2000 ljusår hemifrån - den 26 februari 1968

Det var den 26 februari 1968. Jag hade fyllt 13 år två månader tidigare.

Under helgen före (fredags- lördags- eller söndagskvällen) hade jag sett ett popprogram på TV. Där var det flera som spelade - bland annat Rolling Stones.

Jag visste att de mot slutet av 1967 hade gjort en psykedelisk LP - för övrigt den första och sista psykedeliska LP de någonsin skulle göra.

Jag hade efter mycket tjat fått Beatles likaså psykedeliska Sgt.Pepper-LP till julklapp 1967. Så jag var intresserad över hur psykedelisk den Stones-låt jag skulle höra var.

Den låt de spelade var 2000 Light Years From Home. Jag lyssnade fascinerat. Den var förvisso psykedelisk. Den var också spöklik, kuslig.

Till en början tänkte jag inte på texten, men efter ett tag tog jag in den.  Och till sist förstod jag att den handlade om att vara tusentals ljusår hemifrån. Jag blev milt sagt fascinerad.

Rymden hade intresserat mig sedan sexårsåldern. Och en psykedelisk låt om ensamhet långt ut i rymden, gjord av Rolling Stones, insåg jag att jag måste ha.

Min veckopeng var liten och jag visste att jag inte skulle ha råd att köpa deras LP. Men jag trodde mig veta att den låt de spelade på TV var b-sidan på deras just nu aktuella singel, där She´s a Rainbow var a-sidan.

Så efter att skolan slutat på måndagen den 26 gick jag till den närmaste skivaffären. Och, mycket riktigt, 2000 Light Years From Home var b-sidan på den singel som just hade legat på Tio i Topp. Jag köpte den, och började lyssna på den hemma. Jag blev inte besviken.

I denna musikvideo - som jag kollade för några månader sedan - kan man även läsa texten. Där får man ta del av historien om en rymdfarare som med en ofattbar hastighet avlägsnar sig från vårt solsystem.

Och det är först i sista versen han har kommit hela två tusen ljusår hemifrån.

Det visste jag redan. Men när jag nu kunde läsa, och inte endast höra, berättelsen - fick jag en både road och lite nördig reflektion.

För i texten beskrivs hur han mot slutet av resan kommer till en känd stjärna, som har namnet Aldeberan.

När jag först hade kollat texten kunde jag inte låta bli att kolla Aldeberan på Wikipedia. Den visade sig ligga endast 65 ljusår från jorden.  Det är ju lite närmare än 2000 ljusår.

Men det är klart - att göra imponerande rockmusik förutsätter ju inte stora astronomiska kunskaper. 😉

  

Storleksjämförelse mellan Aldebaran och vår egen sol.

We Love You

/Från min huvudblogg 4 augusti 2017/

Rolling Stones psykedeliska period varade inte länge. I princip under andra halvåret 1967.

Det tog sig dels i uttryck i LP:n "Their Satanic Majesties Request",  deras försök till svar på Sgt. Pepper. Om den har jag skrivit tidigare.

Men redan i augusti gav de ut en singel med en stark psykedelisk prägel. A-sidan hette "We Love You" och skulle om man så vill kunna betraktas som deras svar på Beatles "All You Need is Love"...

Men bakgrunden var mer konkret. Den var ett tack till de som stött de medlemmar i Stones som hade anklagats för narkotikainnehav.

Musiken är lätt spöklik, och kan höras här.

Jag hörde den första gången på kvällen den 5 september 1967.Jag var hemma från skolan. Kvällen innan hade jag fått ett otäckt ångestanfall, som blev inledningen till en lång period av psykiatriska kontakter. Nu låg jag i sängen och lyssnade på Kvällstoppen. Dagen efter skulle jag till skolan igen.

Jag blev fascinerad av "We Love You". Den hade en ödesmättad, som sagt lite kuslig, stämning. Den passade bra in i min sinnesstämning denna kväll...

Rolling Stones svar på Sgt.Pepper

/Från min huvudblogg 6 juni 2015/

Jag har aldrig varit så oerhört intresserad av Rolling Stones, men deras försök att presentera ett psykedeliskt svar på Beatles Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band har alltid fascinerat mig. Det var på en LP med namnet Their Satanic Majesties Request, och den kom alldeles i slutet av 1967. Den finns nu i sin helhet på You Tube och kan avlyssnas här.

Trots den "diaboliska" titeln är det nära på omöjligt att hitta några satanistiska inslag i den. Den LP Rolling Stones gav ut ett år senare, Beggars Banquet , innehåller ju däremot rockmusikens förmodligen mest kända hyllingssång till djävulen....

Rolling Stones övergav snabbt den psykedeliska stilen efter Their Satanic... Dels var deras fans nog inte alltför förtjusta, dels verkade de inte riktigt behärska genren. Jovisst, skivan har sina höjdpunkter - som In Another Land, 2000 Man, She´s a Rainbow och - framförallt - 2000 Light Years From Home. Även de andra låtarna är värda att lyssna på, men undantag för version 2 av Sing This All Together (spår fem) och The Gomper.

Men det finns något mycket väsentligt som fattas. I sin helhet är det inte en skiva man gärna lyssnar på oftare än en gång vartannat år eller så.

