Stenblomma återbesökt

En gång 1973, minns jag att jag lyssnade live på en grupp som hette Stenblomma.

Jag kommer inte ihåg om det var en konsert eller om det kanske var ett musikinslag på ett politiskt möte av något slag. Men jag blev både gripen och fascinerad, speciellt av den kvinnliga sångaren, som sjöng så innerligt fint - tyckte jag - och av någon sorts "naiva" men ändå fina texter. Jag tyckte om alla sångerna - med ett undantag, som jag nämner nedan.

Nu satt jag  bredvid en man som jag tror var medlem i Förbundet Kommunist. Han hade bara förakt till övers för gruppen och tyckte att deras texter var antiintellektuella, och mest handlade om träd och stenar.

Jag svarade då lite försiktigt att jag tyckte att både musiken och texten var fin.

Någon som var med då skulle möjligen kunna säga att jag inte berättade om att jag älskade Stenblommas musik. Kanske, för jag tror att jag i stort sett inte pratade om det.

Varför? På sätt och vis var det lite som en hemlig förälskelse. Det var inget jag sade, i motsats till att jag visade för alla att jag gillade Blå Tåget.

Det var för privat för att berätta om, på något sätt.

Stenblomma var ovanligt som proggband, då de i sina texter kombinerade ett politiskt innehåll med vad jag minns som en närmast animistisk naturmystik.

De gav ut en LP detta år som hette ”Alla träd har samma rot”. Den finns inte på CD så vitt jag vet, men men man kanske kan få tag  i någon gammal LP-skiva, och lyssna på vinylgrammofon.

Stenblomma hade en sång som hette ”Kungen”. Det var faktiskt den jag gillade mest. "Naiv", på ett sätt, men fin.

Den började med att berätta om en arrogant härskare (”kungen”) i jagform. Hans önskan efter makt beskrevs, han fick berätta om den själv.

Sedan vände perspektivet. Texten sa att om vi alla tar varandras händer och ser djupt in i varandras ögon kan vi få kraften att gemensamt störta honom.

För ett tag sedan upptäckte jag att den fanns på You Tube.  Sedan försvann den, men nu har den lagts upp där igen . 

På den nya YouTube-videon finns även två andra sånger av Stenblomma. Dels "Glädjens blomster", som jag också tyckte om. Tyvärr grumlas glädjen en del av att den tredje låten på videon, "Åh pappa... ormarna ringlar", är den enda av deras låtar som jag alltid känslomässigt tyckt direkt illa om. Men anledningen till att jag blir illa berörd av just den ligger mer hos mig än hos Stenblomma...

Jag vet ändå inte RIKTIGT varför känslan inför just dem blev så innerlig... Men det blev den. Det både var och är en stark och märklig upplevelse.

Ny version av "V"

För de som fascinerades av TV-serien "V" i mitten av 80-talet kan jag berätta att det startades en ny version av serien 2009. Om ni inte redan visste det...

Den sändes i två säsonger, innan den lades ner. Jag köpte första säsongen på Akademibokhandeln för lite mer än ett halvår sedan och nyligen köpte jag den andra säsongen.

Den har i det närmaste en identisk grundidé som den förra (utomjordiska reptiler som ser ut som människor och lovar att hjälpa oss fast de har onda avsikter, samt en underjordisk motståndsrörelse som bekämpar dem.)

Istället för Diana som ledare för utomjordingarna har vi nu Anna, vars dotter i hemlighet sympatiserar med människorna. I den här serien är (hittills, så långt jag hunnit se den) besökarnas kontroll inte lika hård som i den förra, det är inte en direkt ockupation utan en mer indirekt kontroll. Som bland annat efter ett tag utövas med hjälp av - katolska kyrkan.

Den är nog LITE tråkigare än 80-talsserien, i varje fall efter ett tag. Anna är kanske en något svalare personlighet än Diana. Hennes dotter har förresten ett förhållande med en ung kille på jorden, som är son till Erica Evans, som i hemlighet är en av ledarna i motståndsrörelsen.

