I Svenska Dagbladet har man de senaste dagarna tagit upp ett verkligt fall från 1965-1966 där sex pojkar hamnade på en öde ö. De hade tagit en båt och rymt från en kristen internatskola, och kunde efter en storm inte styra den . De irrade runt på vattnet i åtta dagar. Sedan hamnade de på en obebodd ö. I femton månader.
Det visade sig att de samarbetade mycket bra, såg till att alltid ha en eld brinnande ifall ett skepp skulle komma i närheten, och byggde upp en organisering som fungerade.
När de hittades var de dessutom vid god hälsa.
I dessa artiklar, som är tagna från en nyutkommen bok av Rutger Bregman, ”I grunden god”, jämförs denna verklige händelse med William Goldings roman "Flugornas herre".
Den handlar också om barn som hamnar på en öde ö. De börjar slåss, dela upp sig i olika läger, och efter ett tag döda varandra.
Denna roman blev känd över hela världen.
Själv fick jag i åttonde klass uppgiften att skriva en uppsats om den. Det blev en ganska kort, och ilsken uppsats. Jag reagerade på det underförstådda temat i den - att civilisationen var en tunn fernissa, och att strax under låg avgrunder av brutalitet.
Jag har tyvärr inte kvar min uppsats, men jag skrev ungefär att det inte finns några medfödda destruktiva avgrunder i människan på detta sätt. Om barn blir så grymma, empatilösa och inte kan samarbeta beror det på att de kommer från destruktiva hemförhållanden, eller hamnat i andra destruktiva miljöer redan i barndomen.
Det var för en gångs skull ovanligt roligt att få rätt.
I SvD:s artiklar som tagits från boken får man också reda på att denna verkliga historia inte alls blev spridd, nådde aldrig någon större publik. Medan den fiktiva historien i "Flugornas herre" blev spridd och omtalad över hela världen. Och som inspirerat till TV-program, dokusåpor och många nya berättelser på samma tema.
William Golding, Artur Lundkvist och Jean-Paul Sartre på en författarkonferens i Sovjetunionen 1963.
No comments:
Post a Comment