Wednesday, June 7, 2017

Fria Proteatern

Har just sett SVT:s dokumentär om Fria Proteatern.

Första hälften satt jag helt fängslad och fascinerad, andra hälften undrade jag mest när den skulle ta slut. Jag tycker att Fria Proteatern/ NJA-gruppen var mycket mer intressanta när de var politiska; när andra hälften av programmet beskrev deras senare öden som en "vanlig" teatergrupp, förlorade jag faktiskt det mesta av intresset.

Det avspeglar kanske ett bristande teaterintresse. Men framförallt avspeglar det en saknad av det politiska klimat som rådde under sent sextiotal och under sjuttiotalet.

I programmet beskrivs efterhand den första perioden som mer eller mindre plakatmässig, och den andra som mer konstnärligt intressant.  Må så vara, om man helt och hållet tänker ska vi kalla det renodlat "konstnärligt". Men det har jag aldrig förmått mig att göra.

Under den första perioden var Fria Proteatern (och dess föregångare NJA-gruppen) en teatergrupp som ställde frågor som var livsviktiga för många människor,  och för samhället. Det gjorde den väldigt speciell i teatervärlden.

Från och med 80-talet blev den en mer "vanlig" teatergrupp, måhända bättre än en del andra, och måhända sämre än somliga. Vad vet jag,

Men det som gjorde den så speciell var borta för alltid. Och detta samtidigt som vänstervågen försvann och samhället gick åt höger.

På sätt och vis blev jag nästan ledsen mot slutet av programmet.

PS. Fast jag medger att deras Vysotskijtolkning har något visst....

Thursday, June 1, 2017

Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band

(Med anledning av femtioårsdagen uppflyttad från den 27 december 2011./

Den 27 december 1967 lyssnade jag första gången på hela Beatles LP "Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band". Jag skulle fylla 13 om några dagar.

Jag hade önskat den till julklapp och fått den. Men eftersom vi inte hade en stereogrammofon och skivan var köpt i stereo var jag tvungen att byta den. Så onsdagen den 27 gick jag till affären och bytte stereoskivan mot en monoskiva.

Det var sedan en oerhörd upplevelse att lyssna igenom den. Jag hade nog aldrig hört något liknande. Eller läst, för på baksidan fanns alla texter.

Jag hade dessutom en modell utifrån vilken jag kunde tolka texterna. Det var Håkan Sandblads och Arne Ruths artikel "Den påtända generationen" från DN den 6 augusti 1967. Nu var det visserligen så att jag inte trodde på, eller inte ville tro på, deras teori om att skivan handlade om LSD "från omslaget till innerspåret". Men det spelade egentligen ingen roll, deras utförliga analys av skivan, låt för låt, påverkade mig i alla fall.

Framförallt därför att under deras LSD-teori låg ett annat tema. LSD och droger var i Sandblad/Ruths tolkning kopplad till en form av samhällskritik. Enligt dem var skivan i princip uppdelad i två delar. Dels beskrivningen av den kärlekslösa och kälkborgerliga västerländska kulturen som var dömd till undergång. Den skildrades i karikatyrartad form i låtar som "When I´m 64", "Lovely Rita" och "Good, Morning, Good Morning".

Detta var den gamla fyrkantiga världen, som sagt dömd till undergång. Lösningen enligt Beatles, om man fick tro Sandblad/Ruht, var kärlek - och droger. I "Lucy in the Sky with Diamonds" introducerades den lösningen, som redan antytts i "With a Little Help from my Friends" textrad "I get high with a little help from my friends".

Efter Lucy in the Sky kom två exemplifieringar om hur allt skulle gå bättre med droger och kärlek - i "Getting Better" och "Fixing a Hole". LSD-kultens karaktär av ungdomsrevolt avspeglades bra i nästa låt "She´s Leaving Home". Och "Being for the Benefit of mr Kite" överflödade av psykedeliskt bildspråk - "high as a kite" var till exempel en vanlig term för att vara påtänd.

