Det är något visst med Shania Twain. Se henne gärna i detta live-ftamträdande där hon sjunger sin kanske mest kända låt, That don´t impress me much.
Jag har tidigare lagt ut musikvideon till den. Den såg jag som sagt ca 2000, och blev imponerad. Det är i och för sig ingen låt, och ingen video, för killar med dåligt självförtroende. Jag fick en gång höra tals om en tonårskille som blev upprörd när han såg den och surt avfärdade Shania - och kallade henne för "bitch".
Det år väl på sätt och vis psykologiskt förståeligt för en kille i den åldern, men jag tror alla fall inte att jag skulle reagerat så, även om jag hade sett den i tonåren...
Texten åskdliggjörs ju ännu mer så att säga grafiskt i musikvideon. I princip handlar det om att Shania träffar den ena mannen efter den andra - och avfärdar dem en efter en. Hon är inte ett dugg imponerad över män som ser ut som Brad Pitt (i musikvideon inte heller av de som liknar Elvis!), eller som är raketingenjörer, ("rocket scientists"), eller om de så har en riktigt fin bil.
Inte om de inte kan tillfredsställa henne kroppsligt....
Som sagt, inte något för killar och män med dåligt självförtroende. I musikvideon får man ju dessutom se hur hon avfärdar den ene efter den andre trots att hon vandrar omkring ensam i en torr öken...
I den live-version man kan se ovan, ser man hur publiken blir rent extatisk. Eller för att vara mer exakt - den kvinnliga delen av den. Männen ser inte direkt negativa ut, förstås, men de verkar inte leva sig in i sången på riktigt samma sätt.
De (unga) kvinnorna i publiken ser ofta inte endast helt överlyckliga ut - många verkar dessutom kunna texten utantill och sjunger entusiastiskt med, ord för ord.
Nej, som jag skrev förut - den här typen av låtar skulle inte kunna ha gjorts på sextio- eller tidigt sjuttiotal. Och då inte pga att den har en explicit sexuell undertext (sådant fanns även då, i alla fall hos manliga artister) utan för den reserverade hållningen till de män hon sjunger om.
På sextiotalet var i stort sett den enda anklagelse mot män som kunde föras fram av kvinnliga artister att de hade varit ... otrogna. Detta tema varierades sedan på ett ganska tröttsamt sätt i sång efter sång.
Men det innebär ju att beskriva en situation där de kvinnliga klagomålen mot män inskränker sig till att de svikit kvinnans önskan att få vara med dem - eller i alla fall att få vara med dem utan konkurrenter.
Man Shania Twain väljer och vrakar - och hennes främsta intresse är här inte troheten, utan något helt annat.
En förändring i tidsandan, förvisso.
Monday, June 25, 2018
Tuesday, June 12, 2018
Silent Hill återbesökt
/Från min huvudblogg 11 juni 2018./
Nu har jag till sist sett om Silent Hill.* Jag vill i och för sig inte rekommendera den till någon.
Men den är intressant på en del sätt. Och det faktum att jag trängde bort så mycket av dess handling är också intressant.
För, ja, det handlar precis om det. Filmen är inget man glömmer för att den är tråkig, eller inte berör en.
Däremot är den otäck. Inte på ett meningsfullt, utan på ett meningslöst och äckligt sätt. För att nu uttrycka det lite försiktigt.
Men även dess meningslöshet är intressant. Den har hela tiden uppslag - inklusive den inledande idén - som skulle kunna utvecklas till något riktigt intressant. Men som ersätts med rena blaha-handllingar. Blaha alltså - men definitivt otäckt blaha. Till och med slutet är otäckt.
Men strax under ytan går det lätt att tänka sig att det ändå handlar om en kuslig verklighet. Fast förvrängd, censurerad, mystifierad.
Den har för mig en rad triggande element. Vilka förklarar bortträngningen. En del av handlingen återkallades i minnet när jag såg den. Speciellt det spöklikt otäcka slutet. Jag minns nu när jag såg det första gången. Och förstår nu också varför jag glömde bort just detta. Eller för att alltså återigen kalla en katt för en katt - trängde bort det.
Jag har alltså plågat mig igenom en otäck och äcklig film nu i natt. Varför? För att jag ville komma ihåg hur den slutar, vad i den jag har trängt bort, och förstå varför jag gjorde det.
Nej, se den inte. I alla fall inte för dess egen skull. Det är den inte värd.
