Monday, September 25, 2017

Those were indeed the days..

"Those were the daya" med Mary Hopkin gjorde en blygsam entré på Kvällstoppen den 24 september 1968 - på tjugonde plats. Sedan började den så sakta klättra uppåt, och den 22 oktober hade den nått första plats.

På sätt och vis blir det en dubbel nostalgi i den. Mary Hopkin sjunger nostalgiskt om en svunnen tid med mer glädje, och denna kan i sin tur kanske en del av oss nästan femtio år senare  placera  in just då - i slutet av 60-talet.  Eller i början av 70-talet.

I det här liveframträdandet av Mary Hopkin saknas dock en vers. Jag valde ändå att lägga ut det först, bland annat för att jag inte har sett det förut, Och för att jag tycker att hon här (dessutom i färg) framför den på ett mer uttrycksfullt sätt än dei den svartvita version jag sett med alla verserna.....

Den svartvita versionen med alla verserna jag nämnde (och som jag lagt ut tidigare på denna blogg) kan man höra och se här.

Sången griper tag i mig. Det gjorde den redan hösten 1968, men nu har känslorna inför den fått en annan typ av djup. Kan man kanske säga. På nåt sätt...

Saturday, September 23, 2017

Här kommer natten

På åttonde plats på försäljningslistan Kvällstoppen den 23 september 1969 låg Pugh Rogerfeldts LP "Ja dä ä dä".

Jag köpte faktiskt den någon månad efter att den kom. Min absoluta favoritlåt på den var tveklöst "Här kommer natten".

Den kan höras här.

Tuesday, September 12, 2017

Jackson

Idag för femtio år sedan (12 september 1967). Trean på Kvällstoppen har tagit ett kliv uppåt och hamnat på andra plats. Och det handlar här om Nancy Sinatras och Lee Hazlewoods Jackson.

Etta är fortfarande Scott McKenzies San Francisco.

Jackson slår så bra att det görs en svensk version av den. Nämligen Laxå, med Towa Carson och Arne Strömgren, Som kan höras här.

Den svenska versionen är förvisso lite smårolig, men ganska tam om man jämför med originalet. Tycker i alla fall jag.

Och, ja, när jag hade skaffat Nordturistkort på SJ och åkte runt i Norden en månad sommaren 1984 passade jag på att besöka just Laxå. Och skickade lite vykort därifrån till några som jag visste mindes låten.

Thursday, August 31, 2017

En vietnamesisk bonde

1972 gav FNL-grupperna ut en LP som hette Vietnam är nära. En av sångerna på den var en skakande historia om en ung vietnames, som ställt upp på ett rent självmordsuppdrag för FNL. Det gick ut på att gå med två korgar med ris till porten till ett fängelse. Under riset ligger två handgranater.

Hans bakgrund beskrivs - hans far hade dödats av fransmän, hans mor hade våldtagits, hans bror hade dödats av USA-soldater, och många unga kvinnor från byn han kom från hade tvingats till bordeller i Saigon. Att han hade starka motiv att göra det han gjorde kunde man verkligen förstå, men det var förstås samtidigt någon oerhört tragiskt över hela berättelsen.

Vad som händer sedan är detta. Bondens handgranater exploderar, och bonden, vakten vid porten  och själva porten flyger i luften.

Fortsättningen beskrivs så här:

"Nu kommer hans kamrater som kämpar för sitt land,
nu strömmar fram mot porten ett FNL-förband.
Och fångarna blir fria och vakterna skjuts ner,
och fängelset med taggtråd det finns där inte mer."


Efter detta kommer de två sista verserna i sången.

"Tack vare bondens offer kom tusen mänskor loss,
man ärade hans minne och fortsatte att slåss.
Fast ingen känner namnet den unge bonden bar,
så lever dock hans minne i folkets hjärta kvar.

Ett folk med såna bönder besegras ej så lätt -

det borde mördarbandet för längesedan sett.
Ur folkets breda massa som hotats till sitt hem,
föds alltid tappra hjältar när kampen kräver dem."


Sången i sin helhet kan höras på YouTube,  här.

Man kan reagera på denna sång på olika sätt. När jag själv hörde den 1973 blev jag gripen. Jag hade dessutom hört någonstans att det skulle finnas en verklig händelse bakom sången, men jag visste inte om det stämde.

Idag hittade jag en beskrivning som nästan exakt motsvarar handlingen i sången. Från Svenska Dagbladets digitala arkiv, och en artikel i SvD för exakt 50 år sedan - den 31 augusti 1967.

Den har rubriken 1200 fångar befriades i självmordsattack av FNL.

Så här står det bland annat.

”En FNL-soldat sprängde tidigt på onsdagsmorgonen grindarna till det strängt bevakade provinsfängelset i Quang Ngai i luften genom att detonera en bomb som han bar på. Soldaten dödades vid explosionen, men  hans handling gjorde det möjligt  för ett gerillaförband att befria omkring 1200 fångar.