En lustig skillnad är att i den förra serien stod "V" för "Victory" och var en symbol för motståndsrörelsen. I den nya står "V" för "Visitor" och är en symbol för besökarna.

Nu ska jag inte avslöja mer....

TILLÄGG
---------------------------------------------------------------------------------------
Har nu sett klart sista säsongen. Jag var lite orolig, för på en av You Tube-videorna finns en kommentar som antyder att serien avbröts mitt i en handling, att den aldrig avslutades och att det var väldigt irriterande.

Jag tror nog att kommentatorn missuppfattade något väsentligt.  Det VAR en avslutning, men kanske inte den man förväntade sig. På sätt och vis var den mer fascinerande än slutet på 80-talets V-serie. Fast kanske inte  riktigt lika trevlig för medlemmar av släktet Homo Sapiens.

I nöd och lust

(Skrevs den 24/12 2012/

Såg Svensson, Svensson - i nöd och lust från 2011 på SVT idag.

Den fick bara två stjärnor i Aftonbladet men jag skrattade bitvis så att jag vek mig. Möjligen har jag en primitiv smak....

Men framförallt älskar jag alla filmer där Suzanne Reuter är med. Jag brukar nästan aldrig tänka speciellt på vilka skådespelare som är med i olika filmer. Men hon är det stora undantaget. Det enda undantaget, egentligen.

I Karl Bertil Jonsson talas (ironiskt) om den julefrid (eller var det andakt?) som endast en gammal långfilm kan skänka. Jag vet förstås inte direkt om ordet "frid" -  för att nu inte tala om "andakt" - är den bästa beskrivningen av känslan inför Svensson, Svensson. "Gammal" är den ju inte. Men att ha så pass roligt och dessutom så oväntat (visste inte att filmen skulle komma i kväll!) få se den enda skådespelare som jag någonsin velat kalla "idol" så här på julaftons kväll kan ju också vara något att glädja sig åt!

Dessutom slutade den ju lyckligt...  :-)

Whiteout

Här sitter man och är deprimerad över att vi kanske får en ny kall vinter a la 2009. Och så börjar man titta på en amerikansk film på TV4 från just 2009, Whiteout.

Den gör inte direkt att man känner sig varmare. Hiskliga äventyr på Antarktis, i en amerikansk forskningsstation - och framförallt i islandskapet runtomkring. "The good guys" har här som i andra actionfilmer, diverse fiender att tampas med, men här tillkommer en än mer skrämmande sådan - kylan.

Det känns riktigt kallt i rummet när jag huttrande tittar på hur hjältarna håller på att frysa ihjäl. De flesta klarar sig, men nära är det... Jag sätter på elementet. För säkerhets skull.

Arktisk kyla har inspirerat många thrillers, främst av dem alla är nog Howard Philip Lovecrafts roman "At the mountains of madness" från 1931.. Riktigt av den klassen kan man ju inte direkt säga att filmen är, men iskallt otäck var den.

Men det allra otäckaste är nog ytterst inte kylan i Antarktis utan den än mer fasansfulla möjligheten att den inte längre finns kvar om några hundra år. För hur otäckt arktiskt klimat än må vara, är det ju definitivt att föredra framför klimatet på Venus.



Mount Erebus, en aktiv vulkan i Antarktis. 

"Titta, titta" - på de slående pojkarnas sida

/Från min huvudblogg 30 december 2011./

Ibland undrar jag om någon kan tycka att jag överreagerar inför saker. Som till exempel när jag efter en förfärligt massa år lyssnar igen på Owe Thörnqvists "Titta, titta" och upprörs över hur han verkar nonchalera att pojkar slår flickor.

"Titta, titta" var en sång som jag verkligen gillade som barn. Den var rolig, och roligast av allt var nog raderna:

"Titta på Ville, titta på Ville, han har Bc i "krille", ha, ha!
Men inte Hektor, men inte Hektor, för hans farsa är rektor, ha, ha!."

