Studio - Tages från 1967

Den enda av de kommersiellt framgångsrika svenska popgrupperna på sextiotalet som i sin slutfas ägnade sig åt att experimentera - musikaliskt, tekniskt, textmässigt - var nog Tages. 

Tages var nog också den enda av dessa som tog intryck av den psykedeliska vågen.

Deras LP Studio - från det magiska året 1967 - är faktiskt intressant. Den innehöll ingen uppenbart stor hit men helheten blev fascinerande. Jag köpte den aldrig, men skulle nog klart ha gillat den om jag hade gjort det.

Studio hade 12 låtar. 

Här  kan man höra alla dessa 12, plus fyra till, som de gjorde ungefär samtidigt som LP:n.

Dessa låtar ger en bra bild av Tages i dess slutfas (de lades ner 1968).

Tommy Blom, den förmodligen mest kände av Tages medlemmar. Bilden tagen 1967.

 

Tomorrow Never Knows

The Beatles LP "Revolver" gavs ut i augusti 1966. Det var ett mycket anmärkningsvärt album. Det var för deras del det första exemplet på en helt ny komplex stil, med en mer avancerad kombination av musik, ibland gåtfulla texter, och sound. Trots att Ludvig Rasmusson, sin vana trogen, publicerade en irriterande och nedlåtande text om LP:n i en av hans famösa recensioner i SvD, blev kritiken i stort sett mycket positiv. 

Samtidigt som Beatles gav ut "Revolver" slutade de att turnera. Inte så konstigt;  många av sångerna var nästan omöjliga att framföra på scen på ett "normalt" sett.  Det var definitivt ett studioalbum; om det framfördes i sin helhet på scen skulle det förutsätta antingen en bandad ljudbakgrund, eller en serie av specialgjorda elektroniska instrument som rimligen då måste hanteras av studiomusiker.

Den sista låten på skivan var "Tomorrow Never Knows". Det var  nog Beatles första renodlat psykedeliska låt. Under 1967 skulle den få en rad efterföljare - b-sidorna Strawberry Felds Forever, Baby, You´re a Rich Man, I am the Walrus - och framförallt Sgt- Pepper-LP:n. I viss mån kan nog också dubbel-EP:n "Magical Mystery Tour" ses som en del i detta experiment.  

Med Revolver förändrades Beatles image för alltid. De kom nu att ses som en i hög grad experimentell musikgrupp.

Tomorow Never Knows är väl den mest experimentella av låtarna på Revolver. Den är också närmast hisnande. Och om man är i en viss sinnesstämning - lite kuslig. Tycker i alla fall jag. 

Den kan höras här . 

The Beatles 1967

Paul McCartneys sång om sin mor - eller en sång om Jungfru Maria?

Eller kanske både och?

Jag syftar förstås på "Let it be", The Beatles sista singel, som kom våren 1970. Den var också titellåten på The Beatles sista LP, som kom sommaren 1970 och alltså också hette "Let it be". 

Den kan höras här. Jag hörde den ganska snart efter att den kom. Och förvånades över att Beatles hade gjort en a-sida på en singel, om Jungfru Maria. När jag sedan insåg att det blev Beatles sista singel tyckte jag att det var än mer anmärkningsvärt. 

Men nu var det ju så att Paul McCartneys mor hette Mary Mohin McCartney. Hon hade dött när Paul var 14 år, och han hade haft en dröm om henne innan han skrev sången....

Saken är alltså klar? 

Paul har dock själv sagt att han inte har något emot om människor uppfattar sången som en sång om Jungfru Maria. Och det borde vara uppenbart att Paul, när han skrev låten, måste ha insett att många skulle få sådana associationer. 

Och om man läser texten (som jag kopierat nedan) ser den faktiskt religiös, eller i alla fall kvasireligiös, ut. Skulle den verkligen ha haft den karaktären om inte Mariakulten hade existerat, eller om Paul inte hade känt till den? 

Sånger kan ju vara inspirerade från olika källor, olika tankar, olika associationer. Som kan finnas samtidigt hos samma människa.

Inga jämförelser i övrigt, men lite av samma problematik gäller också en annan Beatlessång. Den hette Lucy in the Sky with Diamonds och låg på Sgt. Pepper-LP:n. Där var texten skriven av John Lennon, och han förklarade att titeln var hämtad från en barntekning som han son Julian hade gjort. 

Samtidigt kom den mitt i den psykedeliska vågen, och såväl titeln som den hallucinatoriska texten gav förmodligen de flesta som kände till något om droger, hippiekulturen och psykedelisk musik associationer till LSD. 

John förnekade bestämt att låten skulle ha något med LSD att göra, men efter Johns död var det faktiskt Paul som sade att det mycket väl också går att tolka sången som en sång om upplevelser under LSD-rus. Och det torde också John ha insett, när han skrev den .

Jag föredrar definitivt att det skrivs en vacker sång som kan tolkas som en sång om Jungfru Maria, än att det skrivs en vacker sång som som kan tolkas som en sång om LSD. 

