Creatures of the night

Under 1984 och 1985 hade jag ofta ångest och svårt att sova, så jag lyssnade på radio halva nätterna. Då spelades ofta Laura Branigans Self Control , och gav mig en allmän känsla av kuslighet, som inte direkt gjorde det lättare att sova.

Och då hade jag inte ens sett musikvideon. Det var nog tur det...  med den sinnesstämning jag befann mig i då skulle jag nog blivit ganska så rädd.

Idag blir jag inte rädd av den, bör jag nog tillägga.

När Amor skjuter pilar

Hösten 1968 låg Little Arrows med Leapy Lee på topplistorna. Lyssna gärna på den här...

Den som lyssnar kan möjligen undra vilken den pojke är som inledningsvis beskrivs skjuta iväg pilarna.

Det är (förstås) den romerske guden Cupid (också kallad Amor) som skjuter pilar som gör de som träffas av dem upptända av förälskelse och/eller åtrå.

I den svenska översättningen som sjöngs av Ewa Roos, blev det mer uppenbart, då dess titel helt enkelt var Amors pilar.

Ewa Roos version finns nu inte på YouTube, så jag har ingen länk till den här. Jag tycker själv nog att Leapy Lees version är bättre, så det gör ju inte så mycket.


Amors ritt på en delfin (Peter Paul Rubens).

Mannen på verandan

Det är nog många som skulle kunna identifiera sig, eller åtminstone borde kunna göra det, med huvudpersonen i denna sång av Blå Tåget från 1974.

Den är suggestiv, lite kuslig och (tycker jag) mycket stämningsfull, och väcker i alla fall för mig många tankar och känslor...

Jag väljer att citera ett parti ur texten, som ger en antydan om sångens karaktär.

"På natten ser han bara femti meter
från verandan där kaminen lyser röd.
Därbortom verklighetens hemligheter,
där pågår nu en kamp på liv och död.

Han vet vad varje stjärnbild föreställer,
den ena natten är den andra lik.
Men han förstår inte vad kampen gäller
och kämpar med sin stigande panik."

Lyssna mycket gärna på den.

Älvorna

Upptäcket att jag inte endast måsta ha missat melodifestivalen 2004, utan tydligen också Sareks sång Älvorna.

Det är inte den enda sång Sarek gjort om folktroväsen, jag återkommer kanske efter ett tag till en annan av dessa.

Scenframträdandet till Älvorna är ganska så suggestivt, kolla gärna länken ovan!

No Milk Today

Denna låt av Herman's Hermits från 1966 är väl på sätt och vis ständigt aktuell...

Here Comes the Sun

Hösten 1969 kom Beatles LP Abbey Road. Den var mycket välgjord, men på en del sätt mer "glad" och "kommersiell" än en serie av tidigare skivor. Komplexa experimentskivor som Revolver 1966, Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band och Magical Mystery Tour 1967, och i viss mån också dubbel- LP:n The Beatles 1968.

Nu var Abbey Road inte "enkel" i någon allmän mening, och innehöll även den experiment, men den känns som sagt lite lättsammare och gladare.

En av mina favoritlåtar på den är Here Comes the Sun. Glad och positiv och ger mig en lite hisnande upplevelse av att Murphys lag kanske inte är allsmäktig, trots allt.

Tidiga Beatlesminnen

När Beatles slog igenom i Sverige var jag inte det minsta intresserad av populärmusik. Jag var mest intresserad av att läsa forntida historia, något som jag hade börjat att göra i första klass, och som sedan hade blivit mer och maniskt i andra klass.

Den första gången jag tror jag medvetet hört en Beatleslåt var när jag träffade en märklig man på Fyrverkarbacken, jag tror det måste varit tidigt på våren 1964. Han stoppade mig på gatan, såg glad ut, och sjöng refrängen till "She loves you" för mig. Jag tyckte det var konstigt men glömde inte melodislingan, som jag långt senare identifierade som just "She loves you"

Lite senare pratade jag med min bror som nog verkade ha lite mer koll på populärkultur än jag, trots att han var ett och ett halvt år yngre än mig. (Jag var nio 1964). Han sa att han tyckte det där med att tjäna pengar var så konstigt. Om man jobbade hårt och slet ut sig fick man ändå inte så mycket pengar men Beatles behöver bara spela lite så kunde de tjäna miljoner.

