Wednesday, August 31, 2011

Enid Blyton, Kvinnofängelset och Ingmar Bergman

/Den här artikeln av mig publicerades (under en annan rubrik) för elva år sedan i tidningen Internationalen 20/2000. Jag skrev den som ett inlägg i en debatt om kultursyn. Jag har ersatt namnet på en person jag polemiserade mot med initialen NN. Syftet är ju inte att gräva upp en debatt med en namngiven person utan att föra fram principiella ståndpunkter, som jag tycker står sig, fast de kanske var aningen hårddragna./

När jag var mellan sju och tio år hade jag en syn på litteratur som var lite säregen. Jag hade bibringats uppfattningen (fråga mig inte hur!) att barnböcker var töntiga, dåliga och, naturligtvis, ”barnsliga”. Däremot var det väldigt fint att läsa böcker om forntida historia. Jag blev följaktligen en expert på den assyriske storkonungen Tiglat Pileser III och hans grymma bedrifter men fick inte speciellt många insikter i min eller andra barns verklighet.

Räddningen ur denna dystra situation blev upptäckten av en mycket produktiv författare - Enid Blyton... Hennes böcker öppnade en ny värld för mig - en värld vida mer av glädje för mig än forntidens dystra grymheter.

På det barnbibliotek jag gick fanns det två bibliotekarier som inte uppskattade denna förändring av läsintresset. De försökte övertyga mig om att Enid Blyton var ”dålig” litteratur som man inte bör läsa. Eftersom deras argument låg ungefär på NN:s nivå lyckades de dessbättre inte övertyga mig.

Liksom NN utgick de från förment ”objektiva” kriterier. Viss litteratur var bra, annan var dålig. NN försöker (Internationalen 19/00) argumentera för sin ståndpunkt genom några kanske inte helt adekvata paralleller. Han tror att kultur är detsamma som ”kunskaper” och ”färdigheter” och jämför med biltillverkare, bilmekaniker, hjärnkirurger och fotbollsspelare.

Problemet är att när det gäller biltillverkning, hjärnkirurgi och fotboll finns det objektiva kriterier för vad som är kunskaper och färdigheter och vad som inte är det. En okunnig biltillverkare kommer inte att kunna göra en fungerande bil, ett lag av dåliga fotbollsspelare kommer att förlora sina matcher. Men några sådana objektiva kriterier finns inte på kulturens område.

Om jag hävdar att de 692 avsnitten av Kvinnofängelset är värdefullare än Ingmar Bergmans samlade produktion kan ingen motbevisa det. Jag kan hävda att Kvinnofängelset dels har en människoskildring som är mer övertygande än Bergmans, dels säger mer om vårt samhälle, dels ger mig personligen större upplevelser. Vem kan bemöta detta?

Genom att hävda att Bergman har större ”kunskaper” om film? Det är möjligt att han har, men kunskaper gör inte nödvändigtvis filmerna ”bättre”. Kanske mer komplicerade, men det är återigen inte samma sak som bättre (även kulturkritiker talar ju, när det passar, om ”genial enkelhet”). Vad som är en stor kulturupplevelse är och förblir betraktarens upplevelse - oavsett de eventuella ”kunskaperna” eller ”färdigheterna” hos den som producerar konstverket.

Däremot finns det i vårt samhälle ett skikt av människor som tror sig sitta inne med mer eller mindre objektiva kriterier på vad som är ”bra” och ”dåligt”. Detta skikt av kulturkritiker utgör en del av klassamhällets förtryckarsystem - de ska lära de stora massorna att deras upplevelser är mindre värda än den kulturella elitens.

Tyvärr, eller kanske dessbättre, är detta skikt ofta så förbannat lättlurat. För några år sedan ställde en konstnär, som hade mindre respekt för ”konsten” än NN, ut ett antal målningar. Han fick lysande recensioner från konstkritiker... När han avslöjade att en schimpans hade målat tavlorna bredde pinsamheten ut sig bland dessa kritiker.

Tankeväckande? Ja, jag tycker faktiskt det. Men det är klart - jag har inga direkta kunskaper om graden av de konstnärliga ”kunskaper” eller ”färdigheter” denna speciella schimpans innehade...

Erik Rodenborg

Kvinnofängelset - värt att sitta inne för?

/I dagarna är det nästan exakt elva och ett halvt år sedan den första omgången av Kvinnofängelset avslutades på TV4. Då startade genast en kampanj för att kanalen skulle visa de 692 avsnitten en gång till. Jag gick naturligtvis med i demonstrationen, och undertecknade uppropet. Några år senare skrev jag nedanstående artikel om kampanjen. TV4 gav som synes efter - och mellan hösten 2000 och hösten 2004 sändes serien på nytt. Men sen var det stopp - ett försök att få dem att visa den en tredje gång lyckades inte. Men nu har det gått ett antal år - och jag skulle gärna se den igen. Kan ingen få TV3 eller TV5 att ställa upp?/

Den 31 mars 2000 gick en demonstration till TV4-huset i Stockholm. Den var på sätt och vis helt unik - något liknande kan inte ha förekommit i Sverige tidigare. Dess syfte var att kräva att TV4 skulle visa dramaserien Kvinnofängelset i repris.

Det var ett krav som TV4 inte omedelbart ville tillgodose. De hade nämligen just avslutat serien, efter att ha sänt den i fem och ett halvt år, på nattetid, sammanlagt 692 avsnitt. Dessutom hade priset för sändningsrätten höjts, då serien blivit en kultserie i stora delar av världen. Men kampanjen för reprissändning var ihärdig, och från och med hösten 2000 sänder TV4 serien igen. Sändningstiderna är även nu på natten.

Jag var en av dem

Vad var det då som fick så många människor att engagera sig för att en dramaserie på 692 avsnitt skulle visas igen? Eftersom jag var en av dem som gick i demonstrationen och dessutom skrev på namnlistan för reprissändning på http://visa.kf.mer.nu/namnlista.shtml kan jag försöka ge åtminstone mitt eget svar på den frågan.

Kvinnofängelset kallas ibland för en "såpa" men det är missvisande. I motsats till de "såpor" som visar glamorösa miljöer från överklassen eller romantiska äventyr i övre medelklassen skildrar Kvinnofängelset livet hos en av de mest utstötta och förtrycka grupperna - fångarna på ett australiensiskt kvinnofängelse. Vi får följa deras kamp för att bibehålla värdighet, solidaritet och mänsklig värme i en nästan helt omöjlig miljö. Den solidaritet som finns hotas både från sadistiska vakter, fångar som vill utnyttja sina medfångar genom till exempel drogförsäljning, och maktlystna byråkrater och politiker som vill vinna röster genom att införa hårdare disciplin i fängelserna.

