Sunday, September 18, 2011

The Outsider

/Novell av HP Lovecraft från 1921. Jag måste medge att det åtminstone finns en del av mig som till och från identifierar sig med berättarjaget.../

That night the Baron dreamt of many a woe;
And all his warrior-guests, with shade and form
Of witch, and demon, and large coffin-worm,
Were long be-nightmared.
—Keats.

Unhappy is he to whom the memories of childhood bring only fear and sadness. Wretched is he who looks back upon lone hours in vast and dismal chambers with brown hangings and maddening rows of antique books, or upon awed watches in twilight groves of grotesque, gigantic, and vine-encumbered trees that silently wave twisted branches far aloft. Such a lot the gods gave to me—to me, the dazed, the disappointed; the barren, the broken. And yet I am strangely content, and cling desperately to those sere memories, when my mind momentarily threatens to reach beyond to the other.

I know not where I was born, save that the castle was infinitely old and infinitely horrible; full of dark passages and having high ceilings where the eye could find only cobwebs and shadows. The stones in the crumbling corridors seemed always hideously damp, and there was an accursed smell everywhere, as of the piled-up corpses of dead generations. It was never light, so that I used sometimes to light candles and gaze steadily at them for relief; nor was there any sun outdoors, since the terrible trees grew high above the topmost accessible tower.

There was one black tower which reached above the trees into the unknown outer sky, but that was partly ruined and could not be ascended save by a well-nigh impossible climb up the sheer wall, stone by stone.

I must have lived years in this place, but I cannot measure the time. Beings must have cared for my needs, yet I cannot recall any person except myself; or anything alive but the noiseless rats and bats and spiders. I think that whoever nursed me must have been shockingly aged, since my first conception of a living person was that of something mockingly like myself, yet distorted, shrivelled, and decaying like the castle. To me there was nothing grotesque in the bones and skeletons that strowed some of the stone crypts deep down among the foundations. I fantastically associated these things with every-day events, and thought them more natural than the coloured pictures of living beings which I found in many of the mouldy books. From such books I learned all that I know.

No teacher urged or guided me, and I do not recall hearing any human voice in all those years—not even my own; for although I had read of speech, I had never thought to try to speak aloud. My aspect was a matter equally unthought of, for there were no mirrors in the castle, and I merely regarded myself by instinct as akin to the youthful figures I saw drawn and painted in the books. I felt conscious of youth because I remembered so little.

Outside, across the putrid moat and under the dark mute trees, I would often lie and dream for hours about what I read in the books; and would longingly picture myself amidst gay crowds in the sunny world beyond the endless forest. Once I tried to escape from the forest, but as I went farther from the castle the shade grew denser and the air more filled with brooding fear; so that I ran frantically back lest I lose my way in a labyrinth of nighted silence.

So through endless twilights I dreamed and waited, though I knew not what I waited for. Then in the shadowy solitude my longing for light grew so frantic that I could rest no more, and I lifted entreating hands to the single black ruined tower that reached above the forest into the unknown outer sky. And at last I resolved to scale that tower, fall though I might; since it were better to glimpse the sky and perish, than to live without ever beholding day.

In the dank twilight I climbed the worn and aged stone stairs till I reached the level where they ceased, and thereafter clung perilously to small footholds leading upward. Ghastly and terrible was that dead, stairless cylinder of rock; black, ruined, and deserted, and sinister with startled bats whose wings made no noise. But more ghastly and terrible still was the slowness of my progress; for climb as I might, the darkness overhead grew no thinner, and a new chill as of haunted and venerable mould assailed me. I shivered as I wondered why I did not reach the light, and would have looked down had I dared.

I fancied that night had come suddenly upon me, and vainly groped with one free hand for a window embrasure, that I might peer out and above, and try to judge the height I had attained.

All at once, after an infinity of awesome, sightless crawling up that concave and desperate precipice, I felt my head touch a solid thing, and I knew I must have gained the roof, or at least some kind of floor. In the darkness I raised my free hand and tested the barrier, finding it stone and immovable. Then came a deadly circuit of the tower, clinging to whatever holds the slimy wall could give; till finally my testing hand found the barrier yielding, and I turned upward again, pushing the slab or door with my head as I used both hands in my fearful ascent. There was no light revealed above, and as my hands went higher I knew that my climb was for the nonce ended; since the slab was the trap-door of an aperture leading to a level stone surface of greater circumference than the lower tower, no doubt the floor of some lofty and capacious observation chamber. I crawled through carefully, and tried to prevent the heavy slab from falling back into place; but failed in the latter attempt. As I lay exhausted on the stone floor I heard the eerie echoes of its fall, but hoped when necessary to pry it open again.

Believing I was now at a prodigious height, far above the accursed branches of the wood, I dragged myself up from the floor and fumbled about for windows, that I might look for the first time upon the sky, and the moon and stars of which I had read. But on every hand I was disappointed; since all that I found were vast shelves of marble, bearing odious oblong boxes of disturbing size.

More and more I reflected, and wondered what hoary secrets might abide in this high apartment so many aeons cut off from the castle below. Then unexpectedly my hands came upon a doorway, where hung a portal of stone, rough with strange chiselling. Trying it, I found it locked; but with a supreme burst of strength I overcame all obstacles and dragged it open inward. As I did so there came to me the purest ecstasy I have ever known; for shining tranquilly through an ornate grating of iron, and down a short stone passageway of steps that ascended from the newly found doorway, was the radiant full moon, which I had never before seen save in dreams and in vague visions I dared not call memories.

Fancying now that I had attained the very pinnacle of the castle, I commenced to rush up the few steps beyond the door; but the sudden veiling of the moon by a cloud caused me to stumble, and I felt my way more slowly in the dark. It was still very dark when I reached the grating—which I tried carefully and found unlocked, but which I did not open for fear of falling from the amazing height to which I had climbed. Then the moon came out.

Most daemoniacal of all shocks is that of the abysmally unexpected and grotesquely unbelievable. Nothing I had before undergone could compare in terror with what I now saw; with the bizarre marvels that sight implied. The sight itself was as simple as it was stupefying, for it was merely this: instead of a dizzying prospect of treetops seen from a lofty eminence, there stretched around me on a level through the grating nothing less than the solid ground, decked and diversified by marble slabs and columns, and overshadowed by an ancient stone church, whose ruined spire gleamed spectrally in the moonlight.

Half unconscious, I opened the grating and staggered out upon the white gravel path that stretched away in two directions. My mind, stunned and chaotic as it was, still held the frantic craving for light; and not even the fantastic wonder which had happened could stay my course. I neither knew nor cared whether my experience was insanity, dreaming, or magic; but was determined to gaze on brilliance and gaiety at any cost. I knew not who I was or what I was, or what my surroundings might be; though as I continued to stumble along I became conscious of a kind of fearsome latent memory that made my progress not wholly fortuitous. I passed under an arch out of that region of slabs and columns, and wandered through the open country; sometimes following the visible road, but sometimes leaving it curiously to tread across meadows where only occasional ruins bespoke the ancient presence of a forgotten road. Once I swam across a swift river where crumbling, mossy masonry told of a bridge long vanished.

Over two hours must have passed before I reached what seemed to be my goal, a venerable ivied castle in a thickly wooded park; maddeningly familiar, yet full of perplexing strangeness to me. I saw that the moat was filled in, and that some of the well-known towers were demolished; whilst new wings existed to confuse the beholder. But what I observed with chief interest and delight were the open windows—gorgeously ablaze with light and sending forth sound of the gayest revelry. Advancing to one of these I looked in and saw an oddly dressed company, indeed; making merry, and speaking brightly to one another. I had never, seemingly, heard human speech before; and could guess only vaguely what was said. Some of the faces seemed to hold expressions that brought up incredibly remote recollections; others were utterly alien.

I now stepped through the low window into the brilliantly lighted room, stepping as I did so from my single bright moment of hope to my blackest convulsion of despair and realisation. The nightmare was quick to come; for as I entered, there occurred immediately one of the most terrifying demonstrations I had ever conceived. Scarcely had I crossed the sill when there descended upon the whole company a sudden and unheralded fear of hideous intensity, distorting every face and evoking the most horrible screams from nearly every throat. Flight was universal, and in the clamour and panic several fell in a swoon and were dragged away by their madly fleeing companions. Many covered their eyes with their hands, and plunged blindly and awkwardly in their race to escape; overturning furniture and stumbling against the walls before they managed to reach one of the many doors.

The cries were shocking; and as I stood in the brilliant apartment alone and dazed, listening to their vanishing echoes, I trembled at the thought of what might be lurking near me unseen. At a casual inspection the room seemed deserted, but when I moved toward one of the alcoves I thought I detected a presence there—a hint of motion beyond the golden-arched doorway leading to another and somewhat similar room. As I approached the arch I began to perceive the presence more clearly; and then, with the first and last sound I ever uttered—a ghastly ululation that revolted me almost as poignantly as its noxious cause—I beheld in full, frightful vividness the inconceivable, indescribable, and unmentionable monstrosity which had by its simple appearance changed a merry company to a herd of delirious fugitives.

I cannot even hint what it was like, for it was a compound of all that is unclean, uncanny, unwelcome, abnormal, and detestable. It was the ghoulish shade of decay, antiquity, and desolation; the putrid, dripping eidolon of unwholesome revelation; the awful baring of that which the merciful earth should always hide. God knows it was not of this world—or no longer of this world—yet to my horror I saw in its eaten-away and bone-revealing outlines a leering, abhorrent travesty on the human shape; and in its mouldy, disintegrating apparel an unspeakable quality that chilled me even more.

I was almost paralysed, but not too much so to make a feeble effort toward flight; a backward stumble which failed to break the spell in which the nameless, voiceless monster held me. My eyes, bewitched by the glassy orbs which stared loathsomely into them, refused to close; though they were mercifully blurred, and shewed the terrible object but indistinctly after the first shock. I tried to raise my hand to shut out the sight, yet so stunned were my nerves that my arm could not fully obey my will.

The attempt, however, was enough to disturb my balance; so that I had to stagger forward several steps to avoid falling. As I did so I became suddenly and agonisingly aware of the nearness of the carrion thing, whose hideous hollow breathing I half fancied I could hear. Nearly mad, I found myself yet able to throw out a hand to ward off the foetid apparition which pressed so close; when in one cataclysmic second of cosmic nightmarishness and hellish accident my fingers touched the rotting outstretched paw of the monster beneath the golden arch.

I did not shriek, but all the fiendish ghouls that ride the night-wind shrieked for me as in that same second there crashed down upon my mind a single and fleeting avalanche of soul-annihilating memory. I knew in that second all that had been; I remembered beyond the frightful castle and the trees, and recognised the altered edifice in which I now stood; I recognised, most terrible of all, the unholy abomination that stood leering before me as I withdrew my sullied fingers from its own.

But in the cosmos there is balm as well as bitterness, and that balm is nepenthe. In the supreme horror of that second I forgot what had horrified me, and the burst of black memory vanished in a chaos of echoing images. In a dream I fled from that haunted and accursed pile, and ran swiftly and silently in the moonlight. When I returned to the churchyard place of marble and went down the steps I found the stone trap-door immovable; but I was not sorry, for I had hated the antique castle and the trees.

Now I ride with the mocking and friendly ghouls on the night-wind, and play by day amongst the catacombs of Nephren-Ka in the sealed and unknown valley of Hadoth by the Nile. I know that light is not for me, save that of the moon over the rock tombs of Neb, nor any gaiety save the unnamed feasts of Nitokris beneath the Great Pyramid; yet in my new wildness and freedom I almost welcome the bitterness of alienage.

For although nepenthe has calmed me, I know always that I am an outsider; a stranger in this century and among those who are still men. This I have known ever since I stretched out my fingers to the abomination within that great gilded frame; stretched out my fingers and touched a cold and unyielding surface of polished glass.

In another land

Lyssna gärna på denna vemodiga och vackra sång av Rolling Stones, från deras enda psykedeliska LP, "Their Satanic Majesties Request" från 1967.

