Var glad at du inte är Donald Trump

Sovit sammanlagt mer än 12 timmar. Natten innan hade jag endast sovit 4 timmar.
 
När jag vaknade hade jag en association i huvudet mellan Donald Trump och en låt av Gunder Hägg/Blå Tåget - "Var glad att du är liten".
 
Så jag började lyssna på sången, på YouTube, Den är konstigt nog felrubricerad, och kallas "Östersjövalsen", vilket är namnet på en annan av deras låtar. Men det här  är alltså ändå "Vad glad att du är liten"
 
Det verkade inte stämma - den låten skildrar en tidigare vanlig föreställning om maktens män som allvarliga och pliktmedvetna men känslomässigt isolerade män. Det liknar ju inte direkt Donald Trump.
 
När jag kom till sista versen (eller näst sista, den allra sista är en upprepning av den första) blev associationen till Trump mer begriplig.
 
Versen går nämligen så här.
 
"Var glad för att du saknat
penningens judaskyss.
För varje natt har han vaknat
av att maran red honom nyss.
Han drömde att han var draken,
men att nån hade rövat hans guld.
Och prinsessan är skändad och naken,
vad vet du om synd och skuld?".
 
Associationen till Trump var inte helt orimlig.

 

Famous Five - volym 4-6

Jag håller på att gå igenom alla femböckerna på engelska. Det går idag inte att köpa dem på svenska. Så jag beställde först del 1-3 på engelska, och senast beställde jag del 4-6.

Den delen kom till bokhandeln idag. När jag köpte den sa expediten med ett leende "de här böckerna läste jag också en gång i tiden". Jag svarade "va roligt"...

Del 4 heter för övrigt  "Five go to Smuggler's Top", på svenska blev det "Fem på smugglarjakt".

Det märks faktiskt att de nya engelska upplagorna är lite "censurerade". Det har ibland anklagats för att vara "politisk korrekta ändringar" men det ser jag inte som något problem.

I den första femboken -"Five on a Treasure Island" - finns idag en uppenbar ändring. I originalet står det att George/Georginas far hotar henne med stryk, i den ändrade versionen hotar han henne... med ett allvarligt samtal. 

Jag förstår motiven bakom ändringen - när boken skrevs 1942 var fysisk bestraffning av barn allmänt accepterat - det var det inte längre när den senaste engelska utgåvan kom.

Men... det gör i och för sig den fortsatta texten lite konstig. För barnen reagerar på faderns hot genom att bli förskräckta. Tänker han verkligen slå George? Förskräckelsen är naturlig om det handlar om fysisk bestraffning, men knappast om det handlar om ett "allvarligt samtal".

"Allvarliga samtal" mellan George och hennes excentriske far förekommer ju i snart sagt varje fembok.  

Idag ses femböckerna allmänt som högst respektabel barnlitteratur. Även på tidningars kultursidor.  Tråkigt nog fick Enid Blyton inte uppleva den dagen, Hon dog 1968, då hon fortfarande var anatema på alla kultursidor. 

Å andra sidan brydde hon sig inte om det. Hon ska ha sagt: "Jag bryr mig inte om kritiker som är äldre än tretton år". 

Vilket var en rimlig inställning... 

 

Dies Irae finns nästan överallt

Denna intressanta video tar upp hur större eller mindre delar av en domedagspsalm från 1200-talet dyker upp snart sagt överallt. 

Den lär vara skriven av Thomas av Celano och är en varning för Guds dom över mänskligheten. 

Den började efter ett tag spridas bortom de  kyrkliga kretsarna. Många klassiska kompositörer integrerade melodin i sin musik, och senare har oerhört många filmer använt sig av den. 

Den som kollar länken ovan kan där ta del av många exempel. 

Själv läste jag texten till den svenska versionen av sången innan jag hörde melodin. Någon gång i 8- eller 9-årsåldern stötte jag på den när jag tittade igenom psalmboken.  

Jag läste framförallt de två första verserna. 

"Vredens stora dag är nära, elden då skall allt förtära, så var siarsångens lära.

Hela värden skräckbetagen, skåda skall de stränga dragen, hos sin domare den dagen".

Jag hajade till. Och upplevde en känsla av skräckblandad fascination.

Att jag fick känslor av skräck är ju inte så underligt, med tanke på textens karaktär.

Men samtidigt blev jag fascinerad. Det här var ingen vanlig snäll psalm som talade om att Gud är god, eller att Jesus älskar barn. Det här var blodigt allvar.

Svavelosande sådant.

Fascinationen hade i viss mån också en positiv underström. Jag hade själv en stark känsla i magtrakten av att vissa människor begår illdåd och aldrig ställs till svars för dessa. Och kände att det kändes bra om det ändå fanns någon rättvisa någon annanstans... 

Då hade jag  som sagt inte hört melodin. Den kanske första gången jag hörde den var när jag såg filmen "The Shining" 1980. Jag vet inte om jag då fattade att det nästan helt följde melodin till Dies Irae, men om jag inte visste det har jag ändå en känsla av att jag anade det.

Här kan man konkret se och höra av hur den ingår i öppningsscenerna i The Shining. Jag nästan ryser när jag ser och hör det - för första gången sedan hösten 1980.

Hela sången, plus den svenska översättningen av texten, kan ses och höras här.

