Elected

Inför det US-amerikanska presidentvalet 2020 lade jag ut denna musikvideo.

Det var alltså Alice Coopers nidvisa från 1972 om en uppenbart korrupt presidentkandidat. Förmodligen associerade de flesta som detta år hörde sången till Richard Nixon.

I musikvideon spelas denne kandidat av just Alice Copper.  Och de korrupta dragen är här karikatyrmässigt framställda på ett rent infamt sätt.

Idag är det väl ingen tvekan om vem de flesta som ser den kommer att associera till. 

Vintersöndag

Bara några sekunder efter att jag vaknade dök denna sång upp i huvudet. Blå Tåget från hösten 1974, på LP:n Slowfox.

Vacker, poetisk, men - har jag alltid tyckt - på¨samma gång lite kuslig. 

Här.

Chat GPT försöker skriva som Howard Philips Lovecraft

Chat GPT behärskar Lovecrafts stil riktigt bra, men det är absolut något som saknas. Det märks fortfarande att det är en dator som skriver. 

--------------------------------------------------------------

Jag: 

Berätta hur du plötsligt upptäcker att en dörr i det lokala biblioteket som alltid brukar var stängd nu är öppen, du går in, på ett bord i rummet  ligger den förbjudna Necronomicon  - och vad som händer sedan.
 

ChatGPT:

Jag brukade besöka det lilla biblioteket i vår stad varje vecka. Det var en trygg plats, där bokhyllorna sträckte sig som tysta väktare av gamla berättelser och kunskap. En dörr längst bak i biblioteket, precis intill de gamla arkiven, hade alltid varit låst så länge jag kunde minnas. Ingen verkade lägga märke till den, och bibliotekarien bytte alltid samtalsämne när någon frågade vad som låg bakom den. Jag hade, som de flesta, aldrig funderat särskilt mycket på det—förrän den dagen.

Det var en kall, mulen eftermiddag när jag strövade genom bibliotekets dammiga gångar och såg det. Dörren, som alltid varit stängd, stod nu på glänt. Det var bara en liten springa, men tillräckligt för att dra min uppmärksamhet. Något i mig visste att jag inte borde gå dit, men nyfikenheten grep mig med en plötslig, obeveklig kraft.

Jag närmade mig dörren, kände en lätt kylig vind strömma ut från springan, och utan att tveka mer sköt jag upp den. Rummet på andra sidan var mycket större än jag förväntat mig, fylld med ett dunkelt ljus som verkade komma från ingenstans. Väggarna var täckta med tunga bokhyllor, som om tiden själv hade glömt bort dem. Men mitt i rummet, på ett massivt ekbord, låg en ensam bok.

Necronomicon.

Jag hade hört om den, läst de gamla myterna. Det var en bok som inte skulle finnas, en samling av hemligheter och förbjuden kunskap, bortom vår verklighets gränser. Att se den där framför mig, med sitt svarta, åldrade skinn och mystiska symboler inbrända på omslaget, fick mig att tveka. Men återigen, precis som när jag såg dörren, kände jag mig dragen till den—en tvångsmässig önskan att röra vid den.

Mina fingrar var knappt medvetna om vad de gjorde när de sträckte sig fram och lyfte boken. Den var tyngre än jag förväntat mig, och luften i rummet tycktes plötsligt bli tjockare. När jag öppnade den första sidan kändes det som om världen omkring mig förlorade sin form—väggarna suddades ut, och det tysta biblioteket blev en avlägsen skugga. Orden, skrivna med en främmande handstil, dansade framför mina ögon.

Och så började jag läsa.

De första raderna var obegripliga, men ändå började jag förstå dem på ett sätt som kändes som mer än bara läsning. Varje ord var som en nyckel som öppnade en port i mitt sinne, och snart hörde jag viskningar, inte från boken, utan från skuggorna runt mig. Rummet hade förändrats, eller snarare, jag hade förändrats. Det var som om jag plötsligt befann mig i en annan värld, där de osedda krafterna som vilat under ytan av vår verklighet nu rörde sig fritt.

Då hörde jag det—audhumla röster, något som kallade på mig, från bortom tidens gränser. En närvaro som kändes som uråldrig och oändlig mörker strök mot mitt sinne. Jag kunde känna det: en medvetenhet, större än allt jag någonsin kunnat föreställa mig, som betraktade mig, lika likgiltigt som ett universum betraktar en ensam stjärna.

Jag borde ha släppt boken, stängt den och lämnat rummet, men jag kunde inte. Orden hade fastnat i mitt sinne, och de började forma sig till bilder. Jag såg bortglömda städer som svävade i tomrummet, monstruösa varelser som kröp fram från avgrunder där ljuset aldrig nått. Och i centrum av allt—en figur, mörkare än natten, med ögon som lyste som döende solar.

