Inte ett barn som du

Det finns barn som lever i dysfunktionella familjer.  Det finns barn som lever i rena förövarfamiljer. Men som ändå på något sätt uppfattar familjen som "deras", ändå på något sätt som ett "hem".

Men så finns det barn som lever i familjer som är så outhärdliga, så utan försonande drag att de ser sig själva som fångar, föräldrarna som fångvaktare - ja, som fiender. Det är en sådan familj som Boel Schenlaer skildrar i kortromanen Inte ett barn som du (Heidruns förlag 2015).

Det är en välskriven bok. Det är en otäck bok. Det är en outhärdlig bok. Det är en angelägen bok. Men det är också en mycket psykologiskt trovärdig bok...

Barnets upplevelse av totalt utanförskap skildras så övertygande att effekten på många läsare torde bli förödande . Det handlar om en familj där den normala värme och empati som faktiskt finns även i helt misslyckade familjer saknas. Där snart sagt varje främling som visar lite sympati ses som en potentiellt hopp om befrielse från fångenskapen.

Vad är det som gör den familj som beskrivs i Inte ett barn som du som så outhärdlig? Dels den ständiga, alltid närvarande, empatilösa elakheten. Den skildras på ett både inträngande och övertygande sätt.

Men dessutom beskrivs övergrepp av en typ som få skulle våga tro att de existerar. Det handlar om övergrepp som under 90-talet beskrevs i facklitteratur och fick olika mer eller mindre missvisande namn. Men som sedan slutade beskrivas som verkliga. Nästan ingen vågade tala om dessa längre. Och istället började de avfärdas med termer som "moderna myter", "vandringssägner" och "falska minnen".

Denna reträtt var feg. Denna feghet var oursäktlig. Men nu beskrivs denna del av vår verklighet igen. En verklighet som inte ens forskare som visste att den fanns vågade fortsätta att skriva om när det plötsligt började blåsa upp en storm som fick normala stormar att te sig som den lugnaste bris.

Den som står ut att läsa en fullkomligt outhärdligt vidrig skildring av hur ett barns verklighet kan te sig, bör absolut läsa Boel Schenlaers bok. Nej, den är som sagt inte uthärdlig. Den är inte någonting man glömmer. Den är inte något som kommer att presenteras i ett TV-program vid någon sån där mysig soffa.

Men man kan ändå hoppas att Inte ett barn som du får många läsare. Den är faktiskt en av de viktigaste och angelägnaste böcker som kommit ut i Sverige på mycket lång tid.

Vad hände med Jeannie C Riley?

Är det någon som minns Jeannie C Riley, som 1968 blev känd över en natt med "Harper Valley PTA"? Själv minns jag att den gjorde ett stort intryck på mig som 13-åring.

Har någon undrat vad som hände med henne sen? Om man lyssnar på hennes senare låtar, kan man hitta en ganska rak linje. Detta trots att hon inte har skrivit de flesta själv. Det "sexualradikala" upproret mot de vuxnas hycklari i genombrottssången ersätts gradvis med sånger med alltmer kristet konservativa teman. Idealet är landbyggden, där ingen "har hört att Gud är död". I en sång kräver hon att den man som älskar henne måste gifta sig med henne, för annars blir det inte riktigt riktigt.

Angreppen mot hyckleri kvarstår hela tiden, men nu blir det snarast en förebråelse mot vuxengenerationen för att den inte lever upp till riktiga kristna ideal.

I "Return to Harper Valley" försonas huvudpersonen i genombrottssången både med sina antagonister från PTA och med sin inre ilska, och ber dessutom alla de hon sårat om ursäkt....

Riley skrev inte någon av de två ovan länkade sångerna. Däremot skrev hon själv From Harper Valley to the Mountain Top som man kan höra här. Där kan man få någon form av förklaring till utvecklingen. Jag blev faktiskt lite tagen när jag hörde den första gången, 1997. Riley beskriver där hur genombrottet med Harper Valley PTA endast ledde henne till "another valley of despair", till en bottenlös förtvivlan. "Happiness can´t be bought with a song". Lösningen blev Gud, som räddade henne till bergets topp....

Från en symbol för någon form av revolt mot vuxnas sexualmoraliska hyckleri, blev hon en person med starkt konservativt kristna värderingar. Som sagt, det är en lite omtumlande känsla att ta del av denna metamorfos.

Rolling Stones svar på Sgt. Pepper

Jag har aldrig varit så oerhört intresserad av Rolling Stones, men deras försök att presentera ett psykedeliskt svar på Beatles Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band har alltid fascinerat mig. Det var på en LP med namnet Their Satanic Majesties Request, och den kom alldeles i slutet av 1967. Den finns nu i sin helhet på You Tube och kan avlyssnas här.

