Friday, July 31, 2015

Några funderingar om Black Sabbath

/Från min huvudblogg 16/10 2010./

Någon gång på sent 80-eller tidigt 90-tal tog jag emot ett flygblad vid någon t-banestation, jag tror det var Västra Skogen. Det var från dårpippisekten EAP och temat var hårdrockgruppen Black Sabbath.

Varför de skulle dela ut ett flygblad om just Black Sabbath just då minns jag inte. Men det gjorde dom i alla fall. Möjligen handlade det om att protestera mot en aktuell konsert.

Vad de sa var i princip att Black Sabbath bedrev satanistpropaganda, och borde förbjudas.

Jag blev ganska så chockad. Jag förstod ingenting.

Jag lyssnade på Black Sabbath första gången 13 oktober 1970, då Kvällstoppen spelade titellåten "Paranoid" från deras andra LP med samma namn. Den hade just gått upp på försäljningslistan. Jag blev lite skrämt fascinerad av denna grupp med ett så udda namn. Men jag blrjade lyssna på dem, och började efter ett tag att gilla dem.

Det fanns ett sorgligt vemod i deras musik som tilltalade mig. Just kombinationen av en så tung hårdrock och vemodiga melodislingor och ofta sorgliga texter genomförde de effektivt och övertygande.

Deras texter var INTE satanistiska. Definitivt inte. Åtminstone inte på de LP-skivor jag lyssnade på , dvs de från 1970 till 1975. Alltså, i nämnd ordning, Black Sabbath , Paranoid, Master of Reality, Black Sabbath vol. 4, Sabbath Bloody Sabbath och Sabotage.

I den mån dessa texter handlade om det ockulta var det närmast för att varna för det. Ofta handlade de om ensamma människor som befann sig i förtvivlade situationer, omringade av onda krafter. Dit hör till exempel titellåtarna på första och femte LP:n.

Nu är det ju inte säkert att alla tog detta så bokstavligt. Jag har någon gång hört talas om en satanistgrupp där ett av medlemskraven var att man skulle gilla Black Sabbath. Det låter obegripligt för mig. Kunde de inte engelska?

Våren 1976 mådde jag oerhört dåligt,. Jag började nästan maniskt lyssna på Black Sabbath, i synnerhet deras LP Sabotage. Osunt? Vem vet, men jag kände egendomligt nog någon form av rofylld känsla när jag lyssnade på "Symptom of the Universe" ....

Wednesday, July 29, 2015

Nefilim contra den globala uppvärmningen

En av de sentida författare som fascinerar mig en del är Åsa Schwarz. Hon har skrivit fyra thrillers med mer eller mindre ockult handling som jag har läst, och en femte bok som jag inte har läst, ännu.

Handlingen i flera av hennes böcker är närmast hejdlös, eller möjligen kan man kanske kalla dem naiva. Men de är samtidigt fascinerande.

I hennes första bok Och fjättra Lilith i kedjor figurerar en hemlig grupp som dyrkar Lilith och bedrivit människooffer i Stockholm under hundratals år (eller åtminstone sedan 1840-talet!). Det är ett ämne som skulle kunna bli riktigt tänkvärt som skönlitteratur, men eftersom den nuvarande (kvinnliga) ledaren för gruppen - som i och för sig först presenteras mot slutet av boken - beskrivs som en gränslös, hispig, dåligt planerande person, försvinner all psykologisk realism ut genom fönstret. Man undrar sig förbluffad hur denna till synes instabila grupp verkligen skulle kunna ha behållit sina hemligheter i flera generationer.

Å andra sidan kan en roman mycket väl vara intressant utan att därför nödvändigtvis vara psykologiskt trovärdig. Den gäller i alla fall denna...

Den andra, Stigma är en ockult-psykologisk thriller, som i motsats till de andra i Schwarz produktion är otäck på riktigt. I alla fall var den det för mig. Den behandlar magi och ockult påverkan  på ett sätt så att verkligheten ter sig flytande, olustig, riktigt ruggig.

Men det är den tredje som jag tänker skriva om här. Den heter Nefilim och kom ut 2009, på Telegram bokförlag.