Efter att grindarna hade sprängts stormade ett 30-tal gerillasoldater in på fängelseområdet, medan andra FNL-förband uppehöll regeringsstyrkorna i stadens utkant. Ett regn av granatkastarprojektiler föll på regeringstruppernas provinshögkvarter och en närbelägen förläggning för amerikanska rådgivare. … Gerillan dödade fängelsechefen och befälhavaren för vaktstyrkan i fängelset, som är inrymt i en gammal skola”


Troligen hade författarna till sången hört talas om just detta fall. Jag har inte sett något annat liknande beskrivet någon annanstans, och den typen av taktik var av allt att döma mycket ovanlig under Vietnamkriget.

När man hör sången, och läser artikeln,  kan man förvisso få många reflektioner, om mycket.  Det har i alla fall jag fått.  Men de kommer jag inte att skriva ner här.

Wednesday, August 23, 2017

Davy Jones tolkar Bob Dylan

Hur många vet att Monkees-medlemmen Davy Jones har gjort en inspelning av Bob Dylans "It Ain't Me Babe"? Fast han gjorde det inte som Monkees-medlem.

Denna version (som kan höras här) gavs ut redan 1965, och Monkees bildades först 1966. 1967 hittade den sig fram till svenska topplistor, bland annat låg den nia på Kvällstoppen igår för femtio år sedan (22 augusti 1967).

När Monkees bildades sades det att de inledningsvis inte kunde spela på sina instrument. Nåväl, de lärde sig detta mycket snart, och sjunga kunde de bevisligen redan från starten.

Och att Davy Jones kunde det redan innan starten är väl detta ett bevis på... ;-)

Det här var den första version av "It Ain't Me Babe" jag någonsin hörde. Jag är inte ens säker på att jag från början visste att det var en Dylanlåt. För mig var det då framförallt en låt av Davy Jones!

Friday, August 18, 2017

Att få träffa sin idol

Under sextiotalet var det nog många, mest unga tjejer, som skulle ha gett mycket för att få en pratstund vid ett fikabord med medlemmarna i Beatles, Rolling Stones, eller - för att lägga sig på en mer rimlig nivå - Hep Stars eller Tages. Själv har jag nyss fått vara med om något liknande, låt vara med en fördröjning på ungefär 44 år...

Jag har ju tidigare skrivit om hur jag blev så oerhört förtjust i Stenblomma 1973, och framförallt deras sång Kungen. Det var en grupp. och en låt, som gick direkt in i mig, Jag hörde Stenblomma live endast en gång, just 1973. Jag köpte konstigt nog inte ens deras LP. Men jag fick en så varmt innerlig känsla för gruppen, och framförallt deras kvinnliga sångare. Jag tyckte hon sjöng så fint....

Kungen var en sång om en härskare, en förtryckare, och texten pendlade mellan dennes eget tal, och en kritisk röst som frågade sig hur det skulle gå med alla små i den värld där kungen styrde. Den pendlade också mellan kungens förakt för alla de han styrde över och en önskan att vi skulle bli kvitt honom om vi "tar varandras händer, och ser in i varandras ögon och arbetar tillsammans utan att erkänna någon överhöghet" Och i varannan vers upprepades frågan hur det skulle gå för alla små, som inte vet hur man gör för att nå bergets högsta topp....

Sången han blivit kallad naiv, förstås, men den var det i så fall på ett mycket vackert sätt. Och ibland är den typen av "naivitet" något som absolut både kan vara tänkvärt, och suggestivt.

Jag satt bredvid en medlem i Förbundet Kommunist, som närmast fnös något föraktfullt. Jag nästan viskade fram att jag tyckte att sången var fin. Jag fick inget svar.

Men jag bevarade en varm känsla för gruppen, sången och sångerskan,

Sedan gick åren ett efter ett, och två efter två, och sedan kom YouTube. Och jag upptäckte både Stenblomma och efter ett tag också "Kungen” . Jag skrev inlägg på bloggen, och gruppens sångerska svarade. Sångerskan visade sig heta Hélène Bohman, och skrev en vänlig kommentar. Det tyckte jag var roligt. Lite senare skrev hon en ny kommentar under samma inlägg där hon gav länken till en sida med flera av Stenblommas sånger samlade.

Så nu - för några månader sedan - fick jag reda på att det skulle vara en visfestival - "Visor och tok" i Hassela. Och efter ett tag fick jag reda på att Hélène Bohman skulle framträda där. Det var ett väldigt bra argument för att övertyga mig att åka dit.