Men mer principiellt. Det kan mycket väl vara så att Julian Lennon gjorde en barnteckning som han kallade "Lucy in the Sky with Diamonds", men om inte vi hade haft en psykedelisk våg då, och om inte Beatles hade testat LSD (vilket de hade) skulle nog ändå sången ha fått en helt annan karaktär, om den ens hade skrivits. 

När det gäller "Let it be" betvivlar jag inte en sekund att Paul hade inspirerats av den dröm han hade om sin mor. Men även här tror jag alltså att sångens kvasireligiösa karaktär påverkades av något mer än detta. Alltså Pauls kunskaper om Mariafromhet .

Dessutom vill jag nog också tro det. Detta eftersom jag själv har haft positiva upplevelser kopplade till Jungfru Maria som gestalt . 

Därför blir jag kanske lite tagen av att den sista singellåt, som gjordes av den musikgrupp som jag ser som 1900-talets största, och viktigaste, ger så uppenbara associationer till just Jungfru Maria... 

--------------------------------------------------------------------------------

When I find myself in times of trouble
Mother Mary comes to me
Speaking words of wisdom
Let it be

And in my hour of darkness
She is standing right in front of me
Speaking words of wisdom
Let it be

Let it be, let it be, let it be, let it be
Whisper words of wisdom
Let it be

And when the broken-hearted people
Living in the world agree
There will be an answer
Let it be

For though they may be parted there is
Still a chance that they will see
There will be an answer
Let it be

Let it be, let it be, let it be, let it be
Yeah, there will be an answer
Let it be

Let it be, let it be, let it be, let it be
Whisper words of wisdom
Let it be

Let it be, let it be, let it be, let it be
Whisper words of wisdom
Let it be

And when the night is cloudy
There is still a light that shines on me
Shine until tomorrow
Let it be

I wake up to the sound of music
Mother Mary comes to me
Speaking words of wisdom
Let it be

Let it be, let it be, let it be, yeah, let it be
There will be an answer
Let it be

Let it be, let it be, let it be, yeah, let it be
There will be an answer
Let it be

Let it be, let it be, let it be, yeah, let it be
Whisper words of wisdom
Let it be 

Traffic - Paper Sun (etc.)

1967 var det psykedeliska året inom pop- och rockmusik. Ett exempel. Idag för 55 år sedan - 8 augusti 1967 - låg  Traffics låt Paper Sun på plats 18 på Kvällstoppen. 

På svenska listor låg kanske det inte så värst många  entydigt psykedeliska låtar på listorna. Men Paper Sun måste nog beskrivas som en sådan. Den är riktigt bra. 

Men som jag sagt tidigare. Psykedeliskt sound spred sig även bortom den renodlat psykedeliska sfären. Kända grupper som Beatles, Rolling Stones,  Hollies, Small Faces, (etc.)  och vid något tillfälle till och med Supremes, experimenterade till och från med psykedeliskt sound. Beatles och Stones gjorde ju till och med varsitt rent psykedeliska  LP-album. 

Sedan fanns det ju många grupper som uppstod som ett mer eller mindre  direkt resultat av den psykedeliska vågen.  Det bör Traffic räknas, liksom ex.vis Grateful Dead, Jefferson Aitplane,  Doors , Pink Floyd, och ett stort antal andra grupper.

I Sverige var det mindre vanligt, men av de större grupperna gjorde Tages faktiskt en hel del psykedeliska låtar. Sedan fanns det även här mindre framgångsrika grupper som direkt växte fram ur den psykedeliska vågen .

Själv var jag oerhört fascinerad, och blev lite sorgsen när den psykedeliska vågen till stora delar klingade av - redan 1968. Men den hade ändå en djupgående effekt som dröjde sig kvar även sedan 1967 övergick till 1968.  Och därefter.

Användningen av psykedeliska och kvasipsykedeliska droger hade öppnat en dörr till en helt ny typ av musikaliskt sound.

De öppnade förstås dörrar till betydligt mer otrevliga saker också.... Men ingen kan förneka att de genom sin existens skapade en typ av musik, som många kan glädja sig åt än idag.

Att röka marijuana - eller tända eld på ett hus?

Den 6 augusti 1967 läste jag en artikel i DN som kom att påverka mig djupt. Den hette "Den påtända generationen" och var skriven av Håkan Sandblad och Arne Ruth. Den drev tesen att Beatles Sgt. Pepper-LP var drogpropaganda  från omslaget till innerspåret.

Trots att jag inte alls ville tro detta kom den att påverka min syn på skivan. Det var kanske, eller kanske inte, på goda grunder, men det har jag skrivit om på annat håll.

På ett ställe i artikeln säger författarna också att redan  "Norwegian Wood" från Rubber Soul (1965)  var en klart psykedelisk lät. De byggde främst& på att just orden "norwegian wood" ska ha  varit slang för marijuana. Om detta var sant har jag inte en aning.