Men otäcka filmer säger ändå ofta en del om otäcka verkligheter utanför dem. Det gör - indirekt - den här också. Även om den är otäck på ett blaha-äckel- sätt. Vilket ju på sätt och vis även en stor del av verkligheten är.
Om man nu tänker efter.
--------------------------------------------------
*Som alltså inte bör ses på fullskärmsläge på Safari, då verkar bilden bli väldigt konstig.
Nu har jag till sist sett om Silent Hill.* Jag vill i och för sig inte rekommendera den till någon.
Men den är intressant på en del sätt. Och det faktum att jag trängde bort så mycket av dess handling är också intressant.
För, ja, det handlar precis om det. Filmen är inget man glömmer för att den är tråkig, eller inte berör en.
Däremot är den otäck. Inte på ett meningsfullt, utan på ett meningslöst och äckligt sätt. För att nu uttrycka det lite försiktigt.
Men även dess meningslöshet är intressant. Den har hela tiden uppslag - inklusive den inledande idén - som skulle kunna utvecklas till något riktigt intressant. Men som ersätts med rena blaha-handllingar. Blaha alltså - men definitivt otäckt blaha. Till och med slutet är otäckt.
Men strax under ytan går det lätt att tänka sig att det ändå handlar om en kuslig verklighet. Fast förvrängd, censurerad, mystifierad.
Den har för mig en rad triggande element. Vilka förklarar bortträngningen. En del av handlingen återkallades i minnet när jag såg den. Speciellt det spöklikt otäcka slutet. Jag minns nu när jag såg det första gången. Och förstår nu också varför jag glömde bort just detta. Eller för att alltså återigen kalla en katt för en katt - trängde bort det.
Jag har alltså plågat mig igenom en otäck och äcklig film nu i natt. Varför? För att jag ville komma ihåg hur den slutar, vad i den jag har trängt bort, och förstå varför jag gjorde det.
Nej, se den inte. I alla fall inte för dess egen skull. Det är den inte värd.
Men otäcka filmer säger ändå ofta en del om otäcka verkligheter utanför dem. Det gör - indirekt - den här också. Även om den är otäck på ett blaha-äckel- sätt. Vilket ju på sätt och vis även en stor del av verkligheten är.
Om man nu tänker efter.
--------------------------------------------------
*Som alltså inte bör ses på fullskärmsläge på Safari, då verkar bilden bli väldigt konstig.
Silent Hill
/Från min huvudblogg 9 juni 2018./
I morse vaknade jag med en konstig mening i huvudet. Den löd "This is the REAL story of Benny Hill".
Det fanns vid uppvaknandet en kuslig känsla omkring denna mening, och efter ett tag började jag associera den till en ganska otäck film jag såg för ett antal år sedan. Som jag fick för mig hade ett liknande namn.
Men då jag googlade på "Benny Hill" kom jag bara till länkar till en amerikansk komiker, som jag inte tror mig ha hört talas om,
Så jag började googla på sökord, som "hill", "horror" och "movie".
Och då hittade jag vad jag letade efter.
Det var en film som hette "Silent Hill", som kom 2006. Den handlade om en flicka som länge hade haft upprepade mardrömmar om en stad som hette just "Silent Hill"- som hon verkade ha minnen från.
Till sist tar hennes mamma reda på var staden verkar ligga. Hon åker dit med sin dotter, för att få henne att minmas, och få någon sorts svar.
När hon kommer dit ser det ut som om bilen är nära på på att köra på ett barn, och får en sladd. När mamman hämtat sig från olyckan är dottern försvunnen.
Hon börjar leta efter henne, och kommer in i staden. Som först ser helt öde ut.
Det visar sig att den en gång drabbats av en katastrof, och att den sedan har övergivits. Och ser ut som en spökstad. Men riktigt så är det inte...
Jag har sett filmen två gånger. Eller rättare sagt kanske en och en kvarts gång. Första gången blev jag avbruten och såg inte klart den. Den hade en otäck stämning, som gick in i mig.
När jag såg den den andra gången minns jag resten av filmen som lite av en besvikelse. Det intressanta uppslaget fuskades bort, och det började mer likna en "vanlig" monsterfilm. Men kuslig var den likväl.
Men jag minst den bara vagt.
Det finns en trailer till den på YouTube, här .
Och konstigt nog - med tanke på att den är så pass ny - finns filmen i sin helhet tydligen också på YouTube - här.*
Jag får nog ta och se om den. Jag minns inte ens hur det kunde komma sig att flickan hade minnen av staden. Var hon adopterad? Hade hon en gång bott där? Eller var minnena av det mer översinnliga slaget?