Det mystiska kärleksbuskapet fanns ju representerat i "Within you without you". Sedan kom alltså tre låtar om den döende prepsykedeliska världens bisarra töntighet åtföljt av en repris av titellåten. Och så kommer då "A Day in the Life". Att den handlade om droger trodde ju många - huvudpersonen som går upp i det övre däcket av bussen - och sedan orden: "had a smoke ... and I went into a dream" - en rad som åtföljs av drömlika änglakörer.

Men enligt Sandblad/Ruth är det också en undergångsvision. Bilolyckan i låtens början symboliserade den västerländska kulturens undergång. Mannen som dör är känd och uppsatt - han kanske rent av kom från "the house of lords".... En lämplig symbol för den trista, kärlekslösa prepsykedeliska eran....

Och så slutet - drömlika änglakörer, och som sista mening "I´d love to turn you on" (jag skulle vilja tända på dig...) - följt av en kakafoni. Och detta, lärde Sandblad/Ruth oss, var skivans yttersta budskap.

Men inte det sista. Ty enligt dessa författare kan man dessutom i innerspåret höra orden "Can you see any other way?". Vilket alltså är kopplat till "A Day in the Life":s uppmaning att tända på....

Nåväl, jag tyckte inte att innerspåret alls lät som "Can you see any other way?". Snarare som  "I never could see any other". Eller nåt.

Mer allmänt hade jag definitivt bestämt mig för att inte tro på LSD-teorin. Men det underliggande temat hos Sandblad/Ruth hade mig ändå i ett fast grepp. För det gick ändå på något sätt att ta upp dikotomin mellan det gamla, töntiga, kälkborgerliga, kärlekslösa tänkandet och det nya, hippieinspirerade dito, fyllt av idéer om kärlek och gemenskap. Jag tror helt enkelt att jag abstraherade bort LSD från ekvationen så att säga - och behöll resten.

Så Sandblad/Ruths analys kom att ge mig de glasögon med vars hjälp jag stukturerade min upplevelse av Sgt. Pepper-LP:n. Och jag tror att jag upplever den på det sättet än idag.

Den enda skillnaden är att jag väl numera får en del MEDVETNA gudinneassociationer av texten till "Lucy in the Sky with Diamonds", som jag inte fick då.

Men fortfarande är det alltså en stor upplevelse att lyssna på Sgt. Pepper.

Sista låten på Sgt. Pepper

Idag är det 50 år sedan Beatles LP Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band kom ut.

Lyssna gärna på den gåtfulla avslutningslåten A Day in the Life, här med med en ganska så fascinerande bakgrundsvideo.

Fast det är ju synd att de inte tog med den likaså gåtfulla innerspårsramsan...

A Day in the Life förbjöds förresten av BBC. Anledningen till att BBC inte ville spela den var att de ansåg att den på något sätt skulle kunna handla om droger. Ett inte helt och hållet orimligt antagande.

Men den har ju många bottnar. Och är väl värd att lyssna på.

Tuesday, May 30, 2017

Fördelen med att få låna anonymt

Jag har ju tidigare skrivit om hur besviken jag blev när jag första gången läste Leopold von Sacher-Masochs bok Venus i päls. Jag hade alltsedan 13-14-årsåldern trott att (den eventuella) sensmoralen i denna bok var att män bör underkasta sig kvinnor. Men det visade sig till min stora besvikelse att i den mån det fanns någon sensmoral i den var den av helt motsatt karaktär...

Nu kan någon som läst det inlägg jag skrev då förstås undra sig hur det kan komma sig att det dröjde ända fram till 2011 tills jag slutligen vågade låna boken ifråga på bibliotek.

Jo, det var så här. Jag hade tänkt låna den ett otal gånger. Men aldrig förmått mig till att göra det. För varje gång jag tänkte göra det blev nästa tanke "vad ska biblotekarien tro om mig"? Jag menar, här ska jag gå fram till lånedisken och låna en bok med en sådan titel... Kommer hen att titta snett på mig, och undra vem i allsina dar jag var som ville läsa något sådant?