Man kan ju förstås också undra över titeln på den LP:n, speciellt med tanke på att "Sympathy for the Devil" sedan låg på deras nästa LP, "Beggars Banquet". Men, hur man än letar är det stört omöjligt att hitta någon "satanism" på LP:n från 1967. Det finns en vemodig, sorgsen stämning över hela skivan, och "In another land" är en av de mest vemodiga. Blev tagen av den sången redan första gången jag hörde den, jag köpte LP:n någon gång 1969.

Si god afton och god kväll

Om jag minns rätt hörde jag Si god afton god kväll första gången i slutet av sex- eller början av sjuårsåldern.

Av skäl som jag inte kan gå in på här blev sången betydelsebärande på ett sätt som förmodligen överträffar alla sånger jag någonsin hört förr eller senare.

Oändlig längtan och oändlig sorg...

På You Tube kan man lyssna på den i Krajas och Ulf Lundells versioner.

Båda är värda att lyssna på.

Sunday, September 11, 2011

Angel of the morning

Det var sommarern 1968. Jag var 13 år. Jag brukade lyssna på Tio i topp men just denna sommar var listan ovanligt tråkig. De hade övergått från mentometeromröstniongar till ett system som liknade Svensktoppen, med en statistiskt utvald jury. Resultatet blev att endast ointressanta låtar kom upp. Tyckte jag.

Men så en dag dök Merrilee Rush & the Turnabouts Angel of the morning upp på "Fem på försök" där låtar testades till Tio i topp. Jag blev helt överväldigad.

För mig var den helt underbar. Superlativerna skulle inte räckt till om någon hade bett mig beskriva den.

Nu, tänkte jag mig, var Tio i topp räddat för den sommaren. Men då hände det otänkbara. Den kom inte in.

Jag förlorade tilltron till mänskligheten, eller åtminstone till statistiskt utvalda juryers musiksmak. För den sommaren.

Erik Rodenborg

Durga Chalisa

Vill bara länka till denna vackra sång om Durga. Jag förstår nästan inte ett ord av texten, men musiken är vacker och man får se många vackra bilder av gudinnan.

Durga - en indisk gudinna som med säkerhet har sina rötter tillbaka till den för-indoeupeiska icke-patriarkala kulturen i Indien- är mest känd för berättelsen om hur hon besegrade hela arméer av manliga demoner.

Det låter ju hoppfullt, och denna sång är både vacker och rogivande.

Erik Rodenborg september 2010

Inåt

Kjell Höglund har skrivit många bra sånger. Själv tycker jag ofta bäst om hans tidigare. Den som tveklöst gripit mig mest är Inåt, en sång som låg på hans LP "Hjärtat sitter till vänster" från 1975. Lyssna gärna!

Erik Rodenborg

Vemod från 1967

Hösten detta år kom Hep Stars Mot okänt land, som jag också blev väldigt gripen av. Lyssnade på skivan gång på gång och tyckte att den på något sätt handlade om mig.

Erik Rodenborg

One way ticket

Sedan i höstas finns äntligen "One Way Ticket", med Eleanor Bodel, från 1969, på You Tube. Både texten, sången ock melodin passar anmärkningsvärt bra till min sinnesstämning den senaste tiden. (Men strunta gärna i det fåniga bildbandet på bilar som här åtföljer sången.)

Erik Rodenborg februari 2009

Vem kan segla förutan vind?

Jag hörde Vem kan segla förutan vind? första gången i första klass i sjuårsåldern. Jag blev förvånad över slutet. Jag trodde att de vuxna ansåg att man inte skulle fälla tårar när man skildes från sin vän. Så plötsligt fick jag reda på att det verkade inte alla vuxna anse, inte textförfattaren till denna sång i alla fall.

Det var omtumlande. Och lite hoppingivande.

Erik Rodenborg februari 2009

Eyes wide shut

I morgon lördag 22.35 sänder SVT1 Stanley Kubricks sista film, ”Eyes Wide Shut”. I SvD presenteras den som ett drama som handlar om ”svartsjuka, försoning, sökande och självinsikt”. Och så brukar den beskrivas i recensioner och anmälningar.

Det är nästan aldrig som det nämns att den andra hälften av den långa filmen har ett helt och hållet annat tema. Huvudpersonen, William Harford, (”Bill”) som spelas av Tom Cruise, kommer av misstag ut på en stor herrgård, där en pianist han känner ska spela. Pianisten ska ha ögonbindel på sig under hela tiden, men Bill lyckas ta sig in som en av gästerna.

När han väl kommer in inser han att han kommit till en egendomlig tillställning, där sexuella orgier kombineras med egendomliga ritualer. Alla bär mask. Han avslöjas, och det ser ut som att han kommer att offras rituellt. Då träder en kvinna fram till hans försvar. Han släpps, och man får intrycket att det nu istället är hon som kommer att offras.

Resten av filmen handlar om hans förtvivlade försök att ta reda på sanningen. Han hotas, förföljs, och det han varit med om förnekas. Dagen efter ser han också en notis om att någon som visar sig ha varit kvinnan som räddade honom har hittats död. Han träffar en välbärgad vän, en man som erkänner sig ha varit med om tillställningen. Mannen varnar honom från att rota i saken. Han säger att om Bill hade haft en aning om vilka som dolde sig bakom maskerna skulle han nog inte kunna sova på nätterna.

I slutet reflekterar han och hans hustru över att det kanske var en dröm, det kanske var verklighet, men de ska vara glada över att de lever. Det finns inget att göra, förnekandet är totalt. Och filmen heter ju också ”Eyes Wide Shut”. Ögonen är öppna, men de ser inte.

Men denna titel skulle ju också kunna beskriva recensioner och kommentarer. Åtminstone i svensk press har den centrala handlingen nästan alltid förtigits. Man har talat om just svartsjuka och relationsdrama, och undvikit att diskutera den verkligt dramatiska handlingen.

Precis som i filmen, valde recensenterna att blunda med öppna ögon.

Erik Rodenborg januari 2009

Roxette och en störande granne

Jag bodde i en studentkorridor vid Västra skogen under flera år. Det var ganska bra där, jag trivdes nog bättre i en korridor än i en ensam lägenhet, typ där jag bor nu.

Från och med slutet av 2000 ställdes jag dock inför ett litet problem. Jag fick en korridorgranne vägg i vägg med ett glödande intresse för att spela SKA-musik - högt. Det var enerverande.

Jag sa ifrån gång på gång och det ledde efter ett tag att han slutade att spela på nätterna - det SKULLE ju kunna hända att jag fick för mig att ringa till störningsjouren. På morgnar, dagar och kvällar fortsatte det dock, och det gick ju inget att göra något åt saken. Trodde jag.

Sommaren 2003 kom jag dock på något. Vi hade hyresfritt juni och juli så jag fick lite pengar över. Och då kom jag på något. Jag köpte en CD-spelare med en mycket imponerande bas. På så sätt kunde jag upprätta någon form av terrorbalans.

Varje gång de dova bastonerna hördes från grannens imponerande anläggning kunde jag sätta på min egen spelare och spela egen musik, som jag tror han inte var så förtjust i. Speciellt minns jag att jag spelade Roxette.

Jag hade köpt en samlings-cd med dem, "Pop hits" hette den. Och jag kom plötsligt på att jag blev riktigt förtjust i att spela den på den högsta volym jag kunde tänka mig. Så plötsligt kunde hela korridoren med viss förvåning höra låtar som "Sleeping in my car", "Real Sugar" och "Opportunity nox" dåna från mitt rum.

Jag trodde att det skulle leda till någon form av musikkrig - men det gjorde det inte. När jag satte på Roxette, eller Lambretta, eller något annat jag tyckte passade, brukade han efter ett litet tag stänga av sin spelare. Eller möjligen gick han över till hörlurar för att inte störas av min osofistikerade musiksmak.

Det var en trevligare metod än att ringa till störningsjouren. Det skulle ha skapat en pestig stämning i korridoren och förstärkt intrycket av mig som äldre, tråkig och intellektualiserad.

Och jag tycker faktiskt om Roxette, även om jag misstänker att det kan ses som en inte bara osofistikerad utan rent av tonårsmässig (kanske närmare 14 än 19?) musiksmak. Men det bryr jag mig inte alls om.

Speed of the sound of loneliness

/Från min huvudblogg 25/9 2008/

För ett tag sedan lyssnade jag igenom några band från 1994, där jag hade spelat in musik från radion. Då stötte jag på en sång som jag spontant tyckte om. Jag visste inte vad det var för sång, men jag sökte på Google på sökord från texten. Och då upptäckte jag snart att det var Speed Of The Sound Of Loneliness med Nanci Griffith.

Jag tycker den är fin, lyssna gärna på den, ni kanske tycker om den med...

Very last day?

/Från min huvudblogg 12/9 2008/

Undergångsvisioner tycks vara en del av vår kultur. När det inte är Nibiru, är det acceleratorn i Cern som hotar oss med förintelse. Jag måste medge att jag känner en antydan till rädsla när jag läser om Cern, i motsats till när jag nu läser om Nibiru. Jag tror inte alls på någondera hoten, men när det gäller Cernacceleratorn får jag en liten irrationellt påträngande tanke "men tänk om det ändå KAN ligga något i varningarna..." Tja, det är bara att ta det lugnt och möjligen lyssna till en låt som passar in ganska så bra i en sådan rädsla, Very last day med Hollies, från 1966...

Kali och Indiana Jones

Jag har tidigare skrivit om filmen Mumien - Återkomsten, och dess demoniserande skildring av den fornegyptiska religionen - och samhället. Idag såg jag "Indiana Jones och de fördömdas tempel" på TV5. Den var om möjligt ännu värre.

Filmens grundtema är kortfattat detta. "Hjältarna" (Indiana Jones med följeslagare) störtar i ett plan över Indien, och hamnar hos en grupp Kalidyrkare. Dessa är (naturligtvis) oerhört ondskefulla, och Kali är en demon, som står i motsättning till den gode guden Shiva och vill erövra världen och förslava mänskligheten. Detta ska ske genom att människorna ska tvingas att dricka Kalis blod (!) som gör dem till viljelösa zombies.

Den ondskefulla Kalisekten utnyttjar dessutom barn som slavar i underjordiska grottor, och offrar regelbundet människor till sin ondskefulla gudinna.

Hjältarna lyckas (naturligtvis) mot alla odds besegra hela arméer av onda Kalidyrkare, och får i slutändan hjälp av den engelska armén, som ju alltid som bekant försvarat civilisationen och bekämpat ondskan, och som här räddar hjältarna.

Det där med den engelska armén har sin förklaring i att filmens handling utspelar sig 1935, då Indien var ockuperat av Storbritannien. Hastigt och lustigt glömmer filmmakarna bort att det just var Storbritannien, som några årtionden tidigare var ökänt för sitt barnarbete.

Men filmen ”glömmer” förstås också bort att Shiva i indisk mytologi ofta framställs som Kalis gemål.

Kali är inte en demon i indisk religion, utan tillhör tvärtom tillsammans med Durga de främsta demonbekämparna i mytologin.

Det är däremot sant att Kali på vissa ställen, under vissa tidsperioder, faktiskt har dyrkats med människooffer, men så har Shiva. Och människor har slaktats i alla gudars namn, inte minst den kristna gudens.

Jag blir faktiskt ovanligt illa berörd när jag ser filmen. Den klassas som en underhållningsfilm, men jag undrar hur den skulle ha klassats om den hade behandlat den muslimska, eller judiska, eller kristna religionen på samma sätt.

Om den hade handlat om judendomen hade den på goda grunder klassats som en exempellöst vedervärdig antisemitisk film, och om den handlat om islam, hade något EU-organ säkerligen, med all rätt, fördömt den som en hatfilm. Och om det var kristendomen som beskrevs på detta sätt i en Hollywood-film hade många fler än USA:s kristna höger reagerat hårt.

