Monday, July 17, 2017

En musikvideo på Clock

Just detta datum 1983, alltså söndagen den 17 juli 1983 - skulle jag träffa några vänner som bodde åt Haningehållet. Men innan jag åkte dit var jag och åt på den statliga hamburgerrestaurangen (ja, sånt fanns på den tiden!) Clock, vid Fridhemsplan. Den hade en video som stod på hela tiden, och när jag satt där visades en musikvideo jag aldrig sett, med en sång jag aldrig hade hört.

Jag blev alldeles fascinerad. För att uttrycka det försiktigt. Rättare sagt jag blev alldeles lyrisk. Det fanns - tyckte jag - något nästan övernaturligt trolskt och vemodigt och vackert i den.

Så efter att jag hade träffat vännerna och det blivit kväll åkte jag tillbaka, och innan jag åkte hem tog jag vägen förbi Fridhemsplan, handlade kaffe på Clock - och väntade tills just denna musikvideo spelades igen.

När jag sedan kom hem ringde jag en vänninna, som jag känt sedan vi träffades på Jakobsbergs Folkhögskola två och ett halvt år tidigare, och övertalade henne att nästa kväll följa med mig för att se denna, som jag entusiastiskt uttryckte det, fantastiska video.

Inte nog med det. Några dagar senare åkte jag för att besöka några vänner på Åland, en vecka. När jag väl kom tillbaks från Åland en vecka senare efter en färjeresa  - var det kväll, och innan jag åkte hem åkte jag till på nytt till Clock och satt där och drack kaffe i väntan på just denna musikvideo.

Så intryck på mig måste den ha gjort....

Vad den hette? Moonlight Shadow och den sjöngs av Maggie Reilly (och var skriven av Mike Oldfield ).

Just denna video kan ses - och höras - här.

Sunday, July 9, 2017

Sunday, July 2, 2017

Captain of Your Ship

Sommaren 1968 var som popsommar ovanligt tråkig. I alla fall för den som följde topplistorna. Tio i Topp hade just övergått till telefonjury, och resultatet verkade bli stiltje - få förändringar och låtar som ofta hade svensktoppskaraktär. Nu var det inte popentusiaterna som röstade utan en statistiskt utvald jury. Och smöriga sånger som "Things" och "Honey" verkade dominera både Tio i Topp och Kvällstoppen.  

Men det fanns några undantag. Ett av dessa låg som nr 16 på Kvällstoppen idag för 49 år sedan (2 juli 1968).

Det var denna sång med Reparata and the Delrons. Ett av de få andningshålen  i en annars kvävande popsommar.

Stiltjen varade hela juni och juli. Men i augusti började det hända något, och på hösten började det se lite mer ut som mer vanliga poplistor igen. Det gick inte att förstå varför, men det kändes som en lättnad.

/Mina subjektiva bedömningar förstås, andra kan ju definitivt ha uppfattat det på ett helt annat sätt!/

Saturday, July 1, 2017

Carrie Anne

Det finns låtar som går in i en direkt. En sådan var Hollies Carrie Anne, som gick upp på Tio i Topp idag den första juli för exakt 50 år sedan,

Jag blev helt entusiastisk. Och det blev tydligen också Tio i Topp-publiken på de tre orter där man röstade.  För den gick som nykomling direkt till första plats.

Jag fick ett nytt favoritband den dagen.

Det går att lyssna på den här.

Friday, June 23, 2017

Alla träd har samma rot

Några av sångerna på Stenblommas LP Alla träd har samma rot, och två andra av deras sånger, kan höras här.

Jag hörde Stenblomma live 1973 och fick då en sorts innerligt positiv upplevelse av dem. Jag tror det var på någon form av offentligt politiskt möte. Stenblomma fick uppträda någon gång i mitten av det.

De sjöng kanske tre sånger. En som jag vet var med bland dem var Kungen, som gjorde ett stort intryck på mig,

Jag vet inte varför, men de gick rakt in i mig, Möjligen blev jag dessutom smått förälskad i den kvinnliga sångaren...

Det var inget jag gick omkring och pratade om. Ingen som jag pratat med som kände mig då minns att jag sa att jag tyckte om Stenblomma.

