Men William Golding hade fel

I Svenska Dagbladet har man de senaste dagarna tagit upp ett verkligt fall från 1965-1966 där sex pojkar hamnade på en öde ö. De hade tagit en båt och rymt från en kristen internatskola, och kunde efter en storm inte styra den . De irrade  runt på vattnet  i åtta dagar.  Sedan hamnade de på en obebodd ö. I femton månader.

Det visade sig att de samarbetade mycket bra, såg till att alltid ha en eld brinnande ifall ett skepp skulle komma i närheten, och byggde upp en organisering som fungerade. 

När de hittades var de dessutom vid god hälsa.

I dessa artiklar,  som är tagna från en nyutkommen bok av Rutger Bregman, ”I grunden god”, jämförs denna verklige händelse med William Goldings roman "Flugornas herre".

Den handlar också om barn som hamnar på en öde ö. De börjar slåss, dela upp sig i olika läger, och efter ett tag döda varandra. 

Denna roman blev känd över hela världen. 

Själv fick jag i åttonde klass uppgiften att skriva en uppsats om den. Det blev en ganska kort, och ilsken uppsats. Jag reagerade på det underförstådda temat i den - att civilisationen var en tunn fernissa, och att strax under låg avgrunder av brutalitet. 

Jag har tyvärr inte kvar min uppsats, men jag skrev ungefär att det inte finns några medfödda destruktiva avgrunder i människan på detta sätt. Om barn blir så grymma, empatilösa  och inte kan samarbeta beror det på att de kommer  från destruktiva hemförhållanden, eller hamnat i andra destruktiva miljöer redan i barndomen. 

Det var för en gångs skull ovanligt roligt att få rätt. 

I SvD:s artiklar som tagits från boken får man också  reda på att  denna verkliga historia inte alls blev spridd, nådde aldrig någon större publik. Medan den fiktiva historien i "Flugornas herre" blev spridd och omtalad över hela världen. Och som inspirerat till TV-program, dokusåpor  och många nya berättelser på samma tema.                  

  

William Golding, Artur Lundkvist och Jean-Paul Sartre på en författarkonferens i Sovjetunionen 1963.

What have they done to my song?

 Från min huvudblogg 20 december 2020/

Jag brukar alltid kolla vad som låg på topplistorna  för exakt femtio år sedan för att kunna lägga ut dem på Facebook. Både på min tidslinje och på en speciell nostalgisida. 

Så igår, dvs lördag, kollade jag Tio i Topp för den 19 december 1970. Och upptäckte "What have they done to my song, ma", med the New Seekers. Som kan höras här . Vid lite närmare koll såg jag att den  först hade skrivits och spelats av sångerskan Melanie Safka..

Men först kopplar jag inte vad det är. Jag tänker på en annan sång "What have they done to the rain?" som var en varning för kärnvapenkrig. 

Men mina associationer till just titeln  "What have they done to my song, ma" blir nu känslor av obehag, olust. 

Men sedan letar jag reda på sången på YouTube . och förstår då vad obehaget kommer från. Och varför jag inte tänkt en tanke på den på nästan femtio år. Medan jag annars brukar då och då tänka på de sånger från den tiden som gjort intryck på mig. 

Den här sången gjorde stort intryck på mig, men det intrycket var ångestfullt. Därför tycker jag först att jag inte känner igen den. 

Det kallas ju bortträngning, och det är ju det som inte finns. Fast det finns. I högsta grad finns....

I sången frågar en flicka (ja texten skapade då för mig intrycket  av att hon är ung "flicka" snarare  än "kvinna", bland annat eftersom de förtvivlade frågorna ställs till mamman) vad "de" har gjort med hennes sång, som var det enda hon i alla fall kunde göra rätt till hälften. Sången har vänts upp och ner och slängts i en plastpåse. 

Hon frågar också vad "de" har gjort med hennes hjärna. 

Att denna sång väckte ångest hos mig var ingen tillfällighet. Och att den gjorde det just då var heller ingen tillfällighet. 

Oavsett vilken betydelse texten hade för Melanie, som ju skrev den , fick den en egen betydelse för mig. Som var så olustig att den försvann från medvetandet, och att jag nu först inte förstod vad det var för något.

Bilden nedan: Melanie Safka.

 

Middle of the Roads genombrottslåt, och ett minne

Den 25 maj 1971 råkade jag höra denna sång.

Det var Middle of the Roads genombrottslåt och den video som länkas ovan har jag inte sett förut.. Och den hette förstås Chirpy Chirpy Cheep Cheep. 

Det var en tisdag, det var Kvälstoppen.  Jag tror inte jag hade hört den förut. Jag lyssnade då inte lika frekvent på Kvällstoppen som jag hade gjort låt oss säga ett år tidigare. 

Det underliga med denna sång år att den närmast brände sig in i mig. Den blev symboliskt laddad. Och avspeglade någon  form av avslutning och någon form av början. 

Det räckte med att höra den en gång för att jag skulle memorera både melodin och texten. 

Och jag minns till och med vilket rum jag stod i, och faktiskt även i vilken del av rummet jag stod. 

Eftersom det var just den här tiden som jag efter ett tag slutade att lyssna på popmusik hörde jag inte deras uppföljare förrän långt senare. 

Det har jag ju nu - och de var också värda att lyssna på. Men jag tror inte det var en tillfällighet att deras första låt också  blev deras största hit.

 

Middle of the Road 1972

Popmusik i Nordkorea

Moranbong Band är tydligen en av de populäraste popgrupperna i Nordkorea.. Gruppen består endast av tjejer. I motsats till kvinnliga musikgrupper i Sydkorea inte endast sjunger Moranbong Band, det är också de som spelar. Denna sång handlar om hur viktigt det är med studier, för att främja landet och dess framtid. 

Jag har letat efter om det går att hitta sånger av dem med mera privata teman, men allt som jag hittills har sett och hört har varit politiska sånger som hyllar systemet i Nordkorea.  Men förpackade i något som ofta  så mycket liknar västerländsk pop att det känns lite hisnande. 

På engelska Wikipedia finns förresten en ganska så informativ artikel om dem.. 

Om man  nu för tillfället bortser från det politiska sammanhanget och endast tänker på låtarna och deras framförande  - är de faktiskt ofta riktigt bra.... 

-------------------------------------------------------------------------------------------------------

 PS. Det finns ju inga direkta tecken på en politisk uppmjukning i Nordkorea - men det här är faktiskt en kulturell uppmjukning som är klart intressant. Nordkorea brukar ibland med viss rätt jämföras med Sovjetunionen under 40-talet och Kina under 60-talet. Men inga av dessa länder vågade under dessa tider att försöka anamma - och transformera - soundet i västerländsk  populärmusik på detta djärva sätt.

I sovjetiskt 40-tal kunde man acceptera klassisk västerländsk kultur - men den moderna västerländska populärmusiken förkastades rakt av. 

I kulturrevolutionens Kina förkastades även klassisk västerländsk kultur - och den stereotypt  "revolutionära" kulturen under denna tid lånade absolut inte stiler och former från  populärkulturen i väst.

Så de här kulturella lånen är lite fascinerande.

    

Moranbong Band i ett framförande från från 2013

"Where you belong"

Jag är ju en av dem som har låtit sig förföras av  Liliums ASMR-videor på YouTube. Och inte kan låta bli att följa dessa. Möjligen har jag en ovanligt stor andel av mal-DNA.  ;--) Det är kanske därför  jag inte kan låta bli att lägga ut denna hennes video här. 

Lilium  är annars bosatt i Danmark och lär  leva på de inkomster hon får av de som frivilligt betalar henne för att stödja hennes verksamhet... och för att få se videor som endast de som betalar får se. Om jag nu fattar saken rätt. 

Men nej, jag har aldrig betalat någon på nätet, inte ens Lilium.   Jag vet inte ens hur man gör.  

