Den kanske mest talangfulla av Runaways medlemmar tyckte jag nog var Joan Jett. (Ja, jag vet, när jag skrev det på min huvudblogg för ett antal år sedan kom två /manliga/ kommentatorer med upprörda invändningar och sa att det var hon inte alls det, de föredrog Cherrie Currie. Men den fåniga debatten vill jag inte ha i repris!)
Jett fortsattte efter att Runaways upphörde, och bildade bland annat gruppen Blackhearts. Jag har inte i sin helhet hört några skivor av dem, men har hört ett stort antal av deras låtar på YouTube.
Nu ska jag bara ta ett exempel från hennes senare produktion. Här tolkar Joan Jett Creedence Clearwater Revivals låt "Have you ever seen the rain".
Lyssna gärna.
PS. Och apropå just den låten. Så sent som igår regnade det faktiskt där jag bor - samtidigt som solen sken...
Thursday, May 10, 2018
Att älska Runaways och att störa en granne
Hollies måste beskrivas som ganska tama. Det var en utmärkt grupp för en 12-13-åring.
Men när jag på nytt började köpa hem skivor när jag fick min första lägenhet i slutet av 1977 var det annat jag lyssnade på..
Och det som jag fastnade mest för var en tjejgrupp med an ganska så aggressiv utstrålning.
Om dem har jag ju skrivit tidigare.
Jag hade aldrig hört dem när jag första gången köpte en LP-skiva med dem. Det var nog något på omslaget som grep tag i mig.
Och jag fastnade, och köpte snart därefter en till LP med dem.
De hette alltså the Runaways, vilket på sätt och vis var ett passande namn. De skulle kanske också kunnat kalla sig "Queens of noise", vilket istället blev namnet på en av deras låtar .
Jag älskade dem, i motsats till grannen under mig. En gång när jag spelade dem ringde han på och krävde att jag skulle stänga av musiken. Och skrek genom dörren att det skulle inte gjort så mycket om jag spelade bra musik, men jag hade en så förfärligt dåligt musiksmak.
Men när jag på nytt började köpa hem skivor när jag fick min första lägenhet i slutet av 1977 var det annat jag lyssnade på..
Och det som jag fastnade mest för var en tjejgrupp med an ganska så aggressiv utstrålning.
Om dem har jag ju skrivit tidigare.
Jag hade aldrig hört dem när jag första gången köpte en LP-skiva med dem. Det var nog något på omslaget som grep tag i mig.
Och jag fastnade, och köpte snart därefter en till LP med dem.
De hette alltså the Runaways, vilket på sätt och vis var ett passande namn. De skulle kanske också kunnat kalla sig "Queens of noise", vilket istället blev namnet på en av deras låtar .
Jag älskade dem, i motsats till grannen under mig. En gång när jag spelade dem ringde han på och krävde att jag skulle stänga av musiken. Och skrek genom dörren att det skulle inte gjort så mycket om jag spelade bra musik, men jag hade en så förfärligt dåligt musiksmak.
Jenniffer Eccles och the Hollies
/Från min huvdblogg den 27 april 2018/
Idag för femtio år sedan låg Hollies Jennifer Eccles på tredje plats på Tio i Topp. Vi talar alltså om den 27 april 1968.
Hollies var nog en av mina favoritgrupper i 12-13-årsåldern. Det fanns en lekfull glädje i deras musik som gjorde mig glad.
Och därför retades jag definitivt av den ofta så magsure popskribenten Ludvig Rasmusson, som dömde ut dem totalt. Men det var ju inget att bekymra sig över - med tanke att han också ansåg att Beatles LP "Rubber Soul" från 1965, och dubbel-LP:n "The Beatles" från 1968 - som idag brukar kallas "The White Album" - var usla.
Det gick med andra ord inte riktigt att ta honom på allvar.
Hollies var nog större i Sverige än i deras hemland England. Här var de alltid säkrade topp-platser för nästan alla deras singlar.
Men Jennifer Eccles tillhörde nog för mig inte en av deras allra bästa. Det fanns många tidigare som gjorde mer intryck. Carrie Anne som gick direkt till första plats på Tio i Topp året innan, den 1 juli 1967. var nog min absoluta favorit. Av någon anledning var den mycket speciell för mig.
