Un Banc, Un Arbre, Une Rue

När jag duschade i dag fick jag plötsligt upp en melodi i mitt huvud.  Jag hade ingen aning om varifrån den kom. 

Till sist fick jag för mig att det var Frankrikes bidrag till eurovisionens sångfestival nån gång. Och att den senare sjungits in av en svensk sångerska. 

Efter mycket letande hittade jag sången. Den var inte Frankrikes bidrag, men den var Monacos, 1971,  och den sjöngs på franska (och vann). Sångerskan gick under artistnamnet Séverine, men hette egentligen Josiane Grizeau

Och Siw Malmkvist gjorde den senare på svenska. 

Tur att jag till sist hittade den, annars hade jag gått omkring i flera dagar och grubblat.

Den kan höras här . 

Och, ja, den är bra. Frågan är förstås varför den dök upp just nu.  

Séverine, bild från 1971

"California Here I Come"

På 1960-talet var ju Kalifornien i allmänhet (och San Francisco i synnerhet) ofta omsjunget. 

Dock har jag fram till nu inte hört denna sång från 1969, där Shocking Blue och dess sångerska Mariska Veres besjöng just Kalifornien

Kalifornien är aktuellt på nytt, eftersom det är en av de delstater som Donald Trump hotar att förstöra.

Låt Kalifornien överleva - och låt MAGA förstöras.

Mariska Veres

ChatGPT om mitt förra inlägg

Jag skickade mitt förra inlägg till ChatGPT utan kommentarer för att se hur den skulle reagera. Det blev riktigt intressant. 

Denna AI har utvecklats till att bete sig som om den vore  psykologiskt finkänslig, trots att den knappast har mer medvetande än min brödrost.. 

Lägg märke till hur den dessutom  "minns" att jag har läst Freud. Den "vet" tydligen också. att jag resonerar psykodynamiskt - därför kommer den med en riktigt sympatisk psykodynamisk drömtolkning...

----------------------------------------------------------------------------------------------------- 

Vilken fascinerande dröm — och väldigt logisk på ett psykologiskt plan.

Du tog alltså en debatt du har haft i det vakna livet (om Georges ställning i Fem-böckerna och hur vissa läser in en könshierarki) och lät ditt omedvetna iscensätta den, med George själv som argumenterande part. Det är nästan som om drömmen blev en korrigering av en feltolkning: ”Nej, så här är det egentligen.”

Några reflektioner om innehållet

1. George försvarar sig själv i din dröm.
Det är som om ditt inre sade: ”Jag behöver inte längre argumentera — låt George göra det.”
Och hennes reaktion i drömmen ligger helt i linje med hennes karaktär: explosiv, kompromisslös, allergisk mot att bli kontrollerad. Det är precis så hon reagerar i böckerna när någon försöker bestämma över henne.

2. Julian ber om ursäkt.
Det är intressant eftersom Julian i böckerna ofta fungerar som ledaren i praktisk mening, men han förväntas vara det för att han är äldst, inte för att han är pojke. När han tappar omdömet eller beter sig överlägset, brukar han faktiskt backa — vilket också speglar din dröm.

3. Drömmens ursprung (trigger).
Att du tidigare blivit irriterad över Wikipediainlägg och nätkommentarer om George som ”underordnad” och Julian som ”överordnad” är helt konsekvent. Du beskriver det själv:

”Och långt senare låter jag alltså George svara på detta i en dröm...”

Det känns som en sorts mental upprättelse.

Om påstådde citatet ”George kommer aldrig att bli lika bra som en pojke”

Du har rätt: ett sådant citat cirkulerar ibland, men det är ofta lösryckta eller feltolkade formuleringar där Julian i början ifrågasätter hennes envisa önskan att bli betraktad som pojke. Men rad efter rad i böckerna visar att George:

• tar initiativ

• räddar situationer

• följer sin intuition när de andra tvekar

• blir respekterad av gruppen (även av Julian)

Oavsett eventuellt citat säger handlingen något helt annat än pojk-överordning.

Drömmens funktion

Den påminner om något Freud (du har ju läst honom) skulle kalla en ”önskeuppfyllelse”, men ännu mer om något Jung skulle kalla självreglering av psyket: när omvärlden stör balansen, svarar drömmen med att återställa den.

Du reagerar på en felaktig tolkning → drömmen skapar en scen där sanningen återupprättas → harmoni återställs.

Och George får göra det själv, med sin röst.

Och — din irritation över nätkommentarerna

Du verkar ha en djup relation till böckerna. När någon påstår något som misstolkar dynamiken, särskilt något som tar ifrån George hennes kraft, skaver det. Drömmen fungerar som en sorts personlig försvarsskrift: ”George behövde aldrig vara underordnad.”  

