/Från min huvudblogg 12/6 2014./
En av de otäckaste sånger jag någonsin hört är nog Doppelganger med Dory Previn.
Jag lyssnade på henne mycket våren 1978. Hennes sånger var ofta tankeväckande, men den här var dessutom som sagt riktigt otäck.
Friday, July 24, 2015
Where the iguanas live
'/Från min huvudblogg 3/5 20011./
Lyssna gärna på "Mythical kings and iguanas" av Dory Previn. Våren 1978 lyssnade jag mycket på Dory Previn men glömde sedan nästan helt bort henne tills för några månader sedan.
Det här är en av de sånger hon gjorde som jag fastnat mest för.
Lyssna gärna på "Mythical kings and iguanas" av Dory Previn. Våren 1978 lyssnade jag mycket på Dory Previn men glömde sedan nästan helt bort henne tills för några månader sedan.
Det här är en av de sånger hon gjorde som jag fastnat mest för.
Lassie
/Från min huvudblogg 11/5 2011/
Stötte plötsligt på denna sång på You Tube. Jag har hört den med ena örat någon gång, men aldrig lyssnat på texten. Det gjorde jag nu.
När jag lyssnat färdigt var ögonen fulla av tårar.
Det kom helt oväntat, och jag kunde inte värja mig mot en överväldigande känsla som helt grep tag i mig.
Stötte plötsligt på denna sång på You Tube. Jag har hört den med ena örat någon gång, men aldrig lyssnat på texten. Det gjorde jag nu.
När jag lyssnat färdigt var ögonen fulla av tårar.
Det kom helt oväntat, och jag kunde inte värja mig mot en överväldigande känsla som helt grep tag i mig.
King Midas in reverse
Jag måste säga att Hollieslåten "King Midas in Reverse" ofta ganska bra motsvarar min självbild.
"Queens of Noice"
/Från min huvudblogg 31/12 2011/.
Nu har det blivit den 31 december, nyårsafton. Eller natten till den, i alla fall.
Ikväll har jag lite nostalgiskt lyssnat på en CD med Runaways, en tjejrockgrupp med en ganska så aggressiv framtoning som jag brukade lyssna på i slutet av 1977 och i början av 1978, strax efter att jag fått min första "riktiga" lägenhet på Kvarnhagsgatan.
En låt som nog inte fanns på just de Runawaysskivor jag lyssnade på 77 och 78 men som finns på den CD jag har nu är "Queens of Noise". Den var faktiskt en av de låtar jag använde för att hämnas på min störande och SKA-spelande granne när jag bodde på Emmylundsvägen 3...
Efter att jag spelat färdigt CD:n var klockan över 22, och då får man inte spela mer (utom i hörlurar, men mina är gamla och slitna, och ljudet blir inte så bra). Då fastnade jag istället underligt nog i en gammal tråd på Cattas bubbla, med många hundra kommentarer. Tog mig mer än en timme att läsa igenom den.
Gott nytt år!
Nu har det blivit den 31 december, nyårsafton. Eller natten till den, i alla fall.
Ikväll har jag lite nostalgiskt lyssnat på en CD med Runaways, en tjejrockgrupp med en ganska så aggressiv framtoning som jag brukade lyssna på i slutet av 1977 och i början av 1978, strax efter att jag fått min första "riktiga" lägenhet på Kvarnhagsgatan.
En låt som nog inte fanns på just de Runawaysskivor jag lyssnade på 77 och 78 men som finns på den CD jag har nu är "Queens of Noise". Den var faktiskt en av de låtar jag använde för att hämnas på min störande och SKA-spelande granne när jag bodde på Emmylundsvägen 3...
Efter att jag spelat färdigt CD:n var klockan över 22, och då får man inte spela mer (utom i hörlurar, men mina är gamla och slitna, och ljudet blir inte så bra). Då fastnade jag istället underligt nog i en gammal tråd på Cattas bubbla, med många hundra kommentarer. Tog mig mer än en timme att läsa igenom den.
Gott nytt år!
The Runaways 1978
1978 hade jag just flyttat in på Kvarnhagsgatan. Jag hade också just fyllt 23. Bortsett från att det spökade där, gjorde jag en del annat också. .