Det var ju förstås lite absurt att bekymra sig om det. Jag kunde ju om inte annat vara en litteraturvetare, eller vad som helst. Och jag hade förvisso lånat böcker med mycket mer "suspekta" titlar, exempelvis när jag skrev om satanism. Så varför oroa sig?

Men det gjorde jag. Varje gång kom jag i sista sekunden på att, nej, jag vågar inte.

Men en dag 2011 när jag plötsligt råkade få syn på boken i en bibliotekshylla hade något hänt, rent tekniskt. Nu kunde man ju låna i låneautomater. Det fanns ingen anledning att alls börja fantisera om att någon misstänksam bibliotekarie skulle undra över mina privata motiv..

försvann motståndet. Jag lånade, jag läste, och jag blev alltså så besviken att jag fick tårar i ögonen.

Men det var ju ändå bra att anonymiteten till sist hjälpte mig att äntligen våga låna en bok som jag hade velat läsa sedan 1969...
_______________________________
Se också "Masochism", eller nåt.

Tuesday, May 23, 2017

Roger Moore, Simon Templar och Loch Ness-odjuret

Roger Moore är död.

Somliga tänker James Bond när de hör hans namn, men jag tänker Helgonet/Simon Templar. Det var något av de första jag tittade på TV på som barn, efter att jag äntligen fick vara uppe senare på lördagarna,

Jag köpte några samlings-DVD med Helgonet för några år sedan. Man kan förstås reagera på den inte speciellt roliga politiska agenda som ligger under en hel del av avsnitten, men jag tycker än idag att de har nån sorts charm.

Men det finns bara ett avsnitt som jag har mints handlingen ända sedan barndomen.

Det handlade om att Helgonet besökte Loch Ness. Där började det hända kusliga saker och folk hade blivit attackerade av vad man trodde var Loch Ness-odjuret. Och någon hade dödats. Det visade sig mot slutet att den som låg bakom var hustrun i den familj som Helgonet bodde hos. Och hennes syfte var egentligen att döda sin man, som struntade i henne och ägnade all tid åt att skriva på en biografi över en död hertig.

Hon hade med hjälp av attiraljer, falska fotavtryck och annat fått det att se ut som om det var Loch Ness-odjuret som gjorde saker.

När hon avslöjades flydde hon ut över Loch Ness-sjön med en liten båt. Man får se hur det plötsligt bubblar i vattnet och båten kränger och hon faller i.

I slutscenen konstateras att hon var död, och någon säger att kroppen var helt söndertrasad. Och att kroppen måste ha dragits in i färjans propeller.

Då ser Simon Templar mycket allvarlig ut och säger: "Det är bara det att pga dimman igår gick det inte någon färja. Den var inställd." Sedan slutar avsnittet.

Det intryck man ska få var förstås att hon mördade och försökte få det att se ut som om det var Loch Ness-odjuret -men i slutändan angrips hon av det riktiga odjuret.

Och intryck tog jag. Så mycket att när jag såg om avsittet för några år sedan insåg jag att jag tydligen memorerat nästan allt. Jag kände igen nästan varje detalj. Medan jag inte mindes en enda detalj av något annat Helgonet-avsnitt jag såg.

PS. Upptäcker att avsnittet finns på YouTube, men bättre versioner har jag sett. Inte nog med att ljudet är uselt, TV-bilden har blivit en liten ruta, omgiven av en outgrundlig blå bakgrund.

Början till slutet

Något helt annat från 1967.

Denna sång av Hootenanny Singers låg på både Svensk- och Kvällstoppen hösten detta år.

Jag minns den mycket väl, det var en av de kanske två Svensktoppssånger som jag gillade denna höst. Den andra var Sven-Ingvars "Önskebrunnen".

Jag var inte så där värst förtjust i Svensktoppen, men då och då kom även där något jag fastnade för. Och det handlade då ofta om antingen Sven-Ingvars eller Hootenanny Singers.