Det få jag kanske svar på när jag har sett om den.
-----------------------------------------------------------
* Men om man ser YouTube-filmen i helskärmsläge på Safari splittras bilden i två och det blir mycket svårt att följa den. Det verkar dock inte gälla Firefox. Mystiskt. Jag har aldrig varit med om något liknande förut. Om man klickar bort helskärmsläget kan man dock se den normalt också på Safari.
I morse vaknade jag med en konstig mening i huvudet. Den löd "This is the REAL story of Benny Hill".
Det fanns vid uppvaknandet en kuslig känsla omkring denna mening, och efter ett tag började jag associera den till en ganska otäck film jag såg för ett antal år sedan. Som jag fick för mig hade ett liknande namn.
Men då jag googlade på "Benny Hill" kom jag bara till länkar till en amerikansk komiker, som jag inte tror mig ha hört talas om,
Så jag började googla på sökord, som "hill", "horror" och "movie".
Och då hittade jag vad jag letade efter.
Det var en film som hette "Silent Hill", som kom 2006. Den handlade om en flicka som länge hade haft upprepade mardrömmar om en stad som hette just "Silent Hill"- som hon verkade ha minnen från.
Till sist tar hennes mamma reda på var staden verkar ligga. Hon åker dit med sin dotter, för att få henne att minmas, och få någon sorts svar.
När hon kommer dit ser det ut som om bilen är nära på på att köra på ett barn, och får en sladd. När mamman hämtat sig från olyckan är dottern försvunnen.
Hon börjar leta efter henne, och kommer in i staden. Som först ser helt öde ut.
Det visar sig att den en gång drabbats av en katastrof, och att den sedan har övergivits. Och ser ut som en spökstad. Men riktigt så är det inte...
Jag har sett filmen två gånger. Eller rättare sagt kanske en och en kvarts gång. Första gången blev jag avbruten och såg inte klart den. Den hade en otäck stämning, som gick in i mig.
När jag såg den den andra gången minns jag resten av filmen som lite av en besvikelse. Det intressanta uppslaget fuskades bort, och det började mer likna en "vanlig" monsterfilm. Men kuslig var den likväl.
Men jag minst den bara vagt.
Det finns en trailer till den på YouTube, här .
Och konstigt nog - med tanke på att den är så pass ny - finns filmen i sin helhet tydligen också på YouTube - här.*
Jag får nog ta och se om den. Jag minns inte ens hur det kunde komma sig att flickan hade minnen av staden. Var hon adopterad? Hade hon en gång bott där? Eller var minnena av det mer översinnliga slaget?
Det få jag kanske svar på när jag har sett om den.
-----------------------------------------------------------
* Men om man ser YouTube-filmen i helskärmsläge på Safari splittras bilden i två och det blir mycket svårt att följa den. Det verkar dock inte gälla Firefox. Mystiskt. Jag har aldrig varit med om något liknande förut. Om man klickar bort helskärmsläget kan man dock se den normalt också på Safari.
Saturday, June 9, 2018
Vampyr-ASMR...och ett besök i helvetet
Det finns ASMR av alla möjliga sorter. Bland annat har någon som kallar sig Neko producerat en serie av videos där hon framträder som vampyr.
Lite fascinerande. På sitt sätt.
Hittills har hon producerat fyra, med en gradvis utvecklad handling. Den första är denna.
Förmågan att skapa en pseudopersonlig kontakt har här använts på ett sätt som påminner om Liliums mest extrema videor, men har väl kanske gått ett litet steg längre än dessa.
Så om någon till äventyrs vill få känslan av att hen har fångats av en vampyr kan ju hen titta på den.
Den som går vidare får stöta på hela två vampyrer, båda spelade av Neko. Den första heter Luna, och är riktigt uthärdlig. Den andra heter Rose, och är inte riktigt lika uthärdlig.
Men Neko går på sätt och vis ännu längre i denna video, där tittaren kan föreställa sig att hen kommit till helvetet efter sin död. Med Lilith, spelad av Neko, som sin övervakare.
Men här löser det sig faktiskt mot slutet.... Man får intrycket att även Neko har vissa gränser för vad hon vill utsätta tittaren för. ;-)
Lite fascinerande. På sitt sätt.
Hittills har hon producerat fyra, med en gradvis utvecklad handling. Den första är denna.
Förmågan att skapa en pseudopersonlig kontakt har här använts på ett sätt som påminner om Liliums mest extrema videor, men har väl kanske gått ett litet steg längre än dessa.