En sak jag gjorde var att lyssna på Runaways.
Någon gång i början av 1978 (eller kanske i december 1977) köpte jag två LP-skivor med dom. Jag vet inte varför, jag hade aldrig hört dem förut.
Vad som slog mig var att det var ett friskt aggressivt sound av en typ jag aldrig förut hört från en tjejgruppp, Det gällde i synnerhet den LP där Cherrie Currie hade slutat och Joan Jett hade ersatt henne som den främsta sångerskan.
Jag fascinerades av den självmedvetna aggressiviteten hos Runaways. Jag spelade dem gång på gång på ganska hög volym tills min sure granne som bodde under, och som redan hade försökt slå in min dörr en gång, hotade att göra det igen om jag inte slutade att spela Runaways.
Men jag gillade dom alltså. Sedan visade det sig att de skulle på turné i Europa. Bland annat skulle de spela i Sverige.
Jag funderade på att gå och lyssna på dom. Men jag är inte mycket för att gå på rockkonserter så det blev aldrig av. Det var nog tur det.
Lägg märke till att jag i stort sett hade slutat att följa pop- och rockmusiken 1971. Så jag hade ingen koll på de olika grupperna och vilka som var deras fans.
Så när Runaways kom till Sverige insåg jag dagen efter konserten att det som sagt kanske var tur att jag inte gått. Det hade blivit snudd på katastrof när hysteriska fans hade trampat ner varandra - och fler hade skadats.
Nåväl, ingen dog, och jag hade nog överlevt också om jag hade gått dit.
Men det var något annat. I tidningarna dagen efter fanns det stora bilder av konserten. Man såg den extatiska publiken. Den verkade till minst 80 procent bestå av tjejer i 13-16-årsåldern. De skrek "We want Runaways".
Jag föreställde mig att jag, som 23-årig kille, ;skulle ha gjort ett väldigt konstigt intryck där. Än värre - tänk om det hade publicerats en bild i Dagens Nyheter när jag stod inklämd bland tjejer i yngre tonåren, och tillsammans med dom skrek "We want Runaways"...
Bara tanken fick mig att rodna. Det var som sagt väldig tur att jag inte gick dit. Tyckte jag nog. Men man kunde ju i alla fall lyssna på Runaways (på låg volym förstås, med tanke på min granne!) hemma - utan att bli nedtampad av tonåringar. Så jag fortsatte att lyssna på dem, exempelvis på Little Sister.
En sak jag gjorde var att lyssna på Runaways.
Någon gång i början av 1978 (eller kanske i december 1977) köpte jag två LP-skivor med dom. Jag vet inte varför, jag hade aldrig hört dem förut.
Vad som slog mig var att det var ett friskt aggressivt sound av en typ jag aldrig förut hört från en tjejgruppp, Det gällde i synnerhet den LP där Cherrie Currie hade slutat och Joan Jett hade ersatt henne som den främsta sångerskan.
Jag fascinerades av den självmedvetna aggressiviteten hos Runaways. Jag spelade dem gång på gång på ganska hög volym tills min sure granne som bodde under, och som redan hade försökt slå in min dörr en gång, hotade att göra det igen om jag inte slutade att spela Runaways.
Men jag gillade dom alltså. Sedan visade det sig att de skulle på turné i Europa. Bland annat skulle de spela i Sverige.
Jag funderade på att gå och lyssna på dom. Men jag är inte mycket för att gå på rockkonserter så det blev aldrig av. Det var nog tur det.
Lägg märke till att jag i stort sett hade slutat att följa pop- och rockmusiken 1971. Så jag hade ingen koll på de olika grupperna och vilka som var deras fans.
Så när Runaways kom till Sverige insåg jag dagen efter konserten att det som sagt kanske var tur att jag inte gått. Det hade blivit snudd på katastrof när hysteriska fans hade trampat ner varandra - och fler hade skadats.
Nåväl, ingen dog, och jag hade nog överlevt också om jag hade gått dit.
Men det var något annat. I tidningarna dagen efter fanns det stora bilder av konserten. Man såg den extatiska publiken. Den verkade till minst 80 procent bestå av tjejer i 13-16-årsåldern. De skrek "We want Runaways".
