Surround Yourself With Sorrow

Det låg en nykomling på sextonde plats på Kvällstoppen idag för 49 år sedan, den 15 april 1969. Det var Surround Yourself With Sorrow med Cilla Black.

Jag hade glömt bort den, men mindes den genast igen när jag hörde den på nytt. (Det skulle alltså kunna definieras som ett återkallat minne, men det var definitivt inte traumatiskt...)

Jag tycker spontant verkligen att den är bra. Och det gjorde jag då också.

Den kan höras här.

"I never promised you a rose garden" - en låt, en bok och ett café

Någon gång i slutet av 1974 satt jag med en tjej på ett café vid S:t Eriksbron. Där spelades Lynn Andersons fina sång I never promised you a rose garden. Jag kände igen låten men kunde inte placera den. Men troligen hade jag hört den våren 1971. En snabb koll visar nämligen. att den låg etta på Tio i Topp några veckor denna vår, bland annat idag för 47 år sedan, den 27 mars 1971.

Men de associationer jag fick på caféet gick till ett helt annat håll. Jag tänkte  på Hannah Greens (författaren hette egentligen Joanne Greenberg) roman med samma namn, "I never promised you a rose garden", som kom ut 1964, och fick en svensk översättning "Ingen dans på rosor", 1972.

Jag hade läst den juni 1973.

Låten på caféet grep tag i mig, mest kanske för likheten med bokens titel. Boken hade handlat om en kvinna med schizofreni, som hade botats genom psykoterapi. Titeln syftade, om jag minns rätt, på att terapeuten aldrig hade lovat henne en dans på rosor, även efter att hon blivit fri från sjukdomen. Men hon fick ändå något mycket värdefullt - ett normalt liv.

Själv hoppades jag väl fortfarande i mars 1971 på ett normalt liv, om kanske inte nödvändigtvis en dans på rosor.  Jag fick vare sig det ena eller det andra.

Nu satt jag där hösten 1974. Jag visste nu facit. Drömmarna från den tidiga våren 1971 var svikna. Även om jag aldrig blev schizofren, som kvinnan i boken blev.

Men just då när jag satt där på caféet var det ändå på något sätt mycket bra. Jag hade nämligen ett förhållande med tjejen som satt på andra sidan bordet. Det första i mitt liv, och ett av de ytterst få i mitt liv.

Och så hörde vi alltså denna sång, från en tid där jag hade haft helt andra förhoppningar.

Det var dessutom väldigt trevligt på caféet, och att lyssna på Lynn Anderson var också ett plus.

I ett annat land

Den här sången har jag nog lagt ut två gånger förut på denna blogg. Den är från Rolling Stones kortvariga psykedeliska period 1967.

Den känns innerlig och vacker, och den har alltid berört mig. Den heter alltså "In another land",  och just denna YouTube-version, som jag aldrig tidigare sett, ska vara den officiella textade musikvideon till sången.

I och med att texten här är utsatt har jag för första gången sluppit att gissa på vad vissa av orden betyder...

Se den gärna.

Black Sabbath var inte satanister

Jag har skrivit om detta förut, men nu tänkte jag visa det väldigt konkret.

Den som fått för sig att Black Sabbath var satanister kan  gärna studera texten till denna låt, War Pigs, (texten finns i videon). Den fanns på deras andra LP, Paranoid, från 1970. Den är snarast explicit anti-satanistisk (se i synnerhet de första raderna..). Och mot krig, krigsprofitörer och politiker som sänder ut de fattiga att slåss istället för att göra det själv .

Det explicit anti-satanistiska visas klart i inledningen av att de jämför de blodsbesudlade generaler de fördömer med satanister, genom en ordlek som knyter ihop officersmässar och "svarta mässor". Båda generalerna och de som deltar i svarta mässor är av samma skrot och korn, och beskrivs som onda människor (med benämningar som "trollkarlar" och "häxor"...). Medan somliga samlas på svarta mässor för att planera ondska, samlas generalerna istället på ofificérsmässen - med liknande syften...

Så satanister var Black Sabbath definitivt inte. Det enda "sataniska" i gruppen var nog namnet.

Solitude

Black Sabbath är ju känd för en "diabolisk" image. Men denna är ofta mycket missvisande.

I själva verket har de gjort många finstämt känslomässiga sånger.

Den här är ett av de bästa exemplen och är hämtad från deras LP "Master of Reality" från 1971.