Idag för femtio år sedan låg Hollies Jennifer Eccles på tredje plats på Tio i Topp. Vi talar alltså om den 27 april 1968.
Hollies var nog en av mina favoritgrupper i 12-13-årsåldern. Det fanns en lekfull glädje i deras musik som gjorde mig glad.
Och därför retades jag definitivt av den ofta så magsure popskribenten Ludvig Rasmusson, som dömde ut dem totalt. Men det var ju inget att bekymra sig över - med tanke att han också ansåg att Beatles LP "Rubber Soul" från 1965, och dubbel-LP:n "The Beatles" från 1968 - som idag brukar kallas "The White Album" - var usla.
Det gick med andra ord inte riktigt att ta honom på allvar.
Hollies var nog större i Sverige än i deras hemland England. Här var de alltid säkrade topp-platser för nästan alla deras singlar.
Men Jennifer Eccles tillhörde nog för mig inte en av deras allra bästa. Det fanns många tidigare som gjorde mer intryck. Carrie Anne som gick direkt till första plats på Tio i Topp året innan, den 1 juli 1967. var nog min absoluta favorit. Av någon anledning var den mycket speciell för mig.
Sunday, April 15, 2018
"Snille" och "smak"
Är det någon som numera kommer ihåg att Svenska Akademins valspråk är "Snille och smak"?
Den bildades ju av Gustav III 1786 och var redan från början en förnämt elitistisk organisation vars medlemmar skulle stå lite (eller rättare sagt inte så lite) ovanför den vulgära massan.
Med ett i högsta grad arkaiskt regelsystem är det en av de kvarlevor vi har från "den gamla goda tiden" före franska revolutionen.
De skulle ses som fina, bildade, sansade, höjda över all futtig kritik och blev mycket riktigt från början valda på livstid.
Och en del människor (jag tror kanske i och för sig inte att jag direkt tillhör dem... ) har kanske verkligen uppfattat dem åtminstone LITE som det från början var meningen att de skulle uppfattas.
Visst gör det ont när knoppar brister.
Den bildades ju av Gustav III 1786 och var redan från början en förnämt elitistisk organisation vars medlemmar skulle stå lite (eller rättare sagt inte så lite) ovanför den vulgära massan.
Med ett i högsta grad arkaiskt regelsystem är det en av de kvarlevor vi har från "den gamla goda tiden" före franska revolutionen.
De skulle ses som fina, bildade, sansade, höjda över all futtig kritik och blev mycket riktigt från början valda på livstid.
Och en del människor (jag tror kanske i och för sig inte att jag direkt tillhör dem... ) har kanske verkligen uppfattat dem åtminstone LITE som det från början var meningen att de skulle uppfattas.
Visst gör det ont när knoppar brister.
Surround Yourself With Sorrow
Det låg en nykomling på sextonde plats på Kvällstoppen idag för 49 år sedan, den 15 april 1969. Det var Surround Yourself With Sorrow med Cilla Black.
Jag hade glömt bort den, men mindes den genast igen när jag hörde den på nytt. (Det skulle alltså kunna definieras som ett återkallat minne, men det var definitivt inte traumatiskt...)
Jag tycker spontant verkligen att den är bra. Och det gjorde jag då också.
Den kan höras här.
Jag hade glömt bort den, men mindes den genast igen när jag hörde den på nytt. (Det skulle alltså kunna definieras som ett återkallat minne, men det var definitivt inte traumatiskt...)
Jag tycker spontant verkligen att den är bra. Och det gjorde jag då också.
Den kan höras här.
Tuesday, March 27, 2018
"I never promised you a rose garden" - en låt, en bok och ett café
Någon gång i slutet av 1974 satt jag med en tjej på ett café vid S:t Eriksbron. Där spelades Lynn Andersons fina sång I never promised you a rose garden.
Jag kände igen låten men kunde inte placera den. Men troligen hade jag
hört den våren 1971. En snabb koll visar nämligen. att den låg etta på
Tio i Topp några veckor denna vår, bland annat idag för 47 år sedan, den
27 mars 1971.
Men de associationer jag fick på caféet gick till ett helt annat håll. Jag tänkte på Hannah Greens (författaren hette egentligen Joanne Greenberg) roman med samma namn, "I never promised you a rose garden", som kom ut 1964, och fick en svensk översättning "Ingen dans på rosor", 1972.