Men nu är det ingen som reagerar. Filmen har berömts av recensenter, som tyckt att den var rolig och spännande. Själv var jag illamående större delen av tiden jag såg den.

Miljoner människor i Indien dyrkar Kali. Är respekten för deras tro så liten att en sådan hatfilm kan få passera utan reaktioner?

Själv ser jag Kali, en gudinna som troligen har sina rötter i den förpatriarkala Induskulturen, som en inspirationskälla och en positiv symbol. Därför reagerar jag så starkt över skildringen, jag blir faktiskt ledsen när jag ser den.

Jag tycker som sagt att det är en hatfilm. De primitiva ondskefulla Kalidyrkarna ställs mot det engelska imperiets soldater - som blir en symbol för trygghet, anständighet, civilisation... Värden som de definitivt inte stod för - allra minst i Indien.

Någon kan invända att ingen tar filmen på allvar. Men det är med all säkerhet fel. Även om alla vet att det är en fiktion bidrar filmer som denna att forma många människors bild av Kali, och hennes påstått barbariska och ondskefulla anhängare.

Den mest utpräglade ondskan i kolonialtidens Indien stod de engelska ockupanterna för. Och de drevs ut bland annat av människor som älskade och dyrkade - Kali.

Erik Rodenborg maj 2008

Skräckens labyrinter

/Inspirerades HP Lovecrafts författarskap av barndomstrauman? Publicerad i den lilla stenciltidningen D.O.A. (utgiven i Göteborg) i början av 1984. /Och ja, jag skulle nog varit mycket mer försiktig i mina spekulationer om jag hade skrivit den idag!/

Tänk dig en värld som till det yttre liknar vår egen. Människor lever, arbetar, älskar, osv. - hemma, på gatorna, och annorstädes. Det finns inget speciellt med denna värld - möjligen tänker man en smula på att det så sällan finns kvinnor i den - men det verkar ju också bara vara en avspegling av vår egen världs maktförhållanden. Men det är ändå något konstigt med denna värld. Och det kommer du att märka förr eller senare - i en avsides liggande gränd i stadens äldre delar, i ett gammat antikvariat eller i en ensligt liggande stuga nära den gamla orten Arkham. Då kommer du att upptäcka de otroliga fasor som lurar bakom den trygga, invanda rutinen. För bortom den vanliga tillvaron finns en monstruös värld, befolkad av groteska varelser. De kan vara rester av för länge sedan degenererade släkter, de kan vara demoniska varelser, de kan vara en del av släkten som befolkade jorden före mänskligheten och som nu lurar i tillvarons skymningszon och som väntar på att ta tillbaka sin forna position.

Denna värld återfinner man hos Howard Philips Lovecraft - en av de märkligaste skräckförfattarna i detta sekel. Fram till sin död 1937 arbetade han fram en skräckvärld vars intensitet överträffar det mesta i litteraturen. I hans värld öppnas verkligheten, och i de svarta hål som uppstår avtecknar sig ett mardrömslikt helvete. Genom att lämna all realism och psykologisk trovärdighet bakom sig, genom att bryta mot alla litterära smakregler och fullkomligt frossa i staplandet av adjektiv på varandra, genom att framhäva att skräcken just *var* opersonlig, äcklig och demonisk skapade han något som för alltid kommer att ha en plats i skräckens historia.

Lovecrafts noveller och romaner utmärks dels av sin enorma intensitet, dels av någonting som de flesta läsare inte märker förrän de hunnit läsa ganska mycket. Han byggde nämligen med tiden upp ett (eller snarare flera) mytologiskt system där mardrömsvärlden strukturerades i en demonologi med sina gudomligheter, (o)heliga platser, och dito skrifter klart relaterade till varandra. Det utvecklades två huvudsystem, som av "Lovecraftforskarna" brukar benämnas Cthulhu- respektive Kadath-cyklerna. Den mest kända och omtalade är Cthulhu-cykeln. Jag tänkte kort gå in på den för att ge läsaren en antydning om systemet (man får hålla i minnet att systemet växte fram under åratal, till en början utan att Lovecraft själv insåg vad som höll på att hända!)

Mänskligheten var inte först på jorden. Innan människan ens kom till behärskades vår planet av olika uppsättningar av "onämnbara" varelser. Dessa varelser försvann aldrig. I havens djup, under jordens yta, vid polerna och ute i rymden finns de än idag - och förbereder sin återkomst. Och redan idag finns det människor som pga. sin "kärlek till det groteska och fasansfulla" blir dessa varelsers medvetna eller omedvetna redskap. Sådana människor har i själva verket alltid funnits. Och i märkliga, fasansfulla gamla böcker kan man finna vägarna till den mardrömslika världen ovanför, under och omkring oss. Den viktigaste av dessa böcker är den legendariska Necronomicon författad av "den galne araben Abdul Alhazred". Detta märkliga verk är mest känt genom Olaus Wormius "förbjudna" latinska översättning. Necronomicon är dock inte det enda verk som öppnar helvetets portar. Det är dock det centrala verket och där återfinns också de gåtfulla och symboliska raderna "That is not dead which can eternal lie, and with strange aeons even death may die". Annars finns t.ex. Unausprechlichen Kulten av von Junzt och Ludvig Prinns "helvetiska" "De Vermis Mysteriis". Den förbjudna kulten finns överallt men vissa orter är extra viktiga. En särskilt central plats har det hemsökta Arkham.

Tyvärr är inte den svenska utgivningen /OBS detta skrevs 1984, nu finns mycket mer utgivet/ av Lovecraft representativ. Och den som vill nysta upp Cthulhu- och Kadathmytologier utifrån novellsamlingen "Skräckens labyrinter" (Askild och Kärnekull) och romanen "Gengångaren" (Delta förlag) kommer att bli besviken. Den bästa antologin jag sett är "The Haunter of the dark and other tales" (Panther books) En bra (men ytlig) litterär biografi är Lin Carters "Lovecraft: a look behind the Cthulhu Mythos" (Panther books).

Om det här vore en vanlig presentation av en skräckförfattare, skulle jag sluta här. Men jag vill passa på att komma med några reflektioner över Lovecrafts skräckvärld. Har den något att säga oss när vi väl lärt känna hans teknik och mytologier? Säger oss Lovecrafts berättelser oss något om honom själv - och om samhället?

Lovecraft var en ovanligt ickekommersiell författare. Inte nog med att han skrev i en genre som vid den tiden inte gav några större inkomster - det finns dessutom många exempel på hur han medvetet undvek att förbättra sina inkomster. Han visste att andra magasin gav betydligt högre honorar än Weird Tales, som han skickade sina berättelser till. Men han såg sig själv som en "gentleman" och sådana skriver inte för pengar. Det som avspeglas i berättelserna är inte någon smart plan att bli rik. De avspeglar hans liv och upplevelser. Vem var han då?

Född i staden Providence, USA 1890 växte han upp bevakad en "svartsjukt överbeskyddande" mor. Hon dog 1921, men Lovecraft bodde kvar i sin hemtrakt skyddad från världen av några kvinnliga släktingar. Om man bortser från ett ovanligt kort äktenskap (som saboterades mycket effektivt av släktingarna) var hans kontakter med yttervärlden minimal. Han skrev visserligen enormt omfångsrika brev till unga lovande författare om skräcklitteratur men hans personliga kontakter inskränkte sig till ett minimum. Och i denna avskilda värld utvecklades gradvis det universum av skräck som eftervärlden så beundrat.

Alice Miller skulle förmodligen kunna få ut åtskilligt av hans verk och biografi och det är lått att hitta antydningar och symboler. I hans tidigare noveller finns ofta temat om hur den isolerade, degenererade släkten förvandlas till någonting "onämnbart" monstruöst. I Skräckens labyrinter finns detta tema i "Den lurande skräcken" såväl som i "Råttorna i muren". I den senare, som är mästerligt konstruerad, friläggs långsamt sanningen om den uråldriga djävulska familjekulten med sin dyrkan av Magna Mater och sin rituella kannibalism. I det dramatiska slutet sugs huvudpersonen, en sentida ättling till släkten de la Poer in i forntidens mardröm - han tänkte undersöka familjens förflutna - men blir dess offer.

I Lovecrafts värld finns ingen glädje, ingen kärlek. Jag skrev i början att människor älskade i denna värld. Det är inte sant. De enda känslor som finns är den kombinerade skräcken för och lockelsen till det demoniska. Den enda längtan som finns är längtan efter "uråldriga och förbjudna platser". Sexualitet finns inte - om man inte ska tolka dessa hisnande klättringar i underjordiska, förbjudna, uråldriga tunnlar och kammare, som freudiansk, närmast incestuös symbolik - vilket förmodligen är en ganska rimlig tolkning. (Vilket inte innebär att detta var medvetet hos Lovecraft - han föraktade Freuds "puerila" symbolism). När inga andra ljuspunkter fanns var enda lösningen att dyrka skräcken

Men - glimtvis kan man finna något annat - en längtan till något annat än det demoniska. Man kan hitta det på några ställen i Kadathcykeln - men framförallt i novellen "The Outsider". På svenska finns den som "Återkomsten" i Skräckens labyrinter. Den har ofta tolkats som en självbiografisk allegori.

Det är en oerhört förtätad, poetisk berättelse:
"Olycklig är den, vars barndomsminnen endast består av skräck och sorg. Beklagansvärd är han som ser tillbaka på långa timmar i dystra och väldiga salar med bruna draperier och förvirrande rader av ålderdomliga böcker, eller på bävande timmar i skymningsfyllda dungar av groteska, väldiga och överväxta träd som högt ovanför tyst vinkade med sina förvridna grenar". Så skildras i jagform huvudpersonens ("den bedrövade, den missräknade; den ofruktsamme, den brutne") barndom i det underjordiska slottet, hans längtan ut, hans väntan.: "Så jag drömde och väntade, i den eviga skymningen utan att veta vad jag väntade på".

Han lyckades så en dag ta sig ut (och upptäckte att slottet och landskapet legat under jord!). Han vandrar genom landskapet, vägledd av dunkla minnen. Han når fram till vad han tror vara hans vandrings mål. I ett "ohyggligt välbekant slott" ser han genom fönstret för första gången i sitt medvetna liv människor som talar med varandra. Det varma ljuset lyser på människor som talar glatt med varandra. Han klättrar in genom fönstret och tar "därigenom steget från mitt enda lyckliga ögonblick till mitt svartaste ögonblick av förtvivlan och klarsyn." De glada ansiktena förvrids av en plötslig och oväntad fasa. Människorna flyr hysteriskt och när huvudpersonen ser in i en alkov i hallen ser han dunkelt något: "jag kan inte ens antyda vad det var, för det var en förening av allt det som är orent, skrämmande, ovälkommet och motbjudande. Det var den monstruösa skuggan av förruttnelse och förödelse; den förmultnande, droppande spökbilden av en motbjudande uppenbarelse, det ohyggliga avslöjandet av det som den barmhärtiga jorden alltid borde dölja." osv.

Denna varelse visar sig (naturligtvis) vara hans egen spegelbild. I novellens slut har han funnit sig i sitt öde: " Nu rider jag på nattvinden med de hånande och vänliga gastarna och leker på dagarna i Nephren Kas katakomber i den slutna och okända dalen Hadoth vid Nilen. Jag vet att jag inte är skapad för ljus, annat än för månskenet över Nebs klippgravar, jag vet att ingen glädje är min, annat än Nitokris onämnbara fester under den stora pyramiden". Med en sådan novell behövs ingen självbiografi.

Hos Lovecraft kan man, om man är en uppmärksam läsare lära åtskilligt om barnuppfostran, slutna familjer och, om man vågar använda sin fantasi än längre, om barnmisshandel och incestuösa övergrepp. Men också om människosjälens längtan. En längtan bort från det slutna fängelset.