Jag föreställde mig att jag, som 23-årig kille, ;skulle ha gjort ett väldigt konstigt intryck där. Än värre - tänk om det hade publicerats en bild i Dagens Nyheter när jag stod inklämd bland tjejer i yngre tonåren, och tillsammans med dom skrek "We want Runaways"...
Bara tanken fick mig att rodna. Det var som sagt väldig tur att jag inte gick dit. Tyckte jag nog. Men man kunde ju i alla fall lyssna på Runaways (på låg volym förstås, med tanke på min granne!) hemma - utan att bli nedtampad av tonåringar. Så jag fortsatte att lyssna på dem, exempelvis på Little Sister.
Thursday, July 23, 2015
En Kaliforniendröm som tog slut
Jag la tidigare här upp länkar till låtar som San Francisco, och Somebody To Love från 1966-67. Ett år tidigare kom ju också den lika klassiska California Dreaming. Dessa år handlade det verkligen om drömmen om Kalifornien , en dröm där till och med drogbruket sågs som något hoppfullt (som i White Rabbit, som jag också länkade till nedan).
Detta var alltså låtar från 66-67. Men kan ju jämföra med Hotel California som kom tio år senare. Den ljusa Kalifornienbilden verkar det där inte vara så mycket kvar av. Hippierörelsen var i det närmaste död, och nu handlade det om en mindre optimistisk Kalifornienbild, efter Charles Manson, så att säga,
Det har funnits många spekulationer om vad Hotel California handlade om - alltifrån droger (som då i så fall uppfattas på ett helt annat sätt än i White Rabbit!) till att den skulle ha handlat om Anton LaVeys Church of Satan (som också grundades i Kalifornien, 1966).
Otäck är den i alla fall...
Detta var alltså låtar från 66-67. Men kan ju jämföra med Hotel California som kom tio år senare. Den ljusa Kalifornienbilden verkar det där inte vara så mycket kvar av. Hippierörelsen var i det närmaste död, och nu handlade det om en mindre optimistisk Kalifornienbild, efter Charles Manson, så att säga,
Det har funnits många spekulationer om vad Hotel California handlade om - alltifrån droger (som då i så fall uppfattas på ett helt annat sätt än i White Rabbit!) till att den skulle ha handlat om Anton LaVeys Church of Satan (som också grundades i Kalifornien, 1966).
Otäck är den i alla fall...
Thursday, July 9, 2015
Inte ett barn som du
Det finns barn som lever i dysfunktionella familjer. Det finns barn som lever i rena förövarfamiljer. Men som ändå på något sätt uppfattar familjen som "deras", ändå på något sätt som ett "hem".
Men så finns det barn som lever i familjer som är så outhärdliga, så utan försonande drag att de ser sig själva som fångar, föräldrarna som fångvaktare - ja, som fiender. Det är en sådan familj som Boel Schenlaer skildrar i kortromanen Inte ett barn som du (Heidruns förlag 2015).
Det är en välskriven bok. Det är en otäck bok. Det är en outhärdlig bok. Det är en angelägen bok. Men det är också en mycket psykologiskt trovärdig bok...
Barnets upplevelse av totalt utanförskap skildras så övertygande att effekten på många läsare torde bli förödande . Det handlar om en familj där den normala värme och empati som faktiskt finns även i helt misslyckade familjer saknas. Där snart sagt varje främling som visar lite sympati ses som en potentiellt hopp om befrielse från fångenskapen.
Vad är det som gör den familj som beskrivs i Inte ett barn som du som så outhärdlig? Dels den ständiga, alltid närvarande, empatilösa elakheten. Den skildras på ett både inträngande och övertygande sätt.
Men dessutom beskrivs övergrepp av en typ som få skulle våga tro att de existerar. Det handlar om övergrepp som under 90-talet beskrevs i facklitteratur och fick olika mer eller mindre missvisande namn. Men som sedan slutade beskrivas som verkliga. Nästan ingen vågade tala om dessa längre. Och istället började de avfärdas med termer som "moderna myter", "vandringssägner" och "falska minnen".