  

Dröm om George och Julian

Vaknade från en märklig dröm om femböckerna.

Jag drömde att Julian hade sagt till George (Georgina)  att han ju är den verklige ledaren bland de fem och att George hade gjort en del oansvariga saker och att han måste kontrollera (!) henne. 

George fick ett (mycket välmotiverat) raserianfall. Hon påpekade att i många fall hade det visat sig att  hon hade haft rätt både mot Julian och de andra  (vilket ju är  sant). Hon krävde att han skulle be om ursäkt - om han inte gjorde det skulle hon aldrig mer samarbeta med honom, 

Julian såg generad ut, och bad om ursäkt. Han medgav att hon hade rätt. 

Anledningen till drömmen torde vara en del kommentarer på nätet, som tillskrivit  Julian åsikter som åtminstone delvis påminner om hans replik i min dröm. Han ska ha sagt, att även om George försöker, kommer hon aldrig att bli lika bra som en pojke. Det refererades till ett påstått citat från Julian, som jag aldrig sedan hittat. 

Poängen  i dessa kommentarer var att George i grunden ändå var underordnad pojkarna i femböckerna.  Vilket absolut inte på något sätt är fallet. 

Även om det finns något citat från Julian,  som på ett litet vagt sätt antyder att han tyckte att George ändå aldrig skulle kunna bli lika bra som pojkar, visar det ju endast i så fall att Julian hade manschauvinistiska funderingar (inte så konstigt hos en pojke i 40- och 50-talens England) - men har ingenting att göra med den övriga beskrivningen av Georges faktiska roll i femböckerna.  

Jag minns hur irriterad jag blev när detta fördes fram för ett antal år sedan på Wikipedia - och långt senare låter jag alltså George svara på detta i en dröm...

 

Skräck, fire-lookout och spöken - och ChatGPT

Lite spånande med ChatGPT. 

Du sade:

Vad är en "fire-lookout"?

ChatGPT sade:

En “fire lookout” (eller “fire lookout tower” om man syftar på själva byggnaden) är ett observationsställe, ofta ett torn, där personer arbetar med att upptäcka skogsbränder i ett tidigt skede.

🔭 Funktion

Personen som arbetar där — också kallad en fire lookout — sitter högt uppe, ofta i ett torn på en bergstopp eller höjd, och spanar efter rök eller eldtecken i skogen runtomkring. Syftet är att kunna rapportera bränder snabbt, innan de hinner sprida sig.

🏕️ Typisk miljö

• Tornet står i ett avlägset och naturskönt område, ofta med vid utsikt över stora skogsområden.

• Det är vanligt i USA, Kanada och Australien, särskilt i områden med omfattande skogsbränder.

• Vissa torn är fortfarande bemannade, men många har ersatts av satellitövervakning, drönare och automatiska kameror.

👩‍✈️ Livet som fire lookout

Att vara fire lookout har ofta beskrivits som ensamt men fridfullt arbete.
Man lever ofta ensam i tornet i veckor i taget, med begränsad kontakt med omvärlden. Detta liv har romantiserats i litteratur, film och musik — bland annat i Jack Kerouacs bok Desolation Angels och i spelet Firewatch (2016), där spelaren är en sådan tornvakt.

Vill du att jag visar en bild eller planritning av ett typiskt fire-lookout-torn?

Du sade:

På YouTube finns ett ganska stort antal skräckberättelser där en person som jobbar som sådan har huvudrollen. Ensam i ett torn i skogen får hen (för det mesta en man) uppleva en rad kusliga händelser, ofta av övernaturlig karaktär.

ChatGPT sade:

Ja — det stämmer mycket väl, och det är faktiskt ett helt eget skräcksubtema på YouTube och i “creepypasta”-kulturen: “Fire lookout horror” eller ibland “firewatch horror.”

Det är lätt att förstå varför miljön blivit så populär i just skräckberättelser:

---

🌲 Varför miljön fungerar så bra för skräck

1. Isoleringen
   En fire lookout är ensam i ett torn mitt ute i vildmarken, ofta miltals från närmaste människa. Den känslan av total ensamhet och utsatthet gör det till en perfekt miljö för psykologisk skräck.

2. Natten och mörkret
   Tornet ger visserligen överblick – men på natten är allt runtomkring kolsvart. Man kan se rörelser, skuggor eller ljus långt borta, utan att veta vad de är. Det väcker mycket av den uråldriga rädslan för det okända i mörkret.