Ledaren Bea

Serien börjar när en ung kvinna, Karen Travers, som just dödat sin man efter år av misshandel och förnedring, blir intagen på kvinnofängelset i Wentworth. Där kommer hon in i en social miljö, där den ledande kvinnan bland fångarna, Bea Smith just ska skrivas ut. Hon hade varit den informella ledaren och många var oroliga för vad som skulle hända när hon försvann. Hon är dock snart tillbaka - hon dödar sin exman, som hon ser som ansvarig för att deras dotter knarkat ihjäl sig under den tid Bea var inlåst och inte haft en chans att kunna hjälpa henne.

Bea kommer sedan att upprätthålla sin ställning som "top dog" bland fångarna under större delen av serien. Det lyckas hon med inte genom att tyrannisera eller manipulera, utan genom sin känsla för solidaritet och rättvisa. Speciellt för hon, som ju fått se sin dotter dö av sitt missbruk, en hård kamp mot knarklangare i fängelset.

Liberalisering motarbetas

Under samma tid leds fängelset av fängelsedirektören Erica Davidsson, en ganska liberal chef med ambitioner att förbättra fångarnas villkor. Hon motarbetas hela tiden av höjdare på regeringsnivå och under, som vill strama upp och få hårdare tag, och av nitiska och/eller sadistiska fångvakter som också vill sätta fångarna på plats.

Under den första hälften av serien är den mest nitiska av fångvaktarna Vera Bennet, en perfektionist och moralist som kompenserar sitt dåliga självförtroende genom att klämma åt de intagna. När hon försvinner fylls hennes roll av den mer öppet psykopatiska karaktären Joan Ferguson, som sedan får rollen av de intagnas huvudfiende. Men de värsta fångvaktarna är ändå några av männen. De stannar aldrig särskilt länge, men hinner begå diverse illdåd innan de avslöjas. En av dem avslöjas till och med som seriemördare.

Den enda karaktär som är kvar hela serien är en kvinnlig fångvaktare, Meg Jackson, efter ett nytt äktenskap Meg Morris, som, förutom Bea, kanske är den allra mest sympatiska karaktären i serien. Hennes förre man blev inledningsvis dödad i ett fånguppror, men trots detta är hon hela tiden den vakt som mest konsekvent tar de intagnas parti.

Efter att över hälften av serien gått försvinner Bea, och ersätts efter att tag av andra "top dogs". En av de mest fascinerande av dessa är Rita Connors, en medlem i ett MC-gäng som för övrigt består av killar. Hon hamnar i en strid på liv och död med Joan Ferguson, en strid som kommer att dominera slutet på serien.
Fängslande serie

Denna serie har en nästan magisk förmåga att få många att sitta uppe. På demonstrationen hade några tröjor med texten "Kvinnofängelset - värt att sitta inne för" och serien har förvisso lyckats fängsla många. De som deltog på demonstrationen var mest ungdomar, ungefär lika många killar som tjejer. Även på namnlistan verkar män och kvinnor vara ganska så jämt fördelade. På demonstrationen träffade jag en ung kille som berättade att släkten var så orolig för hans morfar. Han orkade aldrig ta sig upp på mornarna och de befarade att han hade hjärtproblem. Han hade inget hjärtproblem, men han tittade på Kvinnofängelset tre nätter i veckan.

Erik Rodenborg

Från Socialisten nr 56, januari 2002

Xena – krigarprinsessan

Jag ska nu avslöja något hemskt. När jag inte kan sova på nätterna (och det är ofta) brukar jag se på ”Xena – krigarprinsessan” på TV 6. (Ja, skratta lagom ni…) Jag får lättare att somna när jag har sett den.

Xena är en kvinnlig motsvarighet till manliga superhjältar, men handlingen utspelar sig uppenbarligen i Grekland (med omnejd) i en hednisk forntid. Xena kan slå ut hela arméer av män, hon är rättvis och har hjärtat på rätt ställe. (Är det här pinsamt att skriva eller inte?)

Serien är lite ojämn, men jag gillar oftast avsnitten. Man får också reda på en del intressanta fakta i den. Till exempel att Odysseus, känd från Homeros epos, egentligen inte skulle ha kommit ens en tiondel på resan hem från Troja om det inte vore från hjälpen från Xena. (Men något sådant har jag förstås misstänkt länge!).

Jag vet dock inte om jag vågar rekommendera den, för om ni börjar titta på den kommer många av er kanske att dra slutsatser om min ”primitiva smak”. Och det vore ju inte så roligt.

Men jag kommer att fortsätta att titta. Synd att jag inte har video så att jag kan spela in avsnitten…

Erik Rodenborg 3/12 2008

Desperately seeking Susan

Har just sett ”Desperately seeking Susan” på TV 5. Det var på många sätt en nostalgitripp.

Jag har aldrig direkt tillhört Madonnas Fan Club, men just den här filmen tillhör mina absoluta favoriter. Det kan möjligen ha lite med att göra med när jag först såg den.

1985 var jag under isen, för att uttrycka det milt. Mådde extremt dåligt, rent psykiskt, var utan lägenhet, och full av ångest.

Men två sommardagar det året råkade jag ha lite pengar över, och kom på en idé. Jag skulle vandra runt på stan, och varje gång jag gick förbi en biograf skulle jag gå in och se filmen de visade, oavsett vad det var för film. På så sätt skulle jag få se filmer jag annars aldrig skulle ha sett.

En av de filmer jag kom att se på detta sätt var just ”Desperately seeking Susan”. Jag hade då ingen aning om vem Madonna var, det var föst åratal senare jag kopplade ihop henne med den filmen.

Men den sken in rakt i mitt eländiga tillstånd, och plötsligt hade jag roligt. Oerhört roligt. Det var något helt halsbrytande underbart med handlingen, tyckte jag, och jag skrattade ibland så jag vek mig dubbel.

Jag tror jag identifierade mig med Roberta, den uttråkade välbärgade kvinnan, vars vägar plötsligt korsas med Susan (Madonna), på det mest halsbrytande sätt. Jag var visserligen så långt ifrån välbärgad man kunde komma, men tråkigt hade jag. Och filmen gjorde att jag fick riktigt roligt ett tag.

Jag rekommenderar den verkligen, men smaken är ju olika. En man jag kände, som jag övertalade att se den, var bara sur efteråt och tyckte det var en skitfilm. Jag trodde nog att han därmed avslöjat sin brist på humor, men det sa jag inte.

Synd bara att jag inte har någon video, jag skulle gärna spelat in den nu….

