En av de sista poplåtarna jag lyssnade på 1971 innan jag helt slutade med att lyssna  på pop för flera år framåt var  Funny, Funny  med The Sweet.
Jag strölyssnade på den - mitt popintresse var på upphällningen. Men jag gillade den ändå på något sätt. Kul, och lite gullig. 
När
 jag nu långt senare går igenom SvD:s historiska arkiv (tillgång till 
detta är mitt huvudsakliga skäl för att prenumerera på denna tidning!) 
från 1971 tar jag del av en magsur recension den 10 september 1971 av en
 konsert The Sweet höll i Sverige. 
Den visar om inte annat hur stor klyftan var mellan poplyssnare och poprecensenter. 
 Recensionen har rubriken ”Reaktionär popmusik”. En konstig rubrik för 
en så  reaktionär tidning, där ärkereaktionären  Gunnar Unger (under 
pseudonymen Sagittarius) var och varannan dag terroriserade ledarsidan, 
men det kan kanske förklaras av att poprecensenter var de enda av SvD.s 
journalister som tilläts ha någon form av vänsteråsikter.  
I 
övrigt vimlar recensionen av formuleringar som  ”tråkig och profillös 
grupp”, ”en reaktionär popmusik som den lät på mitten av 60-talet i 
Sverige”,  ”enkel tvåstämmig harmonisång till  en barnmelodi”. 
Vi 
får sedan reda på att sådan "barnmelodi" framfördes ”genom en 
förstärkaranläggning som tycktes vara inställd till max för att tysta 
alla protester” 
Recensenten tillägger föraktfullt att målgruppen 
verkar vara ”de allt yngre skivköparna". Föraktet utvecklas sedan vidare
 i formuleringen "10-12-åringar kanske gillar Sweets sötsaker” och i 
recensentens term för gruppens musik -  ”leksakspop”.
För att visa
 art han är samhällsmedveten  kommer han senare på att The Sweet nog är 
skapad av ”smarta herrar för en ny stark köpgrupp”. Må så vara, men det 
gäller all möjlig kommersiellt producerad musik.   Det är ju 
anmärkningsvärt att storkapitalets främsta dagstidning i Sverige så hårt
 gick till angrepp mot kommersiella intressen i musikbranschen!
Men
 en sådan fyrkantig "antikapitalism" var i själva verket inte ny i SvD. 
Man kan jämföra med hur de på 50-talet fördömde Enid Blyton som en 
kommersiell skitförfattare som fördärvade barns litterära smak - eller 
hur de 1967 hade hånat de som lyssnade på the Monkees. 
Vad en 
sådan inställning avspeglade var dock inte anti-kapitalism utan en 
finförnäm borgerlig kultursyn.  Där föraktet för vad "10-12-åringar" 
ibland vill läsa och lyssna på skiner igenom på det mest plågsamma sätt. 

 The Sweet - bild troligen tagen 1975