Plötsligt slog boken igen med en öronbedövande smäll, som om någon osynlig kraft stängt den. Jag slungades bakåt, kastad tillbaka till det vanliga rummet. Dörren som tidigare stått öppen smällde igen, och jag stod där, ensam, med hjärtat bultande i bröstet.

Necronomicon låg kvar på bordet, men jag visste att jag inte längre var densamma. Något, eller någon, hade sett mig. Och jag visste, djupt inom mig, att jag inte var färdig med den förbjudna boken. Eller kanske var det boken som inte var färdig med mig.

Kommissarie Morse-avsnitt om satanism

1993 var ett år då brutala aspekter av satanism i hög grad  uppmärksammades,  Följaktligen brukar det idag utifrån det förnekande perspektiv som efter ett tag kom att dominera  - att ses som en period av "Satanic Panic"... 

Det är en missvisande term, som förutsätter att det saknades alla rationella grunder för en sådan så kallad panik.

1993 kom också ett avsnitt av TV-serien om kommissarie Morse med titeln "The day of the devil". Det handlade just om satanism och kan ses här.

Det var ett avsnitt som inte på något sätt försökte idealisera, utan som utgick från att bakom begreppet satanism det inte så sällan kunde finnas en brutal verklighet.

Det var en allmän inställning dessa år. Några år senare skulle förmodligen inte brittisk TV sända ett sådant avsnitt - i rädsla för att det skulle kunna sprida "satanistpanik". 

Just nu har vi efter  många år av förnekande av att satanism faktiskt inte så sällan kan stå för något mycket ruggigt -  fått avslöjanden om Order of Nine Angles och dess periferi  - som blivit en motvikt mot det "snälla" perspektiv på satanism som länge har varit vanlig i västvärlden (med undantag av en del skriverier om nordisk black metal). 

Så se gärna Morse-avsnittet. Och gör samtidigt en liten tidsresa till tidigt 90-tal. 

PS. Det bör tilläggas att det har ett mycket gåtfullt slut.

Universal Soldier

Jag stötte på något som plötsligt kom mig att tänka på denna anti-krigs-sång. 

Sedan började jag leta lite. 

Den som skrev den i tidigt sextiotal,   Buffy Sainte-Marie, framför den  live så sent som 2019,  i en video jag hittade på YouTube - .

Den kan höras och ses här.

Bilden nedan är alltså tagen femtio år före den konsert vi kan ta del av i videon.

 

Buffy Sainte-Marie 1969

Kitty-mysteriet

/Från min huvudblogg 20 september 2023/

När jag i de två senaste inläggen skrev om Nancy Drew/Kitty nämnde jag inte hur mitt intresse för henne uppkom. Det gjorde jag dock här.

Det började med att jag en dag noterade att det bland de böcker jag hade hemma fanns en Kitty-bok. Som hette "Kitty och mysteriet på dimmornas hed".

Det var ett mysterium i sig. Jag hade aldrig varit intresserad av Kitty-böcker och hade inget som helst minne av att jag någonsin köpt någon Kitty-bok. Boken var uppenbarligen oläst. Det fanns inget som tydde på att någon ens bläddrat i den.

När jag läst en bok syns det alltid efteråt att den är läst. Det går aldrig att missa.

Plötsligt stod alltså en oläst bok jag inte mindes att jag hade köpt och som ingick i en serie jag aldrig haft något intresse för,  bland mina andra böcker.

"Kitty och mysteriet på dimmornas hed" var riktigt bra. Men när jag nyss läste "Kitty: legenden om klockan" tyckte jag den var riktigt tråkig.

Sedan har jag sett en del videos på YouTuba där några var bra, andra mindre bra.

Men jag känner mig faktiskt tvingad att läsa fler Kitty-böcker. .Mysteriet med varför en oläst Kitty-bok plötsligt fanns i min bokhylla gör det liksom nödvändigt.

"De 6 och den hemliga ubåtsbasen"

Jag insåg plötsligt att jag har en Blyton-bok i min lägenhet som jag inte visste att jag hade. Det är en överraskning på samma sätt som när jag för några år sedan upptäckte att jag hade en Kitty-bok i min lägenhet, trots att jag (på den tiden) inte visste något alls om vem Kitty var.

Nu hade jag såklart läst många Blyton-böcker, men inte från serien som boken jag nu hittade var en del av.

Det var en svensk översättning av "The Rubadub mystery". I den finns en grupp personer som jag aldrig hade stött på tidigare i någon Blyton-bok.

På svenska hade den fått titeln "De 6 och den hemliga ubåtsbasen". Jag förstår fortfarande inte vilka personer i boken som tillhör "de 6" och vilka som inte gör det. Det är ju annorlunda med fem-böckerna, Vilka som tillhör de fem och vilka som inte gör det är ju glasklart. 

Men i femböckerna fanns en klart definierad grupp, det tycker jag inte att det gör här. Men jag kan ha missat något. .