 

Thomas av Celano 

"Five go adventuring again" - några reflektioner

Jag har just läst ut en engelsk utgåva av Enid Blytons första tre femböcker.  Den andra heter "Five go adventuring again" - på svenska blev titeln "Fem på nya äventyr". 

Det är en av de mest intensiva av femböckerna. Medan i stort sett alla femböcker skildrar konflikter mellan "de fem" och vuxna, är det i denna bok snarare ett veritabelt krig.  

Boken kom 1943, och är alltså den andra.  

I den ska alla barnen"fira" jul tillsammans, men det blir alltså en jul med citationstecken.... 

George/Georginas far - som allmänt kallas för "Uncle Quentin" - har kommit på den ljusa idén att barnen ska använda jullovet till att läsa in ämnen som de var dåliga på i skolan....

Knappast en populär idé, men situationen är sådan att barnen knappast har något val. Utom då Anne, vars skolresultat är så bra att det inte alls behövs. Men hon sitter ändå ofta med de andra när de pluggar.  

Fadern har till och med anställt en lärare, en "mr Roland", för att leda barnens studier. Tre av barnen uppskattar honom, men såväl George som hennes hund Timmy utvecklar genast en motvilja mot mannen. 

Georges far är en berömd forskare,  vars forskningsområde inte framgår helt klart, men tydligen är av en karaktär som gör hans arbete intressant för diverse skumma personer, i synnerhet för spioner av olika slag. 

En annan av hans egenskaper är att han egentligen ogillar hundar, vilket leder till en obehaglig allians mellan honom och mr Roland, som också ogillar hundar.  

Läraren vägrar att låta Timmy vara med på lektionerna,  med en dag gömmer George  honom under bordet. Med påföljd att Timmy biter läraren i benen...

En natt upptäcker Timmy att någon snokar runt i huset, och går ner och upptäcker mr Roland i Uncle Quentins arbetsrum, som är strängt förbjuden för utomstående. Timmy angriper mr Roland, Den naive Quentin godtar lärarens tveksamma förklaring varför han varit i arbetsrummet- han sa att han tyckt sig höra att en tjuv tagit sig in. 

Resultatet blir att Quentin beslutar att Timmy i fortsättningen måste sova i hundkojan.  Att det är vinter och snöar bryr han sig inte om, Timmy fryser och lider och börjar visa tecken på att bli sjuk. George smyger en natt ut för att ta in hunden i huset,  närmare bestämt faderns arbetsrum. vilket upptäcks ock leder till ytterligare trakasserier mot henne.

Strax efter detta upptäcker Quentin att några ytterst viktiga papper försvunnit från hans arbetsrum. Han misstänker inte en sekund den fine mr Roland, utan misstänker först absurt nog - George. Han lämnar dock snabbt misstanken - hur skulle George för övrigt kunna veta vilka av Quentins papper som är viktiga - men han misstänker alltså aldrig mr Roland, trots att denne  ju påkommits med att vara i hans arbetsrum mitt i natten. 

Konflikten mellan George och fadern skärps - hon utsätts för olika bestraffningar. Och i motsats till fadern misstänker hon mr Roland för att vara den som tagit dennes papper. 

Det råder ett rent krig - och samtidigt upptäcker barnen att det finns en dold underjordisk gång mellan faderns stuga och en annan stuga i byn. 

För att göra historien kort - barnen tar sig över till grannstugan genom gången. Den har just då några personer som påstår sig vara konstnärer som inneboende. Barnen finner Quentins papper hos dem, de flyr sedan från "konstnärerna" genom den underjordiska gången  - de är nära att åka fast men Timmy angriper de två männen  och barnen kommer undan. 

Byn är isolerad genom en intensiv snöstorm - så polisen kan inte ta sig dit på flera dagar. Men läraren och "konstnärerna", som visar sig ha samarbetat,  får sitta i husarrest i ett rum i Kirrinstugan, tills polisen kommer efter några dagar, 

Lägg märke till hur  Blytons scenario är uppbyggt. Pojkflickan George och hennes hund är redan från början misstänksamma mot läraren/spionen.   Det är de ensamma om, både fadern och de andra barnen beundrar honom. 

Efter ett tag lyckas George övertyga de andra barnen om att mannen ÄR skum.   Och till sist bevisas det att hon har haft rätt hela tiden -  och för en gångs skull ber Quentin på allvar henne om ursäkt. Dessutom slipper barnen att ha fler lektioner under jullovet. 

Sensmoral: en hund och en androgyn pojkflicka var ensamma om att ha rätt - redan från början. För det behandlas de illa, men får upprättelse mot slutet. 

Jag älskar Enid Blyton,

--------------

PS. Boken finns på YouTube som ljudbokpå svenska, och åtminstone i två (alltför korta) filmatiseringar - denna och denna......

Inte någon vanlig skola

Jag vet inte vad andra tycker, men jag upplever denna skräckvideo som inte endast suggestiv, utan även ganska så otäck.

En "urban explorer'"  kommer till en övergiven skola , som ändå visar tecken på att ha använts nyligen. 

Han går runt och runt tills han upptäcker ett rum fyllt med satanistisk parafernalia. 

Det är då han upptäcker att någon följt efter honom.. 

Han flyr i panik, men efter han kommit hem inser han att det otäcka inte har upphört.