Flower power, Jefferson Starship - och Cathy Richardson

Den psykedeliska flower power-musiken 1967 hade två huvudsakliga teman: kärlek och hallucinogena droger. Dessa hörde ihop. Denna kulturs företrädare menade att just hallucinogena, "psykedeliska" droger skulle öppna sinnet på ett sådant sätt att den verkliga, otvungna, spontana kärleken skulle växa fram.

Denna åsikt kan ju te sig naiv. Vilket den var. Men den baserades på erfarenheterna hos människor som just hade överväldigats av vad de såg som underbara upplevelser när de testat droger som marijuana (THC), meskalin - och/eller LSD... Drogernas mörkare sidor hade de ännu inte mött. Det var de vackert naiva drömmarnas år. Redan ett år senare hade mycket av den naiva flower power-romantiken - vissnat.

Men vackert var det så länge det varade... Och det gav upphov till en uppsjö av fin musik. Och en del närmast, jag dristar mig att säga, "odödliga" sånger. Jag misstänker att så länge civilisationen består kommer åtminstone några människor att känna till att det en gång fanns två sånger med namnen "Somebody to Love" och "White Rabbit"...

Dessa gavs, förstås, ut av Jefferson Airplane 1967. På sätt och vis stod dessa två sånger för flower powers två grundidéer - alltså kärlek och droger, Kärleken kan här representeras av "Somebody to Love" och drogerna av "White Rabbit". Båda sångerna sjöngs av Grace Slick. Jag har tidigare skrivit om dessa två låtar, och länkade då till de nästan klassiska musikvideos av dem man kan se och höra - här.

"Somebody to Love" har alltid gripit tag i mig. Den har vädjat till mina innersta drömmar - kan man nog säga...

"White Rabbit" har fascinerat mig på ett annat sätt. Den är liksom "Somebody to Love" mycket suggestiv. Man skulle kunna säga - drogpropaganda när den är som skickligast. Den är också bisarr, på ett sätt som närmast förstärker dess suggestiva effekter.

Nåväl, Jefferson Airplane blev efter ett antal år Jefferson Starship - och de fortsatte ha dessa låtar på sin repertoar. Och i denna inspelning  får vi höra gruppens formidabla sångare Grace Slick överträffa sig själv i sin nya version av White Rabbit.

Detta visste jag sedan förut. Vad jag inte visste var att Jefferson Starship i nya konserter så sent som 2012 spelade både Somebody to Love och White Rabbit, men nu utan Grace Slick.

På något sätt trodde jag nog att det var närmast otänkbart att göra dessa sånger utan just Grace Slick. Men det var det inte.

Så i denna Jeffersom Starship-konsert  kam man höra  Cathy Richardson (som jag förut inte ens hört talas om)  i en oerhört uttrycksfull tolkning av Somebody to Love. Den känns extatisk. Jag skulle verkligen velat vara där.....

Men hon har också tolkat White Rabbit. Mycket fascinerande,   och kanske än mer överväldigande. Det kan höras här.

Så presenteras två klassiker för en ny generation. Det förtjänar dom. De var två av de bästa uttrycken för en kultur, vars idéer och uttryck visserligen var naiva (och i sin naivitet bitvis farliga), men samtidigt verkligt vackra - på ett ska vi säga riktigt innerligt sätt.



Jefferson Starship med Grace Slick, 1976. 

Vampyren Carmilla - och en begravning

Jag har tidigare skrivit om Carmilla av Sheridan Le Fanu. En vampyrroman som kom ut redan 1872 (före Dracula!), och finns i en svensk översättning från 2015.

Om just Carmilla, en ganska så sympatiskt skildrad kvinnlig (lesbisk) vampyr som hemsöker, och förför, Laura, bokens kvinnliga berättarjag.

Det är som sagt en mycket romantisk skräckberättelse. Carmilla beskrivs på ett ambivalent sätt. men den romantiska fascinationen dominerar defintivt.

I mitt inlägg hade jag lagt in en bild från originalversionen. Det finns flera sådana bilder, och de är inte upphovsrättsskyddade.

En av dessa är den nedanstående. Vampyren Carmilla sitter ner, Laura står bredvid henne.

Den illustrerar en episod i boken där Carmilla och Laura tar en promenad, och då möter ett begravningståg. De sjunger psalmer och Laura sjunger med.

Carmilla blir å sin sida upprörd och vill därifrån. När sedan Laura sjunger med i psalmerna får Carmilla nästan ett utbrott:

"Det skär i mina öron' sa Carmilla nästan argt och satte sina små fingrar för öronen. 'Hur vet du förresten att din tro och min är densamma? Era ritualer plågar mig och jag hatar begravningar. Sådant trams - du måste ju också dö - alla måste dö, och alla får det bättre när de dör. Nu går vi hem'. (Le Fanu 2015:38)

På sätt och vis är det ett klassiskt tema - vampyrer är ju rädda för kors och annat som är knutet till kristendomen. De anses också genom hela sin natur stå utanför den kristna kulturen - och i den mån de har någon tro torde den ju inte vara kristen...

Men i just detta fall får man snart en mer kuslig aning om att Carmillas olust för detta begravningståg även har andra orsaker.

För trots att Carmilla inte vill det fortsätter Laura och prata om ceremonin, och säger en sak om den döde:

"Det är den stackars flickan som tyckte att hon såg ett spöke för två veckor sedan och har legat döende ända sedan dess, tills hon gick bort igår." (Le Fanu 2015:38-39)

Den ganska självklara slutsatsen är ju att det "spöke" som flickan såg måste ha varit Carmilla... Som av den anledningen inte gärna vill ta del av sorgetåget för den flicka, vars död hon har orsakat...

Nog om detta...

Hur upplever jag begravningar själv?

Utan att - mig veterligt /sic/ - någonsin träffat vare sig Carmilla eller någon annan vampyr, har jag faktiskt ändå tidigt utvecklat en motvilja mot begravningar som inte står Carmillas efter.

Jag lyckas alltid fly undan dem - jag har faktiskt endast (så vitt jag minns) varit på en enda begravning i hela mitt liv.

Det var i juni 1984, och begravningsgudstjänsten var faktiskt i Liberala Katolska Kyrkan....
-----------------------------------------
Referens
Sheridan LeFanu, Carmilla, Bakhåll 2015