Jag trodde att jag kände till alla serier av Blyton-böcker, och nu upptäckte jag alltså i min lägenhet  en bok som tillhör en som jag inte alls kände till..

Enid Blyton skriver alltid fascinerande mysterier, men jag måste erkänna att "R"-böckerna (som denna serie  ofta kallas kallas eftersom alla böckernas engelska titlar börjar på "R")  åtminstone för mig, inte upplevs vara i samma klass som Femböckerna, , Äventyrsböckerna, .Mysterieböckerna eller Hemliga Sjuan. .

Men jag blev definitivt förvånad över att upptäcka en  serie  av Blyton-böcker som jag aldrig hört talas om förut, 

Och vad i hela fridens namn gör en  bok som jag aldrig har hört talas om i min lägenhet? 😉

"Gimme Hope Kamala"

Om man letar efter sånger om Joseph Biden och Donald Trump på YouTube hittar man en oerhörd massa elaka parodiska nidvisor. Ja, båda är förvisso oerhört lätta att parodiera.

Men om man söker elaka sånger om Kamala Harris hittar man inte många sådana. Det finns, några, som för det mesta handlar om hennes sätt att skratta.

Men man hittar faktiskt nästan lika många hyllningssånger till henne som nidvisor

En av dessa är denna. 

Sektens barn

Mariette Lindstein har skrivit tre romaner om en auktoritär och patriarkal sekt som är belägen på en ö som hon kallar "Dimön". 

Jag har tidigare skrivit om den första av dessa här och den andra här.

Hennes tredje bok köpte jag för flera år sedan, men det är först nu jag läst den. Den heter "Sektens barn" och dess handling utspelar sig femton år efter att den andra bokens handling slutar.

Den kan för övrigt beställas här.

Författaren är själv avhoppare från Scientologikyrkan, vilket väl i hög grad förklarar hennes val av ämne. Jag minns att jag uppfattade de två första böckerna som spännande, men den senaste är om möjligt än mer spännande. 

Jag läser numera långsammare, men jag har ägnat ett antal dagar åt den, med en spänd förväntan på hur det hela ska sluta. 

Ledaren för sekten heter Franz Oswald och tidigare har vi fått läsa om hur bokens huvudperson Sofia lyckades fly från honom och hans sekt. Och avslöja den. 

Men nu har det i bokens handling alltså gått 15 år sedan sist. Och nu visar det sig att Oswald har startat sin sekt igen. 

Han vill uppenbarligen också hämnas. Och han använder bland annat Sofias dotter Julia för det syftet. 

Jag ska inte avslöja handlingen allt för mycket - men kan ändå säga att i denna bok får historien ett definitivt avslut. Det kan knappast få en uppföljare. *

Sekten kallas ViaTerra och har någon sorts grumlig pseudo-ekologistisk lära som grund. Eller snarare som en förevändning för sektledarens behov av makt och kontroll. Som i hög grad, men definitivt inte enbart, drabbar flera kvinnor som han får kontroll över. 

Handlingen är i sina huvuddrag inte alls otrolig, även om en del detaljer ibland kan te sig som nästan hisnande osannolika. 

Men visst finns det sekter som  är  (minst)  lika vidriga som den som beskrivs. . För att nu uttrycka det lite försiktigt.

-------------------------

*Det är var jag trodde. Men tydligen har Lindstein  ändå skrivit  flera böcker om ViaTerra efter "Sektens barn". Se Wikpedias uppslagsord om henne.

Yellow Boomerang

En sång med denna titel,  med Middle of the Road, blev tydligen en hit 1973 - och kan  höras och ses här . 

Själv blev jag ju 1971 helt betagen av deras första hit, Chirpy Chirpy Cheep Cheep. Men sedan bröt jag närmast samman och lyssnade inte på popmusik på flera år. 

Så jag har långt efteråt tagit reda på vad de gjorde senare. 

Men Yellow Boomerang upptäckte jag först för några veckor sedan. 

Den är bra, som så mycket annat de gjort. 

Den som är ledsångare är ju som vanligt Sally Carr. 

Andra versen är riktigt kul.  Där sjunger Sally liksom i de andra verserna om den  pojkvän som tydligen lämnar titt som tätt och sedan kommer tillbaka nästa dag - som en bumerang, 

I just denna vers beskrivs hur han en kväll säger att han ska lämna henne och istället gå med i Främlingslegionen - för att lära sig vad livet egentligen handlar om...

Men nästa dag knackar han på hennes dörr igen. 

Min spontana reaktion är att hon borde ha låtit bli att öppna. Om någon ens för en dag bestämmer sig för att lämna Sally Carr för att gå med i Främlingslegionen för att "lära sig om livet" är han ju uppenbart vrickad.

 

Middle of the Road 1972. 

Dover Calais

(Från min huvudblogg 13/8 2015. Gruppen som gjorde den sång jag länkade till hette Freestyle./

Blir av någon anledning fortfarande berörd av denna sång från 1986.