Men det ledde mina tankar i en viss riktning när  det mot slutet sjungs   "so I lit a fire, isn´t it good, norwegian wood".  Jag har alltid sett framför mig hur mannen sitter med en haschpipa och tänder på.

Det är först sent igår kväll som jag insett att om man läser texten bokstavligt handlar den om en man som blir så sur på en kvinna så att han i sista versen tänder eld på hennes rum., eller hus.

Orden "norwegian wood" dyker först upp i första versen - "she showed me her room,  isn't it good norwegian wood".

Sedan kommer en litania om hur huvudpersonen ivrigt  väntar på något angenämt (läs sex).  Men han får sitta på golvet, .för det finns inga stolar - och  kvinnan berättar efter ett tag att hon arbetar tidigt nästa morgon, och börjar skratta.

Så mannen får nöja sig med att sova i badkaret....

Dessutom har kvinnan försvunnit när han sedan vaknar. 

Då kommer alltså raden "so i lit a fire, isn't it good, norwegian wood"...

Det norska träet är ju redan förknippat med kvinnans rum, så det mest logiska är ju att han tänder eld på detta i sin frustration.

Det har jag inte fattat förrän i går kväll....

Samtidigt är musiken lugn, drömlik, nästan hypnotisk.  Det hela låter mycket rofyllt - inte alls aggressivt hetsigt som en annan kvinnofientlig låt på Rubber Soul, den vederbörligt hemska "Run for your life".

Så hur är det med marijuana-teorin? Den kan ju faktiskt stämma i alla fall; det kan ju finnas  en dubbelmening i texten.

Så knäckfrågan är förstås om "norskt trä" verkligen var slang för marijuana 1965. Hur tar man reda på det? 

Norwegian Wood kan för övrigt höras här.

PS. Det bör tilläggas att beatlarna i intervjuer stöder den bokstavliga tolkningen, och inte marijuana-teorin... 

Tre psykedeliska b-sidor

1967 gav Beatles ut tre singlar, en LP (Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band) och en dubbel-EP (Magical Mystery Tour).

Alla singlar liknade varandra i det att de hade en ganska enkel kommersiellt gångbar a-sida, och en mer "svår" psykedelisk b-sida.

Penny Lane, All you need is love, och Hello, Goodbye var låtar som var avsedda att nå förstaplatsen på topplistor - och gjorde också det. Medan Strawberry Fields Forever, Baby, You´re a Rich Man och I am the Walrus var både svårtillgängliga och psykedeliska

Det första exemplet är singeln Penny Lane, från februari 1967. Dess baksida hette Strawberry Fields Forever, och kan höras här.

Medan Penny Lane är en lite gullig berättelse om minnen från en gata, presenterar b-sidan en dunkel men innerlig vision av en annan värld, där "nothing is real"...

All You Need is Love/Baby, You´re a Rich Man från juli samma år följer på sätt och vis samma mönster. A-sidan är kommersiell och enkel, men b-sidan beskriver  i dunkla  ordval en man som insett att han är en av "the beatiful  people" som har fått "another key". Denna b-sida kan höras här.

Men denna singel skiljer sig ändå från Penny Lane-skivan på ett sätt. För låten All You Need Is Love är visserligen enkel, men  ändå även den flower power-propaganda. Och blev tillsammans med Scott McKenzies "San Francisco" någon sorts sinnebild för Summer of Love.

I december 1967 kom så singeln Hello Goodbye/ I am the Walrus.  Även här ser vi samma mönster. Hello, Goodbye var en given hitlåt, medan I am the Walrus var milt sagt svårtillgänglig  och psykedelisk.  Den kan  höras här. 

Men här kan man se en annan skillnad. Medan de två låtarna Strawberry Fields Forever och Baby,You´re a Rich Man  var  ren psykedelisk propaganda,  med implicita löften om ett droginspirerat paradis, var I am the Walrus text både klart ångestfull, och dessutom en aning makaber. Man kunde kanske få lust att tända på efter att ha hört på Strawberry Fields Forever och Baby You´re a Rich Man, men knappast efter att ha lyssnat på  I am the Walrus. Om man nu inte direkt längtade efter mardrömslika upplevelser.

På något plan avspeglade detta kanske att tidsandan svängde ovanligt snabbt under detta  år. Den glada droginspirerade romantik som nådde sin kulmen  i juli-augusti under "Summer of love" hade faktiskt snabbt börjat försvagas redan under hösten...

Vilket kanske också avspeglas i den affisch som sattes upp i San Francisco, som avbildas nedan.... *

För övrigt ingick I am the Walrus också som en del i den tidigare nämnda dubbel-EP:n Magical Mystery Tour., döpt efter Beatlesfilmen med samma namn. När jag först hörde dess titel i början  av december 1967 förväntade jag mig nog en vidareutveckling av det psykedeliska budskapet i Sgt. Pepper. Men det kom inte. Vare sig dubbel-EP:n eller filmen kunde ses som psykedelisk propaganda.