Men jag tillhör ändå de som då och då återbesöker hennes Youtube-sida.. 

För de som efter att ev. ha  sett lite av denna, tror att just detta tema  -  att vända sig till en målgrupp  som gärna vill se sig själva som en mal, och Lilium som deras  "moth queen" (!) -  är det enda som hon gör - kan om de letar vidare inse att hon har ett större register än så. Mycket större.

PS. Jag fick nyss på min huvudblogg  en kommentar som påpekade att "moth" på engelska inte endast betyder mal utan även kan betyda nattfjäril. Det gör ju faktiskt Liliums story mer så att säga begriplig.

Nedan - några olika varianter av nattfjärilar. 

 

Paranoid

Den 13 oktober 1970  (idag för femtio år sedan) gick Black Sabbaths LP Paranoid - där denna låt  var titellåt - in på tolfte plats på Kvällstoppen. Jag  var 15 år och lyssnade på  programmet den dagen - och förundrades över gruppens diaboliska namn - liksom över den ångestfyllda  låttexten. Varje gång sedan LP:n presenterades i Kvällstoppen var det just denna titellåt som spelades.

På sätt och vis kom den att efter ett tag omedvetet upplevas som en symbol för vad som snart skulle bli en livskris som kulminerade i ett totalt sammanbrott  i  juni 1971. 

Nej, Black Sabbath var inte satanister - det finns  inte en enda av deras låtar som hade ett sådant budskap.. Och det finns flera av deras låtar som snarare kunde ses som en varning för såväl Satan i synnerhet som ockultism  i allmänhet. Men själva grundkänslan i nästan allt de gjorde var mörk och pessimistisk. 

Och just texten till Paranoid var ju närmast ett ångestfullt skrik på hjälp. Låtens text handlade nu inte alls om vare sig satanism eller ockultism utan om förtvivlan och psykisk ohälsa. Och avslutas med den depressiva meningen "I tell you to enjoy life - I wish I could but its too late".

Jag har alltså inte direkt tänkt på det förut - men jag har nog omedvetet associerat den till den period som sedan skulle komma. Medan själva sammanbrottet i sig av helt andra anledningar helt medvetet  förknippats med Middle of the Roads låt  Chirpy Chirpy Cheep Cheep  -till synes  paradoxalt eftersom det var en närmast  glad låt,  med en förvisso lite gåtfull text. 

 Bilden nedan. Black Sabbath 1970.

Marijuana

Medan en rad popmusiker från och med 1966-67 lade in krypiska texter i sin musik, som med lite fantasi kunde ses som drogpropaganda var "The Fugs" helt öppna. 

Det allra mest tydliga exemplet på detta är  sången "Marijuana" från deras LP "It crawled into my hand, honest" från 1968. 

Sången låter som en hymn, som kanske ger intrycket av medeltida kyrkosång. 

Å andra sidan finns det ju också en lätt beslöjad referens till samma drog i LP:ns titel. "It crawled into my hand, honest" låter ju som ett dåligt försök att förklara bort att man har marijuana i handen när polisen tar en.

Att legalisera marijuana  var ett vanligt krav i sent 60-tal. Och det verkar på nytt få en sorts aktualitet. I alla fall sägs det att Demokraterna om de vinner valet planerar att legalisera drogen. Om det stämmer vet jag inte riktigt.

Själv  var jag för legalisering i tidig tonår. Efter att jag hade rökt hasch fyra månader  oktober-februari  1970-71 och sedan fick ett psykotiskt genombrott i juni 1971 blev jag panisk för allt som innehöll tetrahydrocannabinol (THC) . Och blev en oerhört  hård anhängare av förbud mot hasch och marijuana 

Men jag undrar om jag innerst inne trodde på det. För våren 1974 rökte jag under en period hasch igen, utan att jag fick några som helst tecken på psykos. 'Eller ens illamående.

Trots detta bibehölls min THC-fobi  även efter detta under många år. 

Det är först de senaste ca  25 åren som jag har börjat att ställa kritiska frågor om denna. Jag tror numera definitivt inte att cannabis  orsakade  det psykotiska genombrottet 1971. Inte ens indirekt...

Därför är jag nu närmast agnostisk inför frågan om legalisering. Nästa steg skulle ju vara att bli för en legalisering, men jag har nog ett inre motstånd mot att gå så långt...

Nåväl - Fugs  marijuana-hymn  kan ni höra här.

 

En bit hasch såg väl ut så här.

Survivor

 Och den som vill kan ju se en musikvideo med en live-version av min  favoritlåt med  Destiny´s Child. Survivor kan alltså höras och ses här.

Helgonet, Simon Templar och Leslie Charteris

/Från min huvudblogg 10 juli 2020./

Någon gång - jag tror det var på 90-talet - fick jag ett telefonsamtal. Det var en marknadsundersökning som skulle ta reda på hur folk påverkas av reklamfilm på TV. Kvinnan som ringde ställde en rad frågor.

En var vilka två TV-serier som jag skulle vilja ha med mig om jag hamnade på en öde ö....

Den första TV-serien var lätt att komma på. Jag svarade "Kvinnofängelset" Jag hade sett många och visste att det sammanlagt var 692 avsnitt. Jag gillade den, och man kunde ju se den länge. I väntan på att någon skulle  rädda mig vore det ju ett bra alternativ.

Men så skulle jag nämna en till. Jag tänkte och tänkte och till sist svarade jag "Helgonet". Jag hade inte sett den sedan jag bar barn, men tänkte att den dels hade varit spännande när jag såg den - dels hade en oerhört många avsnitt.  Den hade sänts mellan 1962 - 1969 i England, och i alla fall de flesta avsnitt hade också sänts i Sverige.

Marknadsundersökaren verkade bli lite förvånad när jag sa "Helgonet". Jag vet inte varför, kanske hon var för ung för att känna till den.

Den första gång jag hörde talas om Helgonet var antingen sommaren 1963 eller sommaren 1964. Då hade vi besök av två flickor på vårt lantställe i Gräddö. Jag antar att deras mamma också  var där, men de jag mindes var de två flickorna - den ena i min ålder, den andra  tre år äldre.

I familjen kallades de för kusiner, men långt senare fick jag reda på att de var tremänningar. Det var lite lustigt - i synnerhet som de barn som verkligen var våra kusiner aldrig kallades kusiner.

I vilket fall som helst så minns jag endast  två konkreta episoder från deras besök då. Den ena var ett samtal jag och den äldre flickan  hade om - Sovjetunionen. Det andra var ett samtal de två systrarna hade med varandra när vi satt vid bordet.

Det handlade om just TV-serien Helgonet. Jag minns endast att de sade att nästa avsnitt av Helgonet skulle komma någon  dag efter att de skulle komma hem, och båda såg förtjusta ut. De verkade gilla serien ganska så mycket.

Den visades i SVT första gången 1 juni 1963 och sändes fram till 1969.

TV-serien byggde på ett antal romaner av Leslie Charteris om Simon Tenplar, som i böckerna beskrivs som en tjuv* som ändå vid många tillfällen hjälpte till att fånga brottslingar. Jag har aldrig läst någon av hans böcker.  Att huvudpersonen dels har efternamnet Templar och dels kallas  The Saint har jag ingen självklar förklaring på.

På engelska används Templar som en del i begreppet "Knights Templar", vilket är det engelska namnet på Tempelherreorden, en organisation av krigarmunkar som 1307 krossades av en allians av den franske kungen och påven.  De anklagades då för kätteri, sataniska riter, och avgudadyrkan. Men efter deras krossande började det spinnas olika legender om dem. Att de inte alls var onda, utan goda,  kanske rent av "helgon", och som krossades av den franske kungen för att han ville åt deras pengar.