Det var ett så underbart respektlöst ifrågasättande av det rättvisa i betygssättningen att jag nästan baxnade. För att vara skrivet av en vuxen tyckte jag det var väldigt sympatiskt.

Owe Thörnqvist beskriver ju en besvärlig klass:
"Fy, på sej, Asta, fy, på sej, Asta, ska hon sitta och kasta? Va!
Nej, det var Becke, nej, det var Becke, för han stänkte med bläcke'!
Detta börjar faktiskt likna höjden, ska jag säja!
Nästa timme börjar vi med slöjden, ska jag säja!"

Så besvärlig att han verkar frukta för sin egen säkerhet: "Oj, oj, oj, oj, oj sicket sjå, man blir ju slagen gul och blå".

Nu är ju läraren alltid starkare än barnen på den nivå det här handlar om så han behövde ju inte vara SÅ orolig. Men det finns en beskrivning av någon som verkligen blir slagen i sången, och vad säger Thörnqvist då?

"Stina läser nästa stycke!
Buuhuuu! Titta på Tage, titta på Tage, det är han som har slage'.
Slog lilla Stina, slog lilla Stina,så hon börja' och grina.
Åh, hon har väl aldrig annat för sej, kan man tänka.
Huvudsaken är väl att det rör sej, kan man tänka."

Jag blir faktiskt upprörd när jag hör och läser det. Läraren, som själv oroar sig för att han ska bli slagen gul och blå, verkar inte alls bry sig om att Tage slog Stina, utan verkar faktiskt nästan håna henne: "Åh, hon har väl aldrig annat för sej, kan man tänka".

Nej, denna text i "Titta, titta" är faktiskt inte likgiltig eller helt trivial. Att reagera på den är inte fånigt och meningslöst, vad sedan än Pär Ström o co må tycka om saken.

Det Owe Thörnqvist, som så vitt jag fattar var lärare på riktigt, skrev och sjöng avspeglade något existerande. En inställning som fanns och finns än idag, och som är ganska så sorglig. För att uttrycka det försiktigt.

Vad spelade P3 under ett dygn?

Det är en fråga som jag försökte besvara fyra gånger 1969-70.

Dessa gånger satte jag mig ner klockan elva på morgonen och började skriva ner alla låtar som spelades i P3. Jag fortsatte exakt ett dygn, till elva nästa morgon.

Sista gången jag gjorde det var för exakt 42 år sedan. Nämligen den 8- 9 augusti  1970. Första gången var 29 - 30 juli 1969, andra gången 21-22 december 1969, tredje gången någon gång i maj 1970 (minns inte datum).

Jag antecknade vad varje låt hette, artistens namn samt kategori (pop, jazz, schlager etc.). Jag har tyvärr inte kvar mina anteckningar, utom några enstaka sidor. Möjligen finns något kvar undangömt i skrymslen på landet.

Det mest intressanta var kategorierna. Mitt huvudsakliga resultat var att pop spelades ytterst lite, några ynka procent. Det var en besvikelse, och gjorde att dygnsvakan blev ganska så tråkig.

De som valde ut skivor var äldre, och var inte intresserade av ungdomsmusik. Jag tror nog att pop från sextio- och tidigt sjutiotal spelas mycket mer idag på radio än 1969 och 1970!

Dagen efter en sådan vaka var jag mycket trött och natten efter sov jag ovanlig djupt!

-------------------------------

PS. Min kategori "pop" motsvarade både vad som idag kallas "pop" och vad som idag ofta kallas "rock". 1969 och 1970 användes nästan aldrig "rock" som en egen kategori, det var en del av kategorin "pop".

"Boken om Bildjournalen" - en ny nostalgitripp

Jag skrev för ett tag sedan om en bok om Tio i Topp. Nu har jag uppäckt att det 2011 kom ut en annan nostalgibok. Nämligen "Boken om Bildjournalen" av Börje Lundberg och Ammi Bohm.