"Nefilim" är ett ord hämtat ur Gamla Testamentet. Det återfinns i ett avsnitt i Första Mosebokens sjätte kapitel, vers 4: "På den tiden – och även senare – när gudaväsendena låg med människornas döttrar och fick barn med dem, fanns det jättar på jorden. Detta var urtidens hjältar, och deras rykte var stort."

Det hebreiska "nefilim" blev till "jättar" i den grekiska översättningen men vad det betydde från början är inte helt klart. Vad som är klart är dock är att just detta bibelställe har gett upphov till en mängd tolkningar och spekulationer. Nefilim har beskrivits som en korsning mellan människor och demoner, och i olika sekter har det spekulerats i att de fortfarande finns kvar på jorden, och spinner sina onda  planer.

Från en rent fundamentalistisk utgångspunkt torde dessa spekulationer vara meningslösa. Eftersom endast Noas familj kom ombord på arken borde ju inga andra människogrupper överlevt.

Men det finns som sagt hur många spekulationer som helst om att dessa "fallna änglar", som de snart kom att ses som, överlevde, och lever här idag bland andra människor.

I Åsa Schwarz bok finns ett litet lustigt svar på hur de kunde överleva. En av dem lyckades smita in på Noas ark, och lyckades klara sig utan att bli genomskådad. På så sättet levde denna folkgrupp - denna korsning mellan fallna änglar och människor - kvar på jorden.

Inom sig har de kvar kunskaperna från sitt eget förflutna. De hatar Gud - som ju nästan lyckades ta kål på dem i syndafloden! - och arbetar för att ta makten över världen.,

Men nu har det kommit upp ett nytt hot mot deras mål. Det är den globala uppvärmningen. Den återuppväcker det plågsamma folkminnet om hur de nästan hade strukit med i syndafloden. Och Nefilims hemliga organisation beslutar sig för att sätta stopp på den globala uppvärmningens nya syndaflod.

Det gör de med den enda metod som dessa inte speciellt godhjärtade varelser känner till. Genom oerhört brutala mord på ledande företrädare på de företag som släpper ut växthusgaser. Liksom på ledande klimatskeptiker.

Boken börjar med att Nova, en kvinnlig militant miljöaktivist, bryter sig in i hemmet hos en ledande klimatförstörande VD, med syftet att spruta slagord för att göra honom nervös. Men när hon väl kommer in upptäcker hon att några kommit före. VD:n är redan brutalt dödad - tillsammans med en annan människa - och en hund. Dessa "några" visar sig efter ett tag vara - Nefilim.

När det gått en tid inser Nova att hennes egen mor är med i Nefilim-komplotten, och alltså själv en ättling till de fallna änglarna. Vilket ju innebär att Nova själv är det, också...

Jag ska inte avslöja mer. Handlingen är helt hejdlös, men just i sin hejdlöhset är den både djärv och fascinerande. Och man står kvar med frågan - hur ska man egentligen se på dessa Nefilim?

De är onda och brutala, om det finns ingen tvekan. Men de är i alla fall mot den globala uppvärmningen, om än av egenintresse. Och de har en oerhörd mäktig världsomspännande organisation bakom sig...

Dessa frågor ger boken förstås inga klara svar på. Men dessutom finns en psykologisk svaghet i hur människor reagerar på de avslöjanden som sakta kommer fram. Exempelvis den kvinnliga polis som gradvis borde ha kastats in i ett tillstånd av en total metafysisk chock. Men här verkar författaren på ett konstigt sätt låta henne närmast - låtsas som det regnar.... För att nu inte tala om Nova själv, vars upplevelser av att marken rämnar under fötterna borde ha skildrats lite mer grundligt...

Men det är fascinerande att se hur Schwarz  baserar handlingen på något som nästan inga människor idag tror på - syndafloden och fallna änglar. Och mitt i dess psykologiska ytlighet tycker jag ändå som sagt att Schwarz handling fascinerar. Åtminstone grep den tag i mig när jag läste ut boken idag - för andra gången!

Saturday, July 25, 2015

"Tiger" med ABBA

En av mina favoritlåtar är faktiskt ABBAs "Tiger". Här kan den höras i den ursprungliga musikvideon till originalversionen från Abbas LP Arrival, från 1976. Eller den kortare live-versionen från Australien 1977.