Att den franske kungen ville åt deras pengar kan det nog ligga  en hel del i,  men med tanke på deras blodiga roll i korstågen är det lite svårt att se dem som speciellt goda. Men  i många legender levde de vidare, gömde sig i Skottland, inspirerade frimurarna och lever än idag.

Om Charteris var inspirerad, eller inte var inspirerad, av den typen av legender har jag ingen aning om.

Och, jag behöver väl inte säga att det var Roger Moore som spelade Simon Templar i TV-serien... 

Varför skriver jag om detta nu? Jo, jag har upptäckt att de tidigaste, svartvita, avsnitten av The Saint, numera finns på  YouTube.  Den som vill se dem kan ju börja att titta exempelvis här , och sedan leta vidare.

Och i oktober 1965 hade jag till sist kämpat till mig rätten att få se TV på lördagar, som alla andra i klassen redan fick göra. Och i november 1965 började serien Helgonet att sändas just på lördagar, efter att ett tag ha sänts på andra veckodagar.

Så jag började se den. 

Helgonet VAR spännande för en tioåring. Och eftersom den var spännande då blir det på ett nostalgiskt sätt lite spännande att se dem nu. Vilket jag så smått har börjat göra.

PS. Det finns åtminstone ett avsnitt med en även mer än vanligt förfärlig kvinnosyn bland dessa YouTube-avsnitt. Bara så ni vet, och inte sätter ett eventuellt kaffe i vrångstrupen...
 ------------------
*Hans tjuvaktiga drag ser dock ut att vara kraftigt nedtonade i TV-serien...


Leslie Charteris

Helgonet och Loch Ness

Jag har tidigare skrivit om hur tagen jag som tolvåring 1967 blev av att se ett avsnitt av  Helgonet,  där Simon Templar (Roger Moore) mötte Loch-Ness-odjuret. Eller det gjorde han kanske inte rent fysiskt. Men han var vid Loch Ness, och andra kanske mötte detta. Eller kanske inte.

Men sedan jag sist skrev om det på bloggen har YouTube äntligen lagt ut en sebar version av detta avsnitt. Det kan ses här.

Jag såg många avsnitt av Helgonet som barn. Men det var endast avsnittet om Loch Ness-odjuret som jag mindes handlingen på. Det var nog ingen tillfällighet.

Om man ser det bör man förstås se hela - för det är i de sista minuterna i slutscenen som man får någon form av,  vad ska jag säga, riktigt intressant klimax.

Själv har jag ingen som helst åsikt om Loch Ness-odjuret. Men jag har för mig att man med dagens teknik borde kunna kartlägga Loch Ness-sjön - och få svaret om det finns ett jättelikt djur där eller inte.

Men om svaret blev nej skulle väl den skotska turistindustrin få ett avbräck. En fråga som även Simon Templar/Roger Moore snuddar vid, i en av sina fyndiga kommentarer i filmen.

Se den gärna, om ni gillar dem typen av serier...  eller Loch Ness-odjuret.

Bild från 1934, som ska ha avslöjats som bluff.

NJA-gruppen 1970 - och två sånger

/från min huvudblogg 29 juli 2018/

Någon gång i sensommaren 1970 fick jag höra en sång med titeln "Balladen om kvasten",  på radio. Det var något helt nytt. Politiska sånger från ett vänsterperspektiv hade jag kanske hört förut.Men den här var nästan som ett slag i solar plexus. Den gick in i mig - mycket djupt. Jag vill gärna att ni lyssnar. Den kan höras här.

Sången om den man vars kropp har slitits ner, "och dom som slitit ner den vill inte ha den mer", grep in i ett djupt skikt av mig. Hur djupt antyds kanske av att jag fick tårar i ögonen när jag nu hörde den för första gången på årtionden.

Jag har dessutom väntat i över tio år på att den ska komma på YouTube - och nu finns den äntligen där.

Några månader efter att jag hade hört "Balladen om kvasten" på radio köpte jag LP:n sången låg på. Den hade gjorts av några som kallade sig NJA-gruppen.* Namnet kom sig av att gruppen hade startat som ett teaterprojekt om det då statliga Norrbottens järnverk, NJA. LP:n hette "Hör upp allt folk".

Vid det laget hade jag hunnit gå med i Kungsholmens FNL-grupp och hade insett så pass mycket att jag utgick från att de aktiva i NJA-gruppen var KFML:are. Jag kom aldrig att stöda KFML, men tyckte ändå att mycket i skivan var väldigt bra.

Förutom "Balladen om kvasten" föll jag speciellt för denna sång - som jag också nyligen återupptäckt på YouTube.

Den hette  "Minns du förra året?".  I motsats till den sorgliga "Balladen om kvasten" var "Minns du förra året?" på många sätt optimistisk, och bitvis mycket rolig. Just de roliga partierna torde i och för sig ha kunnat reta gallfeber på högersossar - och kanske gör det än idag....

Den beskriver ett uppsving för kampen i samhället på ett sätt som avspeglade de förväntningar som fanns i stora delar av vänstern (och definitivt inte endast i KFML) omkring 1970.

Den avslutas med förhoppningen att det snart kommer att bli "hårt för den som är kapitalets lakej".

Nja. Det blev det ju inte direkt.

Om vi går fram till låt oss säga 15 år efter att skivan kom, var det helt klart att det i själva verkat hade blivit mycket lättare att vara det.

Och så har det väl förblivit till dessa dagar.
-------------------------------------------------------
*Gruppen kom senare att bli känd som "Fria Proteatern".

Intressanta låtar av Gunder Hägg på YouTube

/från min huvudblogg 28 juli 2018/

Innan progg-gruppen Blå Tåget hette Blå Tåget hette de Gunder Hägg.  De fick byta namn för att löparen med samma namn hade en del invändningar..

1969 kom deras första LP - Tigerkaka. Har länge väntat på att dess titellåt (eller nästan titellåt, den heter Tigerkakan med bestämd artikel) ska läggas ut på YouTube.

Nu har det skett. Den kan höras här.

Låt er inte förvillas av datumet som är utsatt - 5 november 2014 - för det syftar på när ämnet "Blå Tåget" skapades som kategori. Och inte på låten.

Många låtar har faktiskt lagts ut de allra senaste dagarna.

Tigerkakan var en av de allra första låtarna av Gunder Hägg/Blå Tåget som jag hörde. På en musikfestival på Gärdet torsdagen den 20 augusti 1970. Och det var den enda av deras låtar jag mindes från den dagen, Jag blev imponerad av dess underfundiga text.

Så imponerad att jag till och med nämnde just den  låten  i min dagbok denna dag.

Så här skrev jag "Åkte till festivalen på kvällen. Det var kallt och jag frös en del. 'Gunder Hägg' var bra, speciellt 'Man kan inte både äta kakan och ha den kvar'. (Tigerkaka)."

Ja, Tigerkakan har faktiskt en både fyndig och  genomtänkt text. Den är väl värd att lyssna på.

Den handlar om myten om hur det svenska "välståndet" på ett harmoniskt sätt byggdes upp i samarbete mellan den reformistiska socialdemokratin och storkapitalet. Och är något som hela världen borde avundas...

Med ett medvetet "infantilt" språkbruk karikeras högersocialdemokratiska och liberala föreställningar.

En annan av Gunder Hägg/ Blå Tågets låtar från deras första LP som nu lagts ut är Om idealismen, som kan höras här.

Den handlade om löparen de tog sitt namn från. Den har en också en ganska så fyndig text. Och är också väl värd att lyssna på.

Att han avstängdes pga av professionalism  beskrivs som en resultat av en form av falsk "idealism", som har som syfte att tjäna "den slemmaste kapitalism" och dölja att "makten är professionell"...

Man kan kanske förstå att löparen Gunder Hägg ville att de skulle byta namn. Han var inte speciellt vänster,  och ville förstås inte förknippas med dem alls....

Dessutom har denna låt också lagts ut.