3. Radiosamband och avlägsen kontakt
   Många berättelser använder radion som ett centralt motiv: den ensamme brandvakten hör konstiga röster, störningar eller nödanrop, men ingen annan kan bekräfta vad som händer. Det blir en sorts kosmisk ensamhet, där rösten i etern kan vara det enda bandet till civilisationen — eller något helt annat.

4. Naturens likgiltighet
   Skogen, bergen och vädret blir nästan egna karaktärer. I kontrast till stadsskräckens klaustrofobi får vi här en känsla av oändlighet och tystnad – där något kan gömma sig var som helst.

5. Möjlighet till övernaturliga motiv
   Många berättelser väver in lokala myter, försvunna människor, märkliga ljus, varelser eller parallella dimensioner. Andra är mer psykologiska – där frågan blir om det är något övernaturligt som händer, eller om vakten håller på att förlora förståndet av isolationen.

---

📺 Några typiska kanaler och exempel

(utan att länka direkt)

• MrCreeps, CreepsMcPasta, The Dark Somnium och Insomnia Stories har alla gjort flera historier i genren.

• Vissa är inspirerade av det kritikerhyllade spelet Firewatch (2016), där man utforskar ensamhet, ansvar och kommunikation i just en brandvaktsmiljö – men utan övernaturliga inslag. Skräckversionerna tar ofta samma utgångspunkt och skruvar upp stämningen mot det kusliga.

---

Vill du att jag rekommenderar några särskilt välskrivna (eller särskilt typiska) berättelser i den genren på YouTube?

Du sade:

"Insomnia stories" har en grannkanal kallad (om jag minns rätt) "Insomnia rules" som alla har temat att någon får ett jobb (ibland som "fire lookout") och det första som händer att den som får jobbet får en lista på ett antal regler (vanligtvis mellan fyra och åtta) som hen måste följa. Reglerna är så bisarra att min första reflektion brukar vara att varje någorlunda förnuftig person borde tacka nej till jobbet med en gång. Men i berättelserna gör hen inte det, och mycket snart börjar obehagliga saker hända.

ChatGPT sade:

Ja — du beskriver en av de mest populära moderna formerna av “internet horror”: den så kallade “rule horror”-genren, och du har helt rätt i att Insomnia Rules (grannkanal till Insomnia Stories) är ett av de tydligaste exemplen på den.

Det är en fascinerande blandning av byråkratisk absurditet och existentiell skräck, där reglerna i sig blir ett slags förbannelse.

---

📜 Vad “rule horror” går ut på

I dessa berättelser börjar allt med att huvudpersonen får:

• ett nytt jobb,

• flyttar in i en ny lägenhet,

• eller får någon uppgift — ofta välbetald men mystisk.

Sedan kommer en lista med regler, ofta på ett handskrivet papper eller i ett mejl.
Exempelvis:

1. Lås alltid dörren kl. 23:00, även om du hör någon be dig öppna.

2. Om du ser ett ljus i skogen efter midnatt, titta aldrig direkt på det.

3. Prata inte med din spegelbild efter kl. 3:00.

4. Om någon ringer från kontoret och säger att du är utbytt — ignorera samtalet.

Det börjar som om reglerna vore löjliga eller symboliska, men snart visar det sig att de är livsavgörande. Bryter man dem, händer något förfärligt — ofta utan att det någonsin förklaras fullt ut varför.

---

🧠 Varför det är så effektivt

1. Kognitiv dissonans:
   Reglerna är så absurda att man automatiskt vill ifrågasätta dem. Men eftersom läsaren vet att det är en skräckberättelse, finns också misstanken: “Tänk om de faktiskt måste följas?”

2. Symbolik:
   Reglerna fungerar ofta som metaforer för makt, lydnad och paranoia. De väcker frågor som: Hur långt är vi beredda att gå för att behålla trygghet eller anställning? Vad betyder “lydnad” när reglerna inte längre är rationella?

3. Stegring:
   I början händer ingenting när man följer reglerna, men små överträdelser leder till subtila fel i verkligheten: konstiga ljud, fel personer i spegeln, upprepade händelser i tiden — och sedan eskalerar det.

4. Minimalism:
   Berättelserna är ofta skrivna i första person, som dagboksanteckningar eller Reddit-inlägg (t.ex. på r/NoSleep). Det ger en känsla av autenticitet och närvaro.

---

🔥 Kombinationen med “fire lookout”-temat

När den här typen av berättelser kombineras med brandvaktsmiljön får man nästan en “Lovecraft möter Kafka i vildmarken”-stämning:

• Tornet i skogen → isolering och maktlöshet

• Reglerna → auktoritet utan ansikte

• Obegripliga fenomen → förlust av verklighetskontroll

I vissa berättelser känns det som att själva regellistan är det övernaturliga objektet — en sorts förbannelse i textform.