Den person som satt bredvid mig på mötet var med i Förbundet Kommunist, Han bara fnös åt dem. Han tyckte det var fnoskig naturmystik, eller så.

Jag närmast viskade fram att jag tyckte de var fina. Han svarade inte.

Det var som något ömtåligt fint att känna att man gillade dem. Det var så att säga - privat på något sätt.

Därför är jag glad att finna åtta av deras sånger samlade. En del av dessa finns på YouTube, men ljudkvaliteten är bättre här.

Lyssna gärna. Oavsett vad ni tycker själv, kvarstår det faktum att det för mig en gång var en mycket stor upplevelse att lyssna på dem.

Wednesday, June 7, 2017

Fria Proteatern

Har just sett SVT:s dokumentär om Fria Proteatern.

Första hälften satt jag helt fängslad och fascinerad, andra hälften undrade jag mest när den skulle ta slut. Jag tycker att Fria Proteatern/ NJA-gruppen var mycket mer intressanta när de var politiska; när andra hälften av programmet beskrev deras senare öden som en "vanlig" teatergrupp, förlorade jag faktiskt det mesta av intresset.

Det avspeglar kanske ett bristande teaterintresse. Men framförallt avspeglar det en saknad av det politiska klimat som rådde under sent sextiotal och under sjuttiotalet.

I programmet beskrivs efterhand den första perioden som mer eller mindre plakatmässig, och den andra som mer konstnärligt intressant.  Må så vara, om man helt och hållet tänker ska vi kalla det renodlat "konstnärligt". Men det har jag aldrig förmått mig att göra.

Under den första perioden var Fria Proteatern (och dess föregångare NJA-gruppen) en teatergrupp som ställde frågor som var livsviktiga för många människor,  och för samhället. Det gjorde den väldigt speciell i teatervärlden.

Från och med 80-talet blev den en mer "vanlig" teatergrupp, måhända bättre än en del andra, och måhända sämre än somliga. Vad vet jag,

Men det som gjorde den så speciell var borta för alltid. Och detta samtidigt som vänstervågen försvann och samhället gick åt höger.

På sätt och vis blev jag nästan ledsen mot slutet av programmet.

PS. Fast jag medger att deras Vysotskijtolkning har något visst....

Thursday, June 1, 2017

Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band

(Med anledning av femtioårsdagen uppflyttad från den 27 december 2011./

Den 27 december 1967 lyssnade jag första gången på hela Beatles LP "Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band". Jag skulle fylla 13 om några dagar.

Jag hade önskat den till julklapp och fått den. Men eftersom vi inte hade en stereogrammofon och skivan var köpt i stereo var jag tvungen att byta den. Så onsdagen den 27 gick jag till affären och bytte stereoskivan mot en monoskiva.

Det var sedan en oerhörd upplevelse att lyssna igenom den. Jag hade nog aldrig hört något liknande. Eller läst, för på baksidan fanns alla texter.

Jag hade dessutom en modell utifrån vilken jag kunde tolka texterna. Det var Håkan Sandblads och Arne Ruths artikel "Den påtända generationen" från DN den 6 augusti 1967. Nu var det visserligen så att jag inte trodde på, eller inte ville tro på, deras teori om att skivan handlade om LSD "från omslaget till innerspåret". Men det spelade egentligen ingen roll, deras utförliga analys av skivan, låt för låt, påverkade mig i alla fall.

Framförallt därför att under deras LSD-teori låg ett annat tema. LSD och droger var i Sandblad/Ruths tolkning kopplad till en form av samhällskritik. Enligt dem var skivan i princip uppdelad i två delar. Dels beskrivningen av den kärlekslösa och kälkborgerliga västerländska kulturen som var dömd till undergång. Den skildrades i karikatyrartad form i låtar som "When I´m 64", "Lovely Rita" och "Good, Morning, Good Morning".

Detta var den gamla fyrkantiga världen, som sagt dömd till undergång. Lösningen enligt Beatles, om man fick tro Sandblad/Ruht, var kärlek - och droger. I "Lucy in the Sky with Diamonds" introducerades den lösningen, som redan antytts i "With a Little Help from my Friends" textrad "I get high with a little help from my friends".