Beatles korta mellanspel som förespråkare  för en världsbild a la Timothy Leary var slut.
 ---------------------------------
* Lite orättvis i och för sig - hippies hade inte dött, men dess bäst-före-datum hade så att säga passerats.



Affisch i San Francisco 1967, en sorts  nekrolog över hippie-rörelsen....

Summer of Love

Om någon säger  ”1917” tänker jag med all säkerhet på ryska revolutionen. Om någon säger ”1967” tänker jag i alla fall med stor sannolikhet på hippies, flower power och "Summer of Love.”

Sommaren för femtio år sedan, alltså. Händelser som jag inte ens var i närheten av i praktiken, men som jag en dag  blev medveten om i början av augusti detta år. Och som sedan förblev en inre verklighet för mig under en lång tid.

Det första som jag fick höra om hippies var att de sades vara för LSD och marijuana. Men ganska snart framkom det att det också handlade om mycket annat.

Lika mycket som LSD förskräckte mig, lika mycket tilltalade detta "andra" mig...

I vanlig popmusik sjöngs om kärlek. Men det var nästan alltid kärlek mellan par, romantisk- sexuell egoistisk tvåsamhet.  Som var målet för sångens trånad...

Den kärlek som talades om i flower power överskred vida detta tema. Det innebar inte alls att de var puritaner, ”platoniker”  eller antisexuella.  Det var de absolut inte. Men de använde ordet "love" på ett mer utvidgat sätt än i sånger som ”She loves you” eller ”PS. I Love you”. . "Love" var för hippies liktydigt också med ickesexuella  kramar. Eller med att ge okända människor blommor. ”Love” var inte endast något för den "tillkommande", utan något universellt. . Något djupt, mycket djupt i mig -  reagerade på detta.

Hippies hade långt hår, både kvinnor och män. Det var ju inte så unikt på sextiotalet, men vad som var var unikt var att kläderna efter ett tag oftast blev väldigt lika hos både män och kvinnor, Färgglatt, fantasifullt, ofta psykedeliskt.

Jag blev både mer och mer fascinerad, och mer och mer förtjust.

"The Summer of Love" skapade musik, av olika typ. Rena frälsningssånger som "San Francisco" och "All You Need is Love". Men också  rent ”psykedelisk” sådan med syftet att sätta människor i en upplevelse som påminde om (åtminstone de mer positiva) aspekterna av en viss typ av drogupplevelse.

Ett tidigt  exempel på en flower-power-sånggrupp var Jefferson Airplane, med sin karismatiska sångare -  Grace Slick. Deras kanske  största hit blev nog ”Somebody to Love”. Syftade ordet "love" i denna sång  endast på den vanliga par-inriktade kärleken - var det helt enkelt en uppmaning till någon att hen borde skaffa en flick-eller pojkvän? Delvis,  kanske,  men på något sätt ger ordet "love"  i denna sång nog också  associationer till en annan  dimension, som går utöver den vanliga popretoriken om parkärlek.

Men en annan av deras hits. White Rabbit, har ju en betydelse som knappast kan missförstås...  Både den och Somebody to Love kan höras här.

"Kärlek", självinsikt (rentav "gnosis”!) och droger fusionerades i en kultur som attraherade och skrämde på en och samma gång.

Det gällde i alla fall mig, Jag fann mig själv inne i en djup önskan att vilja rymma till San Francisco. Innerst inne insåg jag väl att även om det hade varit tekniskt möjligt skulle det knappast slutat så väldigt bra...

Men det var en mycket vacker dröm. Det var en dröm om både kärlek och närhet bortom det traditionellt manliga och kvinnliga. Som pekade mot något annat, nästan kosmiskt. Eller så tyckte jag...

I praktiken föll idyllen i San Franciscos hippiekommuner i mångt och mycket samman redan efter mycket mindre än ett år. Jag läste artiklar i svensk press om hur langare blandande heroin i marijuanan för att få mer fasta klienter. Och annat liknande. Det var sorgligt.

Men någonstans i mig finns den dröm kvar som väcktes sommaren 1967. Någonstans lever ett evigt San Francisco i mig. Inte något som finns där idag, och knappast något som någonsin funnits.

Men kanske något någonstans i en annan dimension.

Mycket kortfattat om min syn på psykedelisk musik

Med anledning av min förra post.

På sätt och vis sitter jag i en konstig sits. Jag tycker mycket om psykedelisk musik, men ogillar bestämt det sätt den uppkom på...

Den psykedeliska musikvågen omkring 1967 var på många sätt en biprodukt av den explosiva ökningen av antalet människor som använde olika typer av hallucinogena droger (och då framförallt LSD).

Det är inget som jag tycker på något sätt var bra. Men jag gillar i hög grad det musikaliska resultatet....

En paradox? Det kan man ju säga.

Men även om det var så att det i ett konkret historiskt läge skapades en musikstil som någon sorts biprodukt av droganvändning är det ju inget som säger att det inte GÅR att göra sådan musik utan dessa erfarenheter..