Denna reträtt var feg. Denna feghet var oursäktlig. Men nu beskrivs denna del av vår verklighet igen. En verklighet som inte ens forskare som visste att den fanns vågade fortsätta att skriva om när det plötsligt började blåsa upp en storm som fick normala stormar att te sig som den lugnaste bris.
Den som står ut att läsa en fullkomligt outhärdligt vidrig skildring av hur ett barns verklighet kan te sig, bör absolut läsa Boel Schenlaers bok. Nej, den är som sagt inte uthärdlig. Den är inte någonting man glömmer. Den är inte något som kommer att presenteras i ett TV-program vid någon sån där mysig soffa.
Men man kan ändå hoppas att Inte ett barn som du får många läsare. Den är faktiskt en av de viktigaste och angelägnaste böcker som kommit ut i Sverige på mycket lång tid.
Men så finns det barn som lever i familjer som är så outhärdliga, så utan försonande drag att de ser sig själva som fångar, föräldrarna som fångvaktare - ja, som fiender. Det är en sådan familj som Boel Schenlaer skildrar i kortromanen Inte ett barn som du (Heidruns förlag 2015).
Det är en välskriven bok. Det är en otäck bok. Det är en outhärdlig bok. Det är en angelägen bok. Men det är också en mycket psykologiskt trovärdig bok...
Barnets upplevelse av totalt utanförskap skildras så övertygande att effekten på många läsare torde bli förödande . Det handlar om en familj där den normala värme och empati som faktiskt finns även i helt misslyckade familjer saknas. Där snart sagt varje främling som visar lite sympati ses som en potentiellt hopp om befrielse från fångenskapen.
Vad är det som gör den familj som beskrivs i Inte ett barn som du som så outhärdlig? Dels den ständiga, alltid närvarande, empatilösa elakheten. Den skildras på ett både inträngande och övertygande sätt.
Men dessutom beskrivs övergrepp av en typ som få skulle våga tro att de existerar. Det handlar om övergrepp som under 90-talet beskrevs i facklitteratur och fick olika mer eller mindre missvisande namn. Men som sedan slutade beskrivas som verkliga. Nästan ingen vågade tala om dessa längre. Och istället började de avfärdas med termer som "moderna myter", "vandringssägner" och "falska minnen".
Denna reträtt var feg. Denna feghet var oursäktlig. Men nu beskrivs denna del av vår verklighet igen. En verklighet som inte ens forskare som visste att den fanns vågade fortsätta att skriva om när det plötsligt började blåsa upp en storm som fick normala stormar att te sig som den lugnaste bris.
Den som står ut att läsa en fullkomligt outhärdligt vidrig skildring av hur ett barns verklighet kan te sig, bör absolut läsa Boel Schenlaers bok. Nej, den är som sagt inte uthärdlig. Den är inte någonting man glömmer. Den är inte något som kommer att presenteras i ett TV-program vid någon sån där mysig soffa.
Men man kan ändå hoppas att Inte ett barn som du får många läsare. Den är faktiskt en av de viktigaste och angelägnaste böcker som kommit ut i Sverige på mycket lång tid.
Monday, June 8, 2015
Vad hände med Jeannie C Riley?
Är det någon som minns Jeannie C Riley, som 1968 blev känd över en natt med "Harper Valley PTA"? Själv minns jag att den gjorde ett stort intryck på mig som 13-åring.
Har någon undrat vad som hände med henne sen? Om man lyssnar på hennes senare låtar, kan man hitta en ganska rak linje. Detta trots att hon inte har skrivit de flesta själv. Det "sexualradikala" upproret mot de vuxnas hycklari i genombrottssången ersätts gradvis med sånger med alltmer kristet konservativa teman. Idealet är landbyggden, där ingen "har hört att Gud är död". I en sång kräver hon att den man som älskar henne måste gifta sig med henne, för annars blir det inte riktigt riktigt.
Angreppen mot hyckleri kvarstår hela tiden, men nu blir det snarast en förebråelse mot vuxengenerationen för att den inte lever upp till riktiga kristna ideal.
