Thursday, August 22, 2019

Svenska MAD

/Från min huvudblogg 30 september 2018//

För ungefär 50 år sedan började jag läsa Svenska MAD. Det var en skämttidning riktad till (antog jag i alla fall) ungdomar.

Det första numret jag köpte var oktobernumret, nummer 10-1968. Jag tror jag fick tipset om MAD av en kille som gick i min brors klass, en kille som förresten också hette Erik.  Han var hemma hos oss någon gång i tidig höst det året. Det var min bror som bjudit hem honom, men det ledde till att jag och Erik blev kompisar under hela högstadiet.

Nr 10-1968 var alltså det första numret jag köpte; det är också det jag minns bäst. Jag hade bort mina nummer av MAD någon gång 1971. Men för några år sedan hittade jag just 10-1968 i en seriebokhandel.

Det var absurd humor av en typ som kunde roa tonåringar. I alla fall roade den mig. Redaktör var Lasse O´Månsson.

Från nummer 10 kan man bland annat hitta rubriker som MAD:s moderniserade läroböcker för grundskolanOm alla TV-program hade trafikupplysning, MAD-artiklar ni sluppit läsa  och Framtida missnöjen.

Framtida missnöjen inleds med denna ingress:

"KLAGA MÅNDE ELEKTRONERNA
En gammal vits från medeltiden lyder: 'Det finns inget svårare att sia, särskilt om framtiden'".
Talesättet nyttjas än  dag, vilket retat MAD som alltid varit ohyggligt klarsynt och genomskådande i sin syn på samhället. Vi skulle tvärtom vilja säga att det inte finns något lättare än att sia, särskilt om framtiden. Medan däremot samhället av idag kan vara omöjligt att säga något bestämt om. Så här kommer vi därför med en blick in i kommande tider."


Sedan följer en rad satiriska exempel på just "framtida misnöjen" som, med facit i hand, inte direkt talar för att MAD:s redaktion hade prekognitionens gåva.

Den var uppställd i form av tecknade serierutor. En av dessa kom för övrigt av någon åtminstone ytligt sett outgrundlig anledning att fascinera mig mycket Fascinationen tedde sig för mig både gåtfull och mystisk Det är den bilden ni kan se nedan.

En del av MAD-artiklarna var endast text, medan andra alltså var i serieformat.

Till tidningen hörde insändarsidan Forum för fårskallar.  Ett återkommande tema i den är insändare som letar efter både verkliga och inbillade fel i tidigare nummer av MAD. Som till exempel detta:

"Sämste O. Mån-son
Jag har hittat ett illaluktande fel i MAD nr 9, 1965. Det är Don Martin på sidan 42. På bild nummer 13 stoppar drullen ner två vita brödskivor i brödrosten,  på bild nr 15 kommer de ut svarta. Förklara dig din Kwackwurst. Luden"


Lasse O´Månsson svarar:

"Nej, han stoppar den i vår vän X:s brödrost, och tar ut den i vår vän Y:s, ett i agentkretsar gammalt knep som numera användes även kommersiellt såväl i syd som i nord".

Det bör här nämnas att X och Y är två återkommande seriefigurer i just Svenska MAD,  som ständigt slåss med varandra.

En karaktär som mer än någon annan förknippades med MAD var en viss Alfred E Neuman. Han förekom nästan alltid  på omslaget och var någon sorts mascot för tidningen. Han såg ut så här 

I just nr 10-1968  fanns också ett avsnitt med recensioner av skrifter som inte brukade recenseras. Jag har lagt ut den tidigare i denna blogg, och lägger här ut den igen.

Så kan ni kanske få en bild av karaktären av humorn i denna mycket speciella tidning,

 "De flesta av de böcker som kommer ut anmäls i tidningar och tidskrifter, av bokrecensenter. Men det kommer också varje år ut ett flertal viktiga böcker som aldrig recenseras trots det faktum att de är mycket populära i vida kretsar. För att råda någon bot på detta missförhållande presenterar Mad några efterlängtade Bokrecensioner av böcker som inte brukar få bokrecensioner."

Sedan följde två exempel. Det första såg ut så här.

"Handlingen brister i nya telefonkatalogen

"Besvikelse" är det enda ord som kan beskriva det nummer av telefonkatalogen som kom ut idag,

Efter att ha läst några av Göteborgsdelens omkring 1600 sidor håller man nästan på att somna av bokens torra koncisa stil. Författaren har visserligen försökt lätta upp handlingen med en mängd fascinerande personligheter, men han har inte lyckats åstadkomma en handling som kan fånga läsarens intresse.

På de första sidorna blir man genast intresserad av gestalter som Ants Aadumaa, Odd Aas, Fathi Abdeljawad, och A-Te-Svets AB. Men så snart boken presenterar en fängslande personlighet, fortsätter den genast till nästa, och man får aldrig en känsla av att ha lärt känna någon särskilt bra.

Det är tvivel underkastat huruvida någon kommer att läsa den här boken om ett år."


Och det andra:

"Spiralnotesblock med inspirerat innehåll

Bara en gång varje generation kommer en bok in i vårt liv som är så nödvändig, så användbar och så full av värden att man genast förstår att den kommer att bli en klassiker.

En sådan bok är Svenska Blankettförlagets senaste Spiralnotesblock nr 33-508.

Från det ögonblick läsaren vänder upp den tilltalande beiga pärmen av tunn kartong och ser den första sidan med de blåa horisontella linjerna och den röda vertikala och attraktiva marginalen är han ett mer än villigt offer för denna inspirerande och attraktiva lilla volym.

Det är visserligen sant, att den runda metallspiralen kan påminna om samma förlags nr 33-497 med rutat papper, men där slutar likheten.

