Thursday, August 31, 2017

En vietnamesisk bonde

1972 gav FNL-grupperna ut en LP som hette Vietnam är nära. En av sångerna på den var en skakande historia om en ung vietnames, som ställt upp på ett rent självmordsuppdrag för FNL. Det gick ut på att gå med två korgar med ris till porten till ett fängelse. Under riset ligger två handgranater.

Hans bakgrund beskrivs - hans far hade dödats av fransmän, hans mor hade våldtagits, hans bror hade dödats av USA-soldater, och många unga kvinnor från byn han kom från hade tvingats till bordeller i Saigon. Att han hade starka motiv att göra det han gjorde kunde man verkligen förstå, men det var förstås samtidigt någon oerhört tragiskt över hela berättelsen.

Vad som händer sedan är detta. Bondens handgranater exploderar, och bonden, vakten vid porten  och själva porten flyger i luften.

Fortsättningen beskrivs så här:

"Nu kommer hans kamrater som kämpar för sitt land,
nu strömmar fram mot porten ett FNL-förband.
Och fångarna blir fria och vakterna skjuts ner,
och fängelset med taggtråd det finns där inte mer."


Efter detta kommer de två sista verserna i sången.

"Tack vare bondens offer kom tusen mänskor loss,
man ärade hans minne och fortsatte att slåss.
Fast ingen känner namnet den unge bonden bar,
så lever dock hans minne i folkets hjärta kvar.

Ett folk med såna bönder besegras ej så lätt -

det borde mördarbandet för längesedan sett.
Ur folkets breda massa som hotats till sitt hem,
föds alltid tappra hjältar när kampen kräver dem."


Sången i sin helhet kan höras på YouTube,  här.

Man kan reagera på denna sång på olika sätt. När jag själv hörde den 1973 blev jag gripen. Jag hade dessutom hört någonstans att det skulle finnas en verklig händelse bakom sången, men jag visste inte om det stämde.

Idag hittade jag en beskrivning som nästan exakt motsvarar handlingen i sången. Från Svenska Dagbladets digitala arkiv, och en artikel i SvD för exakt 50 år sedan - den 31 augusti 1967.

Den har rubriken 1200 fångar befriades i självmordsattack av FNL.

Så här står det bland annat.

”En FNL-soldat sprängde tidigt på onsdagsmorgonen grindarna till det strängt bevakade provinsfängelset i Quang Ngai i luften genom att detonera en bomb som han bar på. Soldaten dödades vid explosionen, men  hans handling gjorde det möjligt  för ett gerillaförband att befria omkring 1200 fångar.

Efter att grindarna hade sprängts stormade ett 30-tal gerillasoldater in på fängelseområdet, medan andra FNL-förband uppehöll regeringsstyrkorna i stadens utkant. Ett regn av granatkastarprojektiler föll på regeringstruppernas provinshögkvarter och en närbelägen förläggning för amerikanska rådgivare. … Gerillan dödade fängelsechefen och befälhavaren för vaktstyrkan i fängelset, som är inrymt i en gammal skola”


Troligen hade författarna till sången hört talas om just detta fall. Jag har inte sett något annat liknande beskrivet någon annanstans, och den typen av taktik var av allt att döma mycket ovanlig under Vietnamkriget.

När man hör sången, och läser artikeln,  kan man förvisso få många reflektioner, om mycket.  Det har i alla fall jag fått.  Men de kommer jag inte att skriva ner här.

Wednesday, August 23, 2017

Davy Jones tolkar Bob Dylan

Hur många vet att Monkees-medlemmen Davy Jones har gjort en inspelning av Bob Dylans "It Ain't Me Babe"? Fast han gjorde det inte som Monkees-medlem.

Denna version (som kan höras här) gavs ut redan 1965, och Monkees bildades först 1966. 1967 hittade den sig fram till svenska topplistor, bland annat låg den nia på Kvällstoppen igår för femtio år sedan (22 augusti 1967).