Trots den "diaboliska" titeln är det nära på omöjligt att hitta några satanistiska inslag i den. Den LP Rolling Stones gav ut ett år senare, Beggars Banquet , innehåller ju däremot rockmusikens förmodligen mest kända hyllingssång till djävulen....

Rolling Stones övergav snabbt den psykedeliska stilen efter Their Satanic... Dels var deras fans nog inte alltför förtjusta, dels verkade de inte riktigt behärska genren. Jovisst, skivan har sina höjdpunkter - som In Another Land, 2000 Man, She´s a Rainbow och - framförallt - 2000 Light Years From Home. Även de andra låtarna är värda att lyssna på, men undantag för version 2 av Sing This All Together (spår fem) och The Gomper.

Men det finns något mycket väsentligt som fattas. I sin helhet är det inte en skiva man gärna lyssnar på oftare än en gång vartannat år eller så.

Den är, förstås, sämre än Sgt. Pepper (men det är ju nästan all pop-och rockmusik). Men den är samtidigt också på något sätt - sorglig, deprimerande och vemodig. Jag minns att när jag köpte den som tonåring lysnnade jag på den bara några gånger - jag kände mig nästan depressiv efter att ha hört den,

Den stora skillnaden är att Sgt. Pepper - strax under det "drogtema" som finns på ytan - har en vision som faktiskt präglas av ömsinthet, och optimism. Till och med undergångsversionen i A Day in the Life andas egentligen optimism. Om detta har jag skrivit mer här, inspirerad av Håkan Sandblads och Arne Ruths ovanligt intressanta analys av skivan i DN den 6 augusti 1967....

Men Rolling Stones försök är liksom svart, ledsamt, vemodigt, tröstlöst. På sätt och vis är 2000 Light Years From Home ganska betecknande för hela skivan. Den isande ensamheten när man snabbare än ljuset försvinner längre och längre bort hemifrån avspeglar en känsla som även andra delar av skivan faktiskt ger. Inte hela, men stora delar.

Their Satanic.. har kanske inte sin "diaboliska" titel av en slump. För min del känns (om blasfemin ursäktas!) Rolling Stones svar på Sgt. Pepper nästan lite som om Satan skulle försökt skriva ett svar på Psalmboken... eller nåt sånt.

Det som är gemensamt är det psykedeliska, men där Sgt. Pepper andas någon form av gemenskapskänsla och hopp andas alltså Their Satanic.. en nästan isande vemodig känsla av ensamhet. Eller det är i alla fall så jag upplever det. Det säger kanske en del om mig.

Om det också säger något - eller inte säger något - om Beatles respektive Rolling Stones som grupper avstår jag definitivt från att spekulera i...

Höken

Letar efter några sökord på Google och stöter på detta.

En novelltävling med tre prisvinnare, en med titeln "Höken".

Jag blir djupt rörd av just "Höken", på ett sätt som är svårt att förklara. Den är vacker, på ett sätt som starkt griper tag i mig.

Den kan läsas här.

Läs den gärna, och imponeras av både känslan - och det vackra skrivsättet.

Love Child

Denna Supremeslåt från 1968 var nog en av mina favoriter från sent 60-tal.

Den hade ett tema som väl var aningen mer utmanande i USA på 60-talet än vad det skulle vara idag - utomäktenskapliga barn.

Jag vet inte riktigt varför, men den gick in i mig på ett ganska djupt sätt. Jag tror att jag fick helt privata associationer, som inte direkt och entydigt hade med texten att göra.

Hollies, Tio i Topp och en märklig sommar

Den 1 juli 1967 gick Hollies låt Carrie Anne direkt upp till förstaplatsen på Tio i Topp. Där låg den kvar i tre veckor, tills den den 22 juli ersattes av Beatles All You Need Is Love.

Carrie Anne måste gjort ett stort intryck på Tio i Topp-juryn, som då ännu inte var en tråkigt statistiskt utvald jury, utan bestod av entusiaster i tre städer som själva valde att gå till samlingsplatser för Tio i topp för att rösta. Med sin glädjefulla sång gjorde den också ett stort intryck på mig. Den slog faktiskt närmar knock-out på mig, utan att jag riktigt visste varför.

Den skulle säkert ha hållit sig kvar flera veckor till, om det inte vore för att konkurrensen blev överväldigande. För nu kom en annan typ av kärlekssånger. De som inspirerades av flower power och hippies.  All You Need Is Love kunde ju inte gärna besegras den sommar som senare kom att kallas för "the summer of love"...

