Den troligen första Supremes-låt jag hörde.
Jag hade börjat lyssna på popmusik i april 1967 och i juni 1967 hörde jag då plötsligt "The Happening". Nästan alla popgrupper som låg på listorna var manliga, så detta var något nytt. Jag gillade den.
Den kan ses och höras här.
The Supremes 1966
Inför det US-amerikanska presidentvalet 2020 lade jag ut denna musikvideo.
Det var alltså Alice Coopers nidvisa från 1972 om en uppenbart korrupt presidentkandidat. Förmodligen associerade de flesta som detta år hörde sången till Richard Nixon.
I musikvideon spelas denne kandidat av just Alice
Copper. Och de korrupta dragen är här karikatyrmässigt framställda på
ett rent infamt sätt.
Bara några sekunder efter att jag vaknade dök denna sång upp i huvudet. Blå Tåget från hösten 1974, på LP:n Slowfox.
Vacker, poetisk, men - har jag alltid tyckt - på¨samma gång lite kuslig.
Här.
Chat GPT behärskar Lovecrafts stil riktigt bra, men det är absolut något som saknas. Det märks fortfarande att det är en dator som skriver.
--------------------------------------------------------------
Jag:
Berätta hur du plötsligt upptäcker att en dörr i det lokala biblioteket
som alltid brukar var stängd nu är öppen, du går in, på ett bord i
rummet ligger den förbjudna Necronomicon - och vad som händer sedan.
ChatGPT:
Jag
brukade besöka det lilla biblioteket i vår stad varje vecka. Det var en
trygg plats, där bokhyllorna sträckte sig som tysta väktare av gamla
berättelser och kunskap. En dörr längst bak i biblioteket, precis intill
de gamla arkiven, hade alltid varit låst så länge jag kunde minnas.
Ingen verkade lägga märke till den, och bibliotekarien bytte alltid
samtalsämne när någon frågade vad som låg bakom den. Jag hade, som de
flesta, aldrig funderat särskilt mycket på det—förrän den dagen.
Det
var en kall, mulen eftermiddag när jag strövade genom bibliotekets
dammiga gångar och såg det. Dörren, som alltid varit stängd, stod nu på
glänt. Det var bara en liten springa, men tillräckligt för att dra min
uppmärksamhet. Något i mig visste att jag inte borde gå dit, men
nyfikenheten grep mig med en plötslig, obeveklig kraft.
Jag
närmade mig dörren, kände en lätt kylig vind strömma ut från springan,
och utan att tveka mer sköt jag upp den. Rummet på andra sidan var
mycket större än jag förväntat mig, fylld med ett dunkelt ljus som
verkade komma från ingenstans. Väggarna var täckta med tunga bokhyllor,
som om tiden själv hade glömt bort dem. Men mitt i rummet, på ett
massivt ekbord, låg en ensam bok.
Necronomicon.
Jag hade
hört om den, läst de gamla myterna. Det var en bok som inte skulle
finnas, en samling av hemligheter och förbjuden kunskap, bortom vår
verklighets gränser. Att se den där framför mig, med sitt svarta,
åldrade skinn och mystiska symboler inbrända på omslaget, fick mig att
tveka. Men återigen, precis som när jag såg dörren, kände jag mig dragen
till den—en tvångsmässig önskan att röra vid den.
Mina fingrar
var knappt medvetna om vad de gjorde när de sträckte sig fram och lyfte
boken. Den var tyngre än jag förväntat mig, och luften i rummet tycktes
plötsligt bli tjockare. När jag öppnade den första sidan kändes det som
om världen omkring mig förlorade sin form—väggarna suddades ut, och det
tysta biblioteket blev en avlägsen skugga. Orden, skrivna med en
främmande handstil, dansade framför mina ögon.
Och så började jag läsa.
De
första raderna var obegripliga, men ändå började jag förstå dem på ett
sätt som kändes som mer än bara läsning. Varje ord var som en nyckel som
öppnade en port i mitt sinne, och snart hörde jag viskningar, inte från
boken, utan från skuggorna runt mig. Rummet hade förändrats, eller
snarare, jag hade förändrats. Det var som om jag plötsligt befann mig i
en annan värld, där de osedda krafterna som vilat under ytan av vår
verklighet nu rörde sig fritt.