Den heter Kära nån och har en milt sagt deprimerande text. Som på många sätt verkar än mer aktuell idag än då.

Man kan kanske säga att den är en pessimistisk framtidsvision. Mycket kortfattad, men mycket slagkraftig, på sitt sätt.

Trackslistan, Troll och Jimmy Dean

Jag brukar då och då nämna att jag  slutade att lyssna på topplistor  1971. Det är i stort sett sant - och först nu har jag kommit på att det i all fall går att ta igen  det - på något sätt...

Jag trodde fram till nyligen att det inte fanns några topplistor för popmusik efter att Tio i Topp och Kvällstoppen lades ner 1974 respektive 1975.

Men det var ju fel. När Tio i Topp lagt mer  1974  kom ett program som hette Poporama . Det var inte direkt en lista,, men det sändes varje vecka och lyssnarna fick skicka in förslag  på låtar,  och de som fick mest röster spelades upp. Det fanns ingen gradering, och ingen etta.., ,men de nykomlingar som fick mest röster bland nykomlingarna kallades för Smash Hits, och fick på så sätt en särställning.

Men 1984 ersattes det med ett program som i mycket liknade Tio i Topp. Det hette Trackslistan  och liksom Tio i Topp var den stora majoriteten av låtar på engelska. Den röstades fram på olika sätt, som ändrades  genom åren. Men jag antar att det - likasom Tio i Topp - mest var ungdomar som röstade - det verkar i alla fall så på de flesta av de låtar som kom högst upp.

Det kom förresten efter ett tag också en efterträdare till Kvällstoppen. Den började sändas samma år som Kvällstoppen lades ner,  finns ännu idag, och heter numera Sverigetopplistan. Allt detta hade jag verkligen ingen aning om.

Eftersom mina kunskaper om popmusik efter 1971 är så fragmentariska har jag de senaste dagarna roat mig med att gå igenom både Poporama och Trackslistan, som finns på nätet . Inte allt, förstås, men jag har kollat ett stort antal låtar och lyssnat igenom ganska mycket.

På Wikipedia finns alla "smash hits" under uppslagsordet "Poporama". De länkar ju inte till en musikvideo, men det kan man ju göra själv.

På en sajt som heter Nostalgilistan finns (bland annat) alla veckors Trackslistan, Och där finns det oftast länkar till musikvideor.

Allt detta känns konstigt. Det här var en värld jag var en sorts del av - som lyssnare - som jag lämnade  våren 1971. Inte av fri vilja, utan genom något som nästan upplevdes som en programmering. Och som startade med  ett psykotiskt genombrott.

Därför finns det en känsla av mycket starkt vemod, men också av en smula  glädje, av att gå igenom något som jag kanske inte skulle lämnat om...

När jag sakta gick igenom listorna fastnade jag för många av sångerna. En av dem var denna, som släpptes 1989 och kom upp på Trackslistan 1990.

Det är en sång av en tjejgrupp som besjunger en man som sägs heta "Jimmy Dean". Det är uppsluppen och charmig, och är helt klart en parodisk sång. Det är en ganska så hejdlös parodi på idoldyrkan...

Men vem  handlar den om? Det finns faktiskt två alternativ. Antingen handlar den om en countrysångare i USA, som hette Jimmy Dean.  Han dog 2010, och skulle kunna ha hört den parodiska sången.

Å andra sidan famns det en betydligt mer känd tonårsidol som hette James Dean, som dog i en bilolycka 1955. Nu kan man läsa på Wikipedia att denne James Dean ibland också  kallades.... Jimmy Dean.

Oavsett vem den nu handlar om tycker jag att den är rolig. Och väl värt att lyssna på. 

Jesu järnväg

(Från min huvudblogg 23/6 2017./

Det finns en sång som jag minns från barndomen som så ledsam att den var rent otäck.

Jag har bara mints några rader från den men nu upptäcker jag den på YouTube. Den heter Jesu järnväg och kan höras här.

Av olika anledningar gick den djupt in i mig.

Nu har jag alltså hört den i sin helhet. Det har jag inte gjort sedan jag var barn.

PS. Fast melodin är inte riktigt densamma i denna version.

Massiel och La, la, la

Råkade kolla på länkar till Eurovision Song Context och hittade då bland annat denna sång.

Året var 1968, sången hette La, la, la och sångerskan gick under artistnamnet Massiel - men hette egentligen María de los Ángeles Felisa Santamaría Espinosa.

Sången var alltså Spaniens bidrag till tävlingen. 

Den som vill läsa mer om sångerskan kan göra det här . Hon ger ett sympatiskt intryck - bland annat blev hon uppenbarligen senare aktiv motståndare till Francoregimen.

Samma år var Sveriges bidrag Claes-Göran Hederströms "Det börjar verka kärlek banne mig". Att det blev  Massiel som vann och inte Hederström är ju inte direkt  konstigt - de spelar ju inte riktigt i samma division.

Jag minns lite vagt att jag gillade Massiels sång. Och när jag nu hörde den tror jag att det var första gången sedan 1968... Och gillar den nog ännu mer än jag gjorde då.

 
Massiel 1968

Simmar verkligen fisken långsammare varje år?

I sitt sista album från 2013 var alla Raymond & Marias sånger på engelska. Där kan man finna  en fascinerande sång - med titeln The Fish Are Swimming Slower Every Year. 

Raymond & Maria tillhör mina absoluta favoriter, och deras texter  är nästan alltid fascinerande. I en annan sång ställs frågan varför storstadskvinnor faller ner och dör  - är det kanske något de inte får?

I denna sång förklarar en kvinna för någon - kanske en man - varför hon inte kan komma tillbaka ikväll. Ett av skälen är just att fiskarna simmar långsammare varje år. Sambandet mellan dessa två  saker klarläggs aldrig - man kan ju fundera på frågan när man ska försöka somna. Antingen somnar man av den olösliga frågan - eller också kommer den att hålla en vaken hela natten.

Det är nog bäst att inte försöka.

PS.
Att storstadskvinnor regelbundet faller ner och dör är ju milt sagt något mycket oroande.  Att fisken simmar långsammare varje år borde ju också ses som något mycket allvarligt.  Dessbättre verkar ju ingetdera av dessa påståenden vara sanna.

Å andra  kan man ju  i media  och annorstädes se andra lika oroande påståenden - som är sanna.

-------------------------------------------------
Nedan:  Långsammare eller inte, fiskarna kanske ändå kan frälsas. Bilden är gjord av Victor Wolfvoet (1612 – 1652), och föreställer hur helgonet Sankt Antonius predikar för fiskar....

Devil´s Rain - en film som absolut inte rekommenderas

Igår upptäckte  jag att filmen Devil´s Rain finns på YouTube .

Jag hade sett den förut - närmare bestämt den 1 juni 1976. Det var en tisdag, och jag hade då just fått  pengar och använt en del av dem till att betala tillbaka en skuld. Men det fanns ändå pengar kvar, och då gick just denna film på bio. Fast i Sverige hette den "I Satans klor".

Så jag gick och såg den, och märkte när jag kom ut att den hade gett mig en nästan outhärdlig ångest. Den var så intensiv att jag gick till psyket på S:t Görans sjukhus. Det var dock inte till någon större hjälp.

Igår kväll såg jag om den. Denna gång blev jag inte rädd,  men det var ingen film som jag tyckte var vare sig intressant eller spännande.

Mina känslor blev nu denna gång en säregen blandning av uttråkning och äckel.  Större delen av filmen var jag uttråkad, men mot slutet blev jag snarare äcklad.

Sedan kollade jag en trailer, och upptäckte att Church of Satans ledare Anton LaVey hade en biroll i filmen. Det hade han förstås gjort för pengarnas skull - annars är det lite märkligt att ledaren för världens då mest kända satanistorganisation ville delta i en film där satanism framförallt associeras med slem och äckel.