Och när Beatles ändå till sist fick ge upp förstaplatsen den 19 augusti var det till en annan hippie-låt - Scott McKenzies San Francisco .

Hur väsensskilda dessa två flower power-sånger än var från Hollies Tio i Topp-etta hade faktiskt alla tre något gemensamt för mig. De gav mig glädje.

Men när San Francisco i sin tur ersattes av Tom & Mick & Maniacs Somebody's Taken Maria Away var det redan höst och september. Och den kärlek den handlade om var av den tröstlöst olyckliga typen. Det var väl som det skulle vara. "The summer of love" var över.

Chirpy Chirpy Cheep Cheep gånger tre

Jag har tidigare skrivit om en sång av Middle of the Road. Den kom just som tillvaron rämnade under mina fötter i slutet av våren 1971. En transformering av hela mitt liv, och min upplevelse av världen. Skolan slutade, den terapi jag gick i upphörde, och jag blev psykotisk. Och slutade dessutom att lyssna på popmusik.

Den 25 maj 1971 var förmodligen den sista dagen jag lyssnade på Kvällstoppen på fyra år. Nästa gång var 29 april 1975, för övrigt dagen innan FNL gick in i Saigon.

Det som framförallt brände sig in i mitt medvetande den 25 maj 1971 var just denna sång som då låg på andra plats.

En enkel suggestiv melodi och en enkel, men gåtfull och även den ganska så suggestiv text. Det var väl en så kallad tuggummi-låt, men i min inre värld uppfattades texten, åtminstone omedvetet, som djupt symbolisk, nästan som en form av budskap från en gåtfull verklighet

Den finns nu i en mängd versioner på You Tube.

Man kan bland annat lyssna på denna inspelning från engelska Top of the Pops. Den som tittar noga ser ju förresten att programmet presenterades av den numera ökände, postumt sexualbrottsanklagade Jimmy Savile.

Och sedan denna live-version med ovanligt hög ljudkvalitet. Men faktiskt också denna live-version från...2009! Och, ja det är fortfarande Middle of the Road som apelar - inför en enorm jublande masspublik. Det gör mig faktiskt rörd. Det är tydligen inte endast jag som fastnade för denna charmfulla sång, med dess gåtfulla text.

Kullamannen om fredsbevarande spioneri

Jag har tidigare skrivit om TV-serien Kullamannen från 1967, som för övrigt till stor del hade samma skådespelare som Kråkguldet från 1969, som jag skrev om för några dagar sedan.

Men det finns en sak som jag inte sett uppmärksammas med den förstnämnda serien.

Det var ju en spionthriller för äldre barn och ungdomar. Spionthrillers var ju vanliga under kalla kriget, men det var något väldigt speciellt med Kullamannen.

För om man tittar på handlingen var det spionerna som var hjältarna, medan de som bekämpade dem var skurkar.

Spionerna, med den mystiske Dr Miller i spetsen, hade som uppgift att avslöja militära hemligheter hos en icke nämnd stormakt. Denna stormakt sades ligga före de andra i miltärteknologi.

Detta berättade Dr Miller själv för de fyra barn som var seriens hjältar. Och det var enligt honom när en sida var ensam om vapenteknologin som det var en verklig fara för världsfreden.

Spioneriet var fredsbefrämjande. De som motarbetade det var alltså en fara för världsfreden.

Det var kanske en händelse som såg ut som en tanke att jag när jag såg serien vid gränsen mellan 12 och 13 års ålder jag hela tiden uppfattade det som att den sympatiske Dr Miller arbetade för Sovjet. Det avspeglade i och för sig främst att jag innerst inne, åtminstone sedan jag var nio år, känslomässigt sympatiserade med Sovjet i det kalla kriget....

Men, å andra sidan, var det ju också så att det de facto var USA som låg först i militärteknologi. Även om jag inte kanske visste det, visste jag ju att de som främst sades stå för spionfaran var otäcka ryssar.

Men serien vände på allt. Det var alltså spionerna som bevarade freden, som var the "good guys". Det var de som bekämpade spioneri och färsökte hjälpa stormakter att bevara militära hemligheter, som var avgrundslika och grymma skurkar.

Det var ju en både tankeväckande och intressant sensmoral...

Jefferson Starship och White Rabbit

Jag har tidigare skrivit om hur fascinerad jag blev av "White Rabbit" med Grace Slick och Jefferson Airplane hippieåret 1967, när jag var 12 år.