Då hörde jag det—audhumla röster,
något som kallade på mig, från bortom tidens gränser. En närvaro som
kändes som uråldrig och oändlig mörker strök mot mitt sinne. Jag kunde
känna det: en medvetenhet, större än allt jag någonsin kunnat föreställa
mig, som betraktade mig, lika likgiltigt som ett universum betraktar en
ensam stjärna.
Jag borde ha släppt boken, stängt den och lämnat
rummet, men jag kunde inte. Orden hade fastnat i mitt sinne, och de
började forma sig till bilder. Jag såg bortglömda städer som svävade i
tomrummet, monstruösa varelser som kröp fram från avgrunder där ljuset
aldrig nått. Och i centrum av allt—en figur, mörkare än natten, med ögon
som lyste som döende solar.
Plötsligt slog boken igen med en
öronbedövande smäll, som om någon osynlig kraft stängt den. Jag
slungades bakåt, kastad tillbaka till det vanliga rummet. Dörren som
tidigare stått öppen smällde igen, och jag stod där, ensam, med hjärtat
bultande i bröstet.
Necronomicon låg kvar på bordet, men jag
visste att jag inte längre var densamma. Något, eller någon, hade sett
mig. Och jag visste, djupt inom mig, att jag inte var färdig med den
förbjudna boken. Eller kanske var det boken som inte var färdig med mig.
1993 var ett år då brutala aspekter av satanism i hög grad uppmärksammades, Följaktligen brukar det idag utifrån det förnekande perspektiv som efter ett tag kom att dominera - att ses som en period av "Satanic Panic"...
Det är en missvisande term, som förutsätter att det saknades alla rationella grunder för en sådan så kallad panik.
1993 kom också ett avsnitt av TV-serien om kommissarie Morse med titeln "The day of the devil". Det handlade just om satanism och kan ses här.
Det var ett avsnitt som inte på något sätt försökte idealisera, utan som utgick från att bakom begreppet satanism det inte så sällan kunde finnas en brutal verklighet.
Det var en allmän inställning dessa år. Några år senare skulle förmodligen inte brittisk TV sända ett sådant avsnitt - i rädsla för att det skulle kunna sprida "satanistpanik".
Just nu har vi efter många år av förnekande av att satanism faktiskt inte så sällan kan stå för något mycket ruggigt - fått avslöjanden om Order of Nine Angles och dess periferi - som blivit en motvikt mot det "snälla" perspektiv på satanism som länge har varit vanlig i västvärlden (med undantag av en del skriverier om nordisk black metal).
Så se gärna Morse-avsnittet. Och gör samtidigt en liten tidsresa till tidigt 90-tal.
PS. Det bör tilläggas att det har ett mycket gåtfullt slut.
Jag stötte på något som plötsligt kom mig att tänka på denna anti-krigs-sång.
Sedan började jag leta lite.
Den som skrev den i tidigt sextiotal, Buffy Sainte-Marie,
framför den live så sent som 2019, i en video jag hittade på YouTube - .
Den kan höras och ses här.
Bilden nedan är alltså tagen femtio år före den konsert vi kan ta del av i videon.
Buffy Sainte-Marie 1969
/Från min huvudblogg 20 september 2023/
När jag i de två senaste inläggen skrev om Nancy Drew/Kitty nämnde
jag inte hur mitt intresse för henne uppkom. Det gjorde jag dock här.
Det började med att jag en dag noterade att det bland de böcker jag hade hemma fanns en Kitty-bok. Som hette "Kitty och mysteriet på dimmornas hed".
Det var ett mysterium i sig. Jag hade aldrig varit intresserad av Kitty-böcker och hade inget som helst minne av att jag någonsin köpt någon Kitty-bok. Boken var uppenbarligen oläst. Det fanns inget som tydde på att någon ens bläddrat i den.
När jag läst en bok syns det alltid efteråt att den är läst. Det går aldrig att missa.
Plötsligt
stod alltså en oläst bok jag inte mindes att jag hade köpt och som
ingick i en serie jag aldrig haft något intresse för, bland mina andra
böcker.
"Kitty och mysteriet på dimmornas hed" var riktigt bra. Men när jag nyss läste "Kitty: legenden om klockan" tyckte jag den var riktigt tråkig.