Så i lördags hände det. Jag passade på att hjälpa till - jag satt vid biljettluckan så jag missade det mesta. Utom, förstås, Hélène Bohman. Hon gick förbi redan i början av festivalen och presenterade sig för mig, som satt i kassan. Jag sa att det var jag som hade den blogg som hon skrivit i. Lite senare sa jag att jag skulle bli mycket glad om hon ville sjungs Kungen... Hon sa att det skulle nog kunna vara möjligt

Och det gjorde hon. Hon sa också till publiken att det var jag som hade önskat den. Och hon sjöng den faktiskt på många sätt bättre nu. Då hade hon växlat mellan kungens och den kritiska röstens uttalanden utan att i någon högre grad ändra tonfallet. Nu anpassade hon sångstilen på ett helt annat sätt, så att skillnaderna mellan sångens två poler blev mycket mer klara. .

Det var ändå en verklig tidsresa. Och jag visste ju att här stod samma människa som jag så hade beundrat 1973. Och dessutom visste ju hon nu verkligen om att jag gjorde det....

Och så på måndag. Det var sista dagen i Hassela. Nu är det så att Hélène Bohman är nära släkt med en av invånarna i Hassela, och denne är i sin tur bekant med familjen jag bodde hos. Plötsligt på tidig eftermiddag knackar desa två på dörren, Det var en lite hisnande känsla, Jag får berätta i detalj för henne hur jag upplevde hennes sång 1973, och hon får svara på frågor om Stenblommas historia. Och jag får dessutom reda på att det var hon som skrev nästan alla Stenblommas sånger, inklusive Kungen.

Mot slutet föreslår någon att jag skulle be om hennes autograf.. Då blir jag generad, och muttrar något i stil med att jag inte ser mig som en autografjägare... Men i efterhand tycker jag att det hade varit riktigt kul om jag hade vågat be om att få¨den.

När det hela sedan är slut känner jag mig som en Beatlesbeundrande tonårstjej som hux flux får träffa träffa, låt oss säga, Paul McCartney 1965. Ett minne för livet, skulle ju det kunna kallas...

Alla träd har samma rot

/Från min huvudblogg 7 juni 2017./

Några av sångerna på Stenblommas LP Alla träd har samma rot, och två andra av deras sånger, kan höras här.

Jag hörde Stenblomma live 1973 och fick då en sorts innerligt positiv upplevelse av dem. Jag tror det var på någon form av offentligt politiskt möte. Stenblomma fick uppträda någon gång i mitten av det.

De sjöng kanske tre sånger. En som jag vet var med bland dem var Kungen, som gjorde ett stort intryck på mig,

Jag vet inte varför, men de gick rakt in i mig, Möjligen blev jag dessutom smått förälskad i den kvinnliga sångaren...

Det var inget jag gick omkring och pratade om. Ingen som jag pratat med som kände mig då minns att jag sa att jag tyckte om Stenblomma.

Den person som satt bredvid mig på mötet var med i Förbundet Kommunist, Han bara fnös åt dem. Han tyckte det var fnoskig naturmystik, eller så.

Jag närmast viskade fram att jag tyckte de var fina. Han svarade inte.

Det var som något ömtåligt fint att känna att man gillade dem. Det var så att säga - privat på något sätt.

Därför är jag glad att finna åtta av deras sånger samlade. En del av dessa finns på YouTube, men ljudkvaliteten är bättre här.

Lyssna gärna. Oavsett vad ni tycker själv, kvarstår det faktum att det för mig en gång var en mycket stor upplevelse att lyssna på dem.

Thursday, August 3, 2017

Baby Come Back

Det var lördagen den tredje augusti 1968. Jag var 13 år.

Jag skulle lyssna på Tio i Topp. Jag var desillusionerad.  Låtarna med popkaraktär hade under sommaren minskat radikalt och andelen mer eller mindre plågsamma schlagers hade ökat. Jag trodde det berodde på det nya jurysystemet.

Men så plötsligt, den dagen,  tändes ett hopp. Inte ett stort hopp, men ett litet, litet, litet. I form av en ny låt med en grupp med namnet The Equals.

Det var en låt som kom in på nionde plats. Inte speciellt högt, det medges. Den var inte heller så där superbra, det medges också.

Men den var i alla fall "pop" (idag kanska man skulle säga rock) och inte svensktopp på engelska. Det hade just blivit augusti vilket  gav mig en känsla av en annalkande  höst. Det var absolut inte en negativ känsla, jag gillade hösten.

Och ungefär som blåsippan eller svalan kan ses som ett förebud om våren kände jag att denna låt var ett förebud till något annat - att den outhärdliga sommarstiltjen på ett av mina absoluta favoritprogram gick mot sitt slut.

Jag fick åtminstone delvis rätt.

Friday, July 28, 2017

Beach Boys kom tvåa...

Fortsätter med mina popnostalgiska utflykter från sent 60- och tidigt 70-tal.

Den här låten var idag för exakt 47 år sedan tvåa på Kvällstoppen.

Jag talar alltså om Beach Boys Cotton Fields som alltså låg som nr 2 på Kvällstoppen den 28 juli 1970.