Så om någon till äventyrs vill få känslan av att hen har fångats av en vampyr kan ju hen titta på den.
Den som går vidare får stöta på hela två vampyrer, båda spelade av Neko. Den första heter Luna, och är riktigt uthärdlig. Den andra heter Rose, och är inte riktigt lika uthärdlig.
Men Neko går på sätt och vis ännu längre i denna video, där tittaren kan föreställa sig att hen kommit till helvetet efter sin död. Med Lilith, spelad av Neko, som sin övervakare.
Men här löser det sig faktiskt mot slutet.... Man får intrycket att även Neko har vissa gränser för vad hon vill utsätta tittaren för. ;-)
Regnmagi
Hur ska man häva den här värme-och torrperioden?
Extrema och osäkra förhållanden uppmuntrar till magiskt tänkande. Det fastslog antropologen Bronislav Malinovski redan i början av 1900-talet.
Det gäller kanske mig med. Så om jag lägger ut en massa låtar som handlar om regn kanske jag kan tro att vädergudarna kan påverkas. Vem vet.
Jag börjar med att på nytt (!) länka till Tages helt underbara låt "Every raindrop means a lot" från 1967. Det är nog den av de låtar jag lägger ut här som jag gillar bäst. Den är också den som ser ut att ha en verkligt positiv bild av regnet....
Nästa är Beatleslåten 'Rain" . Den kom 1966, och har ett uppmärksammat baklängesparti mot slutet.
Vi fortätter med Dionne Warwick - "Raindrop keeps falling on my head" från 1970.
Creedence Clearwater Revival ;gjorde ju "Have you ever seen the rain" 1970. Jag föredrar den framför deras "Who stops the rain?" vars titel möjligen kan skicka helt fel signaler till vädergudarna... Och jag väljer att länka till den i Joan Jetts version (men inte samma video som när jag la ut den sist) här.
Rank Strangers "Early morning rain" från 1969 är väl också ganska självklar.
Vi slutar den här gången med Anna-Lena Lögfrens "Regniga natt" från 1962.
Vi får se om det räcker. Annars finns det säkert en uppsjö av låtar som handlar om regn. De jag lagt ut här kom ju under 60- och tidigt 70-tal. * Jag har mindre grepp om senare års popuärmuskik, men jag tar gärna emot tips. :-)
________________________________
*Joan Jetts Creedencetolkning kom i och för sig senare, men originalet var ju som sagt från 1970.
Extrema och osäkra förhållanden uppmuntrar till magiskt tänkande. Det fastslog antropologen Bronislav Malinovski redan i början av 1900-talet.
Det gäller kanske mig med. Så om jag lägger ut en massa låtar som handlar om regn kanske jag kan tro att vädergudarna kan påverkas. Vem vet.
Jag börjar med att på nytt (!) länka till Tages helt underbara låt "Every raindrop means a lot" från 1967. Det är nog den av de låtar jag lägger ut här som jag gillar bäst. Den är också den som ser ut att ha en verkligt positiv bild av regnet....
Nästa är Beatleslåten 'Rain" . Den kom 1966, och har ett uppmärksammat baklängesparti mot slutet.
Vi fortätter med Dionne Warwick - "Raindrop keeps falling on my head" från 1970.
Creedence Clearwater Revival ;gjorde ju "Have you ever seen the rain" 1970. Jag föredrar den framför deras "Who stops the rain?" vars titel möjligen kan skicka helt fel signaler till vädergudarna... Och jag väljer att länka till den i Joan Jetts version (men inte samma video som när jag la ut den sist) här.
Rank Strangers "Early morning rain" från 1969 är väl också ganska självklar.
Vi slutar den här gången med Anna-Lena Lögfrens "Regniga natt" från 1962.
Vi får se om det räcker. Annars finns det säkert en uppsjö av låtar som handlar om regn. De jag lagt ut här kom ju under 60- och tidigt 70-tal. * Jag har mindre grepp om senare års popuärmuskik, men jag tar gärna emot tips. :-)
________________________________
*Joan Jetts Creedencetolkning kom i och för sig senare, men originalet var ju som sagt från 1970.
Sunday, June 3, 2018
Artister för och emot astrologi
"Aquarius/ Let the sunshine in" med Fifth Dimension var nia på Kvällstoppen idag för 49 år sedan, dvs den 3 juni 1969. Den kan ses och höras här. Jag hade förmodligen aldrig hört talas om Vattumannens tidsålder innan den låten kom...