Genom eld och vatten

/Från min huvudblogg 9/4 2014/

Nog nu med ångestskapande ceremoniell magi. Man kan tycka olika saker om Sarek (själv gillar jag dem) men jag har väldigt svårt att tänka mig att någon någonsin har fått ett ångestanfall av att lyssna på dem.

De har också ofta en form av "magi", men då i formen av en ibland ganska så innerlig naturmystik.  Jag tycker om den, den är rofylld.

Här får vi se och höra dem spela Genom eld och vatten på svenska uttagningen till Melodifestivalen 2003 . Nej, de vann som bekant inte denna. Jag har känslan att de som röstar i sådana sammanhang ofta har fördomar mot låtar som är inspirerarade av folkmusik.

Det är ju lite tråkigt.

En LP att bli rädd för

/Från min huvudblogg 9/4 2014/
Perioden strax innan jag i november 1971, vid 16 års ålder, lade in mig på Långbro ungdomsklinik, plågades jag av diverse till synes helt irrationella, rädslor. En var att jag varje gång min bror spelade en LP med den ockulta musikgruppen Holy Magick Graham Bond fick ett veritabelt ångestanfall.

Jag brukade då lämna lägenheten och, om jag minns rätt, slå igen dörren mer eller mindre demonstrativt. Och sedan komma tillbaka några timmar senare när jag antog att jag skulle slippa behöva lyssna på den...

Nu har jag upptäckt att stora delar av LP:n numera finns på You Tube. Man kan börja lyssna här.

Det gjorde jag i förmiddags, och lyssnade kanske i 10 minuter innan telefonen ringde. Och, nej, jag fick ingen ångestattack av att lyssna på den. Men jag kan på sätt och vis förstå varför jag fick sådana av just den skivan 1971.

Friday, July 24, 2015

Jag marscherar vid din sida

/Från min huvudblogg 16/9 2010/

Det finns en del saker som jag minns utan att veta varför. Skenbart obetydliga saker som man minns klart och tydligt, nästan som om det hände igår.

Ett sådant minne som jag alltid haft är från min grundskoleklass. Vi bytte skolor ofta, men minnet utspelar sig på en skolutflykt när vi gick på Lärarhögskolans övningsskola (Fredhällskolan).

Vi har just börjat gå från skolan, vi går bland annat över en bro över en bilväg, på Rålambsvägen, i riktning mot Kristinebergs t-bana.

Två tjejer i klassen går framför mig. De sjunger på en sång. Från den minns jag minns orden "Gabrielle" och "tusen kyssar".

Jag har länge tyckt att det var ett mysterium. Att namnet "Gabrielle" kommer från Hootenanny Singers sång med denna titel har jag varit ganska så säker på. Men i den finns inte orden "tusen kyssar".

Har jag fantiserat ihop dessa ord, och i så fall varför?

Lösningen kom för några månader sedan. Jag satt och läster på KB i dagstidningar från hösten 1964. Det visade sig att "Gabrielle" låg på topplistorna just då, då jag gick i tredje klass. Men så plötsligt såg jag namnet på en annan sång som också gjorde det vid samma tid. Den hette "Jag marscherar vid din sida". Det liksom ringde en klocka och jag kom på att jag skulle leta efter den på You tube.

Det glömde jag bort, men så i natt kom jag på att göra det. Och, precis som jag trodde innehöll den mycket riktigt orden "tusen kyssar".

Det var alltså två sånger som de sjöng som jag har flätat ihop till en i mitt minne.

Så nu vet jag vilka sånger det var och kan dessutom ganska bra placera minnet i tiden.

Jag har faktiskt en annan minnesbild från första klass, av några flickor som sjunger en sång. Men där har jag, hur jag än försökt, inte lyckats lista ut vad det var för någon (eller några?). Den handlade om en flicka som hade en telefon som hon brukade ringa till sin vän ifrån. Troligen var det en barnvisa, men jag har aldrig lyckats hitta någon med en liknande text.

Men frågan är ju också varför jag minns så oerhört väl just hur flickor i båda dessa småskoleklasser jag gick i (minnet från första klass är från en tidigare klass, när jag bodde i Gubbängen) sjunger, och att jag till och med minns orden. Minnena är positivt laddade, och det finns en stark känsla av vemod när jag tänker på det nu.