När Monkees bildades sades det att de inledningsvis inte kunde spela på sina instrument. Nåväl, de lärde sig detta mycket snart, och sjunga kunde de bevisligen redan från starten.

Och att Davy Jones kunde det redan innan starten är väl detta ett bevis på... ;-)

Det här var den första version av "It Ain't Me Babe" jag någonsin hörde. Jag är inte ens säker på att jag från början visste att det var en Dylanlåt. För mig var det då framförallt en låt av Davy Jones!

Friday, August 18, 2017

Att få träffa sin idol

Under sextiotalet var det nog många, mest unga tjejer, som skulle ha gett mycket för att få en pratstund vid ett fikabord med medlemmarna i Beatles, Rolling Stones, eller - för att lägga sig på en mer rimlig nivå - Hep Stars eller Tages. Själv har jag nyss fått vara med om något liknande, låt vara med en fördröjning på ungefär 44 år...

Jag har ju tidigare skrivit om hur jag blev så oerhört förtjust i Stenblomma 1973, och framförallt deras sång Kungen. Det var en grupp. och en låt, som gick direkt in i mig, Jag hörde Stenblomma live endast en gång, just 1973. Jag köpte konstigt nog inte ens deras LP. Men jag fick en så varmt innerlig känsla för gruppen, och framförallt deras kvinnliga sångare. Jag tyckte hon sjöng så fint....

Kungen var en sång om en härskare, en förtryckare, och texten pendlade mellan dennes eget tal, och en kritisk röst som frågade sig hur det skulle gå med alla små i den värld där kungen styrde. Den pendlade också mellan kungens förakt för alla de han styrde över och en önskan att vi skulle bli kvitt honom om vi "tar varandras händer, och ser in i varandras ögon och arbetar tillsammans utan att erkänna någon överhöghet" Och i varannan vers upprepades frågan hur det skulle gå för alla små, som inte vet hur man gör för att nå bergets högsta topp....

Sången han blivit kallad naiv, förstås, men den var det i så fall på ett mycket vackert sätt. Och ibland är den typen av "naivitet" något som absolut både kan vara tänkvärt, och suggestivt.

Jag satt bredvid en medlem i Förbundet Kommunist, som närmast fnös något föraktfullt. Jag nästan viskade fram att jag tyckte att sången var fin. Jag fick inget svar.

Men jag bevarade en varm känsla för gruppen, sången och sångerskan,

Sedan gick åren ett efter ett, och två efter två, och sedan kom YouTube. Och jag upptäckte både Stenblomma och efter ett tag också "Kungen” . Jag skrev inlägg på bloggen, och gruppens sångerska svarade. Sångerskan visade sig heta Hélène Bohman, och skrev en vänlig kommentar. Det tyckte jag var roligt. Lite senare skrev hon en ny kommentar under samma inlägg där hon gav länken till en sida med flera av Stenblommas sånger samlade.

Så nu - för några månader sedan - fick jag reda på att det skulle vara en visfestival - "Visor och tok" i Hassela. Och efter ett tag fick jag reda på att Hélène Bohman skulle framträda där. Det var ett väldigt bra argument för att övertyga mig att åka dit.

Så i lördags hände det. Jag passade på att hjälpa till - jag satt vid biljettluckan så jag missade det mesta. Utom, förstås, Hélène Bohman. Hon gick förbi redan i början av festivalen och presenterade sig för mig, som satt i kassan. Jag sa att det var jag som hade den blogg som hon skrivit i. Lite senare sa jag att jag skulle bli mycket glad om hon ville sjungs Kungen... Hon sa att det skulle nog kunna vara möjligt

Och det gjorde hon. Hon sa också till publiken att det var jag som hade önskat den. Och hon sjöng den faktiskt på många sätt bättre nu. Då hade hon växlat mellan kungens och den kritiska röstens uttalanden utan att i någon högre grad ändra tonfallet. Nu anpassade hon sångstilen på ett helt annat sätt, så att skillnaderna mellan sångens två poler blev mycket mer klara. .