Musiken finns där redan, som en mall. Den går med all säkerhet att  utveckla på olika sätt - utan hallucinogena droger. Och det finns ju desstom andra mer ofarliga sätt än dessa, för att utveckla alternativa medvetandetillstånd...

John Lennon, förnekande - och en barnteckning

Med anledning att det det idag den 27 december är precis femtio år sedan jag först hörde Beatleslåten "Lucy in the Sky with Diamonds" vill jag koma med lite reflektioner om förnekande. Eftersom debatten om just den låten i så hög glad präglades av just detta.

Förnekande är ju en försvarsmekanism. Lärda teorier om denna, utvecklades ju en gång av Sigmund och Anna Freud. Men existensen av just denna mekanism torde ju ha varit känd långt tidigare.

"Lucy in the Sky with Diamonds" är tredje låten på LP:n "Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band". Ganska  snart efter att skivan släpptes den 1 juni 1967 uppkom teorier om att den handlade om den psykedeliska drogen LSD. (Lysergsyredietylamid).

Dessa teorier byggde ju inte endast på att om man tar de första bokstäverna i titelns substantiv får man förkortningen LSD. Det skulle ju vara föga övertygande om det endast handlade om detta. Men det var ju så mycket mer.

Hela låtens text är på ett anmärkningsvärt sett hallucinatorisk. Det var inte alls lika vanligt då som nu, och speciellt inte i europeisk pop. Här var detta nästan helt  nytt.

Texten i "Lucy" handlade om  gula och gröna "celofanblommor" som tronar över ens huvud, om blommor som växte otroligt högst, om människor som hade huvuden i molnen, det var taxibilar gjorde av tidningspapper ("Waiting to take you away"!), det var slipsar gjorda av spegelglas.  Osv.

Men framförallt var det denna Lucy som dyker upp med sina "kalejdoskopiska ögon",  som sedan hela tiden dyker upp och försvinner. Texten ter sig som sagt nog mindre extrem idag, vana som vi blivit av psykedeliska texter. Och om den hade getts ut just i juni 1967, men i Kalifornien, hade den inte heller kanske tett sig så udda. Men definitivt när den gjordes av världens mest kända popgrupp, med säte i Storbritannien

För det andra musiken.  Den är drömlik, och pendlar mellan det oh så vackra,  och det spöklika. Undertoner, biljud, spöklikt dova toner, egenartade dissonanser, längtansfulla änglakörer – allt samverkar till en samverkande helhet. .

För det tredje resten av skivan. Hela Sgt.Pepper är fylld av hallucinatoriska texter, men också av direkta anspelningar på droger. I sången som kom omedelbart före "Lucy.." finner vi den upprepade raden "I get high with a little help from my friends”. Och LP;ns sista låt avslutas ju med meningen "I´d love to turn you on". För att bara ta två exempel från texten. Psykedeliskt klingande musik finns ju också i många av sångerna. .

"Lucy" är dessutom den första klart psykedeliska låten på hela skivan.

För det fjärde kända fakta om Beatles. Ungefär samtidigt som Sgt. Pepper kom hade Paul McCartney sagt att gruppen HADE tagit LSD, och såg det som något väldigt positivt. Om statsmännen i världen tog LSD skulle världen bli bättre, menade McCartney...

För det femte flower power-rörelsen. I Kalifornien fanna ju denna rörelse, just vid denna tid, som hävdade att en ny världsbild ska uppstå genom att LSD (och i viss mån andra droger) skulle leda till en ny medvetenhet, som skulle leda till både kärlek och självinsikt.

Och båda dessa teman - kärlek och självinsikt - präglade en hel del av Beatles produktion just vid denna tidpunkt (jfr den singel som kom strax efter Sgt. Pepper, ”All You Need Is Love/Baby, You´re a Rich Man”).

Argumenten för att det handlade om LSD såg ju starka ut. Men när John Lennon gav en en intervju blev förnekandet nästan helt dominerande överallt. Vad sa han då?

Jo, att låtens titel var en ren tillfällighet. Det råkade vara så att Johns son Julian hade gjort en barnteckning med just namnet "Lucy in the Sky with Diamonds" - Det var hela förklaringen. Alla  likheter med LSD -upplevelser var en ren tillfällighet,

Detta tog många med storm.... Den ena efter den andre föll i farstun. I de mest seriösa böcker om Beatles och popmusikens historia kunde man stöta på detta som den slutliga förklaringen. Visserligen medgav man att andra  Beatleslåtar kunde ha handlat om droger, men absolut inte ”Lucy". För där hade ju Lennon så tydligt förklarat etc.

Men konstigt nog ställdes inga mer kritiska frågor. Hur många barnteckningar hade Julian gjort? John Lennon var både förmögen och kulturintresserad,  och mån om sin sons kulturella utveckling. Julian måste ha haft obegränsat med papper, kritor och vattenfärger. Julian måste också ha gjort hundratals, kanske tusentals teckningar och målningar.