Och med någonting som alltså kallas "Devil´s Rain", en säregen apparat där människors själar fångas för att genomlida en tröstlös och ångestfull ensamhet - i vad som kanske ska föreställa en evighet.

Men i slutet slås denna apparat sönder, och det ser ut som om "godheten" segrar, och alla satanister smälter ihop och blir till en flytande äcklig massa. Men det visar sig på filmen sista kanske 20 sekunder att ondskan ändå segrat, och en kvinnlig huvudperson fångas i "Devil´s Rain"., som tydligen finns kvar som ett andligt tillstånd trots att apparaten är förstörd.

Det var kanske detta slut som skapade min panik. Men jag är inte säker.

Se inte filmen om du vill se en bra, eller ens uthärdlig, film. Men om du har specialiserat dig på att studera satanistfilmens idéhistoria, eller vad man nu kan kalla det, ska du förstås se den. 

Femböckerna - där barnen hade rätt och de vuxna hade fel

Medan anti-piraterna i många fall håller YouTube i ett järngrepp, finns det vissa  områden  de inte brukar röra. Exempelvis gamla filmer som idag inte på något sätt anses hota några nyproduktioner.

Filmer vars handling är tagen från barn-och ungdomsböckerna av Enid Blyton tycks vara en av dem.

Och kommer kanske att vara tills något bok-eller filmbolag får intresse av att satsa på Blyton-berättelser. Då kommer nog YouTube snabbt att rensas från allt som kan konkurrera med ett sådant projekt.

Blyton skrev oerhört mycket, men jag tror att hennes "Fem-böcker"" kanske var den största framgången.

För de som inte vet något om dem kan jag kort säga detta. De handlar om fyra barn och en hund, som löser brottsfall. Av de fyra barnen är två pojkar, ett en "vanlig" flicka, och ett en flicka som vill vara pojke. Hon heter Georgina men vill kallas George.  Hon lyckas också ganska ofta lura människor som inte känner henne att hon verkligen är en pojke.

Inte nog med att hon framställs som mycket sympatisk. Hon är förmodligen den mest personliga, den mest intressanta, och kanske den mest intelligenta av de fyra.

Hon var min favorit när jag läste dem i elvaårsåldern; jag misstänker att hon också var Blytons favorit.

Om någon därav kan tro att Blyton-böckerna så att säga skulle kunna "HBTQ-certifieras" /sic/ har hen förstås fel... För även om Blyton uppenbarligen uppskattar flickor som vill vara pojkar verkar hon mest av allt äcklas av pojkar som vill vara flickor. Och för den delen också pojkar som endast har långt hår. När en på så sätt "feminiserad" pojke i en av hennes böcker, blir mobbad, uttalar Blyton på ett ganska så smaklöst sätt sin sympati för mobbarna....

Nåväl. jag läste nog de flesta, eller i alla fall många,  av fem-böckerna när jag var barn, Men jag fick aldrig tag på den första, om hur de fem blir en grupp när de möts första gången

Men nu finns den filmad på YouTube  i flera versioner, och en kan ses här. Och det är inte svårt att hitta många av de andra fem-böckerna i lite olika versioner för den som letar lite..

Det var alltså 1966 jag upptäckte Blyton-böckerna, närmare bestämt på våren. Jag blev oerhört förtjust i dem. de grep in i mig, på ett sätt som kan te sig konstigt. 

Men egentligen är det inte speciellt konstigt.

Under 1970-talet myntade en kompis till mig skämtsamt uttrycket "elementärt barnmedvetande". Uttrycket var en parafras på en term som ofta används i socialistiska och marxistiska sammanhang - "elementärt klassmedvetande" . Egentligen syftade han på ett yngre syskon som hade någon sorts grundläggande insikt om att barn inte endast är underordnade de vuxna, utan dessutom mycket ofta är orättvist behandlade.

Detta perspektiv finns absolut i Blytons böcker., men hon lägger också till en annan dimension..  Det pågår otäcka saker i vuxenvärlden. En del vuxna är direkt inblandade  i det... medan andra vuxna oftast inte fattar att det pågår. Och när barnen upptäcker att det sker något skumt blir de vanligtvis misstrodda. De blir inte endast misstrodda -- de vuxna brukar direkt hindra dem från att undersöka saken. Inte för att de är rädda för att barnen ska råka ut för de gangsters som de vuxna ändå tror inte existerar. Utan mest pga deras rädsla för att barnen ska göra bort sig - ex.vis genom att springa runt på främmande tomter i jakten efter "spår". 

Sådana teman har nog funnits i en hel del andra barnböcker, åtminstone från och med  andra delen av 1900-talet,  Men det var hos Blyton jag först stötte på den.... '

Det var en upplevelse. Den blev  inte mindre en sådan för att letandet efter orsakerna till de otäcka mysterierna ledde barnen till så exotiska platser som underjordiska tunnlar, grottor , slott., till synes obebodda öar...

Det bör här säga att  detta gäller inte endast fem-böckerna, utan i stort sett alla Blyton-böcker – i alla fall de som riktar sig till barn av båda könen. Hon skrev också flickböcker, men dem har jag tyvärr inte läst - det skulle inte förvåna mig om en del av dessa inslag också finns där - men jag har alltså inte kollat.

Jag minns känslan av - vad ska jag säga - nån form av nästan mystisk samvaro jag fick av att läsa dessa böcker. De kändes som om de talade direkt till mig - och därför avvisade jag snabbt alla argument mot att läsa Blyton från de två kvinnliga bibliotekarierna i vårt skolbibliotek.

Snabbt - och lite roat. På sätt och vis understödde ju deras fåfänga försök att få mig att sluta läsa dem de teman som  fanns i Blyton-böckerna - vuxna VAR verkligen dumma  och saknade sinne för det som var viktigt...

Jag undrar förresten lite över en annan sak. Om man söker på  Enid Blyton i Svenska Dagbladets (SvD)   historiska arkiv hittar man på femtiotalet och det tidiga sextiotalet nästan endast artiklar där författaren oroar sig för hur dålig smak barn får i sig genom att läsa Blyton-böcker - och därmed implicit eller explicit reser frågan om hur vi ska få barnen att läsa "god" litteratur

Eftersom SvD var en högertidning tyder ingenting på att det som irriterade dem hos Blyton var den för mig ibland lätt störande engelska patriotism med någon sorts kalla krigs-perspektiv -   som ligger under  ytan på väldigt många Blyton-böcker. Man kan nog snarare se deras reaktion som en form av paternalistisk "uppfostrande" attityd som då var vanlig från både höger och vänster.  Fattar verkligen  inte barnen att Blyton-böckerna är ytliga, klichéartade och kan utgöra et stort hinder för dem att verkligen kunna läsa VERKLIG litteratur... Eller så verkade de mena.

Men denna "verkliga" litteratur hade kanske inte det som förmodligen tilltalade många barn när de läste  Blyton -  - att barnen kunde se det onda som vuxna inte ser,  bekämpa det onda som vuxna inte vågar möta, och i slutet av varje bok triumferande visa att det var barnen som hade rätt  - hela tiden

En sång om en flytt

En på många  sätt sorglig händelsekedja (och en stark känsla av dåligt samvete!)  får mig att göra en oerhört långsökt association. En mycket, mycket långsökt association till sången Living Next Door to Alice.

Nej, det går inte att på något sätt lista ut vad det handlar om, om man inte redan känner till det...

Syndafloden

Kom plötsligt på att jag gick och nynnade på den hemska sången "Varför bygger du Noa en båt?" som en gång skrämde mig ordentligt och fick mig att börja gråta - som barn. På YouTube kan den höras - här.

Att jag just i dessa dagar nynnar på denna är ju ingen  tillfälligt; strax innan hade jag dessutom läst rubriker om att Anders Tegnell just nu säger att vi nåt en "ny nivå" av smittspridning.