Jag hade aldrig hört talas om Beatles, så jag undrade vilka de var.

Det fick jag reda på lite mer om samma sommar. Då kom de nämligen till Sverige och alla tidningar skrev om det. Till sist fick jag se en intervju med dem på TV, hos en granne i Gräddö. Jag var förundrad. Var de verkligen rika? De såg ju ut som luffare, tyckte jag. Förmodligen var det det långa håret som fick mig att tycka det.

När höstterminen kom - det var trean - pratade tjejerna i klassen en massa om Beatles. Och de tyckte killar borde skaffa sig långt hår, som Beatles. Själv hade jag velat ha långt hår redan 1961, i sexårsåldern, men 1964 hade jag nästan glömt det, och jag undrade varför i allsina dar tjejerna i klassen ville att killar skulle ha långt hår.

Men Beatles hade ju kommit för att stanna. Jag hörde talas om dem mycket mer de närmaste åren, men jag var inte intresserad av popmusik och lyssnade inte på dem. Men jag kunde inte undvika "Yellow Submarine" hösten 1966. Den gjorde mig förundrad. Handlade inte popmusik om kärlek? Den här handlade ju om en u-båt. Jag blev lite fascinerad.

Då hade jag redan börjat lyssna på Svensktoppen. Men jag undvek engelskspråkig popmusik. Fram till våren 1967.

Då övertalades jag av klasskompisar att titta på Monkees TV-serie. Och sedan var jag fast.

Beatles var dock de största, det fattade jag. Och jag fascinerades av deras framgångssaga. Och när jag såg TV-utsändningen av "All you need is love" i juni 1967 blev jag än mer fascinerad.

Vad som hände sedan har jag berättat om på annat ställe. Den 6 augusti 1967 läste jag med skräckblandad fascination en artikel i Dagens Nyheter som sade att Beatles var en del av en gigantisk konspiration för att få ungdomar att ta LSD. Och deras LP "Sgt Peppers Lonely Hearts Club Band" var LSD-propaganda "från omslaget till innerspåret".

Jag tänkte att aldrig kan man få ha nya idoler ifred. Monkees påstods vara en bluff som inte kunde spela själva och Beatles var en del i en hemlig komplott för att få ungdomar att knarka. Jag utvecklade, halvt på skämt, halvt på allvar, en egen konspirationsteori: de vuxna var väldigt emot att ungdomar skulle lyssna på popmusik, så de ägnade en massa tid åt att förtala kända popgrupper....

Men jag bestämde mig för att totalt strunta i detta, och fortsätta att lyssna...

She loves you

Det finns en så omedelbar glädje hos de tidiga Beatles. Lyssna gärna på She loves you, för ett av de bästa exemplen.

Den glädjefyllda intensitet som finns, både hos Beatles och hos fansen, är ju så imponerande. Och på sätt och vis inspirerande.
Och kan ge en själv glädje, om man är i rätt sinnesstämning...

Look Out Here Comes Tomorrow

Fastnade plötsligt för denna Monkeeslåt från januari 1967. Den låg på deras andra album "More of the Monkees", som gavs ut innan de hade lärt sig att spela själva...

Jag mindes nog inte den från när det begav sig, jag hörde den långt senare. Jag skulle tro i tidigt 90-tal. Den låg aldrig på någon svensk lista i alla fall.

Melodin är lite suggestiv, speciellt när den kombineras med texten.

Som är lätt fascinerande. Och här är ju den också åtföljd av en bitvis lite märklig musikvideo.

Eller rättare sagt - det är uppenbarligen en episod i ett avsnitt av TV-serien. Jag undrar faktiskt vilken roll mannen som låg fastbunden på bordet egentligen spelade i detta avsnitt...

Den första sång jag hörde av Enya

Den 31 december 1994 skulle jag fylla 40 år, och någon månad innan dess erbjöd sig en kamrat till mig att anordna en födelsedagsfest. Jag blev både glad och tveksam på samma gång. Tveksam mest för att jag inte tyckte att det var något att fira att jag blev äldre...

Nåväl, den blev av, och blev rolig. Till födelsedagar hör ju att få presenter, och en av presenterna var lite hemlighetsfull. Den bestod av en lapp att jag om ett tag skulle få någonting när saker var fixade. Det lät ju spännande.