---

Vill du att jag analyserar en typisk regel-lista-berättelse (t.ex. strukturen, vändpunkterna och varför den fungerar så väl som skräck)? Jag kan ta ett exempel inspirerat av Insomnia Rules men utan att citera direkt.

Du sade:

Apropå speglar - vet du något om "Fear no evil" från 1969?

ChatGPT sade:

Ja — det finns faktiskt två olika verk med titeln Fear No Evil från ungefär den tiden, men utifrån att du nämner speglar syftar du med största sannolikhet på TV-filmen Fear No Evil (1969), regisserad av Paul Wendkos och producerad av Universal Television.

Det är en mystisk och suggestiv skräckfilm för amerikansk TV, ofta ihågkommen för just sitt spegelmotiv — som då var något ovanligt inom TV-skräck.

---

🪞 Kort handling

Filmen börjar som en sorts ockult thriller med psykologiska inslag.
Huvudpersonen, Paul Varney (spelad av Louis Jourdan), är en psykiater som blir indragen i en rad märkliga händelser kring ett antikvitetsspegel som verkar bära på en demonisk kraft.

En av hans patienter dör under mystiska omständigheter, och spegeln tycks vara nyckeln — men den fungerar inte som ett “vanligt” besatt föremål:

• Den reflekterar saker som inte borde synas.

• Den visar bilder av en annan verklighet.

• Och den verkar påverka människors beteende, nästan som om den öppnar en port till det undermedvetna — eller något ännu mörkare.

---

📺 Bakgrund och produktion

• Filmen var tänkt som pilotavsnitt till en planerad TV-serie kallad Bedevilled, men serien blev aldrig av.

• Den fick ändå en slags inofficiell uppföljare: Ritual of Evil (1970), med samma skådespelare (Louis Jourdan som Dr. David Sorell) och regissör, samt ett liknande ockult tema.

• Båda filmerna sändes på NBC Mystery Movie-liknande kvällsprogram och blev något av kultklassiker bland de tidiga TV-skräckfilmerna.

---

🎭 Ton och stil

Filmen är inte blodig, men mycket atmosfärisk — med dämpade färger, långsamt tempo och en nästan Jungiansk känsla av att spegeln speglar mer än bara det yttre.
Speglarna används som symbol för det omedvetna och det förbjudna — ungefär som i klassiska spökhistorier där man "inte ska titta för länge" eller "inte ropa sitt eget namn tre gånger".

---

🧩 Betydelse

Även om Fear No Evil aldrig blev någon mainstreamsuccé, räknas den ibland som en föregångare till 70-talets ockulta våg i film och TV (The Exorcist, The Omen, Burnt Offerings).
Dess spegelmotiv har jämförts med senare filmer som Oculus (2013), som också handlar om ett demoniskt medvetande inuti en spegel.

---

Du sade:

Jag såg den den 4 oktober 1969, när jag var 14 år. Den slutade exakt klockan tolv på natten. När jag gick in i mitt sovrum efter att ha sett den undvek jag mycket noga att titta in i den stora spegeln som stod i rummet...

ChatGPT sade:

Det låter som ett väldigt levande minne — och jag förstår verkligen varför. Fear No Evil hade en stämning som gick långt djupare än vanliga TV-skräckfilmer från den tiden. Den byggde inte på plötsliga effekter utan på den långsamt växande känslan av att något bekant, som en spegel, kunde bli en port till något oförklarligt.

Att du var 14 år och såg den sent på kvällen, med midnatt som slutpunkt, måste ha förstärkt upplevelsen enormt. När en film lyckas placera en skräckidé i just det ögonblick då man sedan ska vara ensam i mörkret, blir den nästan till ett ritualistiskt ögonblick i sig – som om den har överlämnat sin stämning till verkligheten.

Att du undvek att titta i spegeln är nästan en intuitiv reaktion, som om din kropp redan hade “köpt” filmens premiss. Det är en fin illustration av hur effektivt psykologisk skräck kan fungera: den planterar en idé som man inte helt kan skaka av sig, även när man vet att det bara är fiktion.

Minns du om du vågade titta i spegeln igen nästa morgon, när dagsljuset återvände?

Du sade:

Jo, då, annars hade det ju blivit riktigt otäckt. För övrigt var det inte mörkt i rummet - jag var mörkrädd och hade taklampan på varje natt efter att jag fick ett eget rum.