Jag blev mycket förbryllad. Jag gillade låten som sådan, men kunde inte bli klok på vad denna mystiska tidsålder egentligen var för något.
Lite senare samma år kom Diana Ross and the Supremes låt No matter what sign you are. Om man lyssnar på texten, inklusive dess inledande rader, är det ganska uppenbart att den åtminstone i viss mån nog måste ses som någon sorts svar på Aquarius...
Musikaliska "polemiker" kan faktiskt vara lite kul.
PS. Antydde tidigare i inlägget om Shania Twain att Supremes var tama. Men mot slutet producerade de faktiskt en del låtar, som jag tycker ändå hade en viss udd. Dit hör bland annat "Reflections", "Love Child" och just "No matter what sign you are"...
Jag blev mycket förbryllad. Jag gillade låten som sådan, men kunde inte bli klok på vad denna mystiska tidsålder egentligen var för något.
Lite senare samma år kom Diana Ross and the Supremes låt No matter what sign you are. Om man lyssnar på texten, inklusive dess inledande rader, är det ganska uppenbart att den åtminstone i viss mån nog måste ses som någon sorts svar på Aquarius...
Musikaliska "polemiker" kan faktiskt vara lite kul.
PS. Antydde tidigare i inlägget om Shania Twain att Supremes var tama. Men mot slutet producerade de faktiskt en del låtar, som jag tycker ändå hade en viss udd. Dit hör bland annat "Reflections", "Love Child" och just "No matter what sign you are"...
Mitt tonårsjag - och Shania Twain
Av någon anledning råkade jag hitta denna musikvideo på YouTube. Det var en så vitt jag fattar officiell video till Shania Twains "I'm Gonna Getcha Good". En låt som jag tidigare aldrig hört.
På något sätt vaknade då mitt tonårsjag, eller mer exakt den jag var mellan kanske 12 och 16 år, upp. Och beklagade djupt att något sådant inte fanns då.
Då var nästan alla kvinnliga popartister ganska så tama. Vare sig de hette Supremes eller något annat. Om jag då hade fått uppleva en sådan intensitet från en kvinnlig artist som i ovanstående musiivideo hade jag blivit helt extatisk. Garanterat.
Jag kunde nog inte ens tänka mig att något sådant skulle kunna finnas.
Annars stötte jag först på Shania Twain någon gång omkring år 2000, om jag minns rätt.
När jag hörde och såg hennes musikvideo till That Don't Impress Me Much på MTV och/eller ZTV.
Den fascinerade mig under något år, men sedan tänkte jag väl inte mer på henne . Men så fick jag för några dar sedan alltså syn på musikvideon till "I'm Gonna Getcha Good". Och uppfattade den väl närmast som hypnotisk...
Samma låt framför hon förresten live, här. Även den videon skulle nog starkt ha berört mig 1967-71. En sådan närmast extatiskt superentusiastisk publik skulle nog på den tiden ha varit förbehållen vissa manliga artister.
Något verkligt dramatiskt HAR hänt vad gäller psykologiska förändringar av "könsroller" sedan dess - om inte annat så inom populärmusiken.
På något sätt vaknade då mitt tonårsjag, eller mer exakt den jag var mellan kanske 12 och 16 år, upp. Och beklagade djupt att något sådant inte fanns då.
Då var nästan alla kvinnliga popartister ganska så tama. Vare sig de hette Supremes eller något annat. Om jag då hade fått uppleva en sådan intensitet från en kvinnlig artist som i ovanstående musiivideo hade jag blivit helt extatisk. Garanterat.
Jag kunde nog inte ens tänka mig att något sådant skulle kunna finnas.
Annars stötte jag först på Shania Twain någon gång omkring år 2000, om jag minns rätt.
När jag hörde och såg hennes musikvideo till That Don't Impress Me Much på MTV och/eller ZTV.
Den fascinerade mig under något år, men sedan tänkte jag väl inte mer på henne . Men så fick jag för några dar sedan alltså syn på musikvideon till "I'm Gonna Getcha Good". Och uppfattade den väl närmast som hypnotisk...
Samma låt framför hon förresten live, här. Även den videon skulle nog starkt ha berört mig 1967-71. En sådan närmast extatiskt superentusiastisk publik skulle nog på den tiden ha varit förbehållen vissa manliga artister.
Något verkligt dramatiskt HAR hänt vad gäller psykologiska förändringar av "könsroller" sedan dess - om inte annat så inom populärmusiken.
Subscribe to:
Posts (Atom)