Den har något visst.

Den kan höras här.

Monday, July 17, 2017

En musikvideo på Clock

Just detta datum 1983, alltså söndagen den 17 juli 1983 - skulle jag träffa några vänner som bodde åt Haningehållet. Men innan jag åkte dit var jag och åt på den statliga hamburgerrestaurangen (ja, sånt fanns på den tiden!) Clock, vid Fridhemsplan. Den hade en video som stod på hela tiden, och när jag satt där visades en musikvideo jag aldrig sett, med en sång jag aldrig hade hört.

Jag blev alldeles fascinerad. För att uttrycka det försiktigt. Rättare sagt jag blev alldeles lyrisk. Det fanns - tyckte jag - något nästan övernaturligt trolskt och vemodigt och vackert i den.

Så efter att jag hade träffat vännerna och det blivit kväll åkte jag tillbaka, och innan jag åkte hem tog jag vägen förbi Fridhemsplan, handlade kaffe på Clock - och väntade tills just denna musikvideo spelades igen.

När jag sedan kom hem ringde jag en vänninna, som jag känt sedan vi träffades på Jakobsbergs Folkhögskola två och ett halvt år tidigare, och övertalade henne att nästa kväll följa med mig för att se denna, som jag entusiastiskt uttryckte det, fantastiska video.

Inte nog med det. Några dagar senare åkte jag för att besöka några vänner på Åland, en vecka. När jag väl kom tillbaks från Åland en vecka senare efter en färjeresa  - var det kväll, och innan jag åkte hem åkte jag till på nytt till Clock och satt där och drack kaffe i väntan på just denna musikvideo.

Så intryck på mig måste den ha gjort....

Vad den hette? Moonlight Shadow och den sjöngs av Maggie Reilly (och var skriven av Mike Oldfield ).

Just denna video kan ses - och höras - här.

Sunday, July 9, 2017

Sunday, July 2, 2017

Captain of Your Ship

Sommaren 1968 var som popsommar ovanligt tråkig. I alla fall för den som följde topplistorna. Tio i Topp hade just övergått till telefonjury, och resultatet verkade bli stiltje - få förändringar och låtar som ofta hade svensktoppskaraktär. Nu var det inte popentusiaterna som röstade utan en statistiskt utvald jury. Och smöriga sånger som "Things" och "Honey" verkade dominera både Tio i Topp och Kvällstoppen.  

Men det fanns några undantag. Ett av dessa låg som nr 16 på Kvällstoppen idag för 49 år sedan (2 juli 1968).

Det var denna sång med Reparata and the Delrons. Ett av de få andningshålen  i en annars kvävande popsommar.

Stiltjen varade hela juni och juli. Men i augusti började det hända något, och på hösten började det se lite mer ut som mer vanliga poplistor igen. Det gick inte att förstå varför, men det kändes som en lättnad.

/Mina subjektiva bedömningar förstås, andra kan ju definitivt ha uppfattat det på ett helt annat sätt!/

Saturday, July 1, 2017

Carrie Anne

Det finns låtar som går in i en direkt. En sådan var Hollies Carrie Anne, som gick upp på Tio i Topp idag den första juli för exakt 50 år sedan,

Jag blev helt entusiastisk. Och det blev tydligen också Tio i Topp-publiken på de tre orter där man röstade.  För den gick som nykomling direkt till första plats.

Jag fick ett nytt favoritband den dagen.

Det går att lyssna på den här.

Friday, June 23, 2017

Alla träd har samma rot

Några av sångerna på Stenblommas LP Alla träd har samma rot, och två andra av deras sånger, kan höras här.

Jag hörde Stenblomma live 1973 och fick då en sorts innerligt positiv upplevelse av dem. Jag tror det var på någon form av offentligt politiskt möte. Stenblomma fick uppträda någon gång i mitten av det.

De sjöng kanske tre sånger. En som jag vet var med bland dem var Kungen, som gjorde ett stort intryck på mig,

Jag vet inte varför, men de gick rakt in i mig, Möjligen blev jag dessutom smått förälskad i den kvinnliga sångaren...

Det var inget jag gick omkring och pratade om. Ingen som jag pratat med som kände mig då minns att jag sa att jag tyckte om Stenblomma.

Den person som satt bredvid mig på mötet var med i Förbundet Kommunist, Han bara fnös åt dem. Han tyckte det var fnoskig naturmystik, eller så.

Jag närmast viskade fram att jag tyckte de var fina. Han svarade inte.

Det var som något ömtåligt fint att känna att man gillade dem. Det var så att säga - privat på något sätt.

Därför är jag glad att finna åtta av deras sånger samlade. En del av dessa finns på YouTube, men ljudkvaliteten är bättre här.

Lyssna gärna. Oavsett vad ni tycker själv, kvarstår det faktum att det för mig en gång var en mycket stor upplevelse att lyssna på dem.

