Fem stoppar spöktåget

Ett säkert ålderstecken lär ju vara att man regredierar till barndomen. Jag har just fyllt sextio och det dröjde mycket riktigt inte länge förrän jag fick en plötslig impuls att låna Enid Blytons femböcker på biblioteket. Jag lånade tre stycken, till att börja med, och har just läst ut en av dessa, alltså "Fem stoppar spöktåget".

Jag har ju tidigare skrivit om när jag började läsa Blyton. Det var 1966, i någon sorts revolt mot den egendomliga lillgamla programmering jag hade som gjorde att jag läste tråkiga fackböcker istället för böcker som mina jämnåriga läste. Den bröts då, våren detta år. Och en av de saker jag först gjorde var att sluka Enid Blyton.

Och när jag läser om en av dessa förstår jag faktiskt varför. Blytonböckerna har en inre charm, som är lite svår att sätta fingret på. Man känner sig hemma, men ändå borta - på ödsliga hedar, i underjordiska tunnlar, eller i mörka slott. Men man är aldrig ensam, man är ju tillsammans med fyra modiga barn och en modig hund.

Det är barnen och hunden, inte några vuxna, som får ta hand om och avslöja de ondskefullaste komplotter. Två pojkar, en flicka - och en pojkflicka. Jag får intrycket att det är den sistnämnda - Georgina, kallad George, som var den som författaren identifierande sig med. Hon är den minst stereotypa, den mest personliga av barnen i femböckerna. Och i den bok jag läst just nu var hon dessutom den som räddar de andra och löser mysteriet.

Men om Blyton uppskattar flickor som bryter mot de traditonella könsrollerna gäller inte motsatsen. I just denna bok förekommer en pojke som beter sig och lite ser ut som en flicka. Han beskrivs på det mest nedlåtande sätt och den mobbning han utsätts för beskrivs som om den närmast var berättigad. Det är ju lite sorgligt,

Javisst, Blyton kunde vara fördomsfull. Däremot är det nog en missuppfattning man hör ibland att hon var negativ mot romer, Det är inte mitt intryck alls. Möjligen lite stereotyp.

Jag skulle vilja säga att Enid Blyton var en stor författare...  Det måste man ju vara om man har fått generation efter generation av barn att sitta trollbundna, Enid Blyton har nog gått in i hjärtat på fler läsare än någonsin James Joyce, Franz Kafka eller T.S Elliot. För att nu göra några vanvördiga jämförelser.

När jag tog upp Enid Blyton sist berättade jag ju om hur bibliotekarierna på det skolbibliotek jag besökte i grundskolan försökte få alla barn att sluta att låna Enid Blyton. Det måste ingått i utbildningen för blivande skolbibliotekarier att lära ut argument för att barn inte bör läsa Blyton.

Jag minns två typer av argument.  Dels om att Blyton var en hemsk människa. Jag minsn inga detaljer, och jag struntade fullkomligt i hur hon var som person. Det var ju böckerna jag var intresserade av.

Det andra typen av argument handlade just om böckerna. Bibliotekarierna letade upp saker hos dem som de ansåg var löjliga. Det enda jag minns var beskrivningen av måltiderna. Blyton brukade frossa i hur gott det var att äta skinka, ägg och andra läckerheter, vilket gjorde att det vattnades i munnen varje gång det var matdags i hennes böcker. Detta tyckte bibliotekarierna gjorde böckerna extra pinsamma. Jag kunde dock inte se något direkt fel med att frossa i hur god maten var, och förstod inte alls deras upprördhet...

Nåväl, jag ser nu att det inte bara var fascinerande att läsa om boken, utan att jag faktiskt fortfarande tyckte att den var riktigt spännande.... Det låter ju lovande. Om man lägger ihop alla femböcker, och dessutom alla "mysterieböcker", och alla "äventyrsböcker" Blyton har skrivit blir det ganska många. Och jag har garanterat glömt bort handlingen i varenda en av dem!

"Modiga mindre män"

Har länge letat efter den här barnthrillerserien som jag såg 1967, men inte hittat den.

Men nu har SVT lagt ut den på Öppet Arkiv. Har hittills sett första delen.

Könsrollerna i den ter ju sig antikverade, för att nu uttrycka det lite försiktigt.  Men den har faktiskt ändå en viss charm.

Den kan ses här.

Grace Slick är nog oöverträffad

Det här är nog en av de mest suggestiva låtar och kanske det mest suggestiva scenframträdandet jag har sett och hört i hela mitt liv.  Jefferson Airplane spelar "White Rabbit", med Grace Slick som milt sagt karismatisk sångare.  Jag har aldrig sett det live, tyvärr,  jag har långt senare fått nöja mig med You Tube. Om jag hade sett det live hade det verkligen varit ett minne för livet....