Det var ändå en verklig tidsresa. Och jag visste ju att här stod samma människa som jag så hade beundrat 1973. Och dessutom visste ju hon nu verkligen om att jag gjorde det....

Och så på måndag. Det var sista dagen i Hassela. Nu är det så att Hélène Bohman är nära släkt med en av invånarna i Hassela, och denne är i sin tur bekant med familjen jag bodde hos. Plötsligt på tidig eftermiddag knackar desa två på dörren, Det var en lite hisnande känsla, Jag får berätta i detalj för henne hur jag upplevde hennes sång 1973, och hon får svara på frågor om Stenblommas historia. Och jag får dessutom reda på att det var hon som skrev nästan alla Stenblommas sånger, inklusive Kungen.

Mot slutet föreslår någon att jag skulle be om hennes autograf.. Då blir jag generad, och muttrar något i stil med att jag inte ser mig som en autografjägare... Men i efterhand tycker jag att det hade varit riktigt kul om jag hade vågat be om att få¨den.

När det hela sedan är slut känner jag mig som en Beatlesbeundrande tonårstjej som hux flux får träffa träffa, låt oss säga, Paul McCartney 1965. Ett minne för livet, skulle ju det kunna kallas...

Alla träd har samma rot

/Från min huvudblogg 7 juni 2017./

Några av sångerna på Stenblommas LP Alla träd har samma rot, och två andra av deras sånger, kan höras här.

Jag hörde Stenblomma live 1973 och fick då en sorts innerligt positiv upplevelse av dem. Jag tror det var på någon form av offentligt politiskt möte. Stenblomma fick uppträda någon gång i mitten av det.

De sjöng kanske tre sånger. En som jag vet var med bland dem var Kungen, som gjorde ett stort intryck på mig,

Jag vet inte varför, men de gick rakt in i mig, Möjligen blev jag dessutom smått förälskad i den kvinnliga sångaren...

Det var inget jag gick omkring och pratade om. Ingen som jag pratat med som kände mig då minns att jag sa att jag tyckte om Stenblomma.

Den person som satt bredvid mig på mötet var med i Förbundet Kommunist, Han bara fnös åt dem. Han tyckte det var fnoskig naturmystik, eller så.

Jag närmast viskade fram att jag tyckte de var fina. Han svarade inte.

Det var som något ömtåligt fint att känna att man gillade dem. Det var så att säga - privat på något sätt.

Därför är jag glad att finna åtta av deras sånger samlade. En del av dessa finns på YouTube, men ljudkvaliteten är bättre här.

Lyssna gärna. Oavsett vad ni tycker själv, kvarstår det faktum att det för mig en gång var en mycket stor upplevelse att lyssna på dem.

Thursday, August 3, 2017

Baby Come Back

Det var lördagen den tredje augusti 1968. Jag var 13 år.

Jag skulle lyssna på Tio i Topp. Jag var desillusionerad.  Låtarna med popkaraktär hade under sommaren minskat radikalt och andelen mer eller mindre plågsamma schlagers hade ökat. Jag trodde det berodde på det nya jurysystemet.

Men så plötsligt, den dagen,  tändes ett hopp. Inte ett stort hopp, men ett litet, litet, litet. I form av en ny låt med en grupp med namnet The Equals.

Det var en låt som kom in på nionde plats. Inte speciellt högt, det medges. Den var inte heller så där superbra, det medges också.

Men den var i alla fall "pop" (idag kanska man skulle säga rock) och inte svensktopp på engelska. Det hade just blivit augusti vilket  gav mig en känsla av en annalkande  höst. Det var absolut inte en negativ känsla, jag gillade hösten.

Och ungefär som blåsippan eller svalan kan ses som ett förebud om våren kände jag att denna låt var ett förebud till något annat - att den outhärdliga sommarstiltjen på ett av mina absoluta favoritprogram gick mot sitt slut.

Jag fick åtminstone delvis rätt.