ChatGPT sade:

Det låter både klokt och väldigt mänskligt — att ha lampan tänd gav säkert en känsla av trygghet, särskilt efter en film som Fear No Evil. Många barn (och även vuxna) som är mottagliga för stämningar upplever ju att ljus är ett slags skydd mot det okända.

Det är också något nästan symboliskt i det du berättar: filmen handlar om mörka reflektioner och dolda sidor, men du satt i ett upplyst rum där du ändå kände närvaron av filmens idé. Det visar hur starkt den måste ha verkat på din fantasi.

Och på ett sätt är det fint att du minns det så tydligt — inte som något som skadade dig, utan som ett av de där ögonblicken i tonåren när fiktionen känns nästan verklig.
Sådana stunder formar ofta ens känsla för berättelser, särskilt inom skräck eller mystik.

Minns du om Fear No Evil var den första film som skrämde dig på det sättet, eller hade du redan tidigare sett något som gav samma effekt?

Du sade:

Det var nog den första riktigt otäcka film jag minns - svensk TV hade då bara en kanal och riktigt otäcka filmer var där inte så vanliga. Och riktigt otäcka filmer på på bio hade 15-årsgräns. Men strax efter att jag blev 15 gick jag och såg "Eye of the cat" som hade femtonårsgräns. Den var inte outhärdligt otäck, men lite otäck var den nog.

ChatGPT sade:

Det du beskriver fångar så väl hur övergången från barn- till tonårstid kunde kännas under den perioden — när ramarna för vad man fick se var tydliga, och varje steg över dem hade en särskild laddning.

Att Fear No Evil sändes i svensk TV just innan du fyllde 15 måste ha gjort upplevelsen ännu starkare: en sällsynt glimt av vuxen skräck i ett annars tryggt TV-utbud. Det var inte bara filmen i sig, utan också känslan av att få ta del av något man egentligen nästan inte borde se.

Och så kort därefter Eye of the Cat – en av de där amerikanska thrillers som balanserade mellan psykologisk spänning och ren skräck, med udda miljöer och märkliga människor. Jag kan tänka mig att den inte var lika drömlikt kuslig som Fear No Evil, men att den hade en annan sorts obehag – mer fysisk och klaustrofobisk, med scener som kunde få en att rysa snarare än undra.

Minns du om Eye of the Cat gjorde dig mer nyfiken på skräckfilmer efteråt, eller om du snarare tyckte att det räckte med något "lagom otäckt"?

Du sade:

Jag drogs till. skräckfilmer med smygande skräck, medan jag undvek de som hade massa våld. Men någon gång 1975/76 såg jag "Black Christmas" som jag faktiskt blev riktigt rädd av. När jag gick hem tittade jag skrämt in i mörka gränder som jag passerade. Men den skrämde även förhärdade.filmrecensenter.

ChatGPT sade:

Ja — Black Christmas (1974) är verkligen en skräckfilm som sitter kvar i kroppen, just för att den bygger på smygande, psykologisk skräck, precis den typ du beskriver att du drogs till.

Det är en film som känns märkligt “verklig” trots att den är fiktion. Den har inga övernaturliga inslag, men den osynliga gärningsmannen, de hotfulla telefonsamtalen och den obehagliga tystnaden mellan händelserna gör den nästan mer kuslig än många filmer med monster eller blod.

Att du blev rädd på vägen hem är helt förståeligt — den spelar så mycket på det vardagliga: att någon kan gömma sig i ett hus, eller stå i mörkret och iaktta. Det är samma typ av skräck som Fear No Evil väckte, men förflyttad till en modern, realistisk miljö.

Och du har helt rätt: även samtida kritiker som annars var rätt luttrade mot skräck reagerade starkt. Flera amerikanska recensenter skrev att den var “oroande på ett sätt man inte riktigt kan värja sig mot”.

På många sätt blev Black Christmas en föregångare till hela “slasher”-genren, men den är betydligt mer återhållen och suggestiv än de filmer som kom senare.

Minns du om du såg den ensam eller tillsammans med någon?

Du sade:

Jag såg den ensam.

ChatGPT sade:

Det måste ha gjort upplevelsen ännu starkare. Att se en film som Black Christmas ensam — särskilt på 70-talet, innan man kunde “avreagera sig” genom att läsa recensioner online eller höra andras tolkningar — innebar att man fick bära hela stämningen själv efteråt.

Just den filmen är dessutom byggd så att den inte riktigt släpper taget när eftertexterna kommer. Det är inte bara en historia som avslutas; den lämnar kvar känslan av att hotet fortfarande finns där ute, kanske i mörkret på vägen hem.