Och här är Jefferson Airplanes och Grace Slicks andra jättehit, "Somebody to love".

Ja, det var tider.... men det var 48 år sedan /suckar resigenerat/.

Drömmen om San Francisco

I augusti 1967 passerade Scott McKenzies "San Francisco" Beatles "All you need is love" som etta på tio i topp.

Dessa två sånger blev några av mina favoriter, och i synnerhet älskade jag "San Francisco". Jag fascinerades av flower power-idén och fantiserade om att kunna flytta till San Francisco.

Både dessa blev ju också någon sorts symboler för hippierörelsen. I synnerhet Scott McKenzies.

Jag vet inte riktigt om jag trodde på det egentligen , men jag VILLE naivt nog tro att det här skulle bli inledningen till mer kärllek och värme i världen.

Samtidigt som jag skrämdes av vad jag visste om LSD , som ju blev starkt  förknippat med rörelsen. .

Men det var en vacker fantasi jag hade när jag alltså satt som tolvåring i Gräddö sommaren 1967 och önskade att jag hade varit i San Francisco istället...

Och lyssna gärna på Scott McKenzies sång här .

Supremes mot astrologi

För något år sedan försökte jag argumentera för att Gitte Hennings sång "Man bör veta hur man ska säga nej" var en polemik mot Sven-Ingvars "Säg inte nej, säg kanske, kanske,.kanske" och fick en del kritik för det.

En annan låt som man kan ana en lått polemisk markering i är kanske Diana Ross and the Supremes "No matter what sign you are" från 1969.

Den kom inte så långt efter att "Aquarius" från musikalen Hair blev en hit. Denna inspirerade nog till ett ökat intressen för astrologi.

Supremes låt inleds med namnen på olika stjärntecken, inklusive Vattumannens, men sedan visar sig den vara mer åt det skeptiska hållet.

Texten går bland annat så här:

"The moon shines bright above
But the charts declare
It's not my night for love
Ah, deep in my heart
I feel a good vibrations saying
"You and me, babe, would make a good combination"

There's no need in looking to the skies
Can't you see the stars shine in my eyes
I love you, boy, I really love you, boy

No matter what sign you are
You're gonna be mine you are
Can't let astrology chart our destiny" osv.

Låten kan höras på flera ställen på You Tube, exempelvis här.'

Om VoF hade funnits i USA då hade Supremes kanske fått priset som årets folkbildare. ;-)

Ja, och jag ska tillägga att Supremes tillhörde mina favoritartister i den tidiga tonåren.

Debatt på Svensktoppen?

/Från min huvudblogg 8/1 2014/

För ett tag sedan tänkte jag på vad som verkade varit ett exempel på en musikalisk polemik på Svenskktoppen 1967.

Först kom Sven-Ingvars med sin förförelsesång "Säg inte nej, säg kanske, kanske, kanske" som drev just det temat. Kvinnor bör säga inte nej, för då blir det så definitivt. Nej, de bör säga "kanske" - så finns det ju ändå ett hopp kvar för den uppvaktande mannen.

Det dröjde inte mer än några månader tills Gitte Henning formulerade ett mycket miltant svar, i sin sång "Man bör veta hur man ska säga nej". Lägg märke till den intensiva betoningen som till och från finns på ordet "NEJ"!

Övertolkar jag? Kan det vara en slump? Nej det tror jag inte. Lyssna noga på Gitte Hennings text, så kommer ni efter ett tag att finna en mening som explicit säger - inte endast att kvinnor ska säga nej, utan också att de inte bör säga kanske...

Wheels of Confusion

Det finns en säregen form av vemod i denna sång. Trots gruppens namn är för övrigt Black Sabbaths texter sällan speciellt diaboliska. Däremot ofta vemodiga, liksom musiken.

There's Something Going On

1982 gav Anni-Frid Lyngstad ut I Know There's Something Going On. Jag tror inte jag hörde den då, men jag vet att jag närmast fick den på hjärnan 1984. Speciellt den suggestiva titelfrasen fastnade ordentligt.

Det var också den enda del av texten som jag riktigt uppfattade då. Att det var en sång som handlade om en kvinna som håller på att upptäcka sin mans otrohet (vilket klart framgår av musikvideon och är mer eller mindre underförstått i texten) visste jag inte.

