Medan anti-piraterna i många fall håller YouTube i ett
järngrepp, finns det vissa områden de inte brukar röra.
Exempelvis gamla filmer som idag inte på något sätt anses
hota några nyproduktioner.
Filmer vars handling är tagen från barn-och ungdomsböckerna av
Enid Blyton tycks vara en av dem.
Och kommer kanske att vara tills
något bok-eller filmbolag får intresse av att satsa på
Blyton-berättelser. Då kommer nog YouTube snabbt att rensas från
allt som kan konkurrera med ett sådant projekt.
Blyton skrev oerhört mycket, men jag tror att hennes
"Fem-böcker"" kanske var den största framgången.
För de som inte vet något om dem kan jag kort säga detta. De
handlar om fyra barn och en hund, som löser brottsfall. Av de fyra
barnen är två pojkar, ett en "vanlig" flicka, och ett en flicka
som vill vara pojke. Hon heter Georgina men vill kallas George.
Hon lyckas också ganska ofta lura människor som inte känner henne
att hon verkligen är en pojke.
Inte nog med att hon framställs som mycket sympatisk. Hon är
förmodligen den mest personliga, den mest intressanta, och kanske
den mest intelligenta av de fyra.
Hon var min favorit när jag läste dem i elvaårsåldern; jag misstänker att hon också var Blytons favorit.
Om någon därav kan tro att Blyton-böckerna så att säga skulle kunna "HBTQ-certifieras" /sic/ har hen förstås fel... För även
om Blyton uppenbarligen uppskattar flickor som vill vara pojkar
verkar hon mest av allt äcklas av pojkar som vill vara flickor. Och
för den delen också pojkar som endast har långt hår. När en på
så sätt "feminiserad" pojke i en av hennes böcker,
blir mobbad, uttalar Blyton på ett ganska så smaklöst sätt sin
sympati för mobbarna....
Nåväl. jag läste nog de flesta, eller i alla fall många,
av fem-böckerna när jag var barn, Men jag fick aldrig tag på den
första, om hur de fem blir en grupp när de möts första gången
Men nu finns den filmad på YouTube i flera versioner, och en kan ses här. Och det är inte svårt att hitta många av de andra
fem-böckerna i lite olika versioner för den som letar lite..
Det var alltså 1966 jag upptäckte Blyton-böckerna, närmare bestämt på
våren. Jag blev oerhört förtjust i dem. de grep in i mig, på ett
sätt som kan te sig konstigt.
Men egentligen är det inte speciellt konstigt.
Under 1970-talet myntade en kompis till mig skämtsamt uttrycket
"elementärt barnmedvetande". Uttrycket var en parafras på
en term som ofta används i socialistiska och marxistiska sammanhang
- "elementärt klassmedvetande" . Egentligen syftade han på
ett yngre syskon som hade någon sorts grundläggande
insikt om att barn inte endast är underordnade de vuxna, utan
dessutom mycket ofta är orättvist behandlade.
Detta perspektiv finns absolut i Blytons böcker., men hon lägger
också till en annan dimension.. Det pågår otäcka saker i
vuxenvärlden. En del vuxna är direkt inblandade i det...
medan andra vuxna oftast inte fattar att det pågår. Och när barnen
upptäcker att det sker något skumt blir de vanligtvis misstrodda. De blir inte
endast misstrodda -- de vuxna brukar direkt hindra dem från att
undersöka saken. Inte för att de är rädda för att barnen ska
råka ut för de gangsters som de vuxna ändå tror inte existerar.
Utan mest pga deras rädsla för att barnen ska göra bort sig -
ex.vis genom att springa runt på främmande tomter i jakten efter
"spår".
Sådana teman har nog funnits i en hel del andra barnböcker,
åtminstone från och med andra delen av 1900-talet, Men
det var hos Blyton jag först stötte på den.... '
Det var en upplevelse. Den blev inte mindre en sådan för
att letandet efter orsakerna till de otäcka mysterierna ledde
barnen till så exotiska platser som underjordiska tunnlar, grottor ,
slott., till synes obebodda öar...
Det bör här säga att
detta gäller inte endast fem-böckerna, utan i stort sett alla Blyton-böcker – i
alla fall de som riktar sig till barn av båda könen. Hon skrev
också flickböcker, men dem har jag tyvärr inte läst - det skulle
inte förvåna mig om en del av dessa inslag också finns där - men
jag har alltså inte kollat.
Jag minns känslan av - vad ska jag säga - nån form av nästan
mystisk samvaro jag fick av att läsa dessa böcker. De kändes som
om de talade direkt till mig - och därför avvisade jag snabbt alla
argument mot att läsa Blyton från de två kvinnliga bibliotekarierna i vårt
skolbibliotek.
Snabbt - och lite roat. På sätt och vis understödde ju deras
fåfänga försök att få mig att sluta läsa dem de teman som
fanns i Blyton-böckerna - vuxna VAR verkligen dumma och
saknade sinne för det som var viktigt...
Jag undrar förresten lite över en annan sak. Om man söker på
Enid Blyton i Svenska Dagbladets (SvD) historiska arkiv
hittar man på femtiotalet och det tidiga sextiotalet nästan
endast artiklar där författaren oroar sig för hur dålig smak barn
får i sig genom att läsa Blyton-böcker - och därmed implicit eller explicit reser frågan om hur vi ska få barnen att läsa
"god" litteratur
Eftersom SvD var en högertidning tyder
ingenting på att det som
irriterade dem hos Blyton var den för mig ibland lätt störande engelska
patriotism med någon sorts kalla krigs-perspektiv - som
ligger under ytan på väldigt många Blyton-böcker. Man kan
nog snarare se deras reaktion som en form av paternalistisk
"uppfostrande" attityd
som då var vanlig från både höger och vänster. Fattar verkligen
inte barnen att Blyton-böckerna är ytliga, klichéartade och kan
utgöra et stort hinder för dem att verkligen kunna läsa VERKLIG
litteratur... Eller så verkade de mena.
Men denna "verkliga" litteratur hade kanske inte det som förmodligen
tilltalade många barn när de läste Blyton - - att barnen kunde se det onda som vuxna inte ser,
bekämpa det onda som vuxna inte vågar möta, och i slutet av varje
bok triumferande visa att det var barnen som hade rätt - hela tiden
No comments:
Post a Comment