..."och vi som ser hur allt går till får veta att vi drömt"...

Upptäcker plötsligt en You Tube-video där Lisa Ekdahl sjunger En kungens man på en konsert som hölls till minne av Björn Afzelius.

En kungens man är en närmast överväldigande, och mycket effektiv sång. Jag hörde den första gången 1981, på Jakobsbergs Folkhögskola, och då i en version av Monica Törnell.

Den skrevs ju och gjordes först av Björn Afzelius, och till julen 1982 fick jag en samlings-LP med Björn Afzelius i julklapp.

Jag hade då aldrig hört hans egen version av En kungens man, och den fanns på skivan. Jag minns att när jag väl kom till den sista versen av sången började jag faktiskt gråta. Jag var helt tagen.

Den sista versen knyter ihop hela sången. Det handlar inte endast om en enskild händelse, utan om makt och förtryck, hur de som gör motstånd straffas - och hur de som berättar bortförklaras. Den är på sätt och vis genial i sin enkelhet.

Lisa Ekdahls version här är ovanligt intensiv och uttrycksfull. Den är förmodligen den mest uttrycksfulla jag har sett. Ljudkvalitén på videon är tyvärr inte den bästa (i alla fall inte när den spelas i min dator!), men den är i högsta grad värd att se för den intensitet som uttrycks i både sången och kroppsspråket.

Jag visste inte alls att Lisa Ekdahl hade gjort en version av sången. Jag är glad att jag upptäckte den.

Och se (och lyssna) gärna på videon!

Men Supremes...

... har väl aldrig funnits någon anledning att bli rädd för.

De var väl en av mina favoritgrupper i tonåren, ända sedan jag sommaren 1967 först hörde The Happening på Tio i Topp.

Men den kanske jag lägger ut någon annan gång, Nu länkar jag istället till en annan av deras sånger, Reflections.

Det är den första låt av Supremes där de experimenterade med någon form av psykedeliska ljudeffekter..

Mer om denna sång kan man läsa på Wikipedia.

Creatures of the night

Under 1984 och 1985 hade jag ofta ångest och svårt att sova, så jag lyssnade på radio halva nätterna. Då spelades ofta Laura Branigans Self Control , och gav mig en allmän känsla av kuslighet, som inte direkt gjorde det lättare att sova.

Och då hade jag inte ens sett musikvideon. Det var nog tur det...  med den sinnesstämning jag befann mig i då skulle jag nog blivit ganska så rädd.

Idag blir jag inte rädd av den, bör jag nog tillägga.

När Amor skjuter pilar

Hösten 1968 låg Little Arrows med Leapy Lee på topplistorna. Lyssna gärna på den här...

Den som lyssnar kan möjligen undra vilken den pojke är som inledningsvis beskrivs skjuta iväg pilarna.

Det är (förstås) den romerske guden Cupid (också kallad Amor) som skjuter pilar som gör de som träffas av dem upptända av förälskelse och/eller åtrå.

I den svenska översättningen som sjöngs av Ewa Roos, blev det mer uppenbart, då dess titel helt enkelt var Amors pilar.

Ewa Roos version finns nu inte på YouTube, så jag har ingen länk till den här. Jag tycker själv nog att Leapy Lees version är bättre, så det gör ju inte så mycket.


Amors ritt på en delfin (Peter Paul Rubens).

Mannen på verandan

Det är nog många som skulle kunna identifiera sig, eller åtminstone borde kunna göra det, med huvudpersonen i denna sång av Blå Tåget från 1974.

Den är suggestiv, lite kuslig och (tycker jag) mycket stämningsfull, och väcker i alla fall för mig många tankar och känslor...

Jag väljer att citera ett parti ur texten, som ger en antydan om sångens karaktär.

"På natten ser han bara femti meter
från verandan där kaminen lyser röd.
Därbortom verklighetens hemligheter,
där pågår nu en kamp på liv och död.

Han vet vad varje stjärnbild föreställer,
den ena natten är den andra lik.
Men han förstår inte vad kampen gäller
och kämpar med sin stigande panik."

Lyssna mycket gärna på den.

Älvorna

Upptäcket att jag inte endast måsta ha missat melodifestivalen 2004, utan tydligen också Sareks sång Älvorna.

Det är inte den enda sång Sarek gjort om folktroväsen, jag återkommer kanske efter ett tag till en annan av dessa.

Scenframträdandet till Älvorna är ganska så suggestivt, kolla gärna länken ovan!

No Milk Today

Denna låt av Herman's Hermits från 1966 är väl på sätt och vis ständigt aktuell...

Here Comes the Sun

Hösten 1969 kom Beatles LP Abbey Road. Den var mycket välgjord, men på en del sätt mer "glad" och "kommersiell" än en serie av tidigare skivor. Komplexa experimentskivor som Revolver 1966, Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band och Magical Mystery Tour 1967, och i viss mån också dubbel- LP:n The Beatles 1968.

Nu var Abbey Road inte "enkel" i någon allmän mening, och innehöll även den experiment, men den känns som sagt lite lättsammare och gladare.