Wednesday, June 7, 2017

Fria Proteatern

Har just sett SVT:s dokumentär om Fria Proteatern.

Första hälften satt jag helt fängslad och fascinerad, andra hälften undrade jag mest när den skulle ta slut. Jag tycker att Fria Proteatern/ NJA-gruppen var mycket mer intressanta när de var politiska; när andra hälften av programmet beskrev deras senare öden som en "vanlig" teatergrupp, förlorade jag faktiskt det mesta av intresset.

Det avspeglar kanske ett bristande teaterintresse. Men framförallt avspeglar det en saknad av det politiska klimat som rådde under sent sextiotal och under sjuttiotalet.

I programmet beskrivs efterhand den första perioden som mer eller mindre plakatmässig, och den andra som mer konstnärligt intressant.  Må så vara, om man helt och hållet tänker ska vi kalla det renodlat "konstnärligt". Men det har jag aldrig förmått mig att göra.

Under den första perioden var Fria Proteatern (och dess föregångare NJA-gruppen) en teatergrupp som ställde frågor som var livsviktiga för många människor,  och för samhället. Det gjorde den väldigt speciell i teatervärlden.

Från och med 80-talet blev den en mer "vanlig" teatergrupp, måhända bättre än en del andra, och måhända sämre än somliga. Vad vet jag,

Men det som gjorde den så speciell var borta för alltid. Och detta samtidigt som vänstervågen försvann och samhället gick åt höger.

På sätt och vis blev jag nästan ledsen mot slutet av programmet.

PS. Fast jag medger att deras Vysotskijtolkning har något visst....

Thursday, June 1, 2017

Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band

(Med anledning av femtioårsdagen uppflyttad från den 27 december 2011./

Den 27 december 1967 lyssnade jag första gången på hela Beatles LP "Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band". Jag skulle fylla 13 om några dagar.

Jag hade önskat den till julklapp och fått den. Men eftersom vi inte hade en stereogrammofon och skivan var köpt i stereo var jag tvungen att byta den. Så onsdagen den 27 gick jag till affären och bytte stereoskivan mot en monoskiva.

Det var sedan en oerhörd upplevelse att lyssna igenom den. Jag hade nog aldrig hört något liknande. Eller läst, för på baksidan fanns alla texter.

Jag hade dessutom en modell utifrån vilken jag kunde tolka texterna. Det var Håkan Sandblads och Arne Ruths artikel "Den påtända generationen" från DN den 6 augusti 1967. Nu var det visserligen så att jag inte trodde på, eller inte ville tro på, deras teori om att skivan handlade om LSD "från omslaget till innerspåret". Men det spelade egentligen ingen roll, deras utförliga analys av skivan, låt för låt, påverkade mig i alla fall.

Framförallt därför att under deras LSD-teori låg ett annat tema. LSD och droger var i Sandblad/Ruths tolkning kopplad till en form av samhällskritik. Enligt dem var skivan i princip uppdelad i två delar. Dels beskrivningen av den kärlekslösa och kälkborgerliga västerländska kulturen som var dömd till undergång. Den skildrades i karikatyrartad form i låtar som "When I´m 64", "Lovely Rita" och "Good, Morning, Good Morning".

Detta var den gamla fyrkantiga världen, som sagt dömd till undergång. Lösningen enligt Beatles, om man fick tro Sandblad/Ruht, var kärlek - och droger. I "Lucy in the Sky with Diamonds" introducerades den lösningen, som redan antytts i "With a Little Help from my Friends" textrad "I get high with a little help from my friends".

Efter Lucy in the Sky kom två exemplifieringar om hur allt skulle gå bättre med droger och kärlek - i "Getting Better" och "Fixing a Hole". LSD-kultens karaktär av ungdomsrevolt avspeglades bra i nästa låt "She´s Leaving Home". Och "Being for the Benefit of mr Kite" överflödade av psykedeliskt bildspråk - "high as a kite" var till exempel en vanlig term för att vara påtänd.

Det mystiska kärleksbuskapet fanns ju representerat i "Within you without you". Sedan kom alltså tre låtar om den döende prepsykedeliska världens bisarra töntighet åtföljt av en repris av titellåten. Och så kommer då "A Day in the Life". Att den handlade om droger trodde ju många - huvudpersonen som går upp i det övre däcket av bussen - och sedan orden: "had a smoke ... and I went into a dream" - en rad som åtföljs av drömlika änglakörer.

Men enligt Sandblad/Ruth är det också en undergångsvision. Bilolyckan i låtens början symboliserade den västerländska kulturens undergång. Mannen som dör är känd och uppsatt - han kanske rent av kom från "the house of lords".... En lämplig symbol för den trista, kärlekslösa prepsykedeliska eran....

Och så slutet - drömlika änglakörer, och som sista mening "I´d love to turn you on" (jag skulle vilja tända på dig...) - följt av en kakafoni. Och detta, lärde Sandblad/Ruth oss, var skivans yttersta budskap.