Erik Rodenborg 16/8 2008

Jag kommer och hämtar dig

Sitter ensam hemma. I morgon ska jag till ett religionshistoriskt seminarium som ska behandla ett avhandlingsutkast om självmordssekter. Ja, just, det, av alla otäcka ämnen.

Jag har någon form av ångest. Normalt sett brukar jag inte påverkas av otäcka deckare, det mesta skönlitteratur jag läser är deckare och thrillers. Vanlig skönlitteratur tycker jag är orealistisk. Deckare motsvarar bra min upplevelse av hur verkligheten ser ut.

Så just nu har jag lånat Olov Svedelids "Jag kommer och hämtar dig" på biblioteket. Den är ganska tunn, så jag läste ut den på några timmar. Jag har läst den förut, men hade glömt det mesta i handlingen.

Det handlar om en kvinna, vars man är död, som får otäcka meddelanden från sin döde man om att han ska hämta henne till graven. Nej, det är inte en övernaturlig berättelse, Svedelid skriver inga sådana. Allt får sin naturliga förklaring. Nåja, nästan allt...men jag ska inte avslöja undantaget, får då förstör jag för den som vill läsa den.

Märker att jag för en gångs skull blir rädd av att läsa en otäck deckare. Tittar mig lite skrämt runt i lägenheten. Jag borde nog läst något annat.

Hoppas jag kan somna så att jag inte sover mig genom seminariet. Eller inte går dit.

Nu vill jag inte skriva mer. Eller jag kanske inte vågar...

Erik Rodenborg 5/6 2008

Indianernas fånge

Idag läste jag en bok som jag fick för 45 år sedan. För första gången. Jag fick den av Stockholms Sparbank, ”som belöning åt de flitiga spararna i Gubbängens skola” står det på ett ditklistrat försättsblad. Jag gick i första klass.

Den heter ”Indianernas fånge” och är skriven av Lois Lenski. Den handlar om en vit flicka som blev bortrövad av irokesindianer 1758. Den bygger på verkliga händelser.

Av anledningar som jag först började förstå för kanske tio till femton år sedan vågade jag inte läsa den som barn. Annars läste jag allt som barn, även otäcka saker. Om andra världskriget, ja, till och med om koncentrationsläger. Men den här vågade jag inte läsa. Jag visste i stort vad den handlade om, och det jag visste fyllde mig med motsägelsefulla känslor som jag anade att jag inte skulle kunna hantera om jag läste den. Så jag lät bli.

Tills nu alltså. Jag tänker inte berätta varför jag inte vågade läsa den. Jag bara säger att idag - den 25/12 2007 – vågade jag läsa den, för första gången, efter 45 år!

Den handlar i korthet om hur Mary Jemison, en flicka i lägre tonåren, rövas bort av Senecastammen. Hon rövas bort som kompensation för att de vita dödat en medlem av deras stam. Meningen är att hon ska blir en del av stammen och ersätta förlusten. Det sker också. När hon två år senare får en möjlighet att återvända till de vita säger hon nej. Hon har blivit en indian, hon trivs med det, och dessutom har hon fått reda på att hennes föräldrar är döda.

Den som läst avhandlingen ”Den mystiske indianen: schamanism i skärningspunkten mellan populärkultur, forskning och nyandlighet” av Sten Skånby från 2005 vet att det här har var ett vanligt tema i litteraturen under kanske 150 år. Han analyserar det som ett resultat av en ”idealisering” av indiankulturen, en idealisering som han ser som ett uttryck för en samhällskritik hos vita amerikanska författare.

Nu bygger ”Indianernas fånge” på en verklig händelse. Molly Jemison blev verkligen bortrövad, och hon valde verkligen att stanna hos Senecastammen. Hur mycket Lois Lenskis bok i övrigt överensstämmer med verkligheten vet jag inte, men om man utgår från berättelsen där är det lätt att förstå varför.

De vita såg ner på Amerikas ursprungsbefolkning, med det var inte tvärtom. Indianerna hatade vad de vita hade gjort mot deras folk, men de var inte rasister. De såg det som helt möjligt att göra en tillfångatagen vit till en av deras egna. Och relativt ofta lyckades de.

Det finns också historier om motsatsen. Om hur indianbarn tas från sina föräldrar, och av de vita placeras på missionsstationer eller på andra anstalter. De är grymma historier, som ofta handlar om våld, indoktrinering, om sexuella och fysiska övergrepp. Sådana berättelser hade sannerligen inga ”lyckliga slut”. Det kan förstås ha funnits fall där barn från ursprungsbefolkningen rycktes bort från sin hemmiljö och slutar som ”goda vita”. Men de verkar i så fall inte gjort några avtryck i litteraturen.

Vad beror den här skillnaden på? Sten Skånby talar om 18- och 1900-talens idealisering av indiankulturen. Men frågan är förstås om den enbart var ett resultat av samhällskritiska författares agendor, eller om den också avspeglade en verklighet.

Den vita kulturen var som sagt rasistisk, och betraktade ursprungsbefolkningen som underlägsen. Bara det är en viktig skillnad. Men det finns flera. De irokeser som kidnappade Molly Jemison tillhörde en kultur där kvinnorna hade en ställning som var oerhört starkare än kvinnorna hade i den vita kulturen. Kvinnorna ägde husen och jorden, släktskapet gick på kvinnolinjen och mannen var tvungen att bosätta sig hos kvinnan vid äktenskapet.

Om hon hade återvänt till de vita, hade hon tvingats underordnat sig patriarkatet på allvar. Det slapp hon här.

De vitas kultur var uppdelad i fattiga, som fick kämpa för brödfödan, och rika, som levde i ofattbar lyx. Hos indianerna var alla lika fattiga, och alla hjälptes åt så bäst det går. Det framgår faktiskt även av denna bok, som ju var skriven för barn och ungdomar.

Men dessutom var ursprungsbefolkningens syn på barn mycket mer respektfull än de vitas. Eleanor Leacock, bland andra, har visat hur befolkningen i indiankulturerna betraktade de vitas grymma uppfostringsmetoder, och i synnerhet de kroppsliga bestraffningarna, med avsmak. Barnen hade också en mycket större självständighet och frihet än i den vita kulturen.

I ”Indianernas fånge” beskrivs också hur Molly behandlas med respekt och ömhet, tills hon slutligen känslomässigt byter sida. Men det är ju en barn– och ungdomsbok? Ja, men beskrivningen av inställningen till barn stämmer så bra överens med den hos antropologer som Leacock, och den ger intryck av att avspegla en verklighet.