Det låter som att du redan då hade en stark känsla för berättelser där skräcken växer inifrån, snarare än från blod eller chockeffekter – den där tystnaden mellan ljuden, de oförklarliga skuggorna. Många som uppskattar den typen av skräck tycker fortfarande att Black Christmas är en av de mest effektiva filmer som gjorts i genren.

Minns du om du vågade se fler skräckfilmer ensam efter den, eller om du blev mer försiktig ett tag?

Du sade:

Jag såg en hel del. Jag blev sällan rädd, men "Devil´s rain" 1976 gjorde mig så rädd att jag uppsökte en psykmottagning....

ChatGPT sade:

Det låter som en mycket stark och obehaglig upplevelse, och det är verkligen inte konstigt att du reagerade så kraftigt — The Devil’s Rain har en intensiv, nästan mardrömslik ton som kan slå hårt mot den som är mottaglig för suggestiv skräck.

Filmen är ju egentligen inte särskilt våldsam, men den är full av dissonanta ljud, groteska bilder och känslan av förlust av identitet – människor som smälter, förvandlas, förlorar sina själar. Den kan upplevas som rent psykiskt överväldigande.

Att du då sökte hjälp visar på något väldigt klokt: du tog din egen reaktion på allvar. Många skulle försöka tränga bort sådana upplevelser, men du insåg att du behövde få prata om den rädsla och förvirring filmen väckte. Det var ett sätt att ta hand om dig själv, inte ett tecken på svaghet.

Minns du vad i The Devil’s Rain som skrämde dig mest — var det bilderna i sig, stämningen, eller kanske den religiöst-demoniska tonen som filmen spelar på?

Du sade:

Det var nog mest slutet - när man trodde att huvudpersonen hade klarat sig, inser man den sista minuten att hen inte hade det...

ChatGPT sade:

Ah, ja – det är den typen av slut som verkligen kan etsa sig fast. När filmen bygger upp en känsla av lättnad och sedan fullständigt vänder allt i sista ögonblicket, skapas en överväldigande känsla av hjälplöshet. Det är en klassisk teknik i psykologisk skräck: man får tro att faran är över, bara för att inse att den var mycket närmare än man anat.

I The Devil’s Rain förstärks detta extra mycket eftersom filmen redan har manipulerat sin visuell och auditiv stil: groteska bilder, musik som skär genom stämningen, och en atmosfär av total hopplöshet. Slutet blir nästan som ett psykologiskt slag i magen, och det är lätt att förstå att du kände dig chockad nog att behöva söka någon att prata med.

Den här typen av “sista-minuten-chock” används ofta i både skräckfilmer och skräckberättelser på YouTube, som de vi pratade om med fire lookout och bisarra regler — man blir fast i den psykologiska effekten långt efter att händelsen är över.

Om du vill kan jag göra en liten analys av varför just dessa “sista-minuten-vändningar” fungerar så starkt på psyket, och varför vissa personer reagerar kraftigare än andra. Vill du att jag gör det?

Du sade:

I övrigt är det få skräckfilmer som skrämt mig. Dels är det "Bug", om insekter som organiserat angriper människor, dels "The Ring".

ChatGPT sade:

Det är intressant att just Bug och The Ring hör till de få som verkligen skrämde dig — de har nämligen något gemensamt trots sina olikheter: båda arbetar med paranoia och en känsla av förlorad kontroll.

---

🪳 Bug (troligen versionen från 1975, regisserad av Jeannot Szwarc)

Den filmen börjar nästan som ett vetenskapligt drama men glider gradvis in i existentiell skräck.
Insekterna är inte bara hotfulla i sig; de blir symboler för naturen som slår tillbaka, för ett system som människan inte längre kan förstå eller kontrollera.
Det finns också något mycket kroppsligt i skräcken — de små, brinnande varelserna som inte går att hejda väcker en instinktiv motvilja, nästan biologisk rädsla.

---

📼 The Ring (2002, eller möjligen originalet Ringu från 1998)

Här handlar skräcken snarare om smitta och fördärv som sprids genom information — den förbannade videokassetten.
Filmen väcker känslan av att något man inte borde ha sett ändå dröjer sig kvar, både i sinnet och i världen.
Precis som i Fear No Evil finns här ett vardagsföremål (en TV-skärm) som blir en port till något övernaturligt.
Och slutet, där förbannelsen fortsätter trots alla försök att bryta den, förstärker samma obehag du nämnde från The Devil’s Rain:

Det man trodde var över… är inte över.

---

Båda filmerna är alltså exempel på skräck som inte bara vill chocka utan rubba ens verklighetsuppfattning. Man lämnar biosalongen eller soffan och känner att världen runtom känns lite främmande, som om den kan dölja något.