Recensenten kan tryggt lova att den som köper den här boken vill inte lägga den ifrån sig, och han kommer att ta den i sin hand många många gånger. "


Och en sak til. På baksidan till Svenska MAD nr 10-1968 finns en bild av en skeletthand som håller i en lång cigarett.  Ovanför den står det "MAD:s Stora Ögonblick i Industrin".

Under den står: "Tobaksindustrin gör längre och längre cigaretter. SNART HAR DET GÅTT FÖR LÅNGT!"

Den inspirerade mig lite mer än ett år senare när jag började sabotera tobaksreklam på stan. Den första gången jag gjorde det, klistrade jag faktiskt upp just MAD-sidan med skeletthanden  på en affisch med cigarettreklam, som fanns vid en busshållplats

Helt opolitisk var som synes inte alltid Svenska MAD:s humor.  Ibland kunde den faktiskt bita till.
----------------------------------
PS. På 90-talet gjordes ett - tyvärr misslyckat - försök att återuppliva Svenska MAD
Det var lite synd, men å andra sidan kanske inte den passar i vår torftiga tid. Den passade mycket bra in i sent sextiotal. I alla för mig.....

Serieruta från MAD 10-1968.



Tuesday, August 6, 2019

Midsommar

Var och gick på bio i lördags. Hade blivit nyfiken på filmen "Midsommar", och vad den i allsina dar handlade om.

En sak som kanske väckte mitt intresse var nog en länkning till en högerextrem sida, som sa att det var en hatfilm som förtalade gamla fina svenska traditioner...

Men det är den (förstås) inte. Framförallt för att den inte alls är gjord för att bli trodd. Den är medvetet absurd, och ingen kan nog få för sig att ta den på allvar, i alla fall inte på ett bokstavligt sätt....

Några ungdomar från USA besöker Hälsingland på midsommar. . Åtminstone två av dem är antropologer, som vill studera svenskt folkliv.

Närmare bestämt kommer de till Hårga, känd för en låt som bär dess namn..* Och för en sägen om hur djävulen på midsommar fick människor att dansa sig till döds.

Och det visar sig snabbt i filmen att det just finns en mycket mörk midsommartradition i Hårga. Som åtminstone vart nittionde år tar sig uttryck i öppna ceremonier med människooffer. rituell sex och våldsamma orgier.

Observera det handlar inte om en sluten sektliknande grupp som samlas på natten i något ödehus. Det som gör filmen så absurd är att hela byn deltar och de blodiga ritualerna till stora delar sker utomhus, i allas åsyn.

Det är också uppenbart att det aldrig var meningen att USA-ungdomarna skulle få lämna byn. I slutändan är de alla döda, utom den kvinna som på sätt och vis är filmens huvudperson.

Hon utnämns till "majdrottning" i en ritual, och i den märkliga slutscenen ser man på hennes lysande ögon att hon blivit en del av den blodiga lokala kulten.

Filmen är på två och en halv timme, och i sista delen var hemskheterna lite tröttsamt förutsägbara. Om den bara hade varit låt oss säga en timme och tre kvart hade den kanske vunnit lite på det...

PS. Hårga är så vitt jag fattar än idag en verklig, existerande by, och även om filmen inte alls är gjord för att bli trodd, kan man ju för byinvånarnas skull hoppas att den inte kommer att dra turister av det mer märkliga slaget till byn...

PPS. En trailer till filmen kan ses här.
--------------------------------------------------------------------------------
*Länken till Hårgalåten går till en version med en "snäll" text. Om man letar lite på ex.vis YouTube kan man lätt hitta samma låt med text som direkt inspirerats av den blodiga sägnen.

Friday, August 2, 2019

Långe Jan från Mörbylånga ... en norsk Sverigevisa?

1969 låg en låt på topplistorna med namnet Running Bear.

Det var en ny version av en sång som spelats in tidigare. En ohyggligt sorglig sång som handlade om två indianer som var förälskade i varandra, men inte kunde få varandra, eftersom de bodde på var sin sida av en flod.

Man kunde väl tycka att problemet kunde lösas på något enkelt sett. Tänk en flotte, en kanot eller så.

Men i sången verkar de inte inse detta, utan kastar sig till sist i vattnet och försöker istället simma till varandra. När de möts i vattnet dras de ner av den forsande floden. De drunknar, och de som tror på ett liv efter detta får reda på att nu kommer de för alltid att vara tillsammans i de sälla jaktmarkerna.

Jag var inte så säker på att jag trodde på ett liv efter detta, eller på de sälla jaktmarkerna, så jag tyckte sången var outsägligt sorglig.

För någon månad sedan lade jag ut den på en nostalgisida på Facebook, och fick då ett svar från en person som sa att hen hade den svenska versionen. Jag frågade vad den hette, och fick svaret "Långe Jan från Mörbylånga". Sagt och gjort. jag letade reda på den på YouTube.

Eftersom jag tyckte Running Bear var så oerhört sorglig, var det lite av en lättnad att höra den svenska versionen. Den var insjungen av en norsk revygrupp, eller nåt, som hette Dizzie Tunes. Den hamnade för övrigt på Svenktoppen 1970.

Den var så hejdlöst absurd som endast en norsk grupp kunde vara. Om detta låter som om jag hört för många Norgevitsar, kan jag möjligen försvara mig med att sången på sätt och vis kanske var en Sverigevits. Som kom inte SÅ långt efter "Norgevisan"..

Att den stackars Långe Jans öde blev så absurt berodde nog inte på att han var indian på faderssidan utan att han var svensk på mödernet. Och att han hade oturen att bo i Sverige, Eller så kanske de tänkte.... eller inte.

Den som vill skratta ät absurda skämt, eller kanske beklaga sig för att jag har en så förfärlig smak att jag lägger ut sången på min blogg,  kan ju klicka här.