Var det verkligen en tillfällighet att av just alla dessa teckningarna/målningrna - just den som hade initialerna LSD, fick ligga til grund till en helt central låt i Beatles första (och egentligen deras enda) helt genomarbetade psykedeliska LP? Som just kom ut i den period då illusionerna om LSD stod som högst, och delades av Beatles själva.

Sedan dess har Paul McCartney tydligt uttalat sig och medgivit att "Lucy" verkligen handlade om LSD. Men det verkar många som skriver om saken ändå helt ha ignorerat.

En sak till.

LSD ledde sannerligen inte till någon frälsning. Det var en återvändsgränd, och fick för många dessutom rent mardrömslika effekter (och i ett mindre antal fall också dito konsekvenser) . Det insåg efter ett tag även Beatles

Hippie-kommuner som Haight Ashbury föll sönder, heroin gjorde intåg tillsammans med hallucinogena droger, och de som ville bibehålla det väsentliga i de drömmar som en gång lett dem till droger som LSD, övergick ( i bästa fall) till betydligt mer ofarliga (och konstruktiva) metoder och visioner, som delvis kom att bli en del av vad som nu kallas New Age.

Man kan ju därför lätt förstå att många som skrev om just den låten inte ville erkänna det uppenbara. Det är därför också klart möjligt att Lennon hade de bästa avsikter med sitt förnekande. Att inte några så att säga retroaktivt skulle lockas att ta LSD efter att ha hört "Lucy in the Sky with Diamonds.

Men det var nog ganska poängslöst. De som verkligen gick på förnekarmyten var knappast de som var lockade av LSD. Och Beatles produktion innehöll ändå så mänga andra referenser till droger att ett borttagande av just låten om Lucy knappast gjorde vare sig till eller från

Men som skolexempel på förnekande är det fortfarande intressant.
_________________________________________
PS. Men nu har vi bara diskuterat ytan, det medvetna syftet. Om man går under denna yta kan man kanske lätt föreställa sig arketypiska bilder av Den Stora Gudinnan.... Men då hamnar vi på ett annat plan, och går från "freudianskt" förnekande till "jungianska" arketyper...

TILLÄGG
Min allmänna syn på Sgt. Pepper är ju annars att det är en fantastisk skiva. Se exempelvis vad jag skrivit här.

Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band

(Med anledning av femtioårsdagen uppflyttad från den 27 december 2011./

Den 27 december 1967 lyssnade jag första gången på hela Beatles LP "Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band". Jag skulle fylla 13 om några dagar.

Jag hade önskat den till julklapp och fått den. Men eftersom vi inte hade en stereogrammofon och skivan var köpt i stereo var jag tvungen att byta den. Så onsdagen den 27 gick jag till affären och bytte stereoskivan mot en monoskiva.

Det var sedan en oerhörd upplevelse att lyssna igenom den. Jag hade nog aldrig hört något liknande. Eller läst, för på baksidan fanns alla texter.

Jag hade dessutom en modell utifrån vilken jag kunde tolka texterna. Det var Håkan Sandblads och Arne Ruths artikel "Den påtända generationen" från DN den 6 augusti 1967. Nu var det visserligen så att jag inte trodde på, eller inte ville tro på, deras teori om att skivan handlade om LSD "från omslaget till innerspåret". Men det spelade egentligen ingen roll, deras utförliga analys av skivan, låt för låt, påverkade mig i alla fall.

Framförallt därför att under deras LSD-teori låg ett annat tema. LSD och droger var i Sandblad/Ruths tolkning kopplad till en form av samhällskritik. Enligt dem var skivan i princip uppdelad i två delar. Dels beskrivningen av den kärlekslösa och kälkborgerliga västerländska kulturen som var dömd till undergång. Den skildrades i karikatyrartad form i låtar som "When I´m 64", "Lovely Rita" och "Good, Morning, Good Morning".

Detta var den gamla fyrkantiga världen, som sagt dömd till undergång. Lösningen enligt Beatles, om man fick tro Sandblad/Ruht, var kärlek - och droger. I "Lucy in the Sky with Diamonds" introducerades den lösningen, som redan antytts i "With a Little Help from my Friends" textrad "I get high with a little help from my friends".

Efter Lucy in the Sky kom två exemplifieringar om hur allt skulle gå bättre med droger och kärlek - i "Getting Better" och "Fixing a Hole". LSD-kultens karaktär av ungdomsrevolt avspeglades bra i nästa låt "She´s Leaving Home". Och "Being for the Benefit of mr Kite" överflödade av psykedeliskt bildspråk - "high as a kite" var till exempel en vanlig term för att vara påtänd.

Det mystiska kärleksbuskapet fanns ju representerat i "Within you without you". Sedan kom alltså tre låtar om den döende prepsykedeliska världens bisarra töntighet åtföljt av en repris av titellåten. Och så kommer då "A Day in the Life". Att den handlade om droger trodde ju många - huvudpersonen som går upp i det övre däcket av bussen - och sedan orden: "had a smoke ... and I went into a dream" - en rad som åtföljs av drömlika änglakörer.