En av de yngre medlemmarna i Lovecrafts "litterära skola", Clark Ashton Smith, skrev en dikt efter Lovecrafts död 1937. Där föreställer han sig hur Lovecraft återvänt till Cthulhu och de andra demonerna i den mörka världen. Det hoppas jag att han slapp. Jag hoppas att han kom tillbaka till den varmt upplysta salen och dess mänskliga glädje och att människorna den här gången inte flydde hysteriskt.

Erik Rodenborg januari 1984

När jag inte vågade gilla ABBA

Jag lyssnar gärna till ABBA. Det kan jag säga idag, utan att det är speciellt märkvärdigt. Det är ingenting som behöver motiveras, även om jag säkert skulle kunna hitta någon motivering om jag försökte.

Men 1977 var det annorlunda. Det året gick jag så långt i att dölja att jag gillade ABBA att jag till och med ringde in en telefoninsändare till Aftonbladet och angrep dem.

Bakgrunden är denna. Aftonbladet hade en telefonfråga om man kunde jämföra ABBA med Beatles. Jag ringde in, och läste upp ett litet uttalande där jag sa att det inte gick, för Beatles var genier medan ABBA var ”en kommersiell musikmaskin i kapitalets tjänst”. Min insändare kom in, till min stora förtjusning. I själva verket var det ganska så pinsamt.

För någon månad tidigare hade jag köpt ABBA:s LP ”Arrival”, och det är ingen överdrift att säga att jag lyssnade på den nästan varje dag. Jag hade just flyttat till ett dystert hotellhem på Norra Stationsgatan, med utsikt mot en dygnet runt kraftigt trafikerad gata. Ett av mina glädjeämnen på detta dystra ställe var just att lyssna på ”Arrival.”

Men samtidigt hade jag en djupt liggande känsla av att det var något fel, något djupt obehagligt med ABBA. Därav denna märkliga insändare. Det hindrade mig inte att ta med skivan ifråga till fester, vilket väckte lite munterhet hos de som kände till mitt inlägg i Aftonbladet. Dessa kom med lite syrliga kommentarer, och det gjorde det nog rätt i.

Jag har sällan varit politiskt korrekt på detta fyrkantiga sätt, men det här var ett märkligt undantag. Varför jag skämdes för att lyssna på det ”kommersiella” ABBA men inte att gå på det likaså kommersiella McDonalds är ju intressant. Det har nog också sina förklaringar, men de går jag inte in på här.

När The Album, ABBA:s nästa LP, kom ut, köpte jag den inte, men jag besökte ett kollektiv där en av medlemmarna hade köpt den, och spelade den gång på gång. Och när filmen ABBA - The Movie kom gick jag och såg den, och älskade den, trots dess ganska så tunna story. Men så fort någon frågade mig om saken försäkrade jag att jag tyckte att ABBA var hemska.

Vad tycker jag nu om vad jag sa i insändaren i Aftonbladet? Bortsett från det pinsamma, att jag angrep vad som faktiskt var ett av mina favoritband, kan man också problematisera vad jag sa om Beatles. De må ha varit ”genier”, och de var säkert mer nyskapande än ABBA, men de var naturligtvis i viss mån en ”kommersiell musikmaskin”, och en mycket framgångsrik sådan. De fick ju till och med motta en orden ur drottning Elizabeths hand 1965 för sina insatser för den brittiska exportindustrin.

Och vad det gäller det politiska innehållet lyckades de producera reaktionära låtar av en typ som ABBA aldrig skulle ha vågat ge ut. Exempelvis den skattekverulerande ”Taxman” från 1966, eller angreppet på den utomparlamentariska vänstern i ”Revolution 1” från 1968. För att inte tala om deras kvinnofientliga utbrott i ”Run for your life” från 1965.

Medlemmarna i ABBA var, om man får döma av de få politiska uttalanden som kom från några av dess medlemmar, med all säkerhet ganska så borgerliga. Men den enda text med politiskt innehåll de någonsin skrev, ”Fernando”, var närmast en romantiserad hyllning till en latinamerikansk gerillasoldat – knappat ett högertema.

Men saken var att för mig var Beatles nästan heliga, några man inte fick angripa. Så fast jag hjärtligt avskydde kvinnohatet i Tom Jones Delilah (”She stood there laughing – i felt the knife in my hand and she laughed no more”) såg jag med överseende på den likaledes mordiska Beatlestexten i ”Run for you life”: ”I´d rather see you dead little girl than to be with another man”.

Av ganska så självklara skäl skrev ABBA inte några sådana texter – det skulle se mycket konstigt ut med Agnetha Fältskog och Anni-Frid Lyngstad som medlemmar. Och av samma skäl kunde inte gärna ABBA, som andra supergrupper, plocka upp kvinnliga fans efter koncerterna och utnyttja dem sexuellt (vilket Beatles gjorde).

Tillbaka till ABBA. De fick mig att må lite bättre 1977 i en eländig tillvaro. Liksom Beatles, och för den skull Monkees, fick mig att leva upp och bli glad 1967.

Och ett av de främsta kriterierna på att musik, eller litteratur, eller film, är ”bra” är väl att den fyller en sådan funktion. Den som gör det kan aldrig vara ”dålig”, alldeles oavsett vad kulturskribenter må tycka om saken.

Erik Rodenborg december 2007

"Levande föda" - en olustig TV-serie

Jag har just sett sista delen av en ganska otäck TV-serie, "Levande föda". Det finns något som stör mig djupt med den.

Den börjar med att beskriva skräcken för naturväsen, och i synnerhet skogsrån, och fortsätter in i en historia av kidnappning och övergrepp. Jag undrade lite hur dessa två teman skulle kopplas ihop. Mot slutet fick vi svaret: förövarna kidnappade och plågade människor med det yttersta syftet att använda dem som föda åt ett mystiskt skogsväsen.

Jag har inget emot TV-serier om skogsväsen. Folktrons skogsväsen är fantasieggande och det skulle kunna göras en helt underbar TV-serie om exempelvis skogsrån. Jag har inget emot en TV-serie om övergrepp och kidnappningar, om den kan ge folk en insikt om att detta är en verklighet - en fasansfull verklighet som finns ibland oss.

Men att kombinera dessa teman på detta sätt blir så trist. Dels höljs mänskliga övergrepp in i mystikens dimmor, dels demoniseras folktrons väsen och blir en sorts onda människoätare uppfödda av sadister av släktet Homo Sapiens, som verkar inspirerade av makarna West, Jeffrey Dahmer eller Marc Dutroux.

Folktrons väsen var sällan onda, trots att kyrkan gjorde mycket för att få dem till det. De kunde vara lättretade, de kunde vara förföriska, men de var nästan aldrig onda. Det borde jag veta, som suttit timmar, dagar och veckor och studerat berättelser om sådana väsen på Stockholms folkminnesarkiv.

Skogsrån gjorde dessutom i stort sett aldrig barn illa. Ibland hjälpte de barn som gick vilse. Om jag hade resurser, och fantasi, till det skulle jag gärna göra en vacker TV-serie om hur ett skogsrå visar sig hjälpa barn bort från kärlekslösa föräldrar och förövare. Det skulle vara att visa lite sympati för de urgamla föreställningarna om övernaturliga naturväsen.

Det är inte naturväsen som plågar ihjäl människor, det är andra människor... Det är inte skogens väsen som är ett hot mot vilsekomna människor, män, kvinnor och barn - det är den infernaliska djungel som konstruerats av människor.

Erik Rodenborg november 2007

Vietnam är nära

Igår fick jag på posten ett band som spelats in av en vän till mig. Det är en inspelning av en LP-skiva som kom ut 1972. Den hette ”Vietnam är nära” och spelades in av De förenade FNL-gruppernas sånggrupp. Jag lyssnade mycket på den 1973, och tyckte mycket om den, speciellt titelsången.

Det är lite omtumlande att lyssna igenom den. Man drar sig till minnes en annan tid, som verkar så avlägsen och ändå så nära. En tid då Vietnam inte endast var namnet på ett land där det pågick ett förödande krig – utan också ett land där befolkningens heroiska kamp gav miljoner och åter miljoner människor i världen ett hopp om en bättre framtid. Indignationen över USA:s grymheter kombinerades med det hopp som vietnamesernas segerrika kamp gav.

”Vietnam är nära, nära som ett löfte/
att efter natten bryter dagen fram/
och marken skälver under Vita huset/
när stormen stiger till orkan - långt borta i Vietnam.”

Så avslutas titelsången på skivan. Och det var sant – folkens segrar i Indokina sågs som ett löfte och det tidiga 70-talet var en löftesrik tid.

Om man går på stan i dag ser man ofta olagliga affischer klistrade på väggar. Det är oftast reklam för den eller den artisten som ska uppträda på den eller den platsen. På 70-talet var nästan alla olagliga affischer sådana som uppmanade till kamp – kamp för en bättre värld. Helt vanliga människor kunde diskutera hur socialismen borde se ut.

Att någon form av socialism skulle efterträda en döende och omänsklig kapitalism var för många, kanske de flesta, självklart (även många ledande socialdemokrater sade sig vara för en planekonomi) – frågan var inte om, utan hur.

Naturligtvis fanns det många avarter – det finns det i allting. Det fanns inte så få kuriösa och lite skrämmande vänstersekter – varav en del var öppet stalinistiska. Men helheten var positiv. Det fanns en framtidstro, ett hopp om att något helt annat var möjligt.

Och Vietnam var en brännpunkt i detta hopp. Om ett fattigt bondeland kunde besegra världens starkaste militärmakt var allt möjligt…

Men det var det inte. Åtminstone inte då. Jag tror fortfarande att allt är möjligt, men tidsperspektivet har ändrats en aning. Då, omkring 1972- 1975, trodde jag nog på en socialistisk omvandling av världen inom de närmaste åren. Nu hoppas jag bara (innerligt) att jag kommer att få se åtminstone inledningen till något sådant under min livstid.


-------------------------------------------------------------------------------------
Texten till "Vietnam är nära" (Maria FNL-grupp)

Vietnam är nära, utanför ditt fönster
blåser vinden rök ifrån Haiphong.
Vietnam är nära, nära som ett löfte
om att förtryckarna ska störtas från sin tron en gång. (sista raden ggr 2)

Nu tränar generalerna sitt bombflyg
till tyranni och död och lönsamhet.
Nu tränar Vietnams folk sitt bästa vapen -
sin starka enhetsfront sitt mod, sin solidaritet. (ggr 2)

Nu tränar Nixons strängar sina skallar
och hans experter jobbar för sitt liv,
och hans datorer kläcker teorier -
vad är väl hemligheten bakom folkets offensiv? (ggr 2)

Kan dom förstå hur bönder blir soldater?
Kan dom förstå hur ömhet smids till stål?
Kan dom förstå att drömmar blir granater?
Kan dom förstå att imperialismen aldrig når sitt mål?
Nej att dom aldrig, aldrig, aldrig nånsin når sitt mål..

Nej, dom kan aldrig någonsin begripa,
nej, dom kan aldrig någonsin förstå.
Och dom ska tro att Vietnam kan besegras
tills marken exploderar under stolen som dom sitter på. (ggr 2)

Vietnam är nära, nära som ett löfte
att efter natten bryter dagen fram.
Och marken skälver under Vita huset,
när stormen stiger till orkan längt borta i Vietnam. (ggr 2).

Erik Rodenborg juli 2007

Stargate: Arch of Truth

Detta är namnet på en ganska så tråkig SF-film på TV6 som går nu.

Varför ska SF-filmer ofta vara så töntiga? Universum är både fantastiskt och skrämmande. Varför ska man då trivialisera och projicera såväl jordlivets mest obehagliga, som dess mest triviala, sidor i "rymdmiljö".

Ett kosmiskt krig med religiösa fanatiker, med en ideologi som liknar en bisarr korsning mellan al-Qaida, den medeltida kyrkan och satanism. Låter inte speciellt trovärdigt. När sedan trollkarlen Merlin (!) dyker upp i handlingen blir pinsamheten total.