På något sätt avspeglade sjungandet en känsla av gemenskap, och jag stod i hög grad utanför sådan. Att jag minns just detta avspeglar nog en längtan. På något sätt.

Men att åtminstone ett av dessa minnen skulle vara så exakt när det gäller ordvalet förvånade mig lite.

Leaving on monday morning

Första gången jag någonstans hörde Melanie Fionas "Monday morning" blev jag helt fascinerad, men visste inte varför.

Jag började söka på sökord från refrängen på nätet och hittade den snart. Den ovan länkade You Tube-versionen är textad.

Lyssna gärna!

Let´s go to San Francisco

1967 - drömmarnas år. Flower Power var för mig ett ideal, både vackert och spännande. Jag brukade säga att jag ville flytta till San Francisco. Och den staden besjöngs ju inte bara av Scott McKenzie.

En annan låt om San Francisco var Flower Pot Men´s "Let' s go to San Francisco". Den är väl lite av en blek kopia, men ändå intressant att lyssna på.

Freya, Shakti

Den nyhedniska manliga sånggruppen Emerald Rose besjunger gudinnan i hennes olika former över världen i sin sång Freya, Shakti.

Det är en riktigt trevlig och sympatisk sång.

Creep, Lambretta och en störande granne

/Från min huvudblogg 16/4 2011./

En av mina favoritlåtar är Creep med Lambretta. Jag hörde den på någon av musikkanalerna på TV i början av 00-talet, och det fick mig att köpa Lambrettas CD från 2001.

Åtminstone hälften av låtarna där hade samma tema som "Creep", dvs texter om hur roligt det är att bryta med pojkvännen, att hon inte gråter, inte saknar honom, vilken lättnad det är.

Tyckte det var ganska uppfriskande, som kontrast till alla låtar som handlar om att han är den enda för mig, mitt livs öde eller hur det nu kan låta.....

Den aggressiva stämningen i låten fick mig att spela Creep på superhög volym i studentkorridoren när jag var ovanligt sur på min granne. Han brukade nämligen själv terrorisera mig med att spela SKA-musik på en outhärdlig volym. Jag tyckte textraden "I do believe that boy just had to go" på något sätt passade in i situationen....

Han flyttade också, efter mer än fem år. Strax innan jag gjorde det.

Suggestivt av Enya

/Från min huvudblogg 18/4 2011/

En av de mest suggestiva sångerna av Enya tycker jag är Pax Deorum. Den fascinerar mig en hel del. I motsats till Enyas musik i övrigt tycker jag det dessutom finns en aningen kuslig underton i just den sången...

Jag tycker annars att Enyas musik inte endast är vacker, utan också mycket rofylld. När jag inte kan sova brukar jag spela en CD av Enya så sjunker jag in i en behaglig lugn känsla - och kan ibland somna.

Första sången jag hörde av Enya var Anywhere Is, som en musikvideo på TV4 1995 (Inte samma video som till denna länk!!) . Sedan dess har jag tyckt mycket om att lyssna på henne.

"The devil's right hand" och vapenlobbyn

/Från min huvudblogg 30/4 2011/

Borde inte Sarah Palin, och den till stor del högerkristna vapenlobby som kombinerar en hejdlös entusiasm för dödliga handeldvapen med retorik om "kristna värden", ta och lyssna på countrylåten "The devil's right hand" ? För att kanske rentav ställa frågan vem de egentligen tjänar?

Fast lyssnat har de säkert redan gjort, förstås. Låten ligger även på "patriotiska" sidor och till och med på öppet högerextrema. Det är något jag inte förstår. Finns det undermeningar i texten som jag inte fattar?

Läst rakt upp och ner säger den att pistolen är djävulens högra hand, och att den leder folk i fördärvet. Och att huvudpersonen borde ha lyssnat på sin mammas varning för att någonsin skaffa en sådan.

Eller? Finns det ändå någon undertext jag missat? Vad går den i så fall ut på?

Otäckt

/Från min huvudblogg 12/6 2014./

En av de otäckaste sånger jag någonsin hört är nog Doppelganger med Dory Previn. Jag lyssnade på henne mycket våren 1978. Hennes sånger var ofta tankeväckande, men den här var dessutom som sagt riktigt otäck.