Men enligt Sandblad/Ruth är det också en undergångsvision. Bilolyckan i låtens början symboliserade den västerländska kulturens undergång. Mannen som dör är känd och uppsatt - han kanske rent av kom från "the house of lords".... En lämplig symbol för den trista, kärlekslösa prepsykedeliska eran....

Och så slutet - drömlika änglakörer, och som sista mening "I´d love to turn you on" (jag skulle vilja tända på dig...) - följt av en kakafoni. Och detta, lärde Sandblad/Ruth oss, var skivans yttersta budskap.

Men inte det sista. Ty enligt dessa författare kan man dessutom i innerspåret höra orden "Can you see any other way?". Vilket alltså är kopplat till "A Day in the Life":s uppmaning att tända på....

Nåväl, jag tyckte inte att innerspåret alls lät som "Can you see any other way?". Snarare som  "I never could see any other". Eller nåt.

Mer allmänt hade jag definitivt bestämt mig för att inte tro på LSD-teorin. Men det underliggande temat hos Sandblad/Ruth hade mig ändå i ett fast grepp. För det gick ändå på något sätt att ta upp dikotomin mellan det gamla, töntiga, kälkborgerliga, kärlekslösa tänkandet och det nya, hippieinspirerade dito, fyllt av idéer om kärlek och gemenskap. Jag tror helt enkelt att jag abstraherade bort LSD från ekvationen så att säga - och behöll resten.

Så Sandblad/Ruths analys kom att ge mig de glasögon med vars hjälp jag stukturerade min upplevelse av Sgt. Pepper-LP:n. Och jag tror att jag upplever den på det sättet än idag.

Den enda skillnaden är att jag väl numera får en del MEDVETNA gudinneassociationer av texten till "Lucy in the Sky with Diamonds", som jag inte fick då.

Men fortfarande är det alltså en stor upplevelse att lyssna på Sgt. Pepper.

Sista låten på Sgt. Pepper

Idag är det 50 år sedan Beatles LP Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band kom ut.

Lyssna gärna på den gåtfulla avslutningslåten A Day in the Life, här med med en ganska så fascinerande bakgrundsvideo.

Fast det är ju synd att de inte tog med den likaså gåtfulla innerspårsramsan...

A Day in the Life förbjöds förresten av BBC. Anledningen till att BBC inte ville spela den var att de ansåg att den på något sätt skulle kunna handla om droger. Ett inte helt och hållet orimligt antagande.

Men den har ju många bottnar. Och är väl värd att lyssna på.

Psykedelisk fantasi-ö

När jag skrev att Tages psykedeliska  influenser var ganska så marginella bör det nog ändå nämnas att av de allmänt kända svenska popgrupperna var det nog Tages som påverkades mest.

Hep Stars, Hounds, Shanes, Ola and the Janglers m.fl. påverkades så vitt jag vet inte alls.

Men Tages började sommaren 1967 kombinera sina spelningar med en psykedelisk ljusshow som blev ganska uppmärksammad.

Och deras musik var från och med 1967 ofta experimentell. Det går att finna psykedeliska drag redan i Fuzzy Patterns.

Jag har inte hört deras LP Studio samma år (vilket jag gärna skulle vilja göra), men den sägs ibland ha varit deras motsvarighet till Sgt. Pepper...

En singellåt av dem från 1968 som definitivt måste beskrivas som psykedelisk var "Fantasy Island", som kan höras här.

Annars fanns de psykedeliska influenserna i Sverige mest hos experimentgrupper som Mecki Mark Men och Hansson och Karlsson. I exempelvis England slog de igenom mycket mer, även hos de stora kommersiellt gångbara banden, som Rolling Stones och Hollies - för att nu inte tala om Beatles! Detsamma gäller också USA, där till och med Supremes påverkades vid några tillfällen, om än mycket marginellt.

Jag bör förresten tillägga att jag här använder ordet "popmusik" på det sätt som det brukades på just det sena sextiotalet.

Då kallades både Hollies och Rolling Stones "popgrupper" - lite senare började man skilja mer strikt mellan "pop" och "rock". Idag skulle nog fortfarande Hollies räknas in som "popmusik" - medan Rolling  Stones skulle kallas "rockgrupp".

Om man på sextiotalet talade om "rock" syftade man nästan enbart på femtiotals-rock´n´roll, typ Bill Haley och Elvis Presley.

Grace Slick och Jefferson Airplane

Har just lyssnat på en samlings-CD med Jefferson Airplane.

Jefferson Airplane var en av de många nya grupperna som blev kända 1967. Inspirerade av flower power-ideologin gjorde de musik som brukar definieras som psykedelisk. Fast när det gäller just Jefferson Airplane märks detta inte alltid. Många av deras låtar ger faktiskt inte intryck av att vara så där oerhört psykedeliska.