Då föredrar jag SF-romaner som till exempel Fred Hoyles "Det svarta molnet" eller Arthur C Clarkes "Möte med Rama". De lyckas fånga känslan av gåtfullhet och förundran både för universum och för eventuella andra civilisationer - som inte ser ut som något som är kalkerat på dåliga western- och krigsfilmer.

Men så vitt jag vet är ingen av dessa böcker filmade. Rätta mig om jag har fel!

Erik Rodenborg september 2010

Saturday, September 10, 2011

"Independence Day"

Som barn trodde jag på flygande tefat. Jag hoppades också att de var befolkade av vänliga och sympatiska varelser som skulle kunna rädda mänskligheten, och mig själv.

Men då hade jag förstås inte sett "Independence Day." Men det har jag nu. På TV3. För andra gången. Där får vi se hur USA:s armé räddar oss från en ondskefull armada av tefat som har färdats många ljusår för att komma hit och förinta oss.

Rymdvarelserna har alltså utvecklat en civilisation som förmår att färdas mellan stjärnsystemen, men har samma moral som en gång general Custer, den nordamerikanske militär som försökte hjälpa till i folkmordet mot den amerikanska ursprungsbefolkningen, men som misslyckades fatalt vid Little Big Horn.

Misslyckas gör också tefatsarmadan. Den 4 juli tillintetgörs den av general Custers arvtagare i US Air Force. Det är ju utmärkt för USA, för på så sätt kommer USA:s nationaldag att bli hela världens nationaldag.

Det ser ju ut som en amerikansk önskedröm. Och att civilisationer från andra planetsystem ska ha samma inställning som general Custer låter som en USA-imperialistisk projektion.

Man kan jämföra den med den så vitt jag känner till första tefatsfilmen, som också producerades i USA, "The Day the Earth Stood Still" från 1951. Där var utomjordingarna goda och ville varna oss för kärnvapen. Möjligen inspirerade denna film vågen av contactees, personer som George Adamski, Truman Bethurum och Daniel Fry, som några år senare trädde fram och sade sig ha mött utomjordingar med precis sådana avsikter.

Men idag är det mest skräckfilmer om anfall från rymden som gäller. Till och med den nya versionen av "The Day the Earth Stood Still" från 2008 har förvandlat budskapet från den gamla filmen till något betydligt mer otäckt.

Nu när Sovjet är borta, behövs nya hotbilder. Om det inte är al- Qaida så är det otäcka rymdmonster.

Aura Rhanes, var är du när vi behöver dig?

Erik Rodenborg januari 2009

Helen Zahavis "Dirty Weekend"

/Nedanstående recension skrev jag den 27 september 1992.

Redan sommaren detta år hade jag i den radikalfeministiska tidningen AKKA läst om ”Dirty Weekend”, boken om Bella, kvinnan som slutligen fick nog av manligt våld och började slå tillbaka. Jag brukade köpa AKKA på (den numera nedlagda) Kvinnobokhandeln Medusa. I denna tidning uppskattades ”Dirty Weekend”, som fick flera entusiastiska recensioner, som jag lite skrämt uppfattade som extrema.

Men trots att jag reagerade på dessa, blev jag mer och mer fascinerad av denna bok, fast jag inte hade läst den. Så slutligen, på eftermiddagen fredagen den 25 september 1992, köpte jag den – just på Medusa.

Jag satte mig, tror jag, på McDonalds, och började läsa de första kapitlen. Jag blev mer och mer fascinerad av Bella, och när jag kom till sista stycket, bokens sensmoral, som jag citerar i slutet av recensionen nedan, började jag gråta hejdlöst. Då hade jag redan kommit hem. Det berörde något mycket, mycket djupt i mig.

Så på söndagen skrev jag min entusiastiska recension. Jag skickade den till Internationalen, vars dåvarande redaktör tyckte den var alltför feministisk, och följaktligen strök flera avsnitt i den. Den version ni ser nedan är denna censurerade version, jag har inte kvar den första.

Och jag tycker fortfarande att ”Dirty Weekend” är en fantastisk bok./
......................

Manligt våld och kvinnligt motstånd

Recension av Helen Zahavis "Dirty Weekend". Publicerad i Internationalen 43/1992.

Som socialister vet vi att varje klassamhälle upprätthålls med en våldsmakt. Vad vi sällan reflekterar över, däremot, är det vardagliga våld som inte är kopplat till staten eller den härskande klassen. Är det en politisk fråga eller är det en privat?

Det manliga våld som riktar sig mot kvinnor skiljer sig i två avseenden från det som riktas mot andra män. Dels riktar det sig mot en grupp som av tradition anses värnlös och oförmögen att försvara sig, dels är våldet i hög grad (direkt i våldtäkter eller indirekt) sexualiserat. Kvinnor misshandlas i hög grad för att män ska kunna utöva sexuell kontroll över dem. Så var det troligen redan vid uppkomsten av de första militariserade patriarkaten och så är det än idag.


De drabbade
Mäns våld mot kvinnor har i stort sett nedtonats i skönlitteraturen. Det är först med kvinnorörelsens andra våg som ett antal kvinnliga författare mer utförligt försökt beskriva den speciella påträngande kombinationen av manlig sexualitet och aggressivitet som de flesta kvinnor drabbas av i vårt samhälle. Det handlar inte bara om våldet i sig utan om det underförstådda hotet om våld som ligger under så mycket av förhållandet mellan könen.

Helen Zahavis ”Dirty Weekend” (svensk översättning ”En jävla helg”, Wahlström och Widstrand 1992) går flera steg längre. Den nöjer sig inte med att beskriva det manliga våldet.

I en spännande bok för vi följa huvudpersonen Bella som ”vaknade en morgon och visste att hon fått nog”. Utsatt för ett ovanligt rått sexuellt hot från en man beslutar hon sig att slå tillbaka – och gör det också.

Under en intensiv helg utsätter hon sig sedan för den typen av situationer som kvinnor med all rätt försöker undvika. Hennes syfte är att slå tillbaka det manliga våldet och inte att undvika det.

Det är svårt att undvika att läsa boken med en känsla av alltmer stegrad tillfredställelse. Möjligen kan man tycka att Bellas offer nummer två drabbades lite orättvist, men här kan man trösta sig med att Bella verkar hålla med om den saken.

Den stilistiska kvaliteten är dessutom otroligt hög med tanke på att Zahavi faktiskt är en debutförfattare.

Ej underkastad
Det stora värdet med ”Dirty Weekend” är att den kombinerar en kallt realistisk bild av det manliga våldet med en vägran att underkasta sig det. Det är inte förvånande att de som förnekar eller idealiserar detta reagerar på Zahavis bok med obehag. Dit hör den reaktionäre psykiatern Anthony Storr som avfärdat boken som en ”löjligt, vild fantasi som inte bör bli tagen på allvar”.

Problemet för Storr och hans gelikar är den stora mängden läsare som uppenbarligen tar den på allvar.

I högstadiet har ett stort antal elever under många år tvingats att läsa den reaktionära romanen ”Flugornas herre”, med dess sensmoral att utan en fast vuxen auktoritet blir barn som vilddjur.

Det vore bättre om ”Dirty Weekend” vore obligatorisk kurslitteratur. Det skulle inte direkt skada om alla presumtiva våldtäktsmän och kvinnomisshandlare såväl som alla offer hade fått ta del av sensmoralen i ”Dirty Weekend”:

”Om du ser en kvinna på väg hem, en som går på lätta fötter, om du ser en kvinna flyta fram längs gatan. Om du vill bryta hennes sköra ben, och höra henne hopplöst vädja. Om du vill känna svedan i det skära skinnet och smaka blodet från den spända huden. Om du, med andra ord, får syn på henne och vill ha henne.

Tänk dig för. Rör henne inte. Låt henne bara gå förbi. Lägg inte din handflata över hennes mun och dra inte ned henne på marken. För utan att veta om det, utan att tänka dig för, utan att ha en aning om det, kan du ha lagt din hand på Bella. Och det kan hända att hon just den morgonen vaknade och visste att hon fått nog”.


Erik Rodenborg

Friday, September 9, 2011

"Män som hatar kvinnor"

Något om Stieg Larsson och hans romaner. Publicerad i Socialisten september 2006 och Spegeln 3/2006.

En dag i hösten 1998 blev jag kontaktad av en Stieg Larsson från TT. Han hade hört att jag kunde en del om grupper som försvarade ”oskyldiga” män som anklagades för sexualbrott mot barn. Själv hade han studerat några sådana grupper och höll på att sammanställa material för ett TV-program. Jag träffade honom på ett café och han började redovisa detta material. Han hade en imponerande samling fakta om bland annat NKMR (”Nordiska kommittén för mänskliga rättigheter”, en organisation som specialiserar sig på att försvara föräldrar som anklagats för övergrepp mot barn) och han delade helt och hållet min åsikt - att organisationer som dessa hade en dold agenda. Vi var helt överens om att de var minst lika angelägna om att försvara skyldiga som de var att försvara ”oskyldiga” – och det var det han ville bevisa genom sitt projekt.

Sedan träffades vi några gånger under den följande våren. Jag sa till honom att jag trodde att inga media av betydelse skulle våga ta sig an deras material – frågan var mer brännande och kontroversiell än han kanske fattade. Han var dock säker på sin sak: det skulle sändas på TV och det skulle bli stort. Sedan slutade han på TT och blev redaktör för den antirasistiska tidningen Expo. Vi förlorade kontakten men sommaren 2004 stötte jag på honom på ett utomhuscafé vid Fridhemsplan. Jag frågade vad som hänt med projektet och han blev tvungen att medge att det inte hade gått bra – trots det imponerande materialet hade inga större media varit intresserad av frågan.

Sedan fick jag reda på att han hade dött i november 2004, endast 50 år gammal. Det var sorgligt, han hade så mycket gott i sig, han var en mycket kompetent journalist och skulle kunna ha gjort stor nytta.

Döm om min häpnad när jag senare fick reda på att han skrivit tre deckare, som alla skulle publiceras.

Två av dem har redan kommit ut – ”Män som hatar kvinnor” och ”Flickan som lekte med elden”. (Norstedts förlag). När man läser dessa inser man att vi med hans död även förlorat en av de mest intressanta deckarförfattarna i Sverige någonsin.

För det första skriver han bra – mycket bra. Såväl språket som handlingen griper tag i en. Handlingen är sinnrik, spännande och samtidigt ganska så humoristisk. Böckerna bör nog läsas under helger eller semestrar – när man utan svårighet kan läsa dem i sträck.

Men för det andra tar han upp ämnen som sällan tas upp i den typen av skönlitteratur. Redan i den första boken förklarar han inledningsvis att all statistik i den bygger på Eva Lundgrens forskningsrapport ”Slagen dam”. Boken skrevs innan Evin Rubars ”Könskriget” sändes men jag tror mig ha känt Stieg Larsson så pass väl att jag vågar säga att han inte skulle ha ändrat något, även om han hade sett det programmet. Någon opportunist var han minst av allt.

I samma bok finns för övrigt en hyllning till ROKS (Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige), som även den blev aningen politiskt inkorrekt efter Rubars program.

Annars handlar de båda första böckerna i hög grad om sexualiserat våld, övergrepp mot barn, och trafficking. Vi får inblickar i en förövarfamilj där fadern inte endast begår övergrepp mot sina barn, utan också skolar upp dem till att bli förövare i vuxen ålder. Scenarier som är välbekanta för de som vågat läsa Eva Lundgrens ”La de små barn komme til meg”, men som i övrigt tillhör det som brukar förnekas i vårt samhälle. I en annan av böckerna är ett tema en traffickinghärva som tystas ned för att flera av kunderna visar sig vara högt uppsatta män i samhället. Ett tema som ju är välbekant för de som läst Deanne Rauschers och Janne Mattsons bok ”Makten, männen, mörkläggningen” och Socialistens julinummer 2005.