Men inte det sista. Ty enligt dessa författare kan man dessutom i innerspåret höra orden "Can you see any other way?". Vilket alltså är kopplat till "A Day in the Life":s uppmaning att tända på....

Nåväl, jag tyckte inte att innerspåret alls lät som "Can you see any other way?". Snarare som  "I never could see any other". Eller nåt.

Mer allmänt hade jag definitivt bestämt mig för att inte tro på LSD-teorin. Men det underliggande temat hos Sandblad/Ruth hade mig ändå i ett fast grepp. För det gick ändå på något sätt att ta upp dikotomin mellan det gamla, töntiga, kälkborgerliga, kärlekslösa tänkandet och det nya, hippieinspirerade dito, fyllt av idéer om kärlek och gemenskap. Jag tror helt enkelt att jag abstraherade bort LSD från ekvationen så att säga - och behöll resten.

Så Sandblad/Ruths analys kom att ge mig de glasögon med vars hjälp jag stukturerade min upplevelse av Sgt. Pepper-LP:n. Och jag tror att jag upplever den på det sättet än idag.

Den enda skillnaden är att jag väl numera får en del MEDVETNA gudinneassociationer av texten till "Lucy in the Sky with Diamonds", som jag inte fick då.

Men fortfarande är det alltså en stor upplevelse att lyssna på Sgt. Pepper.

Sista låten på Sgt. Pepper

Idag är det 50 år sedan Beatles LP Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band kom ut.

Lyssna gärna på den gåtfulla avslutningslåten A Day in the Life, här med med en ganska så fascinerande bakgrundsvideo.

Fast det är ju synd att de inte tog med den likaså gåtfulla innerspårsramsan...

A Day in the Life förbjöds förresten av BBC. Anledningen till att BBC inte ville spela den var att de ansåg att den på något sätt skulle kunna handla om droger. Ett inte helt och hållet orimligt antagande.

Men den har ju många bottnar. Och är väl värd att lyssna på.

Tuesday, May 30, 2017

Fördelen med att få låna anonymt

Jag har ju tidigare skrivit om hur besviken jag blev när jag första gången läste Leopold von Sacher-Masochs bok Venus i päls. Jag hade alltsedan 13-14-årsåldern trott att (den eventuella) sensmoralen i denna bok var att män bör underkasta sig kvinnor. Men det visade sig till min stora besvikelse att i den mån det fanns någon sensmoral i den var den av helt motsatt karaktär...

Nu kan någon som läst det inlägg jag skrev då förstås undra sig hur det kan komma sig att det dröjde ända fram till 2011 tills jag slutligen vågade låna boken ifråga på bibliotek.

Jo, det var så här. Jag hade tänkt låna den ett otal gånger. Men aldrig förmått mig till att göra det. För varje gång jag tänkte göra det blev nästa tanke "vad ska biblotekarien tro om mig"? Jag menar, här ska jag gå fram till lånedisken och låna en bok med en sådan titel... Kommer hen att titta snett på mig, och undra vem i allsina dar jag var som ville läsa något sådant?

Det var ju förstås lite absurt att bekymra sig om det. Jag kunde ju om inte annat vara en litteraturvetare, eller vad som helst. Och jag hade förvisso lånat böcker med mycket mer "suspekta" titlar, exempelvis när jag skrev om satanism. Så varför oroa sig?

Men det gjorde jag. Varje gång kom jag i sista sekunden på att, nej, jag vågar inte.

Men en dag 2011 när jag plötsligt råkade få syn på boken i en bibliotekshylla hade något hänt, rent tekniskt. Nu kunde man ju låna i låneautomater. Det fanns ingen anledning att alls börja fantisera om att någon misstänksam bibliotekarie skulle undra över mina privata motiv..

försvann motståndet. Jag lånade, jag läste, och jag blev alltså så besviken att jag fick tårar i ögonen.

Men det var ju ändå bra att anonymiteten till sist hjälpte mig att äntligen våga låna en bok som jag hade velat läsa sedan 1969...
_______________________________
Se också "Masochism", eller nåt.

Tuesday, May 23, 2017

Roger Moore, Simon Templar och Loch Ness-odjuret

Roger Moore är död.

Somliga tänker James Bond när de hör hans namn, men jag tänker Helgonet/Simon Templar. Det var något av de första jag tittade på TV på som barn, efter att jag äntligen fick vara uppe senare på lördagarna,

Jag köpte några samlings-DVD med Helgonet för några år sedan. Man kan förstås reagera på den inte speciellt roliga politiska agenda som ligger under en hel del av avsnitten, men jag tycker än idag att de har nån sorts charm.

Men det finns bara ett avsnitt som jag har mints handlingen ända sedan barndomen.

