ene efter den andre trots att hon vandrar omkring ensam i en torr öken...

I den live-version man kan se ovan, ser man hur publiken blir rent extatisk. Eller för att vara mer exakt - den kvinnliga delen av den. Männen ser inte direkt negativa ut, förstås, men de verkar inte leva sig in i sången på riktigt samma sätt.

De (unga) kvinnorna i publiken ser ofta inte endast helt överlyckliga ut - många verkar dessutom kunna texten utantill och sjunger entusiastiskt med, ord för ord.

Nej, som jag skrev förut - den här typen av låtar skulle inte kunna ha gjorts på sextio- eller tidigt sjuttiotal. Och då inte pga att den har en explicit sexuell undertext (sådant fanns även då, i alla fall hos manliga artister) utan för den reserverade hållningen till de män hon sjunger om.

På sextiotalet var i stort sett den enda anklagelse mot män som kunde föras fram av kvinnliga artister att de hade varit ... otrogna. Detta tema varierades sedan på ett ganska tröttsamt sätt i sång efter sång.

Men det innebär ju att beskriva en situation där de kvinnliga klagomålen mot män inskränker sig till att de svikit kvinnans önskan att få vara med dem - eller i alla fall att få vara med dem utan konkurrenter.

Man Shania Twain väljer och vrakar - och hennes främsta intresse är här inte troheten, utan något helt annat.

En förändring i tidsandan, förvisso.

Silent Hill återbesökt

/Från min huvudblogg 11 juni 2018./

Nu har jag till sist sett om Silent Hill.* Jag vill i och för sig inte rekommendera den till någon.

Men den är intressant på en del sätt. Och det faktum att jag trängde bort så mycket av dess handling är också intressant.

För, ja, det handlar precis om det. Filmen är inget man glömmer för att den är tråkig, eller inte berör en.

Däremot är den otäck. Inte på ett meningsfullt, utan på ett meningslöst och äckligt sätt. För att nu uttrycka det lite försiktigt.

Men även dess meningslöshet är intressant. Den har hela tiden uppslag - inklusive den inledande idén - som skulle kunna utvecklas till något riktigt intressant. Men som ersätts med rena blaha-handllingar. Blaha alltså - men definitivt otäckt blaha. Till och med slutet är otäckt.

Men strax under ytan går det lätt att tänka sig att det ändå handlar om en kuslig verklighet. Fast förvrängd, censurerad, mystifierad.

Den har för mig en rad triggande element. Vilka förklarar bortträngningen. En del av handlingen återkallades i minnet när jag såg den. Speciellt det spöklikt otäcka slutet. Jag minns nu när jag såg det första gången. Och förstår nu också varför jag glömde bort just detta. Eller för att alltså återigen kalla en katt för en katt - trängde bort det.

Jag har alltså plågat mig igenom en otäck och äcklig film nu i natt. Varför? För att jag ville komma ihåg hur den slutar, vad i den jag har trängt bort, och förstå varför jag gjorde det.

Nej, se den inte. I alla fall inte för dess egen skull. Det är den inte värd.

Men otäcka filmer säger ändå ofta en del om otäcka verkligheter utanför dem. Det gör - indirekt - den här också. Även om den är otäck på ett blaha-äckel- sätt. Vilket ju på sätt och vis även en stor del av verkligheten är.

Om man nu tänker efter.
--------------------------------------------------
*Som alltså  inte bör ses på fullskärmsläge på Safari, då verkar bilden bli väldigt konstig.

Silent Hill

/Från min huvudblogg 9 juni 2018./

I morse vaknade jag med en konstig mening i huvudet. Den löd "This is the REAL story of Benny Hill".

Det fanns vid uppvaknandet en kuslig känsla omkring denna mening, och efter ett tag började jag associera den till en ganska otäck film jag såg för ett antal år sedan. Som jag fick för mig hade ett liknande namn.

Men då jag googlade på "Benny Hill" kom jag bara till länkar till  en amerikansk komiker, som jag inte tror mig ha hört talas om,

Så jag började googla på sökord, som "hill", "horror" och "movie".

Och då hittade jag vad jag letade efter.

Det var en film som hette "Silent Hill", som kom 2006. Den handlade om en flicka som länge hade haft upprepade mardrömmar om en stad som hette just "Silent Hill"- som hon verkade ha minnen från.

Till sist tar hennes mamma reda på var staden verkar ligga. Hon åker dit med sin dotter, för att få henne att minmas, och få någon sorts svar.

När hon kommer dit ser det ut som om bilen är nära på på att köra på ett barn, och får en sladd. När mamman hämtat sig från olyckan är dottern försvunnen.

Hon börjar leta efter henne,  och kommer in i staden. Som först ser helt öde ut.

Det visar sig att den en gång drabbats av en katastrof, och att den sedan har övergivits. Och ser ut som en spökstad. Men riktigt så är det inte...

Jag har sett filmen två gånger. Eller rättare sagt kanske en och en kvarts gång. Första gången blev jag avbruten och såg inte klart den.  Den hade en otäck stämning, som gick in i mig.

När jag såg den den andra gången minns jag resten av filmen som lite av en besvikelse. Det intressanta uppslaget fuskades bort, och det började mer likna en "vanlig" monsterfilm. Men kuslig var den likväl.

Men jag minst den bara vagt.

Det finns en trailer till den på YouTube, här .

Och konstigt nog - med tanke på att den är så pass ny - finns filmen i sin helhet tydligen också på YouTube - här.*

Jag får nog ta och se om den. Jag minns inte ens hur det kunde komma sig att flickan hade minnen av staden. Var hon adopterad? Hade hon en gång bott där? Eller var minnena av det mer översinnliga slaget?

Det få jag kanske svar på när jag har sett om den.
-----------------------------------------------------------
* Men om man ser YouTube-filmen i helskärmsläge på Safari splittras bilden i två och det blir mycket svårt att följa den. Det verkar dock inte gälla Firefox. Mystiskt. Jag har aldrig varit med om något liknande förut.  Om man klickar bort helskärmsläget kan man dock se den normalt också på Safari.

Vampyr-ASMR...och ett besök i helvetet

Det finns ASMR av alla möjliga sorter. Bland annat har någon som kallar sig Neko producerat en serie av videos där hon framträder som vampyr.

Lite fascinerande. På sitt sätt.

Hittills har hon producerat fyra, med en gradvis utvecklad handling. Den första är denna.

Förmågan att skapa en pseudopersonlig kontakt har här använts på ett sätt som påminner om Liliums mest extrema videor, men har väl kanske gått ett litet steg längre än dessa.

Så om någon till äventyrs vill få känslan av att hen har fångats av en vampyr kan ju hen titta på den.

Den som går vidare får stöta på hela två vampyrer, båda spelade av Neko. Den första heter Luna, och är riktigt uthärdlig. Den andra heter Rose, och är inte riktigt lika uthärdlig.

Men Neko går på sätt och vis ännu längre i denna video, där tittaren kan föreställa sig att hen kommit till helvetet efter sin död. Med Lilith, spelad av Neko, som sin  övervakare.

Men här löser det sig faktiskt mot slutet.... Man får intrycket att även Neko har vissa gränser för vad hon vill utsätta tittaren för. ;-)