Det tog nästan en månad, men den 27 januari året därpå fick jag en TV! Jag hade alltså inte någon sådan, och det var en liten upplevelse att få en.

Det hela ledde till en del livsstilsförändringar, den främsta var förmodligen att jag började titta på Kvinnofängelset tre nätter i veckan.

Men en annan var att jag till och från började se och lyssna på en del av de musikvideor som sändes i flera av de kanaler jag hade. Det öppnade på sätt och vis en ny värld,

Och så en dag våren 1995 fick jag ta del av en fascinerande och, tyckte jag, närmast underbar musikvideo till en sång som hette "Anywhere Is". Artisten kallades Enya, och hon grep tag i mig direkt.

Efter ett tag hade jag köpt två CD-skivor av henne, och de lyssnande jag ofta på. I synnerhet om jag hade svårt att somna ;-) . De var så innerligt rofyllda, tyckte jag, så om jag satte på dem kunde jag somna in innan CD:n var slut!

Tyvärr blev det fel på båda efter kanske 15 år, jag hade kanske spelat dem för mycket. Så jag borde kanske köpa nya Enya-skivor. Var man nu gör något sådant, idag verkar det nästan inte säljas CD-skivor längre, alla laddar väl ner allt från Pirate Bay eller några av dess mera legala konkurrenter på nätet!

Att byta könet på Fredrik Åkare

Det här kanske kan ses som en form av genusexperiment.

Det finns, som bekant, en känd Cornelissång som heter Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind. Den har ibland förmågan att dela upp lyssnarna i två läger. Somliga tycker att det egentligen är en sång om en snuskgubbe, andra tycker att den är fin, vacker och romantisk.

Själv måste jag medge att jag blev lite illa berörd av den första gången jag hörde den. Det var våren 1968, jag var 13, och jag skulle ge Anita Lindbloms singel Kring de små husen i gränderna vid hamnen som födelsedagspresent till en nära släkting. Men Cecilia Lind var b-sida, och när jag hört den fick jag en klar känsla av obehag och ångrade nästan att jag köpt skivan.

Men nu till experimentet. Nedan har jag lagt ut en ändrad version av sången. Det enda som är ändrat är direkt eller indirekt relaterat till könen på de inblandade. Jag har alltså bytt ut könen på dessa.

Att jag inte bara bytte om för- och efternamnen utan också ändrade Fredrik till Julius beror på att Fredrik är ett så kort namn att rytmen i sången skulle ha förstörts vid ett rent byte.

Vad jag är nyfiken på är om de av läsarna som till äventyrs tycker att sången är vacker och romantisk också tycker det när könen är de motsatta...

Om ni INTE tycker att denna version är vacker och romantisk men tycker att originalversionen är det, skriv gärna och tala om varför!

PS. I både denna och originalversionen tar promenaden från Öckerö loge till Cecilias alternativt Julius bostad längre tid än vad man kanske tänker på. I första versen får vi reda på att "fullmånen lyser som var den av glas". I den sista versen har månen redan hunnit bli ny. Hur långt är det nu mellan full- och nymåne? En halv månad, har jag för mig. Men jag kanske har fel.


Balladen om fru Cecilia Åkare och den söta pojken Julius Lind

Från Öckerö loge hörs dragspel och bas
och fullmånen lyser som var den av glas.
Där dansar Cecilia Åkare kind emot kind
med unge pojken Julius Lind.

Han dansar och blundar så nära intill,
han följer i dansen precis vart hon vill.
Hon för och han följer så lätt som en vind,
Men säg varför rodnar Julius Lind?

Säg var det för det Cecilia Åkare sa:
Du doftar så gott och du dansar så bra.
Din midja är smal och fin är din kind.
Vad du är vacker,  Julius Lind.

Men dansen tog slut och vart skulle dom gå?
Dom bodde så nära varandra ändå.
Till slut kom dom fram till Julius grind.
Nu vill jag bli kysst, sa Julius Lind.

Vet hut, Ceclila Åkare, skäms gamla dam!
Julius Lind är ju bara ett barn.
Ren som en blomma, skygg som en hind.
Jag fyller snart sjutton, sa Julius Lind.

Och stjärnorna vandra och timmarna fly
och Cecilia är gammal men månen är ny.
Ja, Cecilia är gammal men kärlek är blind.
Åh, kyss mig igen, sa Julius Lind.