Jag hade läst den juni 1973.
Låten på caféet grep tag i mig, mest kanske för likheten med bokens titel. Boken hade handlat om en kvinna med schizofreni, som hade botats genom psykoterapi. Titeln syftade, om jag minns rätt, på att terapeuten aldrig hade lovat henne en dans på rosor, även efter att hon blivit fri från sjukdomen. Men hon fick ändå något mycket värdefullt - ett normalt liv.
Själv hoppades jag väl fortfarande i mars 1971 på ett normalt liv, om kanske inte nödvändigtvis en dans på rosor. Jag fick vare sig det ena eller det andra.
Nu satt jag där hösten 1974. Jag visste nu facit. Drömmarna från den tidiga våren 1971 var svikna. Även om jag aldrig blev schizofren, som kvinnan i boken blev.
Men just då när jag satt där på caféet var det ändå på något sätt mycket bra. Jag hade nämligen ett förhållande med tjejen som satt på andra sidan bordet. Det första i mitt liv, och ett av de ytterst få i mitt liv.
Och så hörde vi alltså denna sång, från en tid där jag hade haft helt andra förhoppningar.
Det var dessutom väldigt trevligt på caféet, och att lyssna på Lynn Anderson var också ett plus.
Men de associationer jag fick på caféet gick till ett helt annat håll. Jag tänkte på Hannah Greens (författaren hette egentligen Joanne Greenberg) roman med samma namn, "I never promised you a rose garden", som kom ut 1964, och fick en svensk översättning "Ingen dans på rosor", 1972.
Jag hade läst den juni 1973.
Låten på caféet grep tag i mig, mest kanske för likheten med bokens titel. Boken hade handlat om en kvinna med schizofreni, som hade botats genom psykoterapi. Titeln syftade, om jag minns rätt, på att terapeuten aldrig hade lovat henne en dans på rosor, även efter att hon blivit fri från sjukdomen. Men hon fick ändå något mycket värdefullt - ett normalt liv.
Själv hoppades jag väl fortfarande i mars 1971 på ett normalt liv, om kanske inte nödvändigtvis en dans på rosor. Jag fick vare sig det ena eller det andra.
Nu satt jag där hösten 1974. Jag visste nu facit. Drömmarna från den tidiga våren 1971 var svikna. Även om jag aldrig blev schizofren, som kvinnan i boken blev.
Men just då när jag satt där på caféet var det ändå på något sätt mycket bra. Jag hade nämligen ett förhållande med tjejen som satt på andra sidan bordet. Det första i mitt liv, och ett av de ytterst få i mitt liv.
Och så hörde vi alltså denna sång, från en tid där jag hade haft helt andra förhoppningar.
Det var dessutom väldigt trevligt på caféet, och att lyssna på Lynn Anderson var också ett plus.
Thursday, March 22, 2018
I ett annat land
Den här sången har jag nog lagt ut två gånger förut på denna blogg. Den är från Rolling Stones kortvariga psykedeliska period 1967.
Den känns innerlig och vacker, och den har alltid berört mig. Den heter alltså "In another land", och just denna YouTube-version, som jag aldrig tidigare sett, ska vara den officiella textade musikvideon till sången.
I och med att texten här är utsatt har jag för första gången sluppit att gissa på vad vissa av orden betyder...
Se den gärna.
Den känns innerlig och vacker, och den har alltid berört mig. Den heter alltså "In another land", och just denna YouTube-version, som jag aldrig tidigare sett, ska vara den officiella textade musikvideon till sången.
I och med att texten här är utsatt har jag för första gången sluppit att gissa på vad vissa av orden betyder...
Se den gärna.
Wednesday, March 14, 2018
Black Sabbath var inte satanister
Jag har skrivit om detta förut, men nu tänkte jag visa det väldigt konkret.
Den som fått för sig att Black Sabbath var satanister kan gärna studera texten till denna låt, War Pigs, (texten finns i videon). Den fanns på deras andra LP, Paranoid, från 1970. Den är snarast explicit anti-satanistisk (se i synnerhet de första raderna..). Och mot krig, krigsprofitörer och politiker som sänder ut de fattiga att slåss istället för att göra det själv .
