Thursday, February 27, 2014

En kontaktannons i Bildjournalen

/Från min huvudblogg 16 oktober 2013./

Idag var jag på KB och läste den allra sista årgången av Bildjournalen. Det var bara ett halvår, sista numret kom i juli 1969. Där fick man reda på att tidningen skulle bli ännu större när den slog ihop sig med Veckorevyn. Det var naturligtvis bara blaj, det betydde att den lades ned.

Förra gången jag läste i den stoppade jag när jag kom till slutet av 1968. Jag förstod inte varför. Nu förstår jag.

Den här gången tittade jag nervöst på kontaktannonserna. Det fanns en sida kontaktannonser i varje nummer. Och till sist hittade vad jag letade efter, i mars 1969.

Jag kunde inte tro att jag såg vad jag såg, det kändes inte verkligt. Men där var den, den kontaktannons jag svarade på en vårdag 1969.

Det var en tjej i (ungefär) min ålder. Hon sökte kontakt med både tjejer och killar - hon var inte specifikt ute för att bli ihop med nån eller så. Det lät betryggande.

Framförallt gav hon intrycket av att vara väldigt normal. En normal tonåring med normala intressen. Inget knepigt alls. Hon var alltså på ett sätt motsatsen till mig. På ett annat sätt var hon vad jag ville vara.

Inte intellektualiserad, inga psykiska problem. Helt och hållet normal med normala tonårsintressen. Jag svarade henne.

Vi brevväxlade i två år, från våren 1969 till sommaren 1971. Vi skrev väldigt normala brev. Jag ansträngde mig för att låta som en normal tonåring. Jag tror att jag lyckades.

Hon var trevlig. Hon avslutade breven med Skriv Svar Snart Snälla du. Jag svarade på ett liknande sätt.

Det var viktigt att hon skulle tro att jag var lika normal som henne. Det var viktigt att hon trodde att jag var den - jag ville vara. Och inte den jag var.

Efter ett tag började hon sätta ut sitt telefonnummer och verkade vilja att jag skulle ringa. Men det vågade jag inte. Om vi fick närmare kontakt skulle hon väl inse att jag inte var så normal utan en knepig person. Och det ville jag inte att hon skulle upptäcka. För då var allt förstört.

Sommaren 1971 bröt jag samman. Jag blev "psykotisk" och insåg att jag inte längre  ens kunde låtsas att jag var normal. Jag ville inte att hon skulle fatta mitt tillstånd. Så jag slutade svara på hennes brev. Hon skrev flera innan hon gav upp.

Jag sitter på Kungliga Biblioteket och ser på vad hon skrev i kontaktannonsen och på hennes bild. Ögonen fylls av tårar.

Jag inser att jag egentligen inte tittar på någon "dåtid". Det känns inte som dåtid, det känns som en parallellvärld. En vacker parallellvärld som jag för alltid lämnade sommaren 1971. Och aldrig någonsin kan komma tillbaka till.

Jag lämnar tillbaks rullen med mikrofilm. Jag går och hämtar mina ytterkläder. Jag har tittat in i en parallellt universum, men nu har jag gått bort från fönstret  till detta. Jag går ut på stan. Jag känner mig väldigt ensam.

Saturday, February 15, 2014

Kråkguldet

/Från min huvudblogg 19/1 2014./

När jag nedan skrev om Kullamannen blev jag tipsad om en annan serie, Kråkguldet. Jag trodde att jag inte hade sett den, och eftersom den finns på både You Tube och på SVT Öppet Arkiv passade jag på att se den.

Efter ett tag hände något märkligt. Åtminstone två scener - när barnen gick omkring och sjöng Luciasånger för att lura ut vem som stulit guldklimpen och (framförallt) scenen om "Statens reservföräldrar" insåg jag att jag hade sett tidigare. Och fick dessutom upp associationer från känslor och händelser från det att jag såg den 1969.

Annars vet jag att den flera år senare gick i repris och att jag då inte såg den. Men jag måste ha sett den 1969 men glömt (trängt?) bort det.

Den var i alla fall värd att se igen. Berättelsen är ju mer "realistisk" än Kullamannen, men utan dennas politiska undertoner.

Men den är bra, och för mig var det en märklig känsla av tidsresa att se den. Märklig, och positiv.

Kulllamannen

/Från min huvudblogg 16/1 2014./
Är det någon som minns Kullamannen? Den gick i sju delar med början i mellandagarna 1967. Nu finns alla delarna på You Tube.

Alla delar finns alltså, men avsnittet efter det man just sett kan man inte alltid hitta på en gång. Men om man ex.vis efter att sett del två inte hittar del tre kan man skriva  "Kullamannen - 1967. del 3/7" på You Tube-fönstret så hittar man den. /Anledningen att jag skriver detta var att jag villade bort mig själv..., och började undra om det fattades ett avsnitt. /

Man kan börja titta här

Jag  förstår att jag gillade serien när jag just var på gränsen mellan 12 och 13. Och jag tycker nog att den är riktigt spännande nu också...

Vad som mest grep mig som barn var nog  att "det goda" framförallt representerades av en främling med utländsk brytning -  och "det onda" framförallt av en nära vän till den vuxna huvudperson som barnen litade på.

Det gav mig något att fundera på.
-----------------------------------------------
TILLÄGG
Tomas N tipsar på kommentarsfältet att det finns ett ännu lättare sätt att se den, nämligen på SVT Öppet Arkiv.

Monday, February 3, 2014

Sandy Edwards 2

Det här är lite löjligt, men efter att ha sett om alla avsnitt med Sandy Edwards sörjer jag verkligen att hon försvann från Kvinnofängelset. Hon skulle ha kunnat bli en centralfigur i resten av serien, och hon skulle kunna ha gett exempelvis Joan Ferguson välförtjänta mardrömmar.

Men varför försvann hon? Hennes försvinnande i avsnitten 264-65 var långsökt, och att bara tänka sig att den ondskefulla men inte speciellt fysiskt starka doktor Kate Peterson skulle ha kunnat mörda henne är mer än orealistiskt.

Varför detta bisarra slut på hennes roll? Jo, anledningen var den att skådespelaren som spelade henne, Louise Le Nay, blev gravid och måste tas ut ur serien. Men kunde de då inte låta henne rymma, för att senare komma tillbaka efter några år (serien spelades in mellan 1979 och 1986!)?

Om hon hade vart med längre än den korta perioden mellan 235 och 264 skulle Sandra Edwards nog ha blivit lika mycket ihågkommen som någonsin Bea Smith eller Meg Morris...

Ja, det här inlägget är övermåttan löjligt, jag brukar inte engagera mig i TV-serier så mycket och än mindre skapa fantasiidoler av dess karaktärer, men i det här fallet kan jag faktiskt inte låta bli....