En av mina favoritlåtar på den är Here Comes the Sun. Glad och positiv och ger mig en lite hisnande upplevelse av att Murphys lag kanske inte är allsmäktig, trots allt.

Tidiga Beatlesminnen

När Beatles slog igenom i Sverige var jag inte det minsta intresserad av populärmusik. Jag var mest intresserad av att läsa forntida historia, något som jag hade börjat att göra i första klass, och som sedan hade blivit mer och maniskt i andra klass.

Den första gången jag tror jag medvetet hört en Beatleslåt var när jag träffade en märklig man på Fyrverkarbacken, jag tror det måste varit tidigt på våren 1964. Han stoppade mig på gatan, såg glad ut, och sjöng refrängen till "She loves you" för mig. Jag tyckte det var konstigt men glömde inte melodislingan, som jag långt senare identifierade som just "She loves you"

Lite senare pratade jag med min bror som nog verkade ha lite mer koll på populärkultur än jag, trots att han var ett och ett halvt år yngre än mig. (Jag var nio 1964). Han sa att han tyckte det där med att tjäna pengar var så konstigt. Om man jobbade hårt och slet ut sig fick man ändå inte så mycket pengar men Beatles behöver bara spela lite så kunde de tjäna miljoner.

Jag hade aldrig hört talas om Beatles, så jag undrade vilka de var.

Det fick jag reda på lite mer om samma sommar. Då kom de nämligen till Sverige och alla tidningar skrev om det. Till sist fick jag se en intervju med dem på TV, hos en granne i Gräddö. Jag var förundrad. Var de verkligen rika? De såg ju ut som luffare, tyckte jag. Förmodligen var det det långa håret som fick mig att tycka det.

När höstterminen kom - det var trean - pratade tjejerna i klassen en massa om Beatles. Och de tyckte killar borde skaffa sig långt hår, som Beatles. Själv hade jag velat ha långt hår redan 1961, i sexårsåldern, men 1964 hade jag nästan glömt det, och jag undrade varför i allsina dar tjejerna i klassen ville att killar skulle ha långt hår.

Men Beatles hade ju kommit för att stanna. Jag hörde talas om dem mycket mer de närmaste åren, men jag var inte intresserad av popmusik och lyssnade inte på dem. Men jag kunde inte undvika "Yellow Submarine" hösten 1966. Den gjorde mig förundrad. Handlade inte popmusik om kärlek? Den här handlade ju om en u-båt. Jag blev lite fascinerad.

Då hade jag redan börjat lyssna på Svensktoppen. Men jag undvek engelskspråkig popmusik. Fram till våren 1967.

Då övertalades jag av klasskompisar att titta på Monkees TV-serie. Och sedan var jag fast.

Beatles var dock de största, det fattade jag. Och jag fascinerades av deras framgångssaga. Och när jag såg TV-utsändningen av "All you need is love" i juni 1967 blev jag än mer fascinerad.

Vad som hände sedan har jag berättat om på annat ställe. Den 6 augusti 1967 läste jag med skräckblandad fascination en artikel i Dagens Nyheter som sade att Beatles var en del av en gigantisk konspiration för att få ungdomar att ta LSD. Och deras LP "Sgt Peppers Lonely Hearts Club Band" var LSD-propaganda "från omslaget till innerspåret".

Jag tänkte att aldrig kan man få ha nya idoler ifred. Monkees påstods vara en bluff som inte kunde spela själva och Beatles var en del i en hemlig komplott för att få ungdomar att knarka. Jag utvecklade, halvt på skämt, halvt på allvar, en egen konspirationsteori: de vuxna var väldigt emot att ungdomar skulle lyssna på popmusik, så de ägnade en massa tid åt att förtala kända popgrupper....

Men jag bestämde mig för att totalt strunta i detta, och fortsätta att lyssna...

She loves you

Det finns en så omedelbar glädje hos de tidiga Beatles. Lyssna gärna på She loves you, för ett av de bästa exemplen.

Den glädjefyllda intensitet som finns, både hos Beatles och hos fansen, är ju så imponerande. Och på sätt och vis inspirerande.
Och kan ge en själv glädje, om man är i rätt sinnesstämning...

Look Out Here Comes Tomorrow

Fastnade plötsligt för denna Monkeeslåt från januari 1967. Den låg på deras andra album "More of the Monkees", som gavs ut innan de hade lärt sig att spela själva...

Jag mindes nog inte den från när det begav sig, jag hörde den långt senare. Jag skulle tro i tidigt 90-tal. Den låg aldrig på någon svensk lista i alla fall.

Melodin är lite suggestiv, speciellt när den kombineras med texten.

Som är lätt fascinerande. Och här är ju den också åtföljd av en bitvis lite märklig musikvideo.

Eller rättare sagt - det är uppenbarligen en episod i ett avsnitt av TV-serien. Jag undrar faktiskt vilken roll mannen som låg fastbunden på bordet egentligen spelade i detta avsnitt...