Efter Lucy in the Sky kom två exemplifieringar om hur allt skulle gå bättre med droger och kärlek - i "Getting Better" och "Fixing a Hole". LSD-kultens karaktär av ungdomsrevolt avspeglades bra i nästa låt "She´s Leaving Home". Och "Being for the Benefit of mr Kite" överflödade av psykedeliskt bildspråk - "high as a kite" var till exempel en vanlig term för att vara påtänd.

Det mystiska kärleksbuskapet fanns ju representerat i "Within you without you". Sedan kom alltså tre låtar om den döende prepsykedeliska världens bisarra töntighet åtföljt av en repris av titellåten. Och så kommer då "A Day in the Life". Att den handlade om droger trodde ju många - huvudpersonen som går upp i det övre däcket av bussen - och sedan orden: "had a smoke ... and I went into a dream" - en rad som åtföljs av drömlika änglakörer.

Men enligt Sandblad/Ruth är det också en undergångsvision. Bilolyckan i låtens början symboliserade den västerländska kulturens undergång. Mannen som dör är känd och uppsatt - han kanske rent av kom från "the house of lords".... En lämplig symbol för den trista, kärlekslösa prepsykedeliska eran....

Och så slutet - drömlika änglakörer, och som sista mening "I´d love to turn you on" (jag skulle vilja tända på dig...) - följt av en kakafoni. Och detta, lärde Sandblad/Ruth oss, var skivans yttersta budskap.

Men inte det sista. Ty enligt dessa författare kan man dessutom i innerspåret höra orden "Can you see any other way?". Vilket alltså är kopplat till "A Day in the Life":s uppmaning att tända på....

Nåväl, jag tyckte inte att innerspåret alls lät som "Can you see any other way?". Snarare som  "I never could see any other". Eller nåt.

Mer allmänt hade jag definitivt bestämt mig för att inte tro på LSD-teorin. Men det underliggande temat hos Sandblad/Ruth hade mig ändå i ett fast grepp. För det gick ändå på något sätt att ta upp dikotomin mellan det gamla, töntiga, kälkborgerliga, kärlekslösa tänkandet och det nya, hippieinspirerade dito, fyllt av idéer om kärlek och gemenskap. Jag tror helt enkelt att jag abstraherade bort LSD från ekvationen så att säga - och behöll resten.

Så Sandblad/Ruths analys kom att ge mig de glasögon med vars hjälp jag stukturerade min upplevelse av Sgt. Pepper-LP:n. Och jag tror att jag upplever den på det sättet än idag.

Den enda skillnaden är att jag väl numera får en del MEDVETNA gudinneassociationer av texten till "Lucy in the Sky with Diamonds", som jag inte fick då.

Men fortfarande är det alltså en stor upplevelse att lyssna på Sgt. Pepper.

Sista låten på Sgt. Pepper

Idag är det 50 år sedan Beatles LP Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band kom ut.

Lyssna gärna på den gåtfulla avslutningslåten A Day in the Life, här med med en ganska så fascinerande bakgrundsvideo.

Fast det är ju synd att de inte tog med den likaså gåtfulla innerspårsramsan...

A Day in the Life förbjöds förresten av BBC. Anledningen till att BBC inte ville spela den var att de ansåg att den på något sätt skulle kunna handla om droger. Ett inte helt och hållet orimligt antagande.

Men den har ju många bottnar. Och är väl värd att lyssna på.

Tuesday, May 30, 2017

Fördelen med att få låna anonymt

Jag har ju tidigare skrivit om hur besviken jag blev när jag första gången läste Leopold von Sacher-Masochs bok Venus i päls. Jag hade alltsedan 13-14-årsåldern trott att (den eventuella) sensmoralen i denna bok var att män bör underkasta sig kvinnor. Men det visade sig till min stora besvikelse att i den mån det fanns någon sensmoral i den var den av helt motsatt karaktär...

Nu kan någon som läst det inlägg jag skrev då förstås undra sig hur det kan komma sig att det dröjde ända fram till 2011 tills jag slutligen vågade låna boken ifråga på bibliotek.

