Jag vaknade ur en konstig dröm - med denna sång i huvudet.
Det var en sång som låg på Svensktoppen då jag började lyssna på det programmet i elvaårsåldern, våren 1966.
Då gick den in i mig på ett mycket djupgående sätt.
Jag har inte tänkt på den på åratal - men nu vaknade jag alltså till den.
Det är titeln på en TV-serie på SVT . Jag har ingen TV, så jag hittade den på SVT Play.
Jag har hittills sett tre avsnitt, och de är så pass fascinerande att jag kommer att se alla.
Som titeln antyder har Sherlock Holmes i serien en dotter som är lika skarpsinnig som honom själv. Det vet han inte om, men får reda på det i seriens början.
Hon är dessutom mer sympatisk än honom, för att uttrycka det lite försiktigt.
Det kan låta banalt, men det ser ut att bli ett både sinnrikt och spännande äventyr. Jag ser fram emot fortsättningen...
----------------------------------
PS.
Har sett ut den nu. Lite ambivalent. Det är en fascinerande historia,
men mot slutet blir den både komplicerad och - absurt osannolik.
Sherlock Holmes - utan dotter
.. för de som är tillräckligt gamla.
TV-serien "The Persuaders" från 1971-72 med Roger Moore och Tony Curtis.
Samtliga 24 avsnitt kan ses här.
Om hur en engelsk adelsman - Brett Sinclair, spelad av Roger Moore - och en US-amerikansk företagare - Danny Wilde, spelad av Tony Curtis - jagar skurkar.
Ett ganska töntigt scenario, kan man onekligen tycka - men den har en viss charm, och ett obestridligt nostalgivärde, i alla fall om man såg på sådant när man var ung
PS. Fast även om jag såg på sådana serier i tidig tonår (och som barn) såg jag faktiskt inte denna. För när den började gå hade jag just blivit vänsteraktiv och vägrade principfast att se sånt borgerligt trams.
Så när den kom på TV hörde jag endast den suggestiva signaturmelodin och gick sedan demonstrativt in på mitt rum. Så jag såg den inte förrän TV4 började visa den repris nån gång på 90-talet.
Det var den 26 februari 1968. Jag hade fyllt 13 år två månader tidigare.
Under
helgen före (fredags- lördags- eller söndagskvällen) hade jag sett ett
popprogram på TV. Där var det flera som spelade - bland annat Rolling
Stones.
Jag visste att de mot slutet av 1967 hade gjort en
psykedelisk LP - för övrigt den första och sista psykedeliska LP de
någonsin skulle göra.
Jag hade efter mycket tjat fått Beatles
likaså psykedeliska Sgt.Pepper-LP till julklapp 1967. Så jag var
intresserad över hur psykedelisk den Stones-låt jag skulle höra var.
Den
låt de spelade var 2000 Light Years From Home. Jag lyssnade fascinerat.
Den var förvisso psykedelisk. Den var också spöklik, kuslig.
Till
en början tänkte jag inte på texten, men efter ett tag tog jag in den.
Och till sist förstod jag att den handlade om att vara tusentals ljusår
hemifrån. Jag blev milt sagt fascinerad.
Rymden hade
intresserat mig sedan sexårsåldern. Och en psykedelisk låt om ensamhet
långt ut i rymden, gjord av Rolling Stones, insåg jag att jag måste ha.
Min
veckopeng var liten och jag visste att jag inte skulle ha råd att köpa
deras LP. Men jag trodde mig veta att den låt de spelade på TV var
b-sidan på deras just nu aktuella singel, där She´s a Rainbow var
a-sidan.
Så efter att skolan slutat på måndagen den 26 gick jag
till den närmaste skivaffären. Och, mycket riktigt, 2000 Light Years
From Home var b-sidan på den singel som just hade legat på Tio i Topp.
Jag köpte den, och började lyssna på den hemma. Jag blev inte besviken.
I denna musikvideo
- som jag kollade för några månader sedan - kan man även läsa texten.
Där får man ta del av historien om en rymdfarare som med en ofattbar
hastighet avlägsnar sig från vårt solsystem.
Och det är först i sista versen han har kommit hela två tusen ljusår hemifrån.
Det
visste jag redan. Men när jag nu kunde läsa, och inte endast höra,
berättelsen - fick jag en både road och lite nördig reflektion.
För i texten beskrivs hur han mot slutet av resan kommer till en känd stjärna, som har namnet Aldeberan.
När
jag först hade kollat texten kunde jag inte låta bli att kolla
Aldeberan på Wikipedia. Den visade sig ligga endast 65 ljusår från
jorden. Det är ju lite närmare än 2000 ljusår.
Men det är klart - att göra imponerande rockmusik förutsätter ju inte stora astronomiska kunskaper. 😉
Storleksjämförelse mellan Aldebaran och vår egen sol.
Det är sällan jag hittar en film på YouTube som jag tycker är verkligt otäck.
Men "In the Deep Woods" från 1992 tyckte jag absolut var det.