Where the iguanas live

'/Från min huvudblogg 3/5 20011./

Lyssna gärna på "Mythical kings and iguanas" av Dory Previn. Våren 1978 lyssnade jag mycket på Dory Previn men glömde sedan nästan helt bort henne tills för några månader sedan.

Det här är en av de sånger hon gjorde som jag fastnat mest för.

Lassie

/Från min huvudblogg 11/5 2011/

Stötte plötsligt på denna sång på You Tube. Jag har hört den med ena örat någon gång, men aldrig lyssnat på texten. Det gjorde jag nu.

När jag lyssnat färdigt var ögonen fulla av tårar.

Det kom helt oväntat, och jag kunde inte värja mig mot en överväldigande känsla som helt grep tag i mig.

The Eagle

Se och lyssna gärna på denna åtminstone på slutet oerhört suggestiva video av ABBA när de spelar "The Eagle".

King Midas in reverse

Jag måste säga att Hollieslåten "King Midas in Reverse" ofta ganska bra motsvarar min självbild.

"Queens of Noice"

/Från min huvudblogg 31/12 2011/.

Nu har det blivit den 31 december, nyårsafton. Eller natten till den, i alla fall.

Ikväll har jag lite nostalgiskt lyssnat på en CD med Runaways, en tjejrockgrupp med en ganska så aggressiv framtoning som jag brukade lyssna på i slutet av 1977 och i början av 1978, strax efter att jag fått min första "riktiga" lägenhet på Kvarnhagsgatan.

En låt som nog inte fanns på just de Runawaysskivor jag lyssnade på 77 och 78 men som finns på den CD jag har nu är "Queens of Noise". Den var faktiskt en av de låtar jag använde för att hämnas på min störande och SKA-spelande granne när jag bodde på Emmylundsvägen 3...

Efter att jag spelat färdigt CD:n var klockan över 22, och då får man inte spela mer (utom i hörlurar, men mina är gamla och slitna, och ljudet blir inte så bra). Då fastnade jag istället underligt nog i en gammal tråd på Cattas bubbla, med många hundra kommentarer. Tog mig mer än en timme att läsa igenom den.

Gott nytt år!

The Runaways 1978

1978 hade jag just flyttat in på Kvarnhagsgatan. Jag hade också just fyllt 23. Bortsett från att det spökade där, gjorde jag en del annat också. .

En sak jag gjorde var att lyssna på Runaways.

Någon gång i början av 1978 (eller kanske i december 1977)  köpte jag två LP-skivor med dom. Jag vet inte varför, jag hade aldrig hört dem förut.

Vad som slog mig var att det var ett friskt aggressivt sound av en typ jag aldrig förut hört från en tjejgruppp, Det gällde i synnerhet den LP där Cherrie Currie hade slutat och Joan Jett hade ersatt henne  som den främsta sångerskan.

Jag fascinerades av den självmedvetna aggressiviteten hos Runaways. Jag spelade dem gång på gång på ganska hög volym tills min sure granne som bodde under, och som redan hade försökt slå in min dörr en gång, hotade att göra det igen om jag inte slutade att spela Runaways.

Men jag gillade dom alltså. Sedan visade det sig att de skulle på turné i Europa. Bland annat skulle de spela i Sverige.

Jag funderade på att gå och lyssna på dom. Men jag är inte mycket för att gå på rockkonserter så det blev aldrig av. Det var nog tur det.

Lägg märke till att jag i stort sett hade slutat att följa pop- och rockmusiken 1971. Så jag hade ingen koll på de olika grupperna och vilka som var deras fans.

Så när Runaways kom till Sverige insåg jag dagen efter konserten att det som sagt kanske var tur att jag inte gått.  Det hade blivit snudd på katastrof när hysteriska fans hade trampat ner varandra - och fler hade skadats.

Nåväl, ingen dog, och jag hade nog överlevt också om jag hade gått dit.

Men det var något annat. I tidningarna dagen efter fanns det stora bilder av konserten. Man såg den extatiska publiken. Den verkade till minst 80 procent bestå av tjejer i 13-16-årsåldern. De skrek "We want Runaways".