Den är, förstås, sämre än Sgt. Pepper (men det är ju nästan all pop-och rockmusik). Men den är samtidigt också på något sätt - sorglig, deprimerande och vemodig. Jag minns att när jag köpte den som tonåring lysnnade jag på den bara några gånger - jag kände mig nästan depressiv efter att ha hört den,

Den stora skillnaden är att Sgt. Pepper - strax under det "drogtema" som finns på ytan - har en vision som faktiskt präglas av ömsinthet, och optimism. Till och med undergångsversionen i A Day in the Life andas egentligen optimism. Om detta har jag skrivit mer här, inspirerad av Håkan Sandblads och Arne Ruths ovanligt intressanta analys av skivan i DN den 6 augusti 1967....

Men Rolling Stones försök är liksom svart, ledsamt, vemodigt, tröstlöst. På sätt och vis är 2000 Light Years From Home ganska betecknande för hela skivan. Den isande ensamheten när man snabbare än ljuset försvinner längre och längre bort hemifrån avspeglar en känsla som även andra delar av skivan faktiskt ger. Inte hela, men stora delar.

Their Satanic.. har kanske inte sin "diaboliska" titel av en slump. För min del känns (om blasfemin ursäktas!) Rolling Stones svar på Sgt. Pepper nästan lite som om Satan skulle försökt skriva ett svar på Psalmboken... eller nåt sånt.

Det som är gemensamt är det psykedeliska, men där Sgt. Pepper andas någon form av gemenskapskänsla och hopp andas alltså Their Satanic.. en nästan isande vemodig känsla av ensamhet. Eller det är i alla fall så jag upplever det. Det säger kanske en del om mig.

Om det också säger något - eller inte säger något - om Beatles respektive Rolling Stones som grupper avstår jag definitivt från att spekulera i...

I ett annat land

Den här sången har jag nog lagt ut två gånger förut på denna blogg. Den är från Rolling Stones kortvariga psykedeliska period 1967.

Den känns innerlig och vacker, och den har alltid berört mig. Den heter alltså "In another land",  och just denna YouTube-version, som jag aldrig tidigare sett, ska vara den officiella textade musikvideon till sången.

I och med att texten här är utsatt har jag för första gången sluppit att gissa på vad vissa av orden betyder...

Se den gärna.

Paint it black

Vemodig melodi, sorgsen text. Paint it black från 1966, med Rolling Stones.

Rolling Stones svar på Sgt. Pepper

Jag har aldrig varit så oerhört intresserad av Rolling Stones, men deras försök att presentera ett psykedeliskt svar på Beatles Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band har alltid fascinerat mig. Det var på en LP med namnet Their Satanic Majesties Request, och den kom alldeles i slutet av 1967. Den finns nu i sin helhet på You Tube och kan avlyssnas här.

Trots den "diaboliska" titeln är det nära på omöjligt att hitta några satanistiska inslag i den. Den LP Rolling Stones gav ut ett år senare, Beggars Banquet , innehåller ju däremot rockmusikens förmodligen mest kända hyllingssång till djävulen....

Rolling Stones övergav snabbt den psykedeliska stilen efter Their Satanic... Dels var deras fans nog inte alltför förtjusta, dels verkade de inte riktigt behärska genren. Jovisst, skivan har sina höjdpunkter - som In Another Land, 2000 Man, She´s a Rainbow och - framförallt - 2000 Light Years From Home. Även de andra låtarna är värda att lyssna på, men undantag för version 2 av Sing This All Together (spår fem) och The Gomper.

Men det finns något mycket väsentligt som fattas. I sin helhet är det inte en skiva man gärna lyssnar på oftare än en gång vartannat år eller så.

Den är, förstås, sämre än Sgt. Pepper (men det är ju nästan all pop-och rockmusik). Men den är samtidigt också på något sätt - sorglig, deprimerande och vemodig. Jag minns att när jag köpte den som tonåring lysnnade jag på den bara några gånger - jag kände mig nästan depressiv efter att ha hört den,

Den stora skillnaden är att Sgt. Pepper - strax under det "drogtema" som finns på ytan - har en vision som faktiskt präglas av ömsinthet, och optimism. Till och med undergångsversionen i A Day in the Life andas egentligen optimism. Om detta har jag skrivit mer här, inspirerad av Håkan Sandblads och Arne Ruths ovanligt intressanta analys av skivan i DN den 6 augusti 1967....

Men Rolling Stones försök är liksom svart, ledsamt, vemodigt, tröstlöst. På sätt och vis är 2000 Light Years From Home ganska betecknande för hela skivan. Den isande ensamheten när man snabbare än ljuset försvinner längre och längre bort hemifrån avspeglar en känsla som även andra delar av skivan faktiskt ger. Inte hela, men stora delar.

Their Satanic.. har kanske inte sin "diaboliska" titel av en slump. För min del känns (om blasfemin ursäktas!) Rolling Stones svar på Sgt. Pepper nästan lite som om Satan skulle försökt skriva ett svar på Psalmboken... eller nåt sånt.

Det som är gemensamt är det psykedeliska, men där Sgt. Pepper andas någon form av gemenskapskänsla och hopp andas alltså Their Satanic.. en nästan isande vemodig känsla av ensamhet. Eller det är i alla fall så jag upplever det. Det säger kanske en del om mig.

Om det också säger något - eller inte säger något - om Beatles respektive Rolling Stones som grupper avstår jag definitivt från att spekulera i...