Sedan har jag sett en del videos på YouTuba där några var bra, andra mindre bra.
Men jag känner mig faktiskt tvingad att läsa fler Kitty-böcker. .Mysteriet med varför en oläst Kitty-bok plötsligt fanns i min bokhylla gör det liksom nödvändigt.Jag insåg plötsligt att jag har en Blyton-bok i min lägenhet som jag
inte visste att jag hade. Det är en överraskning på samma sätt som när
jag för några år sedan upptäckte att jag hade en Kitty-bok i min
lägenhet, trots att jag (på den tiden) inte visste något alls om vem
Kitty var.
Nu hade jag såklart läst många Blyton-böcker, men inte från serien som boken jag nu hittade var en del av.
Det
var en svensk översättning av "The Rubadub mystery". I den finns en grupp
personer som jag aldrig hade stött på tidigare i någon Blyton-bok.
På svenska hade den fått titeln "De 6 och den hemliga ubåtsbasen". Jag förstår fortfarande inte vilka personer i boken som tillhör "de 6" och vilka som inte gör det. Det är ju annorlunda med fem-böckerna, Vilka som tillhör de fem och vilka som inte gör det är ju glasklart.
Men i femböckerna fanns en klart definierad grupp, det tycker jag inte att det gör här. Men jag kan ha missat något. .
Jag
trodde att jag kände till alla serier av Blyton-böcker, och nu
upptäckte jag alltså i min lägenhet en bok som tillhör en som jag inte alls kände till..
Enid
Blyton skriver alltid fascinerande mysterier, men jag måste erkänna att
"R"-böckerna (som denna serie ofta kallas kallas eftersom alla
böckernas engelska titlar börjar på "R") åtminstone för mig, inte
upplevs vara i samma klass som Femböckerna, , Äventyrsböckerna,
.Mysterieböckerna eller Hemliga Sjuan. .
Men jag blev definitivt förvånad över att upptäcka en serie av Blyton-böcker som jag aldrig hört talas om förut,
Och vad i hela fridens namn gör en bok som jag aldrig har hört talas om i min lägenhet? 😉
Mariette Lindstein har skrivit tre romaner om en auktoritär och patriarkal sekt som är belägen på en ö som hon kallar "Dimön".
Jag har tidigare skrivit om den första av dessa här och den andra här.
Hennes tredje bok köpte jag för flera år sedan, men det är först nu jag läst den. Den heter "Sektens barn" och dess handling utspelar sig femton år efter att den andra bokens handling slutar.
Den kan för övrigt beställas här.
Författaren är själv avhoppare från Scientologikyrkan, vilket väl i hög grad förklarar hennes val av ämne. Jag minns att jag uppfattade de två första böckerna som spännande, men den senaste är om möjligt än mer spännande.
Jag läser numera långsammare, men jag har ägnat ett antal dagar åt den, med en spänd förväntan på hur det hela ska sluta.
Ledaren för sekten heter Franz Oswald och tidigare har vi fått läsa om hur bokens huvudperson Sofia lyckades fly från honom och hans sekt. Och avslöja den.
Men nu har det i bokens handling alltså gått 15 år sedan sist. Och nu visar det sig att Oswald har startat sin sekt igen.
Han vill uppenbarligen också hämnas. Och han använder bland annat Sofias dotter Julia för det syftet.
Jag ska inte avslöja handlingen allt för mycket - men kan ändå säga att i denna bok får historien ett definitivt avslut. Det kan knappast få en uppföljare. *
Sekten kallas ViaTerra och har någon sorts grumlig pseudo-ekologistisk lära som grund. Eller snarare som en förevändning för sektledarens behov av makt och kontroll. Som i hög grad, men definitivt inte enbart, drabbar flera kvinnor som han får kontroll över.
Handlingen är i sina huvuddrag inte alls otrolig, även om en del detaljer ibland kan te sig som nästan hisnande osannolika.
Men visst finns det sekter som är (minst) lika vidriga som den som beskrivs. . För att nu uttrycka det lite försiktigt.
-------------------------
*Det
är var jag trodde. Men tydligen har Lindstein ändå skrivit flera
böcker om ViaTerra efter "Sektens barn". Se Wikpedias uppslagsord om
henne.