Jag föreställde mig att jag, som 23-årig kille, ;skulle ha gjort ett väldigt konstigt intryck där. Än värre - tänk om det hade publicerats en bild i Dagens Nyheter när jag stod inklämd bland tjejer i yngre tonåren,  och tillsammans med dom skrek "We want Runaways"...

Bara tanken fick mig att rodna. Det var som sagt väldig tur att jag inte gick dit. Tyckte jag nog. Men man kunde ju i alla fall lyssna på  Runaways (på låg volym förstås, med tanke på min granne!) hemma - utan att bli nedtampad av tonåringar. Så jag fortsatte att lyssna på dem, exempelvis på Little Sister.

Thursday, July 23, 2015

En Kaliforniendröm som tog slut

Jag la tidigare här upp länkar till låtar som San Francisco, och Somebody To Love från 1966-67. Ett år tidigare kom ju också den lika klassiska California Dreaming. Dessa år handlade det verkligen om drömmen om Kalifornien , en dröm där till och med drogbruket sågs som något hoppfullt (som i White Rabbit, som jag också länkade till nedan).

Detta var alltså låtar från 66-67. Men kan ju jämföra med Hotel California som kom tio år senare. Den ljusa Kalifornienbilden verkar det där inte vara så mycket kvar av. Hippierörelsen var i det närmaste död, och nu handlade det om en mindre optimistisk Kalifornienbild,  efter Charles Manson, så att säga,

Det har funnits många spekulationer om vad Hotel California handlade om - alltifrån droger (som då i så fall uppfattas på ett helt annat sätt än i White Rabbit!) till att den skulle ha handlat om Anton LaVeys Church of Satan (som också grundades i Kalifornien, 1966).

Otäck är den i alla fall...

Thursday, July 9, 2015

Inte ett barn som du

Det finns barn som lever i dysfunktionella familjer.  Det finns barn som lever i rena förövarfamiljer. Men som ändå på något sätt uppfattar familjen som "deras", ändå på något sätt som ett "hem".

Men så finns det barn som lever i familjer som är så outhärdliga, så utan försonande drag att de ser sig själva som fångar, föräldrarna som fångvaktare - ja, som fiender. Det är en sådan familj som Boel Schenlaer skildrar i kortromanen Inte ett barn som du (Heidruns förlag 2015).

Det är en välskriven bok. Det är en otäck bok. Det är en outhärdlig bok. Det är en angelägen bok. Men det är också en mycket psykologiskt trovärdig bok...

Barnets upplevelse av totalt utanförskap skildras så övertygande att effekten på många läsare torde bli förödande . Det handlar om en familj där den normala värme och empati som faktiskt finns även i helt misslyckade familjer saknas. Där snart sagt varje främling som visar lite sympati ses som en potentiellt hopp om befrielse från fångenskapen.

Vad är det som gör den familj som beskrivs i Inte ett barn som du som så outhärdlig? Dels den ständiga, alltid närvarande, empatilösa elakheten. Den skildras på ett både inträngande och övertygande sätt.

Men dessutom beskrivs övergrepp av en typ som få skulle våga tro att de existerar. Det handlar om övergrepp som under 90-talet beskrevs i facklitteratur och fick olika mer eller mindre missvisande namn. Men som sedan slutade beskrivas som verkliga. Nästan ingen vågade tala om dessa längre. Och istället började de avfärdas med termer som "moderna myter", "vandringssägner" och "falska minnen".

Denna reträtt var feg. Denna feghet var oursäktlig. Men nu beskrivs denna del av vår verklighet igen. En verklighet som inte ens forskare som visste att den fanns vågade fortsätta att skriva om när det plötsligt började blåsa upp en storm som fick normala stormar att te sig som den lugnaste bris.

Den som står ut att läsa en fullkomligt outhärdligt vidrig skildring av hur ett barns verklighet kan te sig, bör absolut läsa Boel Schenlaers bok. Nej, den är som sagt inte uthärdlig. Den är inte någonting man glömmer. Den är inte något som kommer att presenteras i ett TV-program vid någon sån där mysig soffa.

Men man kan ändå hoppas att Inte ett barn som du får många läsare. Den är faktiskt en av de viktigaste och angelägnaste böcker som kommit ut i Sverige på mycket lång tid.