I "Return to Harper Valley" försonas huvudpersonen i genombrottssången både med sina antagonister från PTA och med sin inre ilska, och ber dessutom alla de hon sårat om ursäkt....
Riley skrev inte någon av de två ovan länkade sångerna. Däremot skrev hon själv From Harper Valley to the Mountain Top som man kan höra här. Där kan man få någon form av förklaring till utvecklingen. Jag blev faktiskt lite tagen när jag hörde den första gången, 1997. Riley beskriver där hur genombrottet med Harper Valley PTA endast ledde henne till "another valley of despair", till en bottenlös förtvivlan. "Happiness can´t be bought with a song". Lösningen blev Gud, som räddade henne till bergets topp....
Från en symbol för någon form av revolt mot vuxnas sexualmoraliska hyckleri, blev hon en person med starkt konservativt kristna värderingar. Som sagt, det är en lite omtumlande känsla att ta del av denna metamorfos.
Har någon undrat vad som hände med henne sen? Om man lyssnar på hennes senare låtar, kan man hitta en ganska rak linje. Detta trots att hon inte har skrivit de flesta själv. Det "sexualradikala" upproret mot de vuxnas hycklari i genombrottssången ersätts gradvis med sånger med alltmer kristet konservativa teman. Idealet är landbyggden, där ingen "har hört att Gud är död". I en sång kräver hon att den man som älskar henne måste gifta sig med henne, för annars blir det inte riktigt riktigt.
Angreppen mot hyckleri kvarstår hela tiden, men nu blir det snarast en förebråelse mot vuxengenerationen för att den inte lever upp till riktiga kristna ideal.
I "Return to Harper Valley" försonas huvudpersonen i genombrottssången både med sina antagonister från PTA och med sin inre ilska, och ber dessutom alla de hon sårat om ursäkt....
Riley skrev inte någon av de två ovan länkade sångerna. Däremot skrev hon själv From Harper Valley to the Mountain Top som man kan höra här. Där kan man få någon form av förklaring till utvecklingen. Jag blev faktiskt lite tagen när jag hörde den första gången, 1997. Riley beskriver där hur genombrottet med Harper Valley PTA endast ledde henne till "another valley of despair", till en bottenlös förtvivlan. "Happiness can´t be bought with a song". Lösningen blev Gud, som räddade henne till bergets topp....
Från en symbol för någon form av revolt mot vuxnas sexualmoraliska hyckleri, blev hon en person med starkt konservativt kristna värderingar. Som sagt, det är en lite omtumlande känsla att ta del av denna metamorfos.
Saturday, June 6, 2015
Rolling Stones svar på Sgt. Pepper
Jag har aldrig varit så oerhört intresserad av Rolling Stones, men deras försök att presentera ett psykedeliskt svar på Beatles Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band har alltid fascinerat mig. Det var på en LP med namnet Their Satanic Majesties Request, och den kom alldeles i slutet av 1967. Den finns nu i sin helhet på You Tube och kan avlyssnas här.
Trots den "diaboliska" titeln är det nära på omöjligt att hitta några satanistiska inslag i den. Den LP Rolling Stones gav ut ett år senare, Beggars Banquet , innehåller ju däremot rockmusikens förmodligen mest kända hyllingssång till djävulen....
Rolling Stones övergav snabbt den psykedeliska stilen efter Their Satanic... Dels var deras fans nog inte alltför förtjusta, dels verkade de inte riktigt behärska genren. Jovisst, skivan har sina höjdpunkter - som In Another Land, 2000 Man, She´s a Rainbow och - framförallt - 2000 Light Years From Home. Även de andra låtarna är värda att lyssna på, men undantag för version 2 av Sing This All Together (spår fem) och The Gomper.
Men det finns något mycket väsentligt som fattas. I sin helhet är det inte en skiva man gärna lyssnar på oftare än en gång vartannat år eller så.
Den är, förstås, sämre än Sgt. Pepper (men det är ju nästan all pop-och rockmusik). Men den är samtidigt också på något sätt - sorglig, deprimerande och vemodig. Jag minns att när jag köpte den som tonåring lysnnade jag på den bara några gånger - jag kände mig nästan depressiv efter att ha hört den,
Den stora skillnaden är att Sgt. Pepper - strax under det "drogtema" som finns på ytan - har en vision som faktiskt präglas av ömsinthet, och optimism. Till och med undergångsversionen i A Day in the Life andas egentligen optimism. Om detta har jag skrivit mer här, inspirerad av Håkan Sandblads och Arne Ruths ovanligt intressanta analys av skivan i DN den 6 augusti 1967....