Lyssna gärna.

Den officiella videon till Shocking Blues "Venus"

På sjätte plats på Kvällstoppen den 10 mars 1970 låg "Venus" med Shocking Blue.

Nedan länkar jag till den officiella musikvideon. I motsats till en del andra sådana får man här helt enkelt se gruppen framföra sången. Men de gör det mycket suggestivt..

Den är värd både att se och höra på. I synnerhet är ju sångerskan Mariska Veres både karisamtisk och imponerande. Tyvärr är hon död nu. Hon dog 2006.

Den kan alltså höras och ses här. Gör gärna det.

Om att höja röster

Den här posten handlar om en sång som kom 1971, troligen någon gång under senare delen av det året. Det låg på en LP, och blev med all säkerhet den mest spelade sången på denna LP.

Den kan nog räknas in i kategorin "proggmusik", men den spreds mycket, mycket  långt utanför snävare "proggmiljöer".

Jag misstänker att några år senare, typ 1975, hade kanske mer än hälften av alla svenskar hört den åtminstone någon gång. Men jag kan ha fel, mina umgängeskretsar var ju inte alldeles representativa för resten av befolkningen. .

En hel del av er har måhända redan listat ut vilken sång jag syftar på.

Det är faktiskt en fin sång. Den kan höras här.

PS. Det bör påpekas att sången i YouTube-klippet tar slut ungefär 2.51. Då kan man stänga av, för det som sedan följer är endast ca fem minuters lång tystnad.

Lucy Jordan - en vacker, men mycket otäck sång

Någon tipsade mig om "The Ballad of Lucy Jordan" - en sång som bland annat sjöngs in av Marianne Faithfull 1979. Jag insåg att jag hade hört den långt förut -men bara några gånger, men den grep redan då tag i mig, och gjorde mig sorgsen, fast jag inte riktig uppfattade texten.

När jag nu hörde den igen var min första naiva reaktion att den ju ändå slutade lyckligt,

Men det var naivt. Slutet är både tragiskt och otäckt, vare sig men nu tänker sig att den desillusionerade och olyckliga kvinnan tas in på en psykiatrisk klinik, eller kanske tar livet av sig.

Nej, den slutar inte lyckligt alls, i alla fall inte om jag får döma av tårarna i mina ögon när jag kommer till slutet...

På förekommen anledning

Kanske onödigt att påpeka, men...

Om någon skulle hitta ett inlägg eller en kommentar undertecknad med mitt namn på ex.vis en pornografisk sida, eller en rasideologisk sida som är för att starta ett  "raskrig", eller en ren förtalssida etc. (alla dessa tre exempel har faktiskt inträffat)  är det någon annan som postat i mitt namn.

Någon enstaka gång har någon kopierat något jag verkligen skrivit i ett annat sammanhang och klistrat in det i mitt namn, men annars handlar det om någon som totat ihop något eget och undertecknat det med mitt namn.

I  alla fall torde det framgå att det inte är jag som postat. I alla fall av de som använder sin stora hjärna till att tänka med.

"Son of a Preacher Man" och en bild

I november 1968 köpte jag ett nummer av New Musical Express, mest för att läsa om Beatles nya dubbel-LP. Jag var 13, på gränsen till 14.

Då fick jag på en sida syn på denna bild av Dusty Springfield, som gjorde mig så betagen att jag satte upp den på väggen.

Så när hennes låt "Son of a Preacher Man" gick upp på  tionde plats på Tio i Topp den 8 februari 1969 blev jag väldigt glad.

Möjligen (troligen!) påverkade min upplevelse av bilden mitt intryck av låten,  vilket gjorde att jag uppskattade den än mer än vad jag annars skulle ha gjort!

Jag var så kär

Nykomling på sjätte plats på Kvällstoppen idag för femtio år sedan (6 februari 1968) var
denna sång av en tidigare i stort sett okänd sångerska - Agnetha Fältskog.

Jag var uppriktigt sagt inte så imponerad av den när den kom, och hade aldrig kunnat föreställa mig att hon inte så många år senare skulle bli känd i hela världen och ingå i en av världens mest framgångsrika popgrupper...

Sedan dess har hon ju både gjort, och medverkat i, mycket bättre saker, men just denna sång är jag väl fortfarande inte speciellt förtjust i - i sig.

Men om man tänker på vem som sjunger och vad som hände med henne senare är det absolut fascinerande att lyssna på den.