Jo, det var så här. Jag hade tänkt låna den ett otal gånger. Men aldrig förmått mig till att göra det. För varje gång jag tänkte göra det blev nästa tanke "vad ska biblotekarien tro om mig"? Jag menar, här ska jag gå fram till lånedisken och låna en bok med en sådan titel... Kommer hen att titta snett på mig, och undra vem i allsina dar jag var som ville läsa något sådant?

Det var ju förstås lite absurt att bekymra sig om det. Jag kunde ju om inte annat vara en litteraturvetare, eller vad som helst. Och jag hade förvisso lånat böcker med mycket mer "suspekta" titlar, exempelvis när jag skrev om satanism. Så varför oroa sig?

Men det gjorde jag. Varje gång kom jag i sista sekunden på att, nej, jag vågar inte.

Men en dag 2011 när jag plötsligt råkade få syn på boken i en bibliotekshylla hade något hänt, rent tekniskt. Nu kunde man ju låna i låneautomater. Det fanns ingen anledning att alls börja fantisera om att någon misstänksam bibliotekarie skulle undra över mina privata motiv..

försvann motståndet. Jag lånade, jag läste, och jag blev alltså så besviken att jag fick tårar i ögonen.

Men det var ju ändå bra att anonymiteten till sist hjälpte mig att äntligen våga låna en bok som jag hade velat läsa sedan 1969...
_______________________________
Se också "Masochism", eller nåt.

Tuesday, May 23, 2017

Roger Moore, Simon Templar och Loch Ness-odjuret

Roger Moore är död.

Somliga tänker James Bond när de hör hans namn, men jag tänker Helgonet/Simon Templar. Det var något av de första jag tittade på TV på som barn, efter att jag äntligen fick vara uppe senare på lördagarna,

Jag köpte några samlings-DVD med Helgonet för några år sedan. Man kan förstås reagera på den inte speciellt roliga politiska agenda som ligger under en hel del av avsnitten, men jag tycker än idag att de har nån sorts charm.

Men det finns bara ett avsnitt som jag har mints handlingen ända sedan barndomen.

Det handlade om att Helgonet besökte Loch Ness. Där började det hända kusliga saker och folk hade blivit attackerade av vad man trodde var Loch Ness-odjuret. Och någon hade dödats. Det visade sig mot slutet att den som låg bakom var hustrun i den familj som Helgonet bodde hos. Och hennes syfte var egentligen att döda sin man, som struntade i henne och ägnade all tid åt att skriva på en biografi över en död hertig.

Hon hade med hjälp av attiraljer, falska fotavtryck och annat fått det att se ut som om det var Loch Ness-odjuret som gjorde saker.

När hon avslöjades flydde hon ut över Loch Ness-sjön med en liten båt. Man får se hur det plötsligt bubblar i vattnet och båten kränger och hon faller i.

I slutscenen konstateras att hon var död, och någon säger att kroppen var helt söndertrasad. Och att kroppen måste ha dragits in i färjans propeller.

Då ser Simon Templar mycket allvarlig ut och säger: "Det är bara det att pga dimman igår gick det inte någon färja. Den var inställd." Sedan slutar avsnittet.

Det intryck man ska få var förstås att hon mördade och försökte få det att se ut som om det var Loch Ness-odjuret -men i slutändan angrips hon av det riktiga odjuret.

Och intryck tog jag. Så mycket att när jag såg om avsittet för några år sedan insåg jag att jag tydligen memorerat nästan allt. Jag kände igen nästan varje detalj. Medan jag inte mindes en enda detalj av något annat Helgonet-avsnitt jag såg.

PS. Upptäcker att avsnittet finns på YouTube, men bättre versioner har jag sett. Inte nog med att ljudet är uselt, TV-bilden har blivit en liten ruta, omgiven av en outgrundlig blå bakgrund.

Början till slutet

Något helt annat från 1967.

Denna sång av Hootenanny Singers låg på både Svensk- och Kvällstoppen hösten detta år.

Jag minns den mycket väl, det var en av de kanske två Svensktoppssånger som jag gillade denna höst. Den andra var Sven-Ingvars "Önskebrunnen".

Jag var inte så där värst förtjust i Svensktoppen, men då och då kom även där något jag fastnade för. Och det handlade då ofta om antingen Sven-Ingvars eller Hootenanny Singers.