Men, nej, jag anser definitivt inte att syndafloden någonsin har funnits eller för den delen att Noa någonsin har existerat.

Men berättelsen har ändå en form av symbolisk tyngd. I denna orsakades floden  av att människorna hade gjort jorden "fördärvad och full av våld" (Första  Moseboken 6:11).

I detta finns ju ingen skillnad jämfört med idag.

Nej, jag  vill förstås inte hävda att  covid-19 och/eller den globala uppvärmningen är något "Guds straff" - men faktum kvarstår att att om vi hade byggt upp ett rättvist och samtidigt rationellt samhälle skulle den globala uppvärmningen inte ha ägt rum.

Och vi skulle ha kunnat hantera pandemier mycket bättre än nu.

Nej, det behövs ju egentligen ingen Gud för att "straffa". Vissa processer har inbyggda system, som straffar de som frammanar dem. Och tyvärr också de som endast står bredvid och i alla fall inte lyckas stoppa fördärvet.
-------------------------------------------------------------------------

1. Varför bygger du, Noa, en båt?
Bygga båt uppå land,
långt från närmaste strand,
ingen enda av oss det förstår.

2. Jo, se Herren har talat och sagt
att han snart ämnar visa sin makt.
Ingen bättra sej vill
eller ens lyssna till
och nu måste ni alla förgås.

3. Sinsemellan de rådslår så smått:
har därhän det då verkligen gått?
Nej, det är nog ej så,
ingen det kan förstå,
därför fortsätter vi såsom förr.

4. Tiden ilar och Noa har brått
att fullborda det uppdrag han fått.
Under tiden man ler
och på byggnaden ser.
Stackars Noa har mist sitt förstånd!

5. Han har sagt att en dom förestår
nu i över etthundrade år.
Allting är sej ju likt,
landet bördigt och rikt,
allesammans av oss mår vi bra.

6. Men en dag börjar stormvindar gny
uti väster vid mörknande sky.
Nu ses Noa gå in
uti byggnaden sin.
och Jehova  slöt dörren själv till.

7. Än man skämtar och ler liksom förr
och man rycker i gudsmannens dörr:
Noa, kom till oss ut,
detta regn tar snart slut,
ingen segeltur får du ännu!

8. Himlens fönster dock öppnas alltmer,
regnet strömmar från skyarna ner.
Tänk om Noa haft rätt!
Är väl detta det sätt
varpå alla vi måste förgås?

9. Svaret kommer från allmaktens Gud:
jag har sänt till er Noa med bud,
men ni ville ej då
gamle Noa förstå
och nu har ni ert syndamått fyllt.

10. Arken seglar så mäktig och trygg
på de väldiga vågornas rygg.
Den som bor däruti
trygg och säker kan bli
tills den stannar på Ararats berg.

11. Men en ark av ett helt annat slag
Herren Jesus ses bygga idag.
Tvivlar du eller tror?
På dej själv det beror
om i djupet du hamnar en dag.

12. Än är dörren till arken ej stängd
för den larmande, tanklösa mängd.
Men en dag blir försent,
fast du ej det ment:
dörren stängs då för evigt av Gud.


f
Syndafloden i  Gustavo Derés tolkning.

Det spräckliga bandet

I tio- och elvaårsåldern läste jag ut alla Sherlock Holmes-berättelser. Åtminstone tror jag att det var alla.

Jag blev mycket fascinerad, och tyckte att de var oerhört spännande.

Den som jag tyckte bäst om var nog *"Baskervilles hund", som förresten kan ses i en TV-filmad version med Jeremey Brett från 1988, här.

Författare till berättelserna om Sherlock Holmes var, förstås, Arthur Conan Doyle. Han var en mångsidig man, som förutom böckerna om Sherlock Holmes också bland annat  skrev "En försvunnen värld", om hur en excentrisk forskare finner ett område på jorden där dinosaurier, neandertalmänniskor och Homo Sapiens lever tillsammans. Fast inte friktionsfritt, vilket framgår i bokens olustiga  slut.

Jag blev för det mesta inte rädd av att läsa Doyles berättelser. Men det fanns två undantag. Ett av dem var Sherlock Holmes-berättelsen  "Det spräckliga bandet".. En riktigt bra filmversion av denna (ocså med Jermey Brett) kan ses här.'

Om man ska använda ord på ett kanske anakronistiskt sätt tillhör nog  *Det spräckliga bandet" de delar  av Doyles produktion som  faktiskt på något sätt ger...  ett feministiskt intryck...(NOT)

Denna novell - som har en vederbörligt  kuslig styvfader i en av huvudrollerna! - är faktiskt också  otäck även i filmversionen, och även när jag har hunnit bli sådär 53-54 år äldre...

I romanerna och novellerna  framstår Doyles världsåskådning som helt materialistisk.Det finns ingen antydan till övernaturliga inslag, inte ens när de kanske skulle passa in.   Men mot slutet av sitt liv blev han både spiritist och en varm anhängare till tron att faries existerade. Bakgrunden till detta var uppenbarligen åtminstone delvis personliga sorger.

Jag har skrivit mer om Doyle och fairies här.
-----------------------------------------------------
NOT.  Vid närmare eftertanke gäller det nog också på sitt sätt även "Baskervilles hund".


 Arthur Conan Doyle 

Enid Blyton på YouTube

Någon som vill återknyta kontakten med Enid Blyton -  på sextiotalet många barns favorit och många skolbibliotekariers skräck? Hur mycket de än försökte att få barnen att sluta låna Blyton, och istället låna "bättre" barnböcker, lyckades de inte. Och, ja, två bibliotekarier försökte också med mig.

På YouTube finns nu en av hennes böcker, "Äventyrens slott", som en TV-serie från 1990. Den har hela 8 avsnitt, med ungefär 25 minuter i varje. Normalt brukar ju filmatiseringar av böcker riskera att förlora stora delar av intrigen., men det var nog inte fallet här.

Den är faktiskt riktigt spännande.

Om man enbart går efter hur mycket Blyton lyckades glädja, entusiasmera och fascinera sin publik måste hon nog ses som en av 1900-talets största författare. Och, nej, jag skämtar inte.

Här är första avsnittet. Sedan kan man lätt se de andra 7.


Framsidan på Enid Blytons första bok.

Två popklassiker - som Trump-satir

Polariseringen i USA idag är dem största sedan Vietnamkriget. Att Donald Trump är helt bisarr är nog en mycket vanlig uppfattning från i alla fall kanske hälften av USA:s befolkning, möjligen fler. Om Trump kan klara sig fyra år till beror det kanske delvis på att den trolige utmanaren, Joe Biden, har en hel del ska vi kanske säga svagheter, som möjligen efter ett tag kan göra honom omöjlig.
  
Bland Demokraterna är Trump nog både hatad och föraktad, Kanske på ett sätt som ingen annan republikansk president varit någonsin.

Denna speciella kombination av hat och förakt gör alltså honom kanske unik. Richard Nixon var hatad av många, men inte föraktad på ett sådant sätt. .

Ett av de uttryck som dessa känslor tar sig, är satiriska sånger... Här ska jag ta upp två sådana, vars melodier är hämtade frän popklassiker,

Den första kom för ungefär två år sedan och tog melodin från Simon & Garfunkels "The Sound of Silence". Den fick här namnet Confounds the Science, och tog upp Trumps avfärdande av den globala uppvärmningen. Det konstiga för mig är att jag har varit helt övertygad att jag lade ut den på min blogg redan när den kom. Men det verkar jag inte ha gjort. Ni kan gärna lyssna på den via länken ovan. Det är den värd.

Som imitation av Simon & Garfunkel är den dessutom mycket välgjord.

Men nu har det kommit en annan, som utgår från Trunmps kaotiska agerande i den nuvarande Corona-krisen. Melodin är här hämtad från den också klassiska poplåten "The Lion Sleeps Tonight".