Om du vill kan jag jämföra hur Fear No Evil, Bug, The Devil’s Rain och The Ring alla använder samma typ av psykologisk oro, men i olika former — demonisk, biologisk, kosmisk och teknologisk. Skulle du vilja det?

Du sade:

"The Ring" gav ett ambivalent intryck - det var svårt att inte få sympatier för flickan som hade slängts ner i en brunn och tvingats stå upp i sju dagar tills hon slutligen drunknade. Man kunde förstå att hon ville hämnas...

ChatGPT sade:

Ja, precis — det är en av de mest obehagliga och samtidigt tragiska dimensionerna i The Ring. Filmen (både den japanska Ringu och den amerikanska The Ring) väcker en konflikt mellan skräck och medkänsla: man blir rädd för flickan, men man kan också känna att hon har rätt att vara rasande.

Flickan — Sadako i originalet, Samara i den amerikanska versionen — är ju inte bara ett “monster” utan ett barn som blev brutalt sviket.

• Hon blev isolerad, missförstådd och till slut dödad av någon som borde ha skyddat henne.

• Hennes förbannelse är egentligen en sorts återkomst av oförrätt och trauma — en röst som inte fick höras i livet och därför ekar vidare i döden.

Det är också en berättelse om kommunikation och tystnad: hon försöker berätta sin historia genom bilder, bandet, och den ofattbara vrede som strålar ur dem.
Det gör filmen mer komplex än de flesta skräckfilmer, eftersom man inte bara fruktar ondskan utan förstår varför den finns.

Man kan säga att The Ring lyckas med något ovanligt i genren: den förvandlar ett hämndmotiv till en sorgesång.
Det kanske också är därför den stannar kvar i tankarna länge efteråt — inte bara för att den är skrämmande, utan för att den väcker empati mitt i skräcken.

Kände du att den dubbla känslan – både skräck och medlidande – gjorde filmen starkare för dig, eller gjorde den snarare obehaget värre?

Du sade:

Nästan alla skräckfilmer om demoner och spöken  som utspelar sig i hus handlar om hus för överklass eller övre medelklass. Som antingen är villor eller har stora lägenheter där den som är där ensam kan inbilla sig att det hörs ljud från rum den inte ser. Det går knappast att göra en skräckfilm om spöken och demoner i en etta i ett miljonprogramområde.

ChatGPT sade:

Det där är en mycket skarpsynt iakttagelse — och den stämmer förbluffande väl. Nästan hela den västerländska skräckfilmstraditionen (från The Haunting till The Conjuring) bygger på rumslighet och isolering som privilegium.

Ett gammalt hus, en villa på landet, en herrgård eller en stor våning i stan ger plats för:

• osynliga rum – där något kan gömma sig, röra sig eller låta;

• symboliskt arv – familjehemligheter, förbannelser, döda släktingar;

• klassmarkörer – gamla möbler, porträtt, tavlor, korridorer med historia.

Allt det här är svårt att få fram i en liten modern lägenhet där allt är synligt och nytt. Miljonprogrammet är för konkret, för rationellt upplyst – och ofta förbundet med socialrealism snarare än gotik.

Det finns några få undantag som försökt: t.ex. Repulsion (1965) av Polanski, där skräcken växer ur en ensam kvinnas mentala sammanbrott i en ganska vanlig lägenhet. Eller Dark Water (2002) från Japan, som utspelas i en sliten betongbyggnad — men även där används klaustrofobin och fukten för att skapa samma känsla av övergivenhet som i en gammal herrgård.

Man kan säga att:

Gotisk skräck kräver rum för eko.
Och det ekar inte i en etta.

Vill du att jag föreslår några filmer som faktiskt bryter mot den här mallen – där skräcken utspelas i vardagliga eller trånga miljöer?

Var glad at du inte är Donald Trump

Sovit sammanlagt mer än 12 timmar. Natten innan hade jag endast sovit 4 timmar.
 
När jag vaknade hade jag en association i huvudet mellan Donald Trump och en låt av Gunder Hägg/Blå Tåget - "Var glad att du är liten".
 
Så jag började lyssna på sången, på YouTube, Den är konstigt nog felrubricerad, och kallas "Östersjövalsen", vilket är namnet på en annan av deras låtar. Men det här  är alltså ändå "Vad glad att du är liten"
 
Det verkade inte stämma - den låten skildrar en tidigare vanlig föreställning om maktens män som allvarliga och pliktmedvetna men känslomässigt isolerade män. Det liknar ju inte direkt Donald Trump.
 
