Friday, January 26, 2024

Sloop John B

Det var en gång då jag var bjuden till ett land som ligger mycket närmare ekvatorn än vad Sverige ligger. Erbjudandet var oerhört generöst, de människor jag bodde hos var mycket sympatiska, och vi gjorde många roliga saker.

Det var bara en sak som i hög grad störde. Det var i juni och temperaturen var där ca 40 plusgrader C, dag som natt. Efter ett tag upplevde jag detta som ... outhärdligt. Så trots att det var mycket givande - och, nej, jag skulle inte velat ha resan ogjord - började jag mycket snart längta till för mig mer normala temperaturer. .   Och kom på mig själv med att gång på gång nynna på denna sång av Beach Boys.

"Let me go home,  I wanna go home, ...  this is the worst trip I´ve ever been on"...

Men, återigen jag skulle alltså INTE velat ha resan ogjord. 

The Beach Boys 1966

Saturday, January 20, 2024

Svårt att skapa skräck i hyreshus med små lägenheter

I nästan alla skräckfilmer (såväl övernaturliga som inte övernaturliga) där den huvudsakliga handlingen utspelar sig inomhus bor de som drabbas i egna hus, ofta långt ifrån andra hus - och som dessutom har många rum (om de bara hade ett eller två skulle det inta alls bli lika otäckt).

De som drabbas är oftast övre medelklass. Det kan förstås bero på att spelfilmer mycket ofta handlar om övre medelklass men i just skräckfilmer finns det ytterligare en orsak. Det är ju de som har råd att bo helt eller delvis ensamma i stora hus med många rum.
 
Jag tror jag aldrig sett en skräckfilm i inomhusmiljö där de som drabbas bor i en etta eller tvåa i ett stort hyreshus.
 
Om jag hade bott ensam i ett stort hus med många rum skulle jag aldrig våga se skräckfilmer, i alla fall inte på kvällen eller natten.
 
Om man som jag bor i en etta i ett stort hyreshus, som dessutom står mittemot ett annat stort hyreshus, som i sin tur står framför ett annat stort hyreshus osv osv kan den helt förödande skräckstämningen inte riktigt uppstå. Dessbättre.

Thursday, January 18, 2024

En Messias som kommer för sent?

Mer Björn Afzelius.

Denna sång av honom heter Messias.

Jag har alltid tyckt att titeln är gåtfull, men sången skulle ju kunna handla om en Messias som kommer alldeles för sent.

Alla människor verkar vara försvunna; däremot finns det vargar, björnar och örnar...

Anledningen till att jag fascineras av den i just dessa dagar är väl dess beskrivning av intensiv kyla - med tanke på att jag inte åkt till Södertälje centrum flera dagar i rad pga kyla och massiva snödrivor.

Bortglömd Ikaros

Stötte idag på en låt som jag för flera årtionden sedan glömde (trängde bort?) att den fanns . Den gjorde stort intryck när jag hörde den för länge sedan men snart försvann den ur minnet.

Jag talar alltså om Ikaros med Björn Afzelius.

Den kan höras här.

Saturday, January 6, 2024

We´re only in it for the money

Under perioden 1967-1971 spelade popmusik en central roll i mitt liv. Och dit räknades då även sådant som idag nog skulle definieras som rock- och inte popmusik.

Eftersom min veckopeng var ovanligt liten dröjde det länge innan jag hade råd att köpa LP-skivor. Jag fick Sgt. Pepper i julklapp 1967, men egna LP-skivor hade jag inte råd att själv köpa förrän  1969.

Bara kanske en varannan månad, på sin höjd. Och då var det väldigt viktigt att välja rätt. Jag kunde stå i minst en timme och fundera vilken LP jag skulle köpa. Något halvår senare fick jag råd att köpa lite fler. Och, ja, vissa av dem gjorde ett större intryck på mig än andra.

Mothers of Inventions LP "We're only in it for the money" var en av de som gjorde stort intryck på mig. Jag köpte den någon gång hösten 1969.

Det var på många sätt en märklig skiva. Musiken kunde till stor del ses som psykedelisk, men budskapet var inte psykedeliskt. Mothers gav intrycket att ha en ironisk distans till det mesta. Och en av de saker son konsekvent behandlades ironiskt på denna skiva var hippierörelsen.

Samtidigt var den ironiska distansen till den konventionella , småborgerliga "medelamerikanska" kulturen om möjligt ännu större. Ironin blev ett vapen i en sorts kulturkritik som slog åt flera håll.

Det går att se i princip allt på denna LP som kritiska ironier, om man så vill. Men jag misstänker att ibland bli de allvarliga även bortom ironin, men även detta framställs nog på ett ironiskt sätt....

Omslaget på skivan är ju förresten i sig en sorts parodi. Ni ser det om ni klickar på länken. Jag antar också att ni kan se vad som parodieras.

Musikaliskt och tekniskt var skivan ganska så experimentell, men samtidigt ofta medryckande.

Det bör tilläggas att jag lånade ut mitt ex av skivan hösten 1970. Och aldrig fick tillbaks den.

Den kan höras här.

 

Mothers of Invention, oktober 1968

Wednesday, January 3, 2024

My coo ca choo

/Från min huvudblogg 3 januari 2012/

Det finns en låt som jag haft i huvudet i åratal men som jag inte ens vetat hur dess titel stavas (däremot någorlunda bra hur den låter i örat!). Jag trodde den var från typ 1970, men nu när jag gjorde en ny djärv gissning hur titeln stavades insåg jag att jag måste hört den 1974, när jag var 19. Jag skrev alltså som jag tyckte att den lät på You Tubes sökfält, och då så... hittade jag "My coo ca choo". Eureka! Den gavs ut i december 1973, men blev inte Sverigeaktuell förrän året därefter..

Och med tanke på vad som hände mig just 1974 kan jag nu förstå de ganska så starkt romantiska känslor jag alltid har fått av den låten....

Fast visst verkar den aningen töntig idag, eller? ... Rent "objektivt" sett... alltså... eller?

Men jag märker att jag gillar den fortfarande /rodnar generat.../

----------------

PS 2024: Jfr gärna Gigi Hamiltons cover från 1983.