En av de större förändringarna i mitt liv började med att jag i tolvårsåldern började lyssna på popmusik. Det var en stor förändring eftersom det i praktiken innebar att bryta ... en programmering.
Jag skriver programmering. Det kan låta extremt men är ganska så adekvat. Jag hade internaliserat uppfattningen att popmusik var skränig musik som man inte borde lyssna på. Eller mer exakt som jag inte vågade lyssna på.
Det var inget som uppkommit spontant. Det var internaliserade vuxenvärderingar. Exakt hur de hade internaliserats vet jag inte, men de var inte i någon genuin mening mina egna.
Popgruppen The Monkees hade en TV-serie. Den var populär i klassen. Alla pratade om hur bra den var. Jag hade en nedlåtande inställning till all popmusik så jag vägrade att se den. Till en början.
Men argumenten från entusiastiska klasskamrater var svåra ett motstå. De sa att serien var väldigt rolig, och jag behövde ju inte bry mig om musiken, jag skulle nog ändå gilla den roliga handlingen.
Så till sist föll jag till föga. Och då upptäckte jag något. Inte bara det att jag faktiskt tyckte att handlingen VAR rolig. Utan att jag också gillade musiken. Till en början med kanske främst seriens
signaturmelodi.
Det var som en dörr öppnades. Efter någon månad lyssnade jag regelbundet på Tio i topp, och efter ett tag också Kvällstoppen. Det sista såg jag som så viktigt att jag slutade att gå på Vargungarnas möten. För de låg på tisdagskvällar, samtidigt som Kvällstoppen.
Men nu var jag inget genomsnittligt barn. Jag brukade regelbundet läsa tidningarnas kultursidor, Och där fick jag reda på att Monkees sågs som obehaglig kommersiell musik. Inte nog med det - de sades inte kunna spela själva.
Det sista var delvis sant, till en början. På de två första LP-skivorna var det studiomusiker som spelade. Men bandet lärde sig ändå ganska snabbt att spela...
Det första var förstås sant, det med. Men vilken popmusik var inte kommersiell? Framförallt var det inget som behövde angå mig. Om jag gillade dem, så gjorde jag det.
Så jag började gilla dom ännu mer, som en sorts protest. Om jag äntligen hade lyckats bryta den programmering som vuxna i min närmiljö hade inplanterat i mig, så tänkte jag då inte bry mig om vad andra vuxna skrev på kultursidor.
Sedan är det en annan sak att det mest strömlinjeformade i musiken efter ett tag tonades ner hos Monkees. De började vägra att acceptera skivbolagets diktat, de började skriva låtar själva. De var förvisso fortfarande både "snälla" och kommersiella, men alltså inte riktigt lika strömlinjeformade. Ett tidigt exempel på en egen komposition (av Micky Dolenz) var en låt som blev kallad
Alternate Title
efter att skivbolaget vägrade att acceptera den ursprungliga titeln.
Men detta var nog början till Monkees nedgång. De hade inte riktigt kapaciteten att stå på egna ben, och efter ett tag försvann deras låtar från listorna.
Då hade jag redan ersatt dom med andra favoriter - framförallt Beatles. Men även där fick jag problem med vad som skrevs i tidningarna. För den 6 augusti 1967 publicerade DN en stort upplagd artikel om att Beatles LP "Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band " var reklam för LSD "från omslaget till innerspåret". Aldrig skulle man få ha sina idoler ifred...
Men den ångest den artikeln utlöste har jag skrivit om på andra ställen....