För att återgå till min egen barndom – trots att jag inte vågade läsa boken låg mina sympatier alltid på ”indianers” sida när jag såg på filmer, eller när vi lekta ”indianer och vita”. Jag ville alltid vara ”indian”, även fast jag visste att de ju alltid, till sist, förlorade. Rädslan för boken var inte en rädsla för ”indianer”. Det var en rädsla för de känslor och insikter jag visste att hela berättelsen med nödvändighet skulle väcka inom mig.

Erik Rodenborg 25/12 2007

Annabel Lee

/Dikt av Edgar Allan Poe från 1849./

It was many and many a year ago,
In a kingdom by the sea,
That a maiden there lived whom you may know
By the name of Annabel Lee;
And this maiden she lived with no other thought
Than to love and be loved by me.

I was a child and she was a child,
In this kingdom by the sea:
But we loved with a love that was more than love -
I and my Annabel Lee;
With a love that the winged seraphs of heaven
Coveted her and me.

And this was the reason that, long ago,
In this kingdom by the sea,
A wind blew out of a cloud, chilling
My beautiful Annabel Lee;
So that her high-born kinsmen came
And bore her away from me,
To shut her up in a sepulchre
In this kingdom by the sea.

The angels, not half so happy in heaven,
Went envying her and me -
Yes! that was the reason (as all men know,
In this kingdom by the sea)
That the wind came out of the cloud one night,
Chilling and killing my Annabel Lee.

But our love it was stronger by far than the love
Of those who were older than we -
Of many far wiser than we -
And neither the angels in heaven above,
Nor the demons down under the sea,
Can ever dissever my soul from the soul
Of the beautiful Annabel Lee;

For the moon never beams without bringing me dreams
Of the beautiful Annabel Lee;
And the stars never rise but I feel the bright eyes
Of the beautiful Annabel Lee;
And so, all the night-tide, I lie down by the side
Of my darling -my darling -my life and my bride,
In the sepulchre there by the sea -
In her tomb by the sounding sea.

A Dream Within A Dream

Är det så dystert som Edgar Allan Poe beskriver det i sin fina och vemodiga dikt "A Dream Within a Dream" från 1849? Eller värre?

Här kommer den, i alla fall.

"Take this kiss upon the brow!
And, in parting from you now,
Thus much let me avow-
You are not wrong, who deem
That my days have been a dream;
Yet if hope has flown away
In a night, or in a day,
In a vision, or in none,
Is it therefore the less gone?
All that we see or seem
Is but a dream within a dream.

I stand amid the roar
Of a surf-tormented shore,
And I hold within my hand
Grains of the golden sand-
How few! yet how they creep
Through my fingers to the deep,
While I weep- while I weep!
O God! can I not grasp
Them with a tighter clasp?
O God! can I not save
One from the pitiless wave?
Is all that we see or seem
But a dream within a dream?"

Monday, August 29, 2011

"Aldrig mer" - om svenska översättningar av "The Raven"

Jag läste först Edgar Allan Poes dikt "The Raven" i svensk översättning någon gång i tonåren. Det var i en Poe-antologi, och översättningen var gjord av någon med namn C.F. Peterson. Jag föll för den direkt. Jag tror att det var min bror som tipsade mig om den första gången.

När jag senare läste Edgar Allan Poes original insåg jag att C:F. Petersoms översättning var mycket trogen originalet. Både i grundstämningen och i ordalydelsen. 'Så till exempel översattes korpens ord i "The Raven", "never more", logiskt nog med "aldrig mer".

Men döm om min besvikelse när jag insåg att i alla litteraturantologier med svenska översättningar av utländska dikter var det inte den som fick representera Poes odödliga dikt. Det var Viktor Rydbergs översättning - som uppriktigt sagt är dålig. Den var inte trogen originalet - man fick intrycket att Rydberg ville göra en egen dikt med "The Raven" som utgångspunkt. Och korpens ord översattes av honom, inte till "aldrig mer" utan till "förbi, förbi", vilket inte är riktigt samma sak.

Nu finns det också en nyutkommen version av Poes dikt där "aldrig mer" översätts med "allt förgås". Om möjligt än längre ifrån originalet. Den är även i övrigt missvisande, och ibland blir betydelsen helt annorlunda än hos Poe.

Jag har länge tänkt lägga ut C.F. Petersons översättning på nätet, men har oroats över eventuella upphovsrättsliga problem. Men nu har jag till min glädje kommit på att C.F. Petersons översättning gjordes 1892, och att översättaren av allt att döma är identisk med Carl Fredrik Peterson, en diktintresserad svensk-amerikan, som dog 1902. Alltså finns det inga upphovsrättsproblem alls.

Det enda problemet som återstår är att jag inte riktigt minns var jag hittade antologin med dikten, och när den kom ut. Men det problemet torde var överkomligt. Det kan inte finnas oändligt många Poe-antologier på svenska.

Att lägga ut Petersons översättning på nätet ser jag närmast som en kulturgärning. Och någon sådan har jag väl aldrig gjort, vad jag vet, så det ska bli en glädje att göra det när jag fått tag på någon bok där denna översättning ingår!

Erik Rodenborg 1 oktober 2010

Edgar Allan Poe: The Raven (1845)

Once upon a midnight dreary, while I pondered weak and weary,
Over many a quaint and curious volume of forgotten lore,
While I nodded, nearly napping, suddenly there came a tapping,
As of some one gently rapping, rapping at my chamber door.
`'Tis some visitor,' I muttered, `tapping at my chamber door -
Only this, and nothing more.'

Ah, distinctly I remember it was in the bleak December,
And each separate dying ember wrought its ghost upon the floor.
Eagerly I wished the morrow; - vainly I had sought to borrow
From my books surcease of sorrow - sorrow for the lost Lenore -
For the rare and radiant maiden whom the angels named Lenore -
Nameless here for evermore.

And the silken sad uncertain rustling of each purple curtain
Thrilled me - filled me with fantastic terrors never felt before;
So that now, to still the beating of my heart, I stood repeating
`'Tis some visitor entreating entrance at my chamber door -
Some late visitor entreating entrance at my chamber door; -
This it is, and nothing more,'

Presently my soul grew stronger; hesitating then no longer,
`Sir,' said I, `or Madam, truly your forgiveness I implore;
But the fact is I was napping, and so gently you came rapping,
And so faintly you came tapping, tapping at my chamber door,
That I scarce was sure I heard you' - here I opened wide the door; -
Darkness there, and nothing more.

Deep into that darkness peering, long I stood there wondering, fearing,
Doubting, dreaming dreams no mortal ever dared to dream before;
But the silence was unbroken, and the darkness gave no token,
And the only word there spoken was the whispered word, `Lenore!'
This I whispered, and an echo murmured back the word, `Lenore!'
Merely this and nothing more.