Den är på nära 580 sidor och framkallar verkligen minnen.

Våren 1967 hade jag börjat lyssna på popmusik. Jag hade en känsla av att jag gjorde något förbjudet. Jag hade fått uppfattningen att det inte ansågs att jag borde lyssna på popmusik. Men jag gjorde det ändå.

Men en sak som jag först inte vågade göra var att köpa Bildjournalen. Många tjejer i min klass köpte den, och jag visste att den mycket handlade om pop. Jag ville köpa den, men vågade inte. Märkligt nog.

Vändpunkten kom i början av juli 1967 då jag fick ett nummer av Bildjournalen av en vuxen, jag minns faktiskt inte av vem. Det var en omslagsbild på Micky Dolenz i Monkees, och den som gav den till mig visste att jag brukade lyssna på Monkees TV-serie.

Eftersom "Boken om Bildjournalen" har alla omslagsbilder av alla nummer av BJ, ser jag nu att det var nummer 27/1967. Omslagsbilden känns välbekant - som om jag såg den igår.

På så sätt bröts den inre spärren mot att köpa tidningen. Jag började först köpa BJ sporadiskt, sedan mer regelbudet, efter ett tag varje vecka. Ett halvår till och med prenumererade jag på den.

Om det finns någon tidning som jag direkt associerar med den tidiga tonåren är det Bildjournalen. Den kommer på första plats där. Sedan kommer ingenting, sedan ingenting, sedan ingenting, och sedan kanske Svenska Mad och engelska New Musical Express.

Att köpa den regelbundet gav en märklig känsla av tonårsidentitet. Tidigare var jag ett överintellektualiserat barn, nu var jag en tonåring. Det kändes bra.

Om jag skulle gå igenom gamla nummer  av den igen (den finns ju på KB, så det är ju lätt att göra!) skulle jag troligen inte uppfatta den som speciellt bra, "objektivt sett". Inte nu, när jag uppnått den hemska åldern av 57. Men det vet jag inte förstås, jag har inte prövat.

Men då var den viktig. Som sagt. Och att  en av pomusikrecensenternas anti-kommersiella purister, Ludvig Rasmusson, angrep den hårt och en gång till och med kallade den "otäck", rörde mig inte det minsta.

Konstigt nog gillade Rasmusson Hej! bättre. Denna tidning  var ett försök att skapa en konkurrent till BJ. Om jag minns rätt började den komma hösten 1968. Den var minst lika kommersiell som BJ, men tråkigare. Mer plastig, på något sätt. Jag hade då intrycket att den saknade själ.

Att Hej! startades kanske bidrog till att BJ slutligen lades ner. Det trodde jag i alla fall då. Mitt intryck då var att de nog konkurrerade ihjäl varandra. De lades båda ner ungefär samtidigt, i mitten av 1969.

Jag tror  nog ändå att jag sätter mig på KB en dag och läser igenom några årgångar av BJ. Med risk för att jag blir så tagen att jag sedan blir ersättningsskyldig när mina tårar helt och hållet förstört tidningarna.

Joan Baez: Play Me Backwards

1992 sjöng Joan Baez in en sång som handlade om rituella övergrepp mot barn. Det var ett ställningstagande i den debatt som då fördes om sådana övergrepp existerade eller inte. Baez tog ställning för att de existerade. Och för att de måste avslöjas och bekämpas.

Mycket riktigt blev hon hårt angripen, bland annat i backlashförfattarna Debbie Nathans och Michael Snedekers bok "Satan´s Silence" från 1995, som tyckte att hon hjälpte till att sprida en "häxjakt" på oskyldiga...

Om sången är "bra" eller inte kan man ha olika åsikter om, men för mig ökade min respekt för Joan Baez just på grund av det ställningstagande hon vågade ta med denna sång.