Men framför allt tycker jag många av dem faktiskt är lite tråkiga. Det är på sätt och vis konstigt. För i två låtar där Grace Slick är solosångerska är stämningen otrolig och närmast elektrifierad. Dessa två låtar är väl de sånger av denna grupp som man mest minns idag. De är på många sätt enastående.

Jag undrar lite om det var manligt prestigetänkande som gjorde att Slick inte släpptes fram mer. Hon var tveklöst gruppens mest karismatiska medlem, och männen kanske inte ville komma alltför mycket i bakgrunden.
 
Så både lyssna och se gärna på White Rabbit och Somebody to Love med Grace Slick som sångerska. Det var nog något av det mest fascinerande som producerades detta nästan magiska år.

PS. För undvikande av alla missförstånd. Jag gillar psykedelisk musik men är definitivt inte för att använda de droger som hade sin del i denna musiktyps uppkomst...

PPS. För övrigt har jag alltid gillat texten till Somebody to Love.

Men vad handlar "Lucy in the Sky with Diamonds" om?

Första gången jag hörde talas om "Lucy in the Sky with Diamonds" var den 6 augusti 1967 då jag läste en artikel i DN:s söndagsbilaga som hävdade att Beatles Sgt.Pepper-LP var LSD-propaganda "från omslaget till innerspåret". Den var skriven av Håkan Sandblad och Arne Ruth och den fyllde mig med olust.

Det främsta argumentet i artikeln vad just "Lucy"… Texten och musiken i den låten var drömlikt hallucinatorisk och de första bokstäverna i substantiven bildade ju initialerna LSD. Jag hade just börjat gilla Beatles och popmusik och det där ville jag då inte tro på....

Jag var inte ensam om den reaktionen. Förnekandet kom efter ett tag att dominera debatten - i synnerhet sedan John Lennon gick ut och hävdade att titeln byggde på en barnteckning av Julian Lennon som just hette "Lucy in the Sky with Diamonds".

Detta blev sedan en officiell sanning i det mesta som skrevs. Fast jag misstänker att det i grunden avspeglade ett förnekande som liknade mitt eget i tolvårsåldern.

För hur var det nu? Ungefär samtidigt som Sgt. Pepper kom ut hade Paul McCartney dumt nog gått ut och sagt inte bara att Beatles hade tagit LSD utan att om de ledande politikerna i världen hade tagit LSD skulle världen ha varit mycket bättre! Påståendet är ju milt sagt bisarrt - vad skulle kunna hända om de ansvariga för världens kärnvapenarsenaler tar LSD och får en av dessa inte alltför ovanliga snedtändningar? LSD är ju en förrädisk drog -medan somliga får ljuva visioner får många andra som bekant mardrömslika skräckvisioner - inte sällan med paranoida undertoner.

Om man därtill läger till att hela Sgt. Pepper-LP:n vimlar av drogantydningar (BBC förbjöd spelning av "A Day in the Life" av den anledningen!), att det även på omslaget finns bilder på många personer som var kända för sina drogexperiment, och att just "Lucy" har en längtansfullt hallucinatorisk drömlik karaktär blir ju den "officiella" versionen ganska så tveksam.

Men hur var det då med barnteckningen? Svårt att säga, men John Lennon var en förmögen man med ett klart intresse för sitt barns kulturella utveckling. Julian hade med all säkerhet obegränsad tillgång till papper, penna och målarredskap och måste ha gjort hur många barnteckningar som helst. Var det då inte lite märkligt att Beatles valde den förmodligen enda av dessa som hade initialerna LSD och lade ut den som låttitel på en LP som var fylld med drogsymbolik?

Den officiella bortförklaringen var ohållbar från början, och ett antal år efter John Lennons död " medgav faktiskt Paul McCartney att låten faktiskt var inspirerad av LSD.

Men det är förstås inte ALLT man kan säga om "Lucy in the Sky with Diamonds"...

För oavsett vad Beatles egentligen menade beskriver ju texten - om man läser den bokstavligt - en övernaturlig kvinnlig gudinneliknande entitet som har förmågan att sätta sig över tid och rum. Det är så jag tycker man bör se den idag. Det skulle gå hur lätt som helst att byta ut namnet "Lucy" mot namnet på exempelvis en hinduisk gudinna så skulle innebörden bli en helt annan....

Och i viss mån fick namnet "Lucy" ytterligare en annan innebörd 1974. Då upptäcktes skelettfragment av en av våra äldsta anmödrar vid en utgrävning i Afrika. Precis när upptäckten gjordes spelades "Lucy in the Sky with Diamonds" på radion som stod på. Så skelettet som delvis skulle förändra vår syn på mänsklighetens förhistoria döptes till "Lucy".

Och liksom låtens "Lucy" hade hon verkligen förmågan att dyka upp och försvinna. Hon försvann för 3,2 miljoner år sedan och dök upp igen för 37 år sedan... Det är mer intressant än alla LSD-hallucinationer tillsammans.