Back into the chamber turning, all my soul within me burning,
Soon again I heard a tapping somewhat louder than before.
`Surely,' said I, `surely that is something at my window lattice;
Let me see then, what thereat is, and this mystery explore -
Let my heart be still a moment and this mystery explore; -
'Tis the wind and nothing more!'

Open here I flung the shutter, when, with many a flirt and flutter,
In there stepped a stately raven of the saintly days of yore.
Not the least obeisance made he; not a minute stopped or stayed he;
But, with mien of lord or lady, perched above my chamber door -
Perched upon a bust of Pallas just above my chamber door -
Perched, and sat, and nothing more.

Then this ebony bird beguiling my sad fancy into smiling,
By the grave and stern decorum of the countenance it wore,
`Though thy crest be shorn and shaven, thou,' I said, `art sure no craven.
Ghastly grim and ancient raven wandering from the nightly shore -
Tell me what thy lordly name is on the Night's Plutonian shore!'
Quoth the raven, `Nevermore.'

Much I marvelled this ungainly fowl to hear discourse so plainly,
Though its answer little meaning - little relevancy bore;
For we cannot help agreeing that no living human being
Ever yet was blessed with seeing bird above his chamber door -
Bird or beast above the sculptured bust above his chamber door,
With such name as `Nevermore.'

But the raven, sitting lonely on the placid bust, spoke only,
That one word, as if his soul in that one word he did outpour.
Nothing further then he uttered - not a feather then he fluttered -
Till I scarcely more than muttered `Other friends have flown before -
On the morrow he will leave me, as my hopes have flown before.'
Then the bird said, `Nevermore.'

Startled at the stillness broken by reply so aptly spoken,
`Doubtless,' said I, `what it utters is its only stock and store,
Caught from some unhappy master whom unmerciful disaster
Followed fast and followed faster till his songs one burden bore -
Till the dirges of his hope that melancholy burden bore
Of "Never-nevermore."'

But the raven still beguiling all my sad soul into smiling,
Straight I wheeled a cushioned seat in front of bird and bust and door;
Then, upon the velvet sinking, I betook myself to linking
Fancy unto fancy, thinking what this ominous bird of yore -
What this grim, ungainly, ghastly, gaunt, and ominous bird of yore
Meant in croaking `Nevermore.'

This I sat engaged in guessing, but no syllable expressing
To the fowl whose fiery eyes now burned into my bosom's core;
This and more I sat divining, with my head at ease reclining
On the cushion's velvet lining that the lamp-light gloated o'er,
But whose velvet violet lining with the lamp-light gloating o'er,
She shall press, ah, nevermore!

Then, methought, the air grew denser, perfumed from an unseen censer
Swung by Seraphim whose foot-falls tinkled on the tufted floor.
`Wretch,' I cried, `thy God hath lent thee - by these angels he has sent thee
Respite - respite and nepenthe from thy memories of Lenore!
Quaff, oh quaff this kind nepenthe, and forget this lost Lenore!'
Quoth the raven, `Nevermore.'

`Prophet!' said I, `thing of evil! - prophet still, if bird or devil! -
Whether tempter sent, or whether tempest tossed thee here ashore,
Desolate yet all undaunted, on this desert land enchanted -
On this home by horror haunted - tell me truly, I implore -
Is there - is there balm in Gilead? - tell me - tell me, I implore!'
Quoth the raven, `Nevermore.'

`Prophet!' said I, `thing of evil! - prophet still, if bird or devil!
By that Heaven that bends above us - by that God we both adore -
Tell this soul with sorrow laden if, within the distant Aidenn,
It shall clasp a sainted maiden whom the angels named Lenore -
Clasp a rare and radiant maiden, whom the angels named Lenore?'
Quoth the raven, `Nevermore.'

`Be that word our sign of parting, bird or fiend!' I shrieked upstarting -
`Get thee back into the tempest and the Night's Plutonian shore!
Leave no black plume as a token of that lie thy soul hath spoken!
Leave my loneliness unbroken! - quit the bust above my door!
Take thy beak from out my heart, and take thy form from off my door!'
Quoth the raven, `Nevermore.'

And the raven, never flitting, still is sitting, still is sitting
On the pallid bust of Pallas just above my chamber door;
And his eyes have all the seeming of a demon's that is dreaming,
And the lamp-light o'er him streaming throws his shadow on the floor;
And my soul from out that shadow that lies floating on the floor
Shall be lifted - nevermore!

Korpen

/Viktor Rydbergs tolkning av Edgar Allan Poes "The Raven"./

Trött en natt jag satt och drömde vid en gammal bok, där glömde,
bakom seklers förlåt gömde tankar hägrade förbi.
Knappt jag börjat slumra, förr än något knackade på dörren,
något pickade på dörren - ticketick det ljöd däri.
Upp jag blickade och sade, väckt utur mitt drömmeri:
»nå stig in! Vem söker ni ?»

Aldrig går det ur mitt minne: årets sista natt var inne,
i mitt rum, som i mitt sinne, skred dess skuggors tåg förbi.
Längtande till morgonstunden, höll jag mig vid boken bunden;
ack, men djupt i hjärtegrunden, ack, som alltid, ljöd däri
hennes namn som här förklungit - Leonor det klingar i
änglasfärers harmoni.

Lampan fladdrande beskiner sidenböljande gardiner,
hör, det prasslar, hör, det viner i det tunga draperi!
Och vad annat förr mig hände, aldrig sådan skräck jag kände,
aldrig hemskare sig tände flamman i min fantasi,
och jag viskar, icke hörbart, blott att varda skräcken fri:
»stig då in! Vem söker ni?»

Dock min häpnad snart sig lade, lugn jag återvunnit hade,
då jag gick till dörrn och sade: »ack förlåt mitt bryderi!
Över nyss i slummer bragta sinnen smög så sakta, sakta
eder knackning, knappt att akta, knappt att uppmärksammad bli.»
Ut jag såg i förstugången, men vad såg jag väl däri?
Endast skuggors feeri.

Ut min blick i mörkret irrar, in i nattens djup han stirrar,
och en dröm min själ förvirrar, med onämnelig magi.
Ej den djupa tystnad störes, ej en bild för ögat föres,
»Leonor!» det viska höres... O, vad smärta ljöd däri!
Vilka äro de som växla detta kvävda hjärteskri?
Jag och eko, endast vi.

Dörren knappt jag stänga hinner, knappt min bok jag återfinner,
och det knackar. Pulsen brinner... är det, är det trolleri?
Hastigt rinner mig i hågen: å, det är på fönsterbågen!
Still, I tankar, I som frågen, vad av detta månde bli,
still, mitt hjärta, tills jag funnit, att det mystiska häri
var - en vind, som flög förbi!