Det handlade om att Helgonet besökte Loch Ness. Där började det hända kusliga saker och folk hade blivit attackerade av vad man trodde var Loch Ness-odjuret. Och någon hade dödats. Det visade sig mot slutet att den som låg bakom var hustrun i den familj som Helgonet bodde hos. Och hennes syfte var egentligen att döda sin man, som struntade i henne och ägnade all tid åt att skriva på en biografi över en död hertig.

Hon hade med hjälp av attiraljer, falska fotavtryck och annat fått det att se ut som om det var Loch Ness-odjuret som gjorde saker.

När hon avslöjades flydde hon ut över Loch Ness-sjön med en liten båt. Man får se hur det plötsligt bubblar i vattnet och båten kränger och hon faller i.

I slutscenen konstateras att hon var död, och någon säger att kroppen var helt söndertrasad. Och att kroppen måste ha dragits in i färjans propeller.

Då ser Simon Templar mycket allvarlig ut och säger: "Det är bara det att pga dimman igår gick det inte någon färja. Den var inställd." Sedan slutar avsnittet.

Det intryck man ska få var förstås att hon mördade och försökte få det att se ut som om det var Loch Ness-odjuret -men i slutändan angrips hon av det riktiga odjuret.

Och intryck tog jag. Så mycket att när jag såg om avsittet för några år sedan insåg jag att jag tydligen memorerat nästan allt. Jag kände igen nästan varje detalj. Medan jag inte mindes en enda detalj av något annat Helgonet-avsnitt jag såg.

PS. Upptäcker att avsnittet finns på YouTube, men bättre versioner har jag sett. Inte nog med att ljudet är uselt, TV-bilden har blivit en liten ruta, omgiven av en outgrundlig blå bakgrund.

Början till slutet

Något helt annat från 1967.

Denna sång av Hootenanny Singers låg på både Svensk- och Kvällstoppen hösten detta år.

Jag minns den mycket väl, det var en av de kanske två Svensktoppssånger som jag gillade denna höst. Den andra var Sven-Ingvars "Önskebrunnen".

Jag var inte så där värst förtjust i Svensktoppen, men då och då kom även där något jag fastnade för. Och det handlade då ofta om antingen Sven-Ingvars eller Hootenanny Singers.

Mer Hootenanny Singers

"Så längre du älskar är du ung".

Låg 11 veckor på Svensktoppen mellan 1968-04-28 och 1968-07-07.

Jag tycker faktiskt om den, den griper tag i mig.

Den kan höras här.

Wednesday, May 17, 2017

I Feel Like I'm Fixin' to Die-Rag

Jag kan bara på rak arm komma på en tio i topp-etta med ett entydigt politiskt innehåll.

Det är denna sång av den amerikanska gruppen Country Joe and the Fish.

Den låg faktisk etta på Tio i Topp just idag, för exakt 48 år sedan. Dvs lördagen den 17 maj 1969.

Det var en bittert ironisk sång, riktad mot Vietnamkriget.

Musik med politiska budskap tog sig sällan upp på den listan. Det här var ett anmärkningsvärt undantag.

Sunday, May 14, 2017

Sven-Erik Magnusson in memorian

/Från mim huvudblogg 22/3 2017/.

Sven-Erik Magnusson är död. Det känns vemodigt.

Det var något visst med Sven-Ingvars.

Vila i frid.


Det finns många sånger från Sven-Ingvars, och en del av dem gjorde mig glad, när jag hörde dem 66-67. Här är Vid din sida från november 1966...

En sedelärande historia?

Hootenanny Singers var ju inte precis någon proggrupp, men det är ändå inte svårt att läsa ut en ska vi kanske säga antikapitalistisk tendens i denna sång.

Den heter alltså "Mårten Gås", och kom på skiva 1968. Och det som slår en vid en omlyssning är att en karaktär som idag ofta hyllas - den djärve entrepenören som skapar rikedom med sina två tomma händer - där beskrivs på det mest elaka sätt.

Som ett uttryck för iskall, och känslokall egoism, där gränsen mellan ekonomiska kalkyler och rent mordisk brottslighet är flytande...

För den som undrar vem mannen med den skrovliga sångrösten är - han var inte någon av medlemmarna i den skönsångande sånggruppen, utan gruppens chaufför.

Sunday, May 7, 2017

Psykedelisk fantasi-ö

När jag skrev att Tages psykedeliska  influenser var ganska så marginella bör det nog ändå nämnas att av de allmänt kända svenska popgrupperna var det nog Tages som påverkades mest.

Hep Stars, Hounds, Shanes, Ola and the Janglers m.fl. påverkades så vitt jag vet inte alls.

Men Tages började sommaren 1967 kombinera sina spelningar med en psykedelisk ljusshow som blev ganska uppmärksammad.

Och deras musik var från och med 1967 ofta experimentell. Det går att finna psykedeliska drag redan i Fuzzy Patterns.