Bisarr, och i högsta grad psykologiskt konstig, men definitivt otäck.
Den kan ses här.
Det här är ett av de senaste exemplen.
Det är titeln på Eleanor Bodels version av Rolling Stones-låten "As Tears Go By".
Den är fin.
Den kan höras här.
Här kan man lyssna på en uppläsning av Enid Blytons första fembok. Gör det gärna...
Det är den svenska versionen, som kom 1954.
Den var den första i en serie av böcker som kom att fängsla äldre barn och yngre tonåringar under årtionden.
Här får vi ta del av hur Ann, Dick och Julian först mötte George (Georgina) och hennes hund Timmy.
George ville alltså vara pojke och accepterade inte att kallas Georgina.
Hon var inledningsvis misstänksam - på gränsen till fientlig - mot sina släktingar - som hon i denna bok mötte för första gången. Men de blev mycket snart nära vänner och kom efter ett tag att hamna i ett dramatiskt äventyr. Det första av många...
Redan i denna bok skapades snart ett mönster som jag vill kalla för "elementärt barnmedvetande". George hade ett mycket spänt förhållande till sin far, som även uppenbarligen hade slagit henne, åtminstone vid något tillfälle.
Fadern tålde inte att hon hade tagit hand om en hund, och förbjöd henne att behålla den. Så hon övertalade en pojke i byn att ta hand om den på natten.
Hon kallade hunden för Timmy och den kom att spela en mycket viktig roll i berättelsen. Dels var den en viktig faktor i att misstänksamheten mellan George och de andra barnen snabbt bröts, dels spelade den en viktig roll i själva äventyret.
Även om också andra av Blytons bokserier hade en inbyggd potentiell konflikt mellan vuxna och barn var den nog mest uttalad i Femböckerna.
Det händer mystiska saker på den ö som mamman hade lovat att George skulle få. När barnen börjar inse det möts de av en stark misstro från både Georges mor och far. Och i synnerhet från fadern.
De tvingas lösa det hela på egen hand.
Relationen mellan barnen - och barnens relation med hunden - är ömsint skildrad, och på många sätt rörande. I alla fall för mig.
När jag lyssnar igenom ljudboken inser jag på nytt varför Femböckerna var en så oerhört stark upplevelse när jag började läsa dem i elvaårsåldern.
Den misstro mellan vuxna och barn som var en så viktig del i Femböckerna fick snart en motsvarighet i en misstro mellan de barn som älskade Femböckerna - och många vuxna som fnysande avvisade dem som skräp. Det är först från och med 70-talet som den vuxna aversionen mot Blytons barnböcker sakta började mattas av.
Tråkigt nog fick Enid Blyton inte uppleva det, eftersom hon dog 1968.
För mig var och är Blyton en stor författare och många av hennes böcker var mycket bra litteratur.
Det insåg jag redan som 11-åring och jag har definitivt inte ändrat mig, Tvärtom...
... när mörkret faller över världen, kan jag inte låta bli att tänka på våren 1966, när jag först tog del av de böcker där fyra barn och en hund framgångsrikt löste de mysterier som vuxna inte ens visste att de fanns.
Om de vore så enkelt...
"Train comes, I don't know it´s destination - it´s a one way ticket to a madman situation".
Det var textraderna i en återkommande vers i en musikvideo som jag såg och hörde ca år 2000.
Versen var suggestiv, gick in i mig.
I själva verket var det den första singeln av en tjejgrupp som heter Sugababes. Den hette "Overload" och musikvideon kan ses här .
Sugababes har senare ombildats flera gånger, men har helt nyligen på nytt fått samma tre medlemmar som den hade från början. Det sista fick jag reda på av Wikipedia. I övrigt vet jag knappast något om gruppen.
Anledningen till att jag överhuvudtaget uppmärksammade den var att jag köpte en färg-TV (med inbyggd video) i början av juli 1999.
Den gick snart sönder, och det tog lång tid innan jag fick den lagad, och ännu länge innan jag hämtade tillbaks den. Anledningen var att jag inte hade (eller har) någon bil och de jag kände som hade bil var bortresta över sommaren.
Så det var först i augusti 1999 som jag började se regelbundet på den.
Jag hade tillgång till både MTV och ZTV och via dessa kanaler fick jag en oväntad inblick i den då aktuella populärmusiken.
En hel del låtar fastnade jag direkt för - detta var en av dem.
TV:n gick sönder på nytt 2005, och då hade garantin gått ut, och jag hade då inte råd att laga den.
På senare år har jag försökt hitta de låtar jag fastnade för. Ibland lyckas det inte, eftersom jag glömt både titel och artistnamn. Den här hittade jag nog genom att söka på orden "one way ticket to a madman situation"... Vilket var ord som av någon anledning fastnat ordentligt...
Jag tror inte att jag hade uppfattat orden "train comes". Men på You Tube kan man klicka för att få fram texten, så nu vet jag det.
Låten blir nog än mer suggestiv genom bilden av ett tåg vars destination man inte känner till.
.