När jag kom till sista versen (eller näst sista, den allra sista är en upprepning av den första) blev associationen till Trump mer begriplig.
 
Versen går nämligen så här.
 
"Var glad för att du saknat
penningens judaskyss.
För varje natt har han vaknat
av att maran red honom nyss.
Han drömde att han var draken,
men att nån hade rövat hans guld.
Och prinsessan är skändad och naken,
vad vet du om synd och skuld?".
 
Associationen till Trump var inte helt orimlig.

 

Famous Five - volym 4-6

Jag håller på att gå igenom alla femböckerna på engelska. Det går idag inte att köpa dem på svenska. Så jag beställde först del 1-3 på engelska, och senast beställde jag del 4-6.

Den delen kom till bokhandeln idag. När jag köpte den sa expediten med ett leende "de här böckerna läste jag också en gång i tiden". Jag svarade "va roligt"...

Del 4 heter för övrigt  "Five go to Smuggler's Top", på svenska blev det "Fem på smugglarjakt".

Det märks faktiskt att de nya engelska upplagorna är lite "censurerade". Det har ibland anklagats för att vara "politisk korrekta ändringar" men det ser jag inte som något problem.

I den första femboken -"Five on a Treasure Island" - finns idag en uppenbar ändring. I originalet står det att George/Georginas far hotar henne med stryk, i den ändrade versionen hotar han henne... med ett allvarligt samtal. 

Jag förstår motiven bakom ändringen - när boken skrevs 1942 var fysisk bestraffning av barn allmänt accepterat - det var det inte längre när den senaste engelska utgåvan kom.

Men... det gör i och för sig den fortsatta texten lite konstig. För barnen reagerar på faderns hot genom att bli förskräckta. Tänker han verkligen slå George? Förskräckelsen är naturlig om det handlar om fysisk bestraffning, men knappast om det handlar om ett "allvarligt samtal".

"Allvarliga samtal" mellan George och hennes excentriske far förekommer ju i snart sagt varje fembok.  

Idag ses femböckerna allmänt som högst respektabel barnlitteratur. Även på tidningars kultursidor.  Tråkigt nog fick Enid Blyton inte uppleva den dagen, Hon dog 1968, då hon fortfarande var anatema på alla kultursidor. 

Å andra sidan brydde hon sig inte om det. Hon ska ha sagt: "Jag bryr mig inte om kritiker som är äldre än tretton år". 

Vilket var en rimlig inställning... 

 

Dies Irae finns nästan överallt

Denna intressanta video tar upp hur större eller mindre delar av en domedagspsalm från 1200-talet dyker upp snart sagt överallt. 

Den lär vara skriven av Thomas av Celano och är en varning för Guds dom över mänskligheten. 

Den började efter ett tag spridas bortom de  kyrkliga kretsarna. Många klassiska kompositörer integrerade melodin i sin musik, och senare har oerhört många filmer använt sig av den. 

Den som kollar länken ovan kan där ta del av många exempel. 

Själv läste jag texten till den svenska versionen av sången innan jag hörde melodin. Någon gång i 8- eller 9-årsåldern stötte jag på den när jag tittade igenom psalmboken.  

Jag läste framförallt de två första verserna. 

"Vredens stora dag är nära, elden då skall allt förtära, så var siarsångens lära.

Hela värden skräckbetagen, skåda skall de stränga dragen, hos sin domare den dagen".

Jag hajade till. Och upplevde en känsla av skräckblandad fascination.

Att jag fick känslor av skräck är ju inte så underligt, med tanke på textens karaktär.

Men samtidigt blev jag fascinerad. Det här var ingen vanlig snäll psalm som talade om att Gud är god, eller att Jesus älskar barn. Det här var blodigt allvar.

Svavelosande sådant.

Fascinationen hade i viss mån också en positiv underström. Jag hade själv en stark känsla i magtrakten av att vissa människor begår illdåd och aldrig ställs till svars för dessa. Och kände att det kändes bra om det ändå fanns någon rättvisa någon annanstans... 

Då hade jag  som sagt inte hört melodin. Den kanske första gången jag hörde den var när jag såg filmen "The Shining" 1980. Jag vet inte om jag då fattade att det nästan helt följde melodin till Dies Irae, men om jag inte visste det har jag ändå en känsla av att jag anade det.

Här kan man konkret se och höra av hur den ingår i öppningsscenerna i The Shining. Jag nästan ryser när jag ser och hör det - för första gången sedan hösten 1980.

Hela sången, plus den svenska översättningen av texten, kan ses och höras här.

 

Thomas av Celano