Jag har inte hört deras LP Studio samma år (vilket jag gärna skulle vilja göra), men den sägs ibland ha varit deras motsvarighet till Sgt. Pepper...

En singellåt av dem från 1968 som definitivt måste beskrivas som psykedelisk var "Fantasy Island", som kan höras här.

Annars fanns de psykedeliska influenserna i Sverige mest hos experimentgrupper som Mecki Mark Men och Hansson och Karlsson. I exempelvis England slog de igenom mycket mer, även hos de stora kommersiellt gångbara banden, som Rolling Stones och Hollies - för att nu inte tala om Beatles! Detsamma gäller också USA, där till och med Supremes påverkades vid några tillfällen, om än mycket marginellt.

Jag bör förresten tillägga att jag här använder ordet "popmusik" på det sätt som det brukades på just det sena sextiotalet.

Då kallades både Hollies och Rolling Stones "popgrupper" - lite senare började man skilja mer strikt mellan "pop" och "rock". Idag skulle nog fortfarande Hollies räknas in som "popmusik" - medan Rolling  Stones skulle kallas "rockgrupp".

Om man på sextiotalet talade om "rock" syftade man nästan enbart på femtiotals-rock´n´roll, typ Bill Haley och Elvis Presley.

Lite Tages från 1967

1967 var ett mer optimistiskt år än 2017 är. På många sätt. Knappast någon hade (exempelvis) hört talas om växthuseffekten. *

1967 kunde man lyssna på popgruppen Tages. De hade slagit igenom några år tidigare med Sleep Little Girl.

De hade 1967 utvecklats mycket både tekniskt och musikaliskt sedan denna genombrottslåt.

En av mina främsta Tagesfavoriter detta år var nog hitlåten Every raindrop means a lot. En annan var Fuzzy patterns, en låt som inte gick upp på någon lista, eftersom den var b-sidan till en annan hitlåt, I´m going out.

Tages tog som så många andra intryck av den psykedeliska vågen (även om det var ganska marginellt), och bytte efter ett tag namn till Blond.

En av dess ledande medlemmar, Tommy Blom, blev förresten lite senare scientolog. Scientologerna gjorde det mesta av detta i sin propaganda, men han verkar ha hoppat av ganska snart.
----------------------------------------------------------------
*Första gången ordet "växthuseffekt" förekommer i SvD:s digitala arkiv är förresten den 30 april 1976.

Sunday, January 8, 2017

Lady in Black

När Uriah Heep blev stora i Sverige hade jag slutat lyssna på pop- och rockmusik. Jag upptäckte dem flera år senare.

Lyssna gärna på denna suggestiva sång av dem från 1971, med bifogad text. Texten tilltalar mig på olika sätt, men textningen är ibland lite missvisande.

Den kan också ses framföras live, i en lite förkortad och lite blekare version - här.

Monday, January 2, 2017

Att bli kidnappad till trygghet...

I slutet av 2015 såg jag en spelfilm som hade ett mycket märkligt slut.

Handlingen var ungefär denna.

I en fattig ort, med en nedlagd gruva, en skyhög arbetslöshet och misär, händer underliga saker. Barn försvinner spårlöst och det sägs att en ovanligt lång man har setts i samband med försvinnandena. Filmen har också fått sitt namn efter detta - The Tall Man.

Nu har barnen det ofta dåligt redan innan dessa försvinnanden börjar. Fattigdomen har inte endast lett till arbetslöshet, utan också skapat dysfunktionella och våldsamma familjer. Barn misshandlas och vanvårdas. Och nu till på köpet försvinner många av dem.

Redan någon gång i mitten av filmen börjar handlingen bli riktigt underlig. Den hänger inte riktigt ihop och man undrar vad som i allsina dar pågår.

Svaret får man inte förrän alldeles mot slutet av filmen. Nej, kidnapparna är inte pedofiler eller andra förövare. Utan det är ett nätverk av socialarbetare och andra idealister som kidnappar barn från dysfunktionella och våldsamma familjer för att placera dem i tryggare hem.

Handlingens slut kan komma som en lättnad för de som sett filmen, men scenariot är förstås helt omöjligt. Dessutom kan man ju störas av den klassbias som finns i det - de dysfunktionella familjerna är alla fattiga, och av döma av de exempel som visas är de hem som barnen kidnappas till familjer inom övre medelklassen.....

Det är ju stötande - å andra sidan skulle filmen blivit ytterligare ett steg mer orealistisk om nätverket skulle vågat kidnappa barn från våldsamma och dysfunktionella medelklassfamiljer och ge dem till harmoniska fattiga dito....

På något konstigt sätt grep filmen ändå tag i mig när jag såg den då. Det är svårt att sätta fingret på exakt varför den gjorde ett så starkt intryck på mig.

Nu upptäcker jag att filmen i sin helhet finns på YouTube. Den kan ses här.