Den spelades bland annat 1967 av den svenska popgruppen The Hounds. Deras version kan höras här.

I denna sång finns en refräng som går ungefär så här: "a-weema-weh, a-weema-weh, a-weema-weh, a-weema-weh" Det visar sig att det går att sjunga frasen "Vote him away", "Vote him away", "Vote him away", "Vote him away" så att det låter nästan exakt som refrängen till "The Lion Sleepss Tonight"...

Denna Trump-kritiska version heter "The Liar Tweets Tonight". . Medan "Confounds the Science" tog upp Trumps inställning till den globala uppvärmningen tar alltså "The Liar Tweets Tonight" upp Trump i den nuvarande Corona-krisen. Den är faktiskt infamt rolig.. Den kan höras här...

Dirty Weekend på YouTube

Upptäckte just att filmen "Dirty Weekend" i sin helhet finns på YouTube.

Det bygger på en roman med samma namn av Helen Zahavti från 1992. Jag har läst boken (i dess svenska översättning) och även sett filmen, för flera år sedan.

Boken läste jag fredagen den 25 september 1992. Den gjorde ett förunderligt stort intryck på mig.

Den handlar om Bella, en kvinna som ”vaknade en dag och insåg att hon hade fått nog”. Hon har utsatts för grövre och grövre hot från en man som bor mittemot henne på samma gata. De tar aldrig slut, och när han till sist hotar henne att hälla syra i hennes ansikte, tar hon en hammare, går upp till hans lägenhet och slår ihjäl honom.

Sedan köper hon en pistol – och i den poetiskt förtätade handlingen möter hon över ett veckoslut den ena förövaren efter den andre och närmast tvingas att döda den ene efter den andre. Med det möjliga undantaget en våldsam och obehaglig psykolog, som ändå kanske hade någon antydan till försonande drag, är det faktiskt svårt att inte känslomässigt få sympati för vad Bella gör. .

Och vad gäller psykologen kan man ju glädja sig åt att Bella själv (i boken, inte i filmen) själv beklagar vad hon gjorde med honom...

I de tre följande fallen – en sadistisk våldtäktsman, en dito seriemördare, och några berusade manliga överklassungdomar som får för sig att hälla bensin på en kvinnlig uteliggare, för att sedan tända på, är sympatin för Bella närmast självklar...

Jag köpte den alltså på en fredag, på den numera nedlagda Kvinnobokhandeln Medusa. Jag läste den på samma kväll.

Boken hade alltså´börjat med att Bella vaknade en morgon och visste att hon fått nog. Bokens slut knyter direkt an till dess början.

Så här står det:

”Om du ser en kvinna på väg hem, en som går på lätta fötter, om du ser en kvinna flyta fram längs gatan. Om du vill bryta hennes sköra ben, och höra henne hopplöst vädja. Om du vill känna svedan i det skära skinnet och smaka blodet från den spända huden. Om du, med andra ord, får syn på henne och vill ha henne.

Tänk dig för. Rör henne inte. Låt henne bara gå förbi. Lägg inte din handflata över hennes mun och dra inte ned henne på marken. För utan att veta om det, utan att tänka dig för, utan att ha en aning om det, kan du ha lagt din hand på Bella. Och det kan hända att hon just den morgonen vaknade och visste att hon fått nog”..

När jag kom till dessa sista rader var det något dramatiskt som hände i mig. Och jag började storgråta.

Sedan skrev jag en recension till en vänsterridning, vars redaktör tyckte att den var för feministisk och därför skrev om väsentliga delar av den. Så här blev slutresultatet. . 

Filmen är inte lika starkt gripande som boken men mycket av bokens grundstämning finns kvar.

Och bokens avslutande ovan citerade sensmoral utgör också filmens slut.

Nej, jag menar förstås inre att metoderna som Bella använder sig i boken är de bästa för att bekämpa sexualiserat våld...

Men de metoder som samhället tillåter har ju inte lett till några väsentliga förbättringar. Och så´länge det är så det är, kommer Dirty Weekend och dess sensmoral även i fortsättningen gripa tag i många – även om de inte nödvändigtvis gör som jag och börjar storgråta när de kommit till slutet

"Snobbar som jobbar"

/PS. Adresserna funkar inte längre, av någon anledning... men det är lätt att hitta olika avsnitt på andra adresser. /

I den på-gränsen-till-karantän-tillvaro som jag är i får man hitta på saker att göra.

En av de sakerna har för mig blivit att se ut alla avsnitt av en TV-serie med den idiotiska svenska titeln "Snobbar som jobbar". På engelska hette den "The persuaders". Den gick 1971-72.

Den hade 24 avsnitt.

Den finns på YouTube i i alla fall 23 avsnitt. Ett verkar saknas. Jag har kommit till och ned avsnitt 21.- som kan ses här. * Det är ett av de två avsnitt som jag har minnen av från när TV4 sände det i repris i mitten av 90-talet.

Bland annat finns ett helt halsbrytande replikskifte som jag kommer ihåg, från då , som här börjar ca 4.47 och avslutas 5.18.

Serien har två ,huvudpersoner - Brett Sinclair och Danny Wilde, som spelas av Roger Moore respektive Tony Curtis., Av dessa är nog Sinclair/ Moore den mest centrala.

Dessa två karaktärer kommer från engelsk aristokrati (Sinclair) respektive USA:s finansvärld (Wilde). Tillsammans löser de brott som för det mesta också utspelar sig inom  överklassen (om än kanske inte så nära hundraprocentigt  som i Moores tidigare serie "Helgonet" /The Saint/).

Faktum är att jag själv klart upplever serien som någon sorts uppföljare till just "Helgonet". Det är samma grundstämning, samma överklassmiljöer - och Roger Moore dominerar även "The Persuaders",  trots att det där också finns en andra huvudperson.

"Helgonet" såg jag  på TV i mitten och slutet på 60-talet. The Persuaders såg jag i praktiken inte alls.. Ändå är det lite av en nostalgitripp att se den.

När den kom till Sverige såg jag den alltså inte.  Jag hade i ganska snabb takt  gått långt vänsterut på den politiska skalan och kombinerade under den första tiden detta med en närmast excentrisk form av politisk korrekthet. Denna excentriska period  varade kanske ett år (ungefär sommaren 1971-sommaren 1972) och innebar att jag nästan inte alls slösade tid på något som inte var politiskt.

Det var ju lite ensidigt och hänger nog också ihop med vad som måste beskrivas som ett psykotiskt genombrott i juni 1971.

När det gäller The Persuaders var mitt avståndstagande än mer resolut. Jag såg den som nån typ av överklasspropaganda och tänkte ABSOLUT inte se den.

Hemma såg jag inte en sekund av den,men sedan hamnade jag på ungdomskliniken på Långbro sjukhus den 9 november 1971. Där samlades de flesta framför TV:n på lördagskvällar och ibland  faktiskt även jag.

Och när då "Snobbar som jobbar" (på nytt - hur kan man välja ett så idiotiskt namn!)  började stod jag kvar och hörde på signaturmelodin. Den var mycket suggestiv,   och fascinerande,tyckte jag, i motsats till "Helgonets" som bara var intetsägande.

Så jag stod där framför TV:n  och fängslades motvilligt av signaturmelodin, men sen gick jag alltid närmast demonstrativt till mitt rum och slängde igen dörren...

Vad tycker jag nu? Det är lite som att se om "Helgonet" - ingen av dem är ju så där jättefascinerande men båda har en viss charm. Som också idag förstärks av att de på sätt och vis är tidsresor. De säger en del om världen då, visserligen från en sorts karikatyr på ett överklassperspektiv -  men det gör den ju inte mindre intressant. .

En sak till. Om "Snobbar som jobbar" var ett idiotiskt namn var "The Persuaders" ganska fyndigt. Persuade betyder ju övertala - men i just det här  sammanhanget syftade det ju inte direkt på intellektuella diskussioner.