Mer Hootenanny Singers

"Så längre du älskar är du ung".

Låg 11 veckor på Svensktoppen mellan 1968-04-28 och 1968-07-07.

Jag tycker faktiskt om den, den griper tag i mig.

Den kan höras här.

Wednesday, May 17, 2017

I Feel Like I'm Fixin' to Die-Rag

Jag kan bara på rak arm komma på en tio i topp-etta med ett entydigt politiskt innehåll.

Det är denna sång av den amerikanska gruppen Country Joe and the Fish.

Den låg faktisk etta på Tio i Topp just idag, för exakt 48 år sedan. Dvs lördagen den 17 maj 1969.

Det var en bittert ironisk sång, riktad mot Vietnamkriget.

Musik med politiska budskap tog sig sällan upp på den listan. Det här var ett anmärkningsvärt undantag.

Sunday, May 14, 2017

Sven-Erik Magnusson in memorian

/Från mim huvudblogg 22/3 2017/.

Sven-Erik Magnusson är död. Det känns vemodigt.

Det var något visst med Sven-Ingvars.

Vila i frid.


Det finns många sånger från Sven-Ingvars, och en del av dem gjorde mig glad, när jag hörde dem 66-67. Här är Vid din sida från november 1966...

En sedelärande historia?

Hootenanny Singers var ju inte precis någon proggrupp, men det är ändå inte svårt att läsa ut en ska vi kanske säga antikapitalistisk tendens i denna sång.

Den heter alltså "Mårten Gås", och kom på skiva 1968. Och det som slår en vid en omlyssning är att en karaktär som idag ofta hyllas - den djärve entrepenören som skapar rikedom med sina två tomma händer - där beskrivs på det mest elaka sätt.

Som ett uttryck för iskall, och känslokall egoism, där gränsen mellan ekonomiska kalkyler och rent mordisk brottslighet är flytande...

För den som undrar vem mannen med den skrovliga sångrösten är - han var inte någon av medlemmarna i den skönsångande sånggruppen, utan gruppens chaufför.

Sunday, May 7, 2017

Psykedelisk fantasi-ö

När jag skrev att Tages psykedeliska  influenser var ganska så marginella bör det nog ändå nämnas att av de allmänt kända svenska popgrupperna var det nog Tages som påverkades mest.

Hep Stars, Hounds, Shanes, Ola and the Janglers m.fl. påverkades så vitt jag vet inte alls.

Men Tages började sommaren 1967 kombinera sina spelningar med en psykedelisk ljusshow som blev ganska uppmärksammad.

Och deras musik var från och med 1967 ofta experimentell. Det går att finna psykedeliska drag redan i Fuzzy Patterns.

Jag har inte hört deras LP Studio samma år (vilket jag gärna skulle vilja göra), men den sägs ibland ha varit deras motsvarighet till Sgt. Pepper...

En singellåt av dem från 1968 som definitivt måste beskrivas som psykedelisk var "Fantasy Island", som kan höras här.

Annars fanns de psykedeliska influenserna i Sverige mest hos experimentgrupper som Mecki Mark Men och Hansson och Karlsson. I exempelvis England slog de igenom mycket mer, även hos de stora kommersiellt gångbara banden, som Rolling Stones och Hollies - för att nu inte tala om Beatles! Detsamma gäller också USA, där till och med Supremes påverkades vid några tillfällen, om än mycket marginellt.

Jag bör förresten tillägga att jag här använder ordet "popmusik" på det sätt som det brukades på just det sena sextiotalet.

Då kallades både Hollies och Rolling Stones "popgrupper" - lite senare började man skilja mer strikt mellan "pop" och "rock". Idag skulle nog fortfarande Hollies räknas in som "popmusik" - medan Rolling  Stones skulle kallas "rockgrupp".

Om man på sextiotalet talade om "rock" syftade man nästan enbart på femtiotals-rock´n´roll, typ Bill Haley och Elvis Presley.