Av de två huvudpersonerna är den ene Mikael Blomkvist, en journalist som uppenbarligen lånat drag från Stieg Larsson själv. Den andra är Lisbeth Salander, som är en mycket märklig karaktär: en korsning mellan en datahacker och en vuxen Pippi Långstrump, och verkar även ha lånat en del av den senares övernaturliga styrka...

Berättelserna har många bottnar, och vi får inblickar i många skuggsidor av samhället, skuggsidor som det annars ofta talas tyst om.

Men hur otäck handlingen än må vara, får läsaren en definitiv känsla av trygghet, som till stor del bygger på kunskapen att Lisbeth Salander ändå är inkopplad på fallet. Denna veritabla underkvinna är ju precis den sortens person som man skulle velat ha på sin sida i ett sånt läge!

Nu vill jag inte avslöja mer av böckernas handling. Det enda jag kan tillägga är: läs böckerna! Ni lär inte bli besvikna....

Erik Rodenborg

Signs – otäck och fånig

Skräckfilmer om utomjordingar duggar tätt. Dagen efter att TV5 visat ”Världarnas krig” visade TV4+ Mel Gibsons ”Signs”. Det måste vara en av de fånigaste filmer jag har sett.

Det innebär inte att den inte var otäck. Omedelbart efter att den slutat slocknade plötsligt toalettlampan och eftersom hallampan inte fungerar fick jag gå in i en ganska mörk toalett och byta lampan. Jag tittade oroligt in i en dunkel spegel, rädd för att få se konturen av någon sorts varelse bakom mig. Det slapp jag dess bättre.

Men den är som sagt fånig i alla fall. Det handlar inte om ett i någon vettig mening organiserat anfall mot jorden. Istället springer nakna obeväpnade utomjordingar omkring och angriper människor en och en.

Mot slutet väljer Mel Gibson och hans familj att skydda sig mot dessa genom att barrikadera sig i sitt ensliga trähus på landet, i hopp om att utomjordingarna inte kan ta sig in genom låsta trädörrar och igenspikade fönster. Det visar sig egendomligt nog fungera. En civilisation som kan flyga mellan stjärnorna vet inte hur man slår in trädörrar.

Sedan drivs de bort från jorden. Anledningen verkar vara, om jag förstår filmen rätt, att de inte tål vatten. Varför intelligenta varelser som inte tål vatten väljer att försöka invadera en så vattenfylld planet förklaras förstås inte. Vad skulle de ha gjort om det börjat regna?

Men filmen har en mörk, ångestfylld stämning, som kan skrämma en mellan skratten.

Erik Rodenborg mars 2009

Fanny och Alexander/ Hets

Nu skriver alla om Ingmar Bergman. Och han är ju värd att skrivas om. Jag ska här försöka säga lite om två av hans filmer.

Fanny och Alexander är väl den film av honom som gripit mig mest. D.v.s. andra delen av filmen, som är oerhört lång. Det är ett trovärdigt och kusligt drama om två barn som är utlämnade till en sadistisk styvfar, en präst. Han utsätter barnen för grova övergrepp. Barnens mor försöker försvara barnen, men är i ett oerhört underläge. Mannen varnar modern att om hon försöker fly ifrån honom kommer han att driva igenom att han får vårdnaden om barnen. Till slut löses det hela i alla fall. Mannen blir innebränd, och tittaren kanske kan se det som att en gudomlig rättvisa har skipats.

Den kan rekommenderas. Den är på många sätt oerhört aktuell idag, trots att den utspelar sig någon gång vid förra sekelskiftet. Det dilemma som modern och barnen befinner sig i är skildrat på ett otäckt övertygande sätt - och skrämmande likt vad många mödrar och barn idag också befinner sig i. Det är bara att fråga de aktiva i en organisation som ATSUB, de kan ge hur många exempel som helst.

Sadism är ett tema Bergman behandlat tidigare. I hans första film, Hets, får vi en oöverträffad beskrivning av en sadistisk latinlärare, kusligt väl spelad av Stig Järrel. Den är lysande, och motsvarade nog verkligheten för många i den gamla auktoritära skolan. Beskrivningen av lärarens sadism ter sig psykologiskt trovärdig. Däremot är den som skolskildring kanske inte så aktuell idag. Den typen av öppet sadistisk lärare är nog, dessbättre, svår att tänka sig i dagens skola.

Faktum är att dessa två filmer är nästan de enda jag sett av Bergman, skamligt nog. Jag försökte se Sjunde inseglet en gång, men har glömt den. Den kan inte ha gjort något större intryck på mig.

Jag såg hans TV-serie om sina föräldrar, Den goda viljan. Sedan minns jag faktiskt inget mer. Men både Fanny och Alexander och Hets vill jag varmt rekommendera. Fast i Fanny och Alexander börjar inte den centrala handlingen förrän efter kanske halva tiden. Första hälften är en lång, och för mig ganska tråkig, skildring av en fest…

Erik Rodenborg juli 2007

Världarnas krig

Medan radioastronomer förgäves letar efter tecken på intelligent liv, och medan teleskop letar efter planeter av jordens typ i andra solsystem, forsätter filmindustrin att producera filmer med slemmigare och slemmigare utomjordingar.

Det värsta jag hittills sett i den vägen är en amerikansk nytolkning från 2005 av H.G. Wells klassiska ”Världarnas krig”, som just visats på TV5. Maken till slemmiga, fula, ondskefulla och rent sataniska utomjordingar har jag aldrig sett. Men precis som i H.G. Wells original tålde de inte våra jordiska bakterier, så de dog ut lagom i tid för att jorden skulle räddas.

Varför denna filmhysteri runt vidriga utomjordingar, samtidigt som forskarna gråter blod för att de aldrig hittar några? Man kan verkligen undra. Som jag föreslog tidigare – skräcken för slemmiga rymdmonster är kanske ett sätt att dölja den verkliga skräcken – för att vi är ensamma? Eller?

Men det finns på sätt och vis ett problem med dessa ständiga mardrömsfantasier om elaka utomjordingar. Och det är att om det mot förmodan ändå skulle visa sig några "aliens", och dessa tog kontakt, har marken beretts för de mest fruktansvärda scenarior. Miljoner människor som matats med ”Världarnas krig”, ”V”, ”Independence Day” och allt vad de heter kommer förmodligen att dö av hjärtattacker. Och några till miljoner med tåligare hjärtan kommer kanske att ta överdoser av Valium eller hitta på andra sätt att förkorta livet på.

Själv tror jag inte att vi får någon sådan kontakt alls, men om det mot förmodan skulle ske tror jag inte en sekund att civilisationer som kan färdas mellan solsystemen skulle påminna om filmindustrins och SF-skräckromanernas blodsugande ondskefulla monster.

Erik Rodenborg mars 2009

Thursday, September 8, 2011

Mumiens hemlighet

För ett tag sen såg jag Mumien - återkomsten (från 2001) på TV4. Den var en skitfilm, men det visste jag ju. Men jag ville ändå se den. Den är intressant som ett exempel på hur den fornegyptiska civilisationen nästan konsekvent demoniseras i dagens populärkultur.

Populärkulturens Egypten är svart magi, ondskefulla präster, dödliga gifter - och framförallt vandrande mumier. Just vandrande mumier är ett populärt tema. Man kan ju fråga sig varför.

Mumien - återkomsten är ett skräckexempel på de värsta klichéerna. Imhotep, arkitekten bakom Djosers trappstegspyramid, framställs här i form av en ondskefull mumie som vill erövra världen. Dödsguden Anubis blir till en egyptisk djävul, vilket han aldrig var i den egyptiska religionen. Drottning Nefertiti, som i verkligheten levde mer än tusen år efter Imhotep, får bli den ondskefulla kvinnliga partnern till denne gengångare. Och sedan alla dessa insekter. Magiska, ondskefulla insekter, som blir en mardröm för alla som har det minsta anlag för insektsfobi (vilket jag har).

Skulle den grekiska antika kulturen kunna demoniseras på detta sätt i populära filmer? Eller den romerska? Knappast.

Men varför denna demonisering av just Egypten? Den klassiska egyptiska civilisationen existerade i 3000 år. Den utvecklade den mest stabila kultur världshistorien känt. Den utvecklade en byggnadskonst som fortfarande är så imponerande att Erich von Däniken lyckats lura i människor att den skapades av rymdmänniskor. Än idag är de största pyramiderna veritabla gåtor. Skriftkonsten, matematiken, konsten, vetenskapen - alla har hämtat inspiration från Egypten. Det var en "kulturens vagga" i högre grad än den grekiska.

Så som sagt, varför denna demonisering?

Martin Bernal har i sitt verk "Svart Atena" visat hur den egyptiska civilisationen behandlades med stor respekt ända in i början av 1800-talet. Grekerna såg egypterna som sina läromästare, och även i Europa sågs Egypten som kulturens vagga ända fram till början av 1800-talet. Sedan hände något. Egypten började allt mer framställas som ett isolerat barbariskt stickspår, meden den antika grekiska kulturen framställdes som just den kulturens vagga som alla framsteg kommer från. Hans egen förklaring var att den framväxande rasismen ledde till att ett afrikanskt land inte kunde ses som civilisationens vagga.

Det kan säkert ligga något i det. Men jag tror att det också finns en annan förklaring. Det klassiska Egypten var ett samhälle som inte stämmer in på den borgerliga synen på ett civiliserat samhälle. Ekonomin byggde inte på privategendom. Staten hade ett de facto monopol på utrikeshandeln, och all jord ägdes i princip av staten. Visst fanns det ett härskande skikt, men det baserade inte sina privilegier på privategendom. Det liknade, kort sagt, Sovjetunionen mer än det liknade USA. Staten var skyldig att se till att alla medborgare hade mat. Genom jättelika centralt organiserade bevattningsanläggningar garanterades skörden. Samhället byggde inte, som i Grekland och Rom, på slaveri och privategendom.

Det egyptiska samhället hade sina rötter i en äldre, kollektiv ordning. I denna ordning hade också kvinnorna en starkare ställning än de hade i något annat land i regionen, med undantag av minoiska Kreta fram till 1450 f. kr. Efter minoiska Kretas fall var de egyptiska kvinnornas ställning helt unik i regionen. I egyptisk vishetslitteratur finns till och med anvisningar om att vägen till det perfekta äktenskapet är att mannen obetingat ska lyda sin hustru... Den som studerar hur kvinnor avbildas i den egyptiska konsten och jämför med kvinnoavbildningarna i de samtida kulturerna borde förstå att det var en väsentlig skillnad.

Till och med i Gamla testamentet, med sin antiegyptiska retorik, finns uppgifter som bekräftar bilden av Egypten som ett stabilt och välordnat samhälle. När de flyende israeliterna klagar inför Moses i öknen påminner de honom hur tryggt allt var när de åt vid de egyptiska "köttgrytorna".

Jag tror att det är dessa fakta som delvis kan förklara varför det antika Egypten demoniserats i den borgerliga populärkulturen. Det egyptiska statsdominerade samhällets obestridliga framgångar stör bilden av hur en framgångsrik civilisation ska se ut. Det grekiska samhället, med sin privategendom, sitt slaveri och sin "frihet" passar bättre in i vår kultur. De "kommunistiska" dragen i faraonernas Egypten gör att populärskildringarna av det får drag som påminner om hur Sovjet och Kina framställdes under kalla kriget.

Missförstå mig inte, jag vill inte idealisera faraonernas Egypten (eller för den delen de härskande skikten i Sovjet och Kina!). Det härskande skiktet i Egypten hade oerhörda privilegier. Det gällde ju i synnerhet kungafamiljen, som levde i en ofattbar lyx. Men detta skikts makt byggde på att det kunde upprätthålla stabilitet och välstånd för hela samhället. Ett samhälle som hade sina rötter i den urkommunism som rådde tidigare, även om det i sin faraoniska tappning blev en byråkratiskt degenererad urkommunism.