Åren gick, Jefferson Airplane ombildades och blev Jefferson Starship, och i denna liveinspelning från 1982 sjunger Grace Slick "White Rabbit". Nu säger Wikipedia att Slick lämnade Jefferson Starship 1978, så det är i och för sig något som inte stämmer.

Denna version är däremot odaterad, och BETYDLIGT mer intensiv...

Men båda är fascinerande.

Fem stoppar spöktåget

Ett säkert ålderstecken lär ju vara att man regredierar till barndomen. Jag har just fyllt sextio och det dröjde mycket riktigt inte länge förrän jag fick en plötslig impuls att låna Enid Blytons femböcker på biblioteket. Jag lånade tre stycken, till att börja med, och har just läst ut en av dessa, alltså "Fem stoppar spöktåget".

Jag har ju tidigare skrivit om när jag började läsa Blyton. Det var 1966, i någon sorts revolt mot den egendomliga lillgamla programmering jag hade som gjorde att jag läste tråkiga fackböcker istället för böcker som mina jämnåriga läste. Den bröts då, våren detta år. Och en av de saker jag först gjorde var att sluka Enid Blyton.

Och när jag läser om en av dessa förstår jag faktiskt varför. Blytonböckerna har en inre charm, som är lite svår att sätta fingret på. Man känner sig hemma, men ändå borta - på ödsliga hedar, i underjordiska tunnlar, eller i mörka slott. Men man är aldrig ensam, man är ju tillsammans med fyra modiga barn och en modig hund.

Det är barnen och hunden, inte några vuxna, som får ta hand om och avslöja de ondskefullaste komplotter. Två pojkar, en flicka - och en pojkflicka. Jag får intrycket att det är den sistnämnda - Georgina, kallad George, som var den som författaren identifierande sig med. Hon är den minst stereotypa, den mest personliga av barnen i femböckerna. Och i den bok jag läst just nu var hon dessutom den som räddar de andra och löser mysteriet.

Men om Blyton uppskattar flickor som bryter mot de traditonella könsrollerna gäller inte motsatsen. I just denna bok förekommer en pojke som beter sig och lite ser ut som en flicka. Han beskrivs på det mest nedlåtande sätt och den mobbning han utsätts för beskrivs som om den närmast var berättigad. Det är ju lite sorgligt,

Javisst, Blyton kunde vara fördomsfull. Däremot är det nog en missuppfattning man hör ibland att hon var negativ mot romer, Det är inte mitt intryck alls. Möjligen lite stereotyp.

Jag skulle vilja säga att Enid Blyton var en stor författare...  Det måste man ju vara om man har fått generation efter generation av barn att sitta trollbundna, Enid Blyton har nog gått in i hjärtat på fler läsare än någonsin James Joyce, Franz Kafka eller T.S Elliot. För att nu göra några vanvördiga jämförelser.

När jag tog upp Enid Blyton sist berättade jag ju om hur bibliotekarierna på det skolbibliotek jag besökte i grundskolan försökte få alla barn att sluta att låna Enid Blyton. Det måste ingått i utbildningen för blivande skolbibliotekarier att lära ut argument för att barn inte bör läsa Blyton.

Jag minns två typer av argument.  Dels om att Blyton var en hemsk människa. Jag minsn inga detaljer, och jag struntade fullkomligt i hur hon var som person. Det var ju böckerna jag var intresserade av.

Det andra typen av argument handlade just om böckerna. Bibliotekarierna letade upp saker hos dem som de ansåg var löjliga. Det enda jag minns var beskrivningen av måltiderna. Blyton brukade frossa i hur gott det var att äta skinka, ägg och andra läckerheter, vilket gjorde att det vattnades i munnen varje gång det var matdags i hennes böcker. Detta tyckte bibliotekarierna gjorde böckerna extra pinsamma. Jag kunde dock inte se något direkt fel med att frossa i hur god maten var, och förstod inte alls deras upprördhet...

Nåväl, jag ser nu att det inte bara var fascinerande att läsa om boken, utan att jag faktiskt fortfarande tyckte att den var riktigt spännande.... Det låter ju lovande. Om man lägger ihop alla femböcker, och dessutom alla "mysterieböcker", och alla "äventyrsböcker" Blyton har skrivit blir det ganska många. Och jag har garanterat glömt bort handlingen i varenda en av dem!

"Modiga mindre män"

Har länge letat efter den här barnthrillerserien som jag såg 1967, men inte hittat den.

Men nu har SVT lagt ut den på Öppet Arkiv. Har hittills sett första delen.

Könsrollerna i den ter ju sig antikverade, för att nu uttrycka det lite försiktigt.  Men den har faktiskt ändå en viss charm.

Den kan ses här.