Det som gjorde intryck var just den suggestivt upprepade raden "I Know There's Something Going On". Någonting pågår - och hon har börjat fatta det. Av anledningar som jag inte ska gå in på här passade detta budskap ovanligt bra in i min sinnesstämning just 1984.

Rita Connors

Jag har några gånger förut skrivit om min gåtfulla kärlek till min favoritserie Kvinnofängelset. I januari tog jag mig för med det nästan absurda projektet att börja se om alla 692 avsnitt - som jag hade upptäckt alla låg på You Tube. Men jag kom av mig, efter att ha kommit till avsnitt 287 (och i och för sig hoppat över en hel del på väg dit) , eftersom jag insåg att jag inte längre orkade se alla avsnitt där Wentworth plågas av Joan Ferguson, en karaktär som jag upptäckte att jag numera inte står ut med att genomlida i de 505 avsnitt som återstod.

Men nu är det sommar, och jag kom på att man i alla fall ju kunde se de sista 108 avsnitten. För mot slutet av avsnitt 585 dyker Rita Connors upp. Det är hon som i de två sista avsnitten till sist krossar "The Freak", som fångarna brukade kalla den sadistiske.Ferguson. På något sätt anar man det redan när hon kommer.

Så nu har jag sett tio avsnitt och jag kanske orkar mig igenom resten. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge - och så fort Rita dyker upp börjar som sagt nedräkningen för "The Freak".

Så om jag inte får alltför ont om tid kan jag kanske använda kvällarna i augusti till detta.... Det är tio år sedan jag såg dessa avsnitt senast, och jag jag ju glömt det mesta av innehållet i dem.

Om jag genomför detta är jag nog färdig med serien för gott. Jag såg båda omgångarna den sändes på TV4 och jag tänker ju inte ägna år efter år att se Kvinnofängelset igen och igen. Men 98 avsnitt till kan ju bli ett lämpligt avslut...

Operation Argus

Hösten 1966 kunde man på SVT se en TV-serie med ovanstående titel. Nu finns den på SVT Öppet Arkiv och kan ses här.

Manuset var skrivet av Arvid Rundberg och Kjell Forsting. Forsting vet jag inget om, men Rundberg var en ganska känd författare, och Moskvakommunist, som skrev många böcker.

Serien utspelar sig under andra världskriget och handlar om en man som mot sin vilja dras in i en spionhistoria, med nazi-tyska agenter. . Den är faktiskt väldigt bra gjord, och jag blev också mycket fascinerad av den som elvaåring.

I synnerhet fascinerades jag av den kvinnliga huvudpersonen Liselotte, mycket bra spelad av Catrin Westerlund.

Fast egentligen gör Liselotte serien något mindre realistisk. Nazi-Tyskland var ju definitivt ett extremt patriarkalt samhälle, och i alla fall har jag inte hört talas om att de hade spionnätverk ledda av kvinnor. Men å andra sidan tillhör jag inte de som brukar gräva ner mig i en massa böcker om andra världskrigets historia.

Men även om realismen minskar, gör Liselotte, i Westerlunds tolkning, ändå serien betydligt mer intressant.

Det finns förresten en del märkliga paralleller mellan handlingen i Operation Argus, och den i barnserien Kullamannen, som gick lite mer än ett år senare (och som jag skrivit om tidigare). I synnerhet verkar Kullamannens slut vara nästan kalkerat efter Operation Argus´. Seriernas karaktär är ju mycket olika - Operation Argus var gjord för vuxna, Kullamannens för barn - men jag misstänker att likheteten i handlingarna inte var en ren slump.

Fascinerande med KLF

En dag 1991 (eller 1992) var jag på hamburegerrestaurangen Clock vid Hötorget (som för övrigt låg där McDonalds ligger nu) och fick där se KLF:s musikvideo Justified and Ancient. Den fascinerade mig.

Jag vet inte riktigt varför den gjorde det, men jag höll just då på att läsa om förhistoriska samhällen. Så jag tyckte kanske att det var något speciellt med temat om något uråldrigt, som på något sätt höll på att... komma tillbaka.

I KLF:s sång finns ju hänvisningar till myterna om "Mu", den sjunkna kontinenten i Stilla Havet - som jag definitivt inte trodde på. Men man kunde ju istället associera till (exempelvis) det neolitiska Europa istället..

Det kanske verkar långsökt, men det gjorde i alla fall jag. Och jag köpte både singeln och ett samlingsalbum med KLF.

Och jag är fortfarande faktiskt lite fascinerad av stämningen i sången, som bitvis är tilltalande, bitvis är lite - kuslig.