Roger Moore 1971.

En skräckfim om katter

Idag för exakt femtio år sedan - 28 mars 1970 - såg jag en film som på svenska hete "Gröna ögon i natten". Det var den andra barnförbjudna film jag såg på bio efter att jag fyllt femton år 31 december året innan.

Den första var en tråkig sexualupplysningsfilm som nog hette "Kärlekens språk" och som jag verkligen ångrade att jag slösat pengar på.

Den 28 mars 1970 var en lördag, och tillika påskafton.

Upptäckte idag att filmen i sin helhet finns på YouTube och jag har just sett om den - för första gången för på dagen exakt femtio år sedan.

Då´tyckte jag den var spännande och fascinerande. Idag vet  jag inte riktigt vad jag tycker. Mina känslor är lite blandade...

Bitvis är den mycket spännande, men samtidigt - milt sagt - psykologiskt  orealistisk.

Handlingen är i korthet denna. En man och en kvinna planerar att döda en annan kvinna för att få ut hennes arv -. så vitt jag  fattar är den andra  kvinnan antingen mannens moster eller faster.

För att kunna genomföra mordet måste mannen charma kvinnan, och det är lätt eftersom han alltid varit hennes favorit.

Problemet är att han har kattfobi och hennes hus är fyllt av katter...

Jag ska inte berätta mer,  om någon vill se den. Utom att en riktigt spännande handling  på  något sätt kanske fuskas bort mot slutet, genom ett alltför extremtt övernaturligt scenario..

Katterna verkar nämligen vara närmast telepatiska, och fast beslutna att förhindra mordet.. Det blir nog lite för absurt.... .

Filmen kan ses här.

Lill-Babs andra sång om Klas-Göran - några reflektioner

Jag skrev ju 4 mars om ett svar till Lill-Babs´ År du kär i mig ännu Klas-Göran?.

Då visste jag inte att även Lill-Babs själv sjungit in en helt annan version av sin sång. Men det gjorde hon redan 1960.  Av någon anledning blev den inte alls uppmärksammad....

Den hette "Kom tillbaka mesamma Klas-Göran" och kan höras här . Den förvisso stora skillnaden  mellan de olika versionerna kan beskrivas så här.

I "År du kär i mig ännu Klas-Göran?" är kvinnan ofattbart  dum. Hon ser inte ens vad en normalbegåvad sexåring torde listat ut. Mannens berättelse är så otroligt pinsam. En sådan stury kunde användas i slutet av 50-talet, men redan en bit in i  60-talet skulle det varit mycket svårare att använda  den. Och på 70-talet torde det varit helt omöjligt.

I versionen från 1960 är allt vänt uppochner. Det är Klas-Göran  som är dum och kvinnan har övertaget...

På något sätt pekade versionen från 1960 framåt. Som  en ganska uppenbar motreaktion på den förlöjligande  bilder av kvinnor i populärkulturen utvecklades redan under sent 60-tal en motsatt trend där män beskrivs som ofattbart dumma i berättelser om relationer.

Det är lått att hitta  exempel.  Ex.vis en sång som Nancy Sinatras och Lee Hazlewoods "Jackson" från 1967 - eller John Cleeses TV-serie Fawlty Towers från 1975 och 1979.

Naturligtvis finns det exempel på hur män i relationer med kvinnor framställs som korkade före slutet av 1960-talet och kvinnor i relationer med män som dito även från och med sjuttiotalet.  Men  min helt ovetenskapliga privatstatistik säger mig att det kom ett trendbrott någon gång omkring ca 1970.

Om vi går ännu längre framåt kan man ju ex.vis ta Susanne Reuters "Svensson, Svensson"-serie ... som absolut inte skulle kunna tänkas på femtiotalet.

I vilket fall som helst är det lite kul att jämföra Lill-Babs två sånger om Klas-Göran., som endast har ett år mellan sig…


Lill-Babs tillsammans med The Beatles 1963.

Rosen och Klas-Göran i alternativa versioner

Det började med att jag letade efter något helt annat på YouTube. Och istället hittade en sång av Leena Skoog. En sång som var ett sorts svar till Rosen av Arne Qvick.

Rosen har väl de flesta hört någon gång. Den sorgliga historien om en man som tragiskt nog upptäcker att han inte kunde ge en ros till sin fllickvän eftersom hon istället åker runt med "en grabb med en bil av senaste modell".

Nåväl. Leena Skoogs sång heter helt enkelt Svaret på Rosen. Och är faktiskt riktig rolig. Ja, "Rosen" är ju rolig, den med,. men den verkar vara det på ett låt oss säga omedvetet sått...

I Leena Skoogs svar är huvudpersonen just den flickvän som föredrog en man med en bil av senaste modell  framför den stackars pojkvännen med sin lilla enkla ros.   Hennes version  ger till en början ett ganska så  brutalt intryck -  innan man till sist kommer till det närmast  rörande slutet.

Jag tror faktiskt att jag föredrar den versionen framför Qvicks.... 

Lyssna gärna.

Och via denna sång upptäckte jag snart något annat. Nämligen ett svar på Lill-Babs Svenssons sång År du kär i mig ännu Klas-Göran? .

Medan jag hade nån sorts aning om vem Leena Skoog var, hade jag inga medvetna minnen av att någonsin hört talas om Margaret Bienert. 1960 sjöng hon in ett svar med titeln  Klas-Göran återfunnen.

Medan Rosen var rolig på ett kanske omedvetet sätt försökte ju Lill-Babs vara rolig   - helt  medvetet.  Jag tycker själv inte att hon lyckades så där väldigt  bra...

Det gör däremot Margaret Biener. I hennes version vet huvudpersonen precis vad som hänt med Klas-Göran.  Den är klart att föredra ... tycker jag alltså... Speciellt gillar jag denna mening:

"Den där fjällbruden är nu på postverket sur, när hon får sina pekoral i retur".

Jag gillar speciellt användningen av ordet pekoral.  Och undrar om det inte endast var riktat mot huvudpersonen i Lill-Babs sång -utan kanske också mot själva sången.

Den frågan får jag nog aldrig något svar på.

TILLÄGG
-------------------------------------------
Blev nyfiken på  vilka som skrivit texten till dessa båda svarssånger. Upptäcker tyvärr att Stikkan Andersson skrev "Klas-Göran återfunnen" (har jag så dålig smak?) . 'Dessutom skrev han också  Lill-Babs originalsång ... 

Hur jag än letat har jag inte hittat vem som skrev texten till  Leena Skoogs svarssång. Skrev hon den själv?

Sven-Ingvars om virus och bakterier

I dessa dagar med skräck för den nya typen av coronavirus, får jag en impuls att lägga ut en sång som behandlar ämnet virus och bakterier på ett mindre ångestfyllt sätt.

Själv är jag så där lite lagom skraj för detta coronavirus -  svininfluensan var jag däremot inte det minsta rädd för.

Men tillbaka till sången. Den spelas av Sven-Ingvars, och heter just "Virus och bakterier"

Den inleds så här.
"Det är virus och bakterier i farten kära du, dom har aldrig infekterat som dom infekterar nu,
dom förökar sig ju inte alls på samma sätt som vi, likafullt kan man förstå dom ligger i."

Men om man lyssnar vidare på den finns ingenting mer otäckt än att i en vers en flickvän kanske är förkyld och inte kan komma, i en annan att  en flickvän inte vågar kyssas just denna dag pga att mamman varnat henne för att virus och bakterier just då är extra aktiva.

Om sjukdomar inte hade värre konsekvenser än så skulle ju det käntts en aning tryggare...

Sven-Ingvars sång kan i sin helhet höras här.
-------------------------------------------------------------------------
Nedan: En brittisk affisch från andra världskriget som varnar för att förkylning och influensa drabbar krigsindustrin..