Det explicit anti-satanistiska visas klart i inledningen av att de jämför de blodsbesudlade generaler de fördömer med satanister, genom en ordlek som knyter ihop officersmässar och "svarta mässor". Båda generalerna och de som deltar i svarta mässor är av samma skrot och korn, och beskrivs som onda människor (med benämningar som "trollkarlar" och "häxor"...). Medan somliga samlas på svarta mässor för att planera ondska, samlas generalerna istället på ofificérsmässen - med liknande syften...
Så satanister var Black Sabbath definitivt inte. Det enda "sataniska" i gruppen var nog namnet.
Den som fått för sig att Black Sabbath var satanister kan gärna studera texten till denna låt, War Pigs, (texten finns i videon). Den fanns på deras andra LP, Paranoid, från 1970. Den är snarast explicit anti-satanistisk (se i synnerhet de första raderna..). Och mot krig, krigsprofitörer och politiker som sänder ut de fattiga att slåss istället för att göra det själv .
Det explicit anti-satanistiska visas klart i inledningen av att de jämför de blodsbesudlade generaler de fördömer med satanister, genom en ordlek som knyter ihop officersmässar och "svarta mässor". Båda generalerna och de som deltar i svarta mässor är av samma skrot och korn, och beskrivs som onda människor (med benämningar som "trollkarlar" och "häxor"...). Medan somliga samlas på svarta mässor för att planera ondska, samlas generalerna istället på ofificérsmässen - med liknande syften...
Så satanister var Black Sabbath definitivt inte. Det enda "sataniska" i gruppen var nog namnet.
Tuesday, March 13, 2018
Saturday, March 10, 2018
Den officiella videon till Shocking Blues "Venus"
På sjätte plats på Kvällstoppen den 10 mars 1970 låg "Venus" med Shocking Blue.
Nedan länkar jag till den officiella musikvideon. I motsats till en del andra sådana får man här helt enkelt se gruppen framföra sången. Men de gör det mycket suggestivt..
Den är värd både att se och höra på. I synnerhet är ju sångerskan Mariska Veres både karisamtisk och imponerande. Tyvärr är hon död nu. Hon dog 2006.
Den kan alltså höras och ses här. Gör gärna det.
Nedan länkar jag till den officiella musikvideon. I motsats till en del andra sådana får man här helt enkelt se gruppen framföra sången. Men de gör det mycket suggestivt..
Den är värd både att se och höra på. I synnerhet är ju sångerskan Mariska Veres både karisamtisk och imponerande. Tyvärr är hon död nu. Hon dog 2006.
Den kan alltså höras och ses här. Gör gärna det.
Monday, March 5, 2018
Om att höja röster
Den här posten handlar om en sång som kom 1971, troligen någon gång under senare delen av det året. Det låg på en LP, och blev med all säkerhet den mest spelade sången på denna LP.
Den kan nog räknas in i kategorin "proggmusik", men den spreds mycket, mycket långt utanför snävare "proggmiljöer".
Jag misstänker att några år senare, typ 1975, hade kanske mer än hälften av alla svenskar hört den åtminstone någon gång. Men jag kan ha fel, mina umgängeskretsar var ju inte alldeles representativa för resten av befolkningen. .
En hel del av er har måhända redan listat ut vilken sång jag syftar på.
Det är faktiskt en fin sång. Den kan höras här.
PS. Det bör påpekas att sången i YouTube-klippet tar slut ungefär 2.51. Då kan man stänga av, för det som sedan följer är endast ca fem minuters lång tystnad.
Den kan nog räknas in i kategorin "proggmusik", men den spreds mycket, mycket långt utanför snävare "proggmiljöer".
Jag misstänker att några år senare, typ 1975, hade kanske mer än hälften av alla svenskar hört den åtminstone någon gång. Men jag kan ha fel, mina umgängeskretsar var ju inte alldeles representativa för resten av befolkningen. .
En hel del av er har måhända redan listat ut vilken sång jag syftar på.
Det är faktiskt en fin sång. Den kan höras här.
PS. Det bör påpekas att sången i YouTube-klippet tar slut ungefär 2.51. Då kan man stänga av, för det som sedan följer är endast ca fem minuters lång tystnad.
Subscribe to:
Posts (Atom)