Ha, då fönstret upp jag kastar, in en korp i rummet hastar -
Ståtlig fågel! Mystisk uppsyn! Sekler skönjas ju däri.
Ingen hälsning han mig bringar, då han straxt på svarta vingar
upp på dörrens karm sig svingar och slår ned så trygg och fri
på en Pallasbyst å karmen, fullt så hemmastadd och fri
som i skogens sceneri.

Vad? Jag tror att hans besatta uppsyn lockar mig att skratta.
Visdomsdryg syns han sig skatta. Läk då min melankoli!
Sändebud från nattens länder, dit du kanske återvänder,
gamle korp från Stygens stränder, säg, då du min gäst vill bli,
säg ditt namn i underjorden, säg, hur nämnes du däri?
Korpen svarade: Förbi.

Underligt jag fann det vara, att en fågel så kan svara
fast hans svar var ett ord bara och med föga mening i,
ty bland alla mänskosöner vem har rönt vad här jag röner,
att en kolsvart fågel kröner dörrens karm så trygg och fri,
sitter på en bild av Pallas, som i skogen trygg och fri,
kallande sig själv Förbi?

Korpen, som allt jämt vill tjäna till en hjälmkam åt Athena,
sade detta ord allena; han har tömt sin själ däri.
Ej den djupa tystnad stör han, ingen enda fjäder rör han. -
»Hopp och vänner flugit från mig; snart väl skiljas även vi,»
så jag sade: »när är stunden, då vi skiljas även vi?»
Korpen sade då: förbi.

Att en fågel så kan svara, hör ju till det underbara;
dock, han säger ett ord bara, som han kanske övats i
av en skald, vars hårda öde, förrn han lades till de döde,
ville, att hans strängar ljöde till det enda ord: förbi -
att hans sång, den brustna, ljöde i det enda hjärteskri:
förbi, förbi!

Mitt för dörr och korp jag rycker soffan fram, ty, som jag tycker,
bör han lyss till mina nycker, mildra min melankoli,
och på soffans sammet sänker jag mig ned och eftertänker,
vad i fågelns ögon blänker, vad det är för trolleri
i hans dystra Hadesskepnad, vad det är för mening i
detta hesa rop: förbi.

Så jag länge överväger, ej ett enda ord jag säger,
korpen stirrar - hu, han äger i sin blick en hemsk magi!
Tankfull lutar jag mitt sjuka huvud mot det sammetsmjuka
hyende, vars purpur lampan sprider skiftningar uti.
Ack, den tid, då hennes huvud lutade i svärmeri
mot dess purpur, är förbi!

O, igenom rummet simma ambraskyar som en dimma!
Lyss, jag tycker mig förnimma änglars tysta steg däri.
Fören I från Gud en hälsning, kommen I med hopp och frälsning,
frälsning, ack, från hennes minne, som min ande fängslats i?
O, är ögonblicket inne, då min själ kan varda fri? -
Korpen ropade: förbi!

Du profet och leviatan, kanske fågel, kanske satan,
slungad hit av mänskohatarn eller stormens raseri,
säg min arma själ, som lider, som besegrad ännu strider,
i vars spår förtvivlan skrider - säg vad änden månde bli!
Finns i Gilead ännu balsam, finns ett hopp att varda fri?
Korpen svarade: förbi!

Du profet och leviatan, kanske fågel, kanske satan,
säg, du bud från mänskohatarn, vid den Gud vi leva i,
väntar ingenstädes freden? Förer ej den tunga leden
till ett fjärran saligt Eden, där jag åter slutes i
hennes famn, vars namn nu klingar ljuvt i himmelsk harmoni?
Korpen svarade: förbi!

Bort från mig, demoners like! Till ditt dystra avgrundsrike
hän i storm och natt du vike! Höj du där ditt hesa skri!
Lämna ej ett dun till minne av det ord, som kvalt mitt sinne!
Är ej ögonblicket inne, att du lämnar dörren fri,
fritt mitt hjärta, som du borrat djupt din rovdjursnäbb uti?
Korpen svarade: förbi!

Vingen ej han röra gitter; - kvar sen åratal han sitter,
och hans drömblicks hemska glitter stirrar jämt med häxeri.
Skimrar lampan, skiner månen in på mig och Hadessonen,
ser jag honom, korpdemonen, skugga golv och draperi.
O, den svarta, svarta skuggan dväljes jämt min själ ini,
suckande: förbi, förbi!

Sunday, August 28, 2011

Lysande färger

Var och fikade med en väninna på Kupan på söder. Där fanns också ett miniantikvariat och till min förtjusning hittade jag Jenny Berthelius bok "Farväl, min kära" där - för tio kronor.

Jag har läst den förut (senast våren 2008) men jag kunde inte låta bli att köpa den - och läsa om den senare på dagen.

Jag kan inte förstå den magiska kraft, eller vad man nu skall kalla det, hennes deckare har över mig. Ingen annan deckarförfattare har förmågan att få mig att se hela handlingen framför mig när jag läser dem.

Men det har Berthelius. Det är som att se handlingen med lysande färger - mot bakgrund av ett mystiskt mörker.

Otroligt märkligt.

Erik Rodenborg 16/12 2010

Domsten, en otäck "närkontakt" och "...kom ljuva Krusmynta"

När jag på nytt börjat läsa Jenny Berthelius kan jag inte sluta. Så jag satte mig att läsa om hennes andra bok, ”…kom ljuva Krusmynta” (1968), som jag har hemma.

Den liknar ju den första. Samma person är huvudperson. En man som kallas Toni, men som heter något annat, oklart vad.

Och liksom i förra historien flyttar han in i en stuga. Den här gången en han har ärvt från en kvinna som blev mördad i den första boken.

På samma sätt som förra gången inser han att han hamnar i centrum för något otäckt och att hans liv är i fara. Konstiga saker händer runt stugan. Allt är insvept i dimma och skuggor. Skräckromantiskt, men aldrig extremt otäckt.

Men det är något som inte stämmer. Hela tiden när jag läser tycker jag att jag får associationer till något annat, men jag kan inte komma på vad. Bara att det också är skrämmande.

Men så plötsligt inser jag. Handlingen utspelar sig i Domsten utanför Helsingborg. Och tio år innan boken kom ut utspelades något på just denna ort som väckte stor uppmärksamhet.

Eller rättare sagt, det påstods att det utspelade sig något. Men det gjorde det nog inte.

Det var nämligen i Domsten utanför Helsingborg som två unga män påstod att de hade mött utomjordingar från ett ”tefat” som försökte kidnappa dem och slita dem in i ”tefatet”.