Den heter Play Me Backwards. Lyssna gärna på den.

För den som har svårt att uppfatta den exakta sångtexten finns den att läsa här.

Seklets töntigaste poplåt?

När jag bläddrade i Tio i Topp-boken (se inlägget den 13 juni) så stötte jag bland annat på en av de kansketöntigaste poplåtarna som någonsin gjorts (och det vill inte säga lite) . Jag syftar, jag höll på att säga naturligtvis, på "Bobbys girl", som gick upp på tio i topp-listan den 1 december 1962, nådde förstaplats en vecka senare, behöll denna placering ytterligare en vecka, för att slutligen lämna listan den 26 januari 1963.

Glömt texten? Här är en del av den. :-)

"When people ask of me
What would you like to be
Now that your not a kid anymore-ore
(You're not a kid anymore)
I know just what to say
I answer right away
There's just one thing I've been wishin' for-or

I wanna be Bobby's girl
I wanna be Bobby's girl
That's the most important thing to me-ee
And if I was Bobby's girl
If I was Bobby's girl
What a grateful, thankful girl I'd be."

Men hur töntig än texten kan verka, uppnås den maximala tönteffekten endast när man dessutom lyssnar på Marcie Blanes sång.

Jag lyssnade inte på den 1962, jag hörde den först  i slutet av 60-talet, och minns att jag undrade om det där med "not a kid anymore" var någon form av ironi. Men kom fram till att det var det nog inte, tyvärr.

Jag kommer på mig själv med att undra om det skulle ha blivit en hit om den hade sjungits av en kille, hetat exempelvis "Suzys boy", haft samma naiventusiastiska tonfall, och med en i stort sett identisk text, bortsett från att könen var de motsatta.

Nej, naturligtvis inte 1962, men skulle det funka med något sådant idag?

Nja, vi sägs ju leva i queertider, men jag betvivlar att en upp-och-nedvändning av könsrollerna i Bobbys girl skulle vara möjlig som hitlåt ens idag.

Men jag kan ju ta fel.

Tio i topp-boken: alla nostalgitrippars moder

Jag har varit på bibliotek och lånat "Tio i topp, med de utslagna på försök 1962-74" (Premium Publishing),  av Eric Hallberg och Ulf Henningsson. Den är tyvärr slut på förlaget. Boken är på över 550 sidor, och A4-sidor dessutom!

Den innehåller bland mycket annat alla tio i topp-listor (inklusive de utslagna låtarna!) från starten 1962 tills programmet las ner 1974. Dessutom har den en utförlig presentation av alla artister som någonsin testats till Tio i Topp. Och historiska avsnitt, där bland andra  Klas Burling medverkar.

Att läsa den är en nästan kuslig nostalgitripp. Jag har ett bra minne, och när jag går igenom listorna tycker jag mig ofta minnas när den eller den låten gick upp.

Jag lyssnade nästan alltid på Tio i topp 1967 (från och med april) och 1968, och mycket ofta 1969, 1970 och början av 1971.

Det jag först kastade mig över var alltså listorna. Men det finns alltså mycket annat att läsa.

Eftersom den kom ut 2011 och redan är slut borde den alltså sålt mycket bra. Därför kan man ju hoppas att förlaget trycker upp den på nytt... Elementär marknadsekonomisk kalkyl borde ju leda till det.

För den finns inte på så många bibliotek. Själv var jag tvungen att skaffa mig lånekort på Sollentuna bibliotek för att få tag på den.

Jag har sommarlån på den, så jag har ganska lång tid på mig att nostalgiskt fördjupa mig i den...

PS. I boken kan man bland annat få reda på att denna sång låg på tionde plats den 22 mars, den 29 mars och den 5 april 1969....

Ämnesuppdelning

Om ni tittar på höger sida ser ni att bloggen numera har en lista där artiklarna är uppdelade i specifika ämnen. Så nu blir det nog lättare att hitta.