Den egyptiska tretusenåriga civilisationen (från 3000 f.kr. till vår tideräknings början) är en viktig del av vårt kulturella arv. Den borde bemötas med lite större aktning, till och med i populärkulturen, än att framställas som ett vedervärdigt näste befolkat av ondskefulla svartmagiker och vandrande mumier.

Erik Rodenborg juli 2007

Monday, September 5, 2011

Låt de gamla drömmarna dö

Vad hände med Oskar och Eli efter slutscenen i "Låt den rätte komma in"? Det har nog många fantiserat om på olika sätt.

Nu ger John Ajvide Lindqvist själv ett svar i titelnovellen i sin nya bok "Låt de gamla drömmarna dö". Jag var lite rädd att det skulle bli någon form av pladaskslut, men han undviker alla sådana fällor och slutet är både fascinerande och välskrivet.

Så nu får läsaren en form av svar på mångas frågor. Men samtidigt kommer de som tänker en smula att ställas inför en ny, både fascinerande och lite oroande, fråga. Som de troligen aldrig kommer att få något svar på.

Erik Rodenborg januari 2011

Supercalifragilisticexpialidocious

Nu har vallokalerna stängts och man kan pusta ut. Även om vi inte vet resultatet, är valet redan avgjort. Så jag skriver om något helt annat.

För några dagar sedan dök ett ord upp i mitt huvud. Det var "Superoptimopsiskttoppipangfenomenaliskt". Det tog inte en sekund innan jag insåg att det var den svenska titeln på sången Supercalifragilisticexpialidocious från Julie Andrews Mary Poppins-film från 1964.

Jag såg den i januari 1967 när jag nyss fyllt tolv, och jag älskade den. En övernaturlig (kvinnlig) barnvakt som ger hopp åt barnen i en olycklig familj var en handling som tilltalade mig mycket.

Jag minns att när jag lämnade bion var jag så koncentrerad på filmens innehåll att jag fick rema raserianfall mot alla som försökte skämta eller skoja med mig. Jag tyckte att man ett tag efter en sådan film borde vara andaktsfullt tyst och begrunda dess handling....

Så min fascination för kvinnliga övernaturliga väsen har uppenbarligen djupa rötter...


Erik Rodenborg september 2010

C S Lewis patriarkala monarki

/Artikel jag skrev i augusti 1998, publicerades i Internationalen samma månad under rubriken "Gott och ont på Lewis vis"/.

Att Libris har gett ut CS Lewis sf-trilogi om kampen mellan gott och ont är på sätt och vis passande. En hastig blick på världsläget visar onekligen att ondska är ett ständigt aktuellt tema. För några tiotal år sedan fick Lewis vän, katoliken JRR Tolkien en stor publik med sin Sagan om ringen-trilogi, som behandlade samma tema. Att Lewis fick en mycket mindre publik beror dels på att Tolkien var en bättre författare, dels på att denne inte hade samma behov att ständigt bevisa att han var rättrogen.

I Lewis trilogi får vi följa kampen mellan godhetens (och Guds) representant doktor Ransom och ondskans representanter. I den första boken, Utflykt från tyst planet, från 1938, som utspelar sig på Mars, representeras ondskan av två cyniska män, vars syften är att exploatera planeten och utrota dess urbefolkning. Den ena mannen är en egoistisk krämare, den andre är socialdarwinist och rasist. I den andre boken, Perelandra, som skrevs under kriget, har socialdarwinisten lämnat sin materialistiska biologism - nu framstår han närmast som någon sorts föregångare till den moderna satanismen.

Den tredje boken är mer spännande - den utspelar sig på jorden och medan hjälten är densamma har ondskan nu tagit formen av en ondskefull organisation, som framställs som någon sorts korsning mellan ett transnationellt företag, en satanistorganisation och CIA. Men trots att Lewis på många sätt är psykologiskt skarpsinnig och försöker använda sig av skräckberättelsens berättarknep blir ondskan här ända ganka tam. Om det märkliga gänget av teknokratiska satanister står för en ondska "så total att alla begrepp om godhet och ondska förlorar all mening" som bokens baksidestext påstår verkar de ändå ganska bleka vid en jämförelse med, låt oss säga Gilles de Rais, Heinrich Himmler eller varför inte Internationella valutafonden! Ibland blir det mest pinsamt - som när de ondskefulla skurkarna samlas och tillber och tar order från en död mördares halshuggna huvud!

Men den verkliga kollapsen kommer när Lewis försöker redogöra för sitt eget "kristna" alternativ till denna ondska. Han har i ett annat sammanhang skrivit att Gud skapat världen som en patriarkal monarki och denna inställning präglar trilogin på många sätt. I Perelandra får vi lära oss att "skapelsen...är rättfärdighet och det finns ingen jämlikhet". Det är "inte son när stenar ligger sida vid sida, utan som när stenar stöder och stöds i ett valv; sådan är Hans ordning. Herravälde och lydnad, avlande och framfödande, värme som skådar ner, liv som växer upp. Väsignad vare Han!" (s. 247). Det innebär inte att Lewis var en försvarare av kapitalismen - hans ideal var snarare en värld där visa patriarker styrde och alla andra lydde.

Denna ojämlikhet gäller i synnerhet förhållandet mellan man och kvinna. Sida upp och och sida ner inskärper Lewis det vad han tror vara ett gudomligt påbud - att kvinnor obetingat måste lyda och tjäna sina män. Och i ett avsnitt som kanske är det mest obehagliga i hela boken säger bokens av Gud inspirerade hjälte att kvinnor som inte vill underkasta sig konkreta män ändå måste "möta något mycket mer maskulint, högre upp, som de måste underkasta sig än djupare". Detta maskulina beskrivs med hjälp av metaforer som "det gyllene lejonet, den skäggige tjuren" och slutsatsen blir: "Det maskulina kan ingen av oss undfly. Det som finns över och bortom alla ting är så maskulint att vi alla är feminina i jämförelse med det". (Vredens tid, s. 405).

Det är inte bara obehagligt, det är rent ut sagt otäckt.

I Lewis patriarkalt monarkistiska mörker, som aldrig genomlysts av ens en strimma av befrielse- eller feministteologi, flyter ondska och godhet ihop i en otäck sörja och hans himmel har alltför stora likheter med helvetet för att den ska vara trovärdig. För att inte tala om eftersträvansvärd.


Erik Rodenborg

Lilla stjärna

Har läst John Ajvide Lindqvists ”Lilla stjärna”. Det var en besvikelse.

Visst var den otäck, men storheten med hans ”Låt den rätte komma in” var inte det otäcka, utan värmen och den empatiska inlevelsen i skildringen av barnen.

Det finns på ytan stora strukturella likheter mellan ”Lilla stjärna” och ”Låt den rätte komma in” - men i "Lilla stjärna" saknas just den värme och inlevelseförmåga som gjorde hans första bok så fantastisk.

Även i "Lilla stjärna" är huvudpersonerna två barn, men skildringen av dem är karikatyrartad, och det är omöjligt att på något djupare plan identifiera sig med någon av dem. Den ena är en helt osannolik psykopat, och den andra blir det också, efter ett tag.

”Låt den rätte komma in” är och förblir något av det bästa jag har läst. ”Lilla stjärna” efterlämnar mest en känsla av vagt obehag.


Erik Rodenborg maj 2010

Sunday, September 4, 2011

Suzanne Reuter

Har just sett ”Yrrol – en kolossalt genomtänkt film” påTV4.

Jag visste nästan inget om den, mer än att Suzanne Reuter spelade med i den.

Det var därför jag såg den.

Saken är den att jag nästan alltid gillar de filmer eller serier där hon spelar med.

Just därför att hon spelar med.

Annars har jag nästan inga favoritskådespelare. Jag väljer filmer och TV-serier efter vad de handlar om, inte efter vilka som spelar i dem.

Suzanne Reuter är nog det enda undantaget. Om jag ser att hon ska spela med i något försöker jag alltid se det.

Och jag blir nästan aldrig besviken. Och nästan alltid glad.

Hon har uppenbarligen gjort ett djupt intryck på mig...


Erik Rodenborg maj 2010

Tidrande och diserna

En av de isländska sagor som fascinerade mig från första gången jag läste den var ”Tidrande och diserna”. Den grep tag i mig och får mig mig förtfarande att reagera på ett sätt som jag ibland kan tycka rent av är lite kusligt.. eller i alla fall märkligt.

Den behandlar perioden för kristendomens införande på Island. Huvudpersonen, Tidrande, är son till Sidu-Hall, som är känd som en av de som aktivt bidrog till kristnandet av Island.

Handlingen är i korthet denna. En spåman, Torahall, är orolig för Tidrandes framtid. Han ser att något mycket obehagligt ska hända honom. Dessa onda aningar ökar inför den traditionella höstfesten. När den kommer uppmanar han alla deltagare att vara vaksamma. Onda saker skulle lätt kunna hända.

Tidrande var dock en vänlig och omtänksam man. När festen hade tagit slut och de flesta hade somnat knackade någon på dörren. Ingen verkade bry sig om det. Tidrande var upprörd: ”Det är stor skam att folk låtsas som om de sover, för här kommer nog fler gäster.”

Han öppnade dörren, men ingen var där. Han gick ut och tittade sig omkring, och hörde hovslag norrifrån: ”Där såg han nio ridande kvinnor, alla i svarta kläder och med dragna svärd. ” Söderifrån kom också nio kvinnor ridande - alla i ljusa kläder på vita hästar.

Berättelsen fortsätter: ”Då ville Tidrande vända tillbaka och berätta för gårdsfolket om sin syn, men de svartklädda kvinnorna spärrade hans väg och gick till angrepp. Han försvarade sig manligt och väl.”

En stund senare hittades han, allvarligt skadad på marken. Han bars in och berättade om vad som hänt. Han dog på morgonen.

Vad var det egentligen som hände? Spåmannen förklarade vad han trodde: ”Inte vet jag, men jag gissar att dessa kvinnor inte har varit några andra än era fränders fylgjor (en sorts skyddsväsen). Jag tror att här blir religionsskifte, och snart kommer en bättre tro till landet. Jag antar att de av era diser som följde den gamla tron har vetat om att det blir trosskifte, och att ni fränder snart skulle frigöra sig från dem. Nu har de nog varit ovilliga att skilja sig från er utan någon skatt och den har de nu hämtat av er. Men de bättre diserna ville hjälpa Tidrande, fast de inte lyckades, så som det begav sig”.

Det finns mycket att säga om denna märkliga text, och mycket har också sagts om den. Men kan bland annat notera att fast författaren uppenbarligen är kristen, utgår han från att de förkristna väsendena existerar, och kan agera.

Men för min del finns det en annan märklig sak. Den är mina egna reaktioner när jag läser texten. Jag märkte redan första gången att mina känslomässiga sympatier helt låg hos de svartklädda diserna, inte hos Tidrande, inte hos de vitklädda, inte hos spåmannen. Min mycket spontana känsla var att det var rätt åt Tidrande, som övergav den gamla tron! Det var ju att svika andeväsen som tidigare dyrkats, självfallet måste de få någonting i gengäld…

Min reaktion är lite märklig. Jag har på annat håll påpekat att jag trots ganska starka nyhedniska sympatier faktiskt lutar åt att i just Skandinavien (i motsats till t.ex. i Nordamerika) var kristendomens införande i stort sett ett framsteg. Det hindrar mig inte att vid läsningen av berättelsen känslomässigt helt ställa mig på de svartklädda disernas sida.

Jag har kanske några förklaringar till varför, men ingen är helt övertygande.

Jag tycker för övrigt att det finns något på samma gång vackert, kusligt och ödesmättat i berättelsen, och jag läser gärna om den då och då.

/Citaten kommer från ”Isländska mytsagor”, översättning och kommentarer av Lars Lönnroth, Atlantis 1995. /

TILÄGG 3/12
Min känslomässiga reaktion är nog åtminstone delvis relaterad till könet på de inblandade. Om det hade varit en ung kristen kvinna som angripits av nio manliga övernaturliga hedniska ryttare hade jag med all säkerhet reagerat ganska så annorlunda.