Men Rolling Stones försök är liksom svart, ledsamt, vemodigt, tröstlöst. På sätt och vis är 2000 Light Years From Home ganska betecknande för hela skivan. Den isande ensamheten när man snabbare än ljuset försvinner längre och längre bort hemifrån avspeglar en känsla som även andra delar av skivan faktiskt ger. Inte hela, men stora delar.
Their Satanic.. har kanske inte sin "diaboliska" titel av en slump. För min del känns (om blasfemin ursäktas!) Rolling Stones svar på Sgt. Pepper nästan lite som om Satan skulle försökt skriva ett svar på Psalmboken... eller nåt sånt.
Det som är gemensamt är det psykedeliska, men där Sgt. Pepper andas någon form av gemenskapskänsla och hopp andas alltså Their Satanic.. en nästan isande vemodig känsla av ensamhet. Eller det är i alla fall så jag upplever det. Det säger kanske en del om mig.
Om det också säger något - eller inte säger något - om Beatles respektive Rolling Stones som grupper avstår jag definitivt från att spekulera i...
Trots den "diaboliska" titeln är det nära på omöjligt att hitta några satanistiska inslag i den. Den LP Rolling Stones gav ut ett år senare, Beggars Banquet , innehåller ju däremot rockmusikens förmodligen mest kända hyllingssång till djävulen....
Rolling Stones övergav snabbt den psykedeliska stilen efter Their Satanic... Dels var deras fans nog inte alltför förtjusta, dels verkade de inte riktigt behärska genren. Jovisst, skivan har sina höjdpunkter - som In Another Land, 2000 Man, She´s a Rainbow och - framförallt - 2000 Light Years From Home. Även de andra låtarna är värda att lyssna på, men undantag för version 2 av Sing This All Together (spår fem) och The Gomper.
Men det finns något mycket väsentligt som fattas. I sin helhet är det inte en skiva man gärna lyssnar på oftare än en gång vartannat år eller så.
Den är, förstås, sämre än Sgt. Pepper (men det är ju nästan all pop-och rockmusik). Men den är samtidigt också på något sätt - sorglig, deprimerande och vemodig. Jag minns att när jag köpte den som tonåring lysnnade jag på den bara några gånger - jag kände mig nästan depressiv efter att ha hört den,
Den stora skillnaden är att Sgt. Pepper - strax under det "drogtema" som finns på ytan - har en vision som faktiskt präglas av ömsinthet, och optimism. Till och med undergångsversionen i A Day in the Life andas egentligen optimism. Om detta har jag skrivit mer här, inspirerad av Håkan Sandblads och Arne Ruths ovanligt intressanta analys av skivan i DN den 6 augusti 1967....
Men Rolling Stones försök är liksom svart, ledsamt, vemodigt, tröstlöst. På sätt och vis är 2000 Light Years From Home ganska betecknande för hela skivan. Den isande ensamheten när man snabbare än ljuset försvinner längre och längre bort hemifrån avspeglar en känsla som även andra delar av skivan faktiskt ger. Inte hela, men stora delar.
Their Satanic.. har kanske inte sin "diaboliska" titel av en slump. För min del känns (om blasfemin ursäktas!) Rolling Stones svar på Sgt. Pepper nästan lite som om Satan skulle försökt skriva ett svar på Psalmboken... eller nåt sånt.
Det som är gemensamt är det psykedeliska, men där Sgt. Pepper andas någon form av gemenskapskänsla och hopp andas alltså Their Satanic.. en nästan isande vemodig känsla av ensamhet. Eller det är i alla fall så jag upplever det. Det säger kanske en del om mig.
Om det också säger något - eller inte säger något - om Beatles respektive Rolling Stones som grupper avstår jag definitivt från att spekulera i...
Subscribe to:
Posts (Atom)