Att historien var en bluff är numera praktiskt taget helt säkert. Men jag läste om det i tolvårsåldern och det skrämde mig ganska så rejält - då.

Undrar om Jenny Berthelius kände till Domstensfallet när hon skrev boken. Det borde hon ha gjort. Det var i så fall sinnrikt tänkt. Spänningen i boken förhöjs nog om en läsare har omedvetna associationer till en så otäck berättelse.

Men det svarar ju inte på frågan vad min oerhörda fascination för Jenny Berthelius böcker kommer ifrån….

Erik Rodenborg 9/3 2010

Mördarens ansikte

Hittade Jenny Berthelius första bok ”Mördarens ansikte”, från 1968, på Myrorna igår och måste helt enkelt köpa den. I synnerhet som den skänktes bort för 10 kronor.

Min fixering vid Jenny Berthelius är en psykologisk gåta. Jag uppfattar henne som en av Sveriges bästa författare (!) vilket många människor kommer att småle åt.

Men jag är inte alls entydigt positiv till hennes böcker. Det finns en hel del som jag reagerar negativt på i dem, men även då leder det bara till att min fascination för dem ökar.

Att läsa Jenny Berthelius är för mig som att gå in i en dröm, eller mardröm, i färg. Ja, med lysande färger. Jag kan liksom hela tiden nästan se och höra handlingen inom mig. Jag tror inte det någonsin hänt med någon annan författare.

Det gäller i stort sett allt hon skrivit, med undantag av ”Den heta sommaren” från 1969. Den är den enda av hennes böcker som har fått ett pris, och den enda som jag tycker är usel. Ja, smaken är olika…

Sedan kan jag ogilla handlingen i andra av hennes böcker. Exempelvis ”Familjespöken” från 1984, som jag skulle kunna skriva åtskilligt om. Inte för att den är dåligt skriven, utan för att jag inbillar mig att den avspeglar värderingar som jag ogillar. Men jag avstår från att diskutera det. Jag har ingen lust att kritisera Jenny Berthelius, inte ens när jag ogillar saker hon skriver.

OBS ovanstående mening! Vad tyder det på om inte en fixering! Jag brukar kritisera allt och alla, varför vill jag inte kritisera Jenny Berthelius?

Och har just nu läst om ”Mördarens ansikte” som jag som sagt köpte igår. Den karaktär, som dras in i ett otäckt scenario som verkar helt obegripligt, fram till bokens sista sidor, har också en annan egenhet. Hans namn nämns aldrig. Efter ett tag börjar han kallas Toni, eftersom han blandas ihop med en annan av bokens karaktärer som just heter Toni, men hans riktiga namn får vi aldrig veta.

Han dyker upp även i hennes andra bok, som jag också har, men jag minns inte om hans verkliga namn avslöjas där. Men jag tror inte det.

Varför går Jenny Berthelius böcker så direkt in i mig? Jag vet inte. Och jag får nog aldrig veta det.

Och varför har ingen kommit på att det skulle gå och göra fantastiska filmer på flera av dem?


Erik Rodenborg 4/10 2010

Jenny Berthelius: Näckrosen

Efter att ha läst alla Jenny Berthelius deckare i kronologisk ordning har jag nu då till sist läst den senaste, Näckrosen (Soleka förlag 2007). Jag tycker om den, men det är lite svårt att säga hur jag skulle uppfattat den om jag inte nyligen läst alla de andra… Nu ser jag den som den senaste delen av en helhet, och jag tycker mycket om helheten.

Näckrosen har en lite underfundig, och dessutom smått komplicerad handling. Om man läser den snabbt (vilket jag gjorde först) kan man missa viktiga delar i handlingen och mot slutet stå där förvånad över att slutet blev som det blev. Det är ingen bra läsmetod

Nu har jag läst den ordentligt och jag tycker som sagt om den. Som vanligt i Berthelius böcker dras huvudpersonen in i en mardrömslik situation, där hoten verkar övermäktiga och där alla utvägar verkar stängda. Och som ofta hos Berthelius handlar det om hur människor utnyttjas av andra, och om försöken att fly från detta.

Det finns teman i denna bok som aldrig tidigare förekommit i hennes böcker. Det är första gången hon tar upp ämnet sexuella övergrepp mot barn (även om hon många gånger tidigare beskrivit barn som farit illa på andra sätt), och det är första gången hon beskriver ett lesbiskt förhållande. Nu är inte något av dessa teman det centrala i handlingen, men de är väsentliga som en bakgrund.

En sak som för en del av de mest trogna läsarna kanske är det allra viktigaste är att kriminalkommissarie Paul Sanger, som är den problemlösande detektiven i lite över hälften av hennes böcker, här för första gången talar i egen person. Vi får också veta hur det gått för Nen, den föräldralösa och mordhotade flicka han adopterade i ”Mannen med lien”. Hon har vuxit upp och blivit – författare.

Som sagt, jag tycker om boken. Men jag är som antytts lite för inblandad för att kunna avgöra hur en läsare, som aldrig förut läst Jenny Berthelius, kommer att uppfatta boken. Den enda recension jag sett menar att boken snarare är en serie hopfogade noveller än en roman. Det är absolut inte sant. Boken har en logisk handling, den hänger ihop, den är spännande. Men för mig låg förstås en stor del av spänningen i att se hur Jenny Berthelius skriver idag – 15 år efter hennes förra deckare kom ut.

Däremot har recensenten naturligtvis rätt i att exempelvis ”Mannen med lien” är klart bättre. Men ”Mannen med lien” är ju å andra sidan bättre än det mesta som skrivits i deckarväg i Sverige.

Fler människor borde få chansen att även läsa hennes tidigare böcker. Idag är de mycket svåra att få tag i, jag har varit tvungen att resa runt i kranskommunerna till Stockholm och leta bland avlägset liggande bibliotek för att få ihop alla. Det är synd. För hon är en mästare i att empatiskt skildra utsatta människor, människor som utnyttjas, hotas och befinner sig i centrum av till synes oförklarliga händelsekedjor som de inte kan ta sig ur.

De som läst Näckrosen och tycker den är bra bör självfallet försöka få tag i Jenny Berthelius tidigare böcker. Men de som läst den och inte tycker att den är så väldigt bra, men som ändå fascineras av stämningen i den, bör också försöka få tag i hennes tidigare. Börja gärna med ”Mannen med lien” eller ”Skräckens ABC”.

Och sedan borde något förlag ta sig an uppgiften att ge ut nyutgåvor av de tidigare böckerna. De är minst lika angelägna idag, som när de skrevs. Jag tror att de efter ett tag skulle finna många läsare.