Erik Rodenborg decembar 2009

Att vara totalt ensam i världen

Jag skrev i ett tidigare inlägg att jag inte blev rädd när lejonen åt upp vuxna familjemedlemmar i Ray Bradburys ”Den illustrerade mannen”. Men det fanns två noveller i den som faktiskt gjorde mig rädd. Dels ”Världens sista kväll”, men den tar jag en annan gång. Dels en berättelse jag inte minns vad den hette, om en mycket ensam rymdfarare.

Det var inte så att han var ensam på rymdstationen rent fysiskt. Men han hade börjat fråga sig om de andra i besättningen verkligen fanns när han inte såg dem. Då fanns det ju inga bevis på att de var där, och då började han tro att de kanske inte heller fanns.

Det slutade med att han begick självmord genom att slussa sig ut i rymden. Det är i alla fall så jag minns berättelsen.

Jag läste den våren 1968, i trettonårsåldern. Jag blev djupt deprimerad av den, och började fundera i liknande banor, men än radikalare. Inte nog med att människor kanske inte fanns när jag inte såg dem. De kanske inte fanns när jag såg dem, heller.

Tänk om den enda medvetna varelse som fanns var jag, och att allt annat bara fanns i en dröm, eller hallucination.

Det var en mycket otäck tanke, som skrämde mig i åtminstone en månad, troligen längre. Om jag tänkte att det var roligt att en klasskamrat var glad kom genast tanken ”men jag vet ju inte om han finns”. Den otäcka tanken blev än otäckare eftersom det inte finns någon möjlighet att motbevisa den. Jag försökte tänka ut olika sätt, men jag fann inga.

Nu gick jag ju, som jag skrivit om på annat ställe, i terapi hos Gösta Harding på Ericastiftelsen. Jag berättade om denna ångest och han såg lite imponerad ut. Han påstod att en mycket känd filosof, en viss biskop Berkeley, hade utvecklat liknande idéer. Jag skriver liknande, inte lika, eftersom jag antog att Berkeley förmodligen inte ansåg att den enda människa som fanns var jag, utan snarare han själv. Det var en viss skillnad.

Det var ju intressant att den store filosofen tänkt i mina banor, men egentligen var det ingen tröst. För, trots allt, hur skulle jag kunna veta att han överhuvudtaget någonsin existerat. Eller att Gösta Harding, som berättat om honom, existerade.

Det var inte den enda metafysiska ångest som plågade mig våren och sommaren 1968. Det fanns en hel del annat som jag inte tar upp nu.

Men hösten 1968 försvann det mesta sånt. Då kom jag upp i puberteten på allvar, blev bland annat aktiv i elevrådet, och slutade med att fundera allt för mycket på om omvärlden EGENTLIGEN existerade.

TILLÄGG
Var och en som har läst lite filosofi tycker nog att Hardings beskrivning av biskop Berkeleys åsikter var en aning karikatyrartad. Men det är en annan historia.

Erik Rodenborg

Varför reagerar jag inte på våldet i "Låt den rätte komma in"?

Någon kan undra varför jag inte reagerar på att barnvampyren Eli i ”Låt den rätte komma in” mördar människor. Det är sant, jag reagerar knappast alls känslomässigt negativt när Eli suger blodet ur vuxna, och de jämnåriga plågoandar som i slutscenen försöker mörda Oscar. Några som jag sett den med brukar reagera med att kalla Oscar medskyldig till att skydda en mördare, men jag brukar inte förstå varför de reagerar.

Förklaringen till det är att när jag ser filmen, och i något mindre grad när jag läser boken, regredierar jag nästan totalt. Jag ÄR mig själv som barn, och som barn såg jag i stort sett alla vuxna antingen som fiender eller förrädare. Det fanns några undantag, som till exempel rörelsehindrade människor i rullstol, som jag såg som så hjälplösa att jag inte placerade dem i någon av dessa otäcka kategorier, men dessa undantag var ytterst få.

Nu minns jag inte att jag som barn stötte på några berättelser om att barn dödade vuxna.

Det närmaste jag kom var i kanske 13-årsåldern, när jag var på ett bibliotek och just skulle låna Ray Bradburys novellsamling ”Den illustrerade mannen”. Bibliotekarien förklarade att den var ganska så otäck och berättade med viss fasa i rösten om en berättelse om barn som hade fått en leksak i form av vad som vekar vara ett jättelikt hologram med lejon och ökenscener till sitt lekrum. Hon beskrev sedan hur det visade sig att dessa hologramlejon blev verkliga…

”Dödade de barnen?” sa jag med andan i halsen. Det var ju riktigt otäckt, det skulle jag kanske inte stå ut med. ”Nej, de dödade föräldrarna” blev svaret. ”Men DÅ var det ju inte otäckt!” blev mitt lättade svar.

Någon kan invända att de plågoandar som Eli har ihjäl mot slutet förvisso är barn. Men där handlar det ju om att hon räddar Oscars liv, när de killar som plågat honom i åratal till sist försöker ha ihjäl honom. Som barn skulle jag absolut velat ha en Eli vid min sida i en sådan situation...

Om jag hade sett ”Låt den rätte komma in” som låt oss säga åttaåring hade jag inte blivit det minsta rädd eller illa berörd. Jag skulle ha älskat den.


Erik Rodenborg oktober 2009

Att låta den rätta komma in

Första gången jag fick reda på att den fanns en författare som hette John Ajvide Lindqvist som skrivit en roman med namnet ”Låt den rätte komma in” var när jag satt och läste ett utkast till en recension. Det var på Socialisten, och det var Peter Stolpes recension av just ”Låt den rätte komma in” (kan läsas i en av länkarna nedan).

Jag blev fascinerad och tänkte att den verkade värd att läsa.

Någon månad senare råkade jag få syn på den i Konsum vid T-centralen (som numera verkar ha stängt). Jag köpte den och läste ut den två nätter i rad.

När jag väl läst ut den hamnade jag nästan i ett chocktillstånd. Inte i en entydigt negativ mening, men det väckte upp känslor, minnen. Hopp, besvikelser, längtan.

När jag dagen efter såg filmen förstärktes reaktionen. Jag grät mycket i flera dagar.

Jag kan nu inte säga varför. Eller rättare – jag vet varför, i stort sett, man kan inte gå in på det.

Men den öppnade en väg till något som jag haft inom mig sedan barndomen.

Nedan har jag lagt in de blogginlägg jag skrev perioden efter att jag såg den. De är ganska förvirrande, men egentligen inte förvirrade.

E.R. oktober 2009
..............................................
27 januari 2009
Jag har just läst ut John Ajvide Lindqvists "Låt den rätte komma in". Det är inte möjligt att förklara mina känslor för den. Jag blev rörd, oerhört rörd. När jag läst ut den hade jag tårar i ögonen.

Den väcker starka känslor som jag som sagt inte kan förklara. Jag måste se filmen också, och hoppas den inte blir en besvikelse.

Slutet på boken var en lättnad, jag hade fruktat ett annat slut. Det var när jag såg hur det slutade som ögonen fylldes av tårar.

Jag kanske återkommer till den, nu är jag allt för tagen för att skriva mer.

28 januari 2009
Igår skrev jag att jag just läst ut boken “Låt den rätte komma in". Idag upptäckte jag till min glädje att filmen fortfarande går på några biografer.

Jag har egentligen inte råd att gå på bio men den här MÅSTE jag se. Så jag gick på föreställningen på Sergel 18.40.

Det finns en del som säger att medan boken är bra, är filmen så blodig att den fina psykologiska skildringen drunknar i hemskheter. Så var det inte riktigt för mig. Boken är förvisso bättre, men med den i bakhuvudet kunde jag bortse från ett antal grova våldscener och fokusera på den framväxande vänskapsrelationen mellan Eli och den mobbade Oscar.

Och, ja, jag blev väldigt gripen även av filmen. Jag hade nog tårar i ögonen mer än hälften av tiden, och i slutscenen kan man rentav säga att jag grät.

Jag vet i hög grad varför. Det har inte endast med filmens handling i sig att göra, det finns teman i filmen som griper in i mig och påminner om centrala händelser, drömmar och en djupt liggande längtan.

När jag hade sett filmen besökte jag Konsum på Centralen för att handla mjölk. I kassan stod den kvinna som hade sålt boken till mig för några dagar sedan. Hon hade då blivit helt entusiastisk och hållit en utläggning om att den var oerhört bra, och dessutom varnat mig för att jag inte skulle kunna sova. Nu sa jag till henne att jag nu både läst boken och sett filmen och att jag tyckte väldigt mycket om båda. Hon sa att även hon tyckte om filmen.

Det är inte ofta expediter entusiastiskt kommenterar kunders bokval. ”Låt den rätte komma in” tycks engagera många. Det gör mig glad, på något sätt.

TILLÄGG
Det är en sak vad filmen står för för mig, en annan sak vad den kan stå för för andra. Jag vill därför tillägga att människor som inte står ut med att se filmer som innehåller grova våldscener inte bör se den. Det finns kanske tre eller fyra ganska grova sådana scener i filmen.

7 februari 2009
Såg ”Låt den rätte komma in” en gång till igår.

Och jag håller nu på att läsa om boken, mer grundligt och långsamt denna gång, med penna i handen, och stryker under allt av intresse.

Jag är fortfarande lika tagen som jag blev efter att ha läst boken.

Förr eller senare kanske jag kan skriva något rationellt om den, men just nu, i denna sinnesstämning, är det kanske bäst att jag avstår.

20 mars 2009
Läste ut "Låt den rätte komma in" för andra gången igår /bör nog ha varit den tredje, anm. 30 oktober/. Hade tänkt recensera den, men vid närmare eftertanke låter jag bli. Dess betydelse för mig är så speciell, att det inte är meningsfullt att recensera den.

Jag tänker heller inte gå in på vad den egentligen står för hos mig. Jag nöjer mig med att säga att det är en av de mest betydelsefulla böcker jag har läst i hela mitt liv, kanske den mest betydelsefulla.

Jag vill gå ett steg längre än så. Jag tror faktiskt att oavsett hur länge jag lever kommer jag att i mitt inre dela upp mitt vuxna liv i före och efter jag läste "Låt den rätte komma in". Låter det vansinnigt? Det kanske det är, också.

Men det kan finnas en djup sanning i vansinne också...

Beatrice Aurore

/Dikt av Harriet Löwenhjelm (1887-1918). Senare tonsatt av Hjalmar Casserman./

Beatrice Aurore lade jag ut redan 2003 på Personligt på min webbsida. Det var ingen tillfällighet att jag blev så rörd av Beatrice Aurore redan i barndomen. Den tillhör de sånger, dikter och berättelser som väcker upp väldigt specifika minnen och känslor hos mig, och som väldgt lätt får mig, ja tvingar mig, att spontant börja gråta. I likhet med till exempel Ray Bradburys novell "Sjön", som jag kanske återkommer till någon gång.


I gamla stan, vid Kornhamnstorg,
i Hallbecks antikvariat
en gammal drömbok köpte jag
i folioformat.

Sen drömde jag förliden natt
om Beatrice-Aurore.
Det är en gammal käresta
väl död sen många år.

Hon stod mig när, hon tog min hand,
hon manade mig: Kom!
Med ens förstod jag, att hon var
den enda jag tyckt om.

Vi gingo i en lindallé
på gula, våta blad,
och tårar sköljde på min kind
och jag var ändå glad.

Vi gingo länge hand i hand
och talade som barn.
Så stodo vi med ens framför
en gammal väderkvarn.

Jag sade: Beatrice-Aurore,
säg vill du bliva min?
Ta fatt mig då! hon ropade
och slank i dörren in.

Och jag sprang in och letade
i alla dunkla vrår
och ropade, men ingenstans
fanns Beatrice-Aurore.

Jag vaknade vid att jag grät
och kände hjärtats sting,
och i min drömbok sökte jag,
men där stod ingenting.