Erik Rodenborg 28/4 2008

Mångudinnans barn

Fortsätter min läsning av Jenny Berthelius. Har nu kommit till den näst sista av de deckare hon skrev innan sitt långa uppehåll.

Den heter "Mångudinnans barn", är inte en av hennes bästa, men bra är den på många sätt. Den skrevs 1986, och är väl en av de tidigaste i Sverige att beskriva ett offer för en "destruktiv sekt", för att använda en vanlig beteckning hos de som kämpar emot sådana grupper. Det är klart, Olov Svedelid skrev "Guds rötter" mer än tio år tidigare, men ändå.

Som medlem i FRI (Föreningen Rädda Individen) kan jag inte annat än att glädja mig åt att hon uttryckligen nämner den organisationen i boken.

Sekten hon beskriver är en sorts korsning mellan Hare Krishna, Bhagwan -rörelsen och Guds barn/Familjen. Hon är faktiskt ganska så påläst på ämnet, vilket inte är så vanligt. Naturligtvis är beskrivningen av sekten en aning karikatyrartad, men syftet är ju att beskriva och renodla mekanismer i en manipulativ sekt, och det lyckas hon bar med.

Det här var mest en parentes. När jag läst alla böckerna återkommer jag med betydligt fler reflektioner.

Skulle inte Soleka förlag kunna börja ge ut hennes gamla böcker också, de kan säkert få nya läsare. eller finns det copyright som hindrar det?

För mig är och förblir hon en av de mest intressanta deckarförfattarna i Sverige någonsin.

Erik Rodenborg 22/4 2008

Järnblommorna

När jag började med projektet att läsa om alla Jenny Berthelius deckare hade jag känslan att jag skulle upptäcka saker. Jag anade inte hur rätt det var. Och jag upptäcker nu inte bara saker om hennes böcker, utan om mig själv.

Jag har just läst om ”Järnblommorna” från 1979. Det är omtumlande, på två sätt. Dels är den både bra och oerhört otäck. Men dels inser jag att min minnesbild av boken, som jag läste 1979 eller 1980, är helt och hållet falsk. Det var denna bild som fick mig att skriva följande i den första artikel om Berthelius böcker jag skrev på denna blogg: ”Bland annat försökte hon sig på en science fiction, som mest av allt blev en blek kopia på Ira Levins This Perfekt Day, utan Levins mer politiskt intressanta slut. ”

Det här stämmer inte alls. Nog för att den liknar Ira Levins bok, men för det första är den inte en blek kopia. För det andra är den minst lika politiskt intressant som Levins. Men varför hade jag fått denna uppfattning? Jo, jag mindes en helt annan handling än den som förekommer i Järnblommorna. Det är helt oerhört. I min minnesbild styrs världen i Järnblommorna endast av en dator, utan några mänskliga mellanhänder. Men det är raka motsatsen till bokens innehåll.

Precis som hos Levin, finns det en härskande grupp som styr datorn. Skillnaden gentemot Levin är rena motsatsen till min minnesbild. För Berthelius härskande elit är både grymmare och mer verklig än den hos Levin. En annan skillnad är att Levins bok slutar med en seger; Berthelius bok är mer pessimistisk.

Och den är otäckare. I själva verket är den betydligt mer otäck än ”Djävulsleken”. Den beskriver en elit, som bakom kulisserna tar sig friheten att utnyttja människor på ett så bestialiskt sätt att alla adjektiv förbleknar. Och mot slutet inser huvudpersonen att han inte kan göra något åt saken. Det enda som gäller är att bida sin tid.

Jag tror att boken var för otäck för att jag skulle kunna ta mig till den. Den ställde obehagliga frågor inte bara om framtiden, men om nuet. Istället skapade jag en meningslös fantasiversion av den, för att kunna sova bättre.

Men nu är jag glad att jag upptäckte misstaget. Jag inser att min bild av dessa böcker var orättvis. Det ångestskapande innehållet kom för nära och jag var tvungen att tränga bort den. Och ersätta det med triviala banaliteter.

Erik Rodenborg

En av...

...mina huvudsakliga sysselsättningar just nu är, som ni kanske har märkt, att läsa Jenny Berthelius vuxendeckare i kronologisk ordning. Excentriskt, ja, förvisso. Men jag vill som sagt försöka få några ledtrådar till varför hennes böcker gick så rakt in i mig 1978.

Just nu har jag läst ut "Mord, lilla mamma" från 1977 och "Djävulsleken" från 1978. Det var lite märkligt, för jag har länge haft uppfattningen att medan hennes tio första böcker var helt fantastiskt bra, var dessa hennes elfte och tolfte böcker ganska så dåliga. Men det var de inte. Som jag ser det nu. Jag vet inte riktigt varför jag fick den bilden, men i fallet med ”Djävulsleken” är den helt enkelt otäck, och kanske den råaste bok som hon har skrivit. Jag tror jag gick i chock när jag läste den då och istället för "otäck" skapades bilden "dålig" - lite som en försvarsmekanism.

Dess handling skulle bli ganska så aktuell kanske femton år senare. Men det är lite märkligt att någon kunde skriva en bok om ett sådant ämne 1978, i Sverige.

"Mord, lilla mamma" är en ganska fin skildring av en ung flicka 1943, som blir både nyfiken på, och förälskad i, en ny hyresgäst. Den är mer en psykologisk skildring än en deckare, även om ett mord slutligen inträffar, efter nio tiondelar av boken. Jag tycker spontant om den. Då, för 30 år sedan tyckte jag den var tråkig. Men det är tur att man förändras. Flickans namn, och historia, knyter på ett märkligt sätt boken till Berthelius tidigare böcker "Mannen med lien" och "Leksakspistolen", med handlingar som utspelar sig nära 30 år senare.

När jag läst ut alla hennes vuxendeckare ska jag sätta mig ner och försöka skriva en längre artikel om hennes böcker. Fixering? Kanske. Men en ganska så lärorik och intressant fixering i så fall.

Erik Rodenborg 16/4 2008

"Farväl, min kära"

Jag fick ett mail från Soleka förlag för ett tag sedan eftersom jag skrivit om Jenny Berthelius. De ville, naturligt nog, att jag skulle läsa (och skriva om?) den bok av Jenny Berthelius de själva gett ut, Näckrosen från 2007.

Och det ska göra, men först tänker jag läsa om alla hennes (vuxen)deckare i kronologisk ordning. Just nu har jag läst klart den tionde av dem, "Farväl min kära" från 1976. Och därmed har jag kommit till den sista av hennes böcker som jag minns jag tyckte var verkligt bra.

Så innan jag går vidare lite kort om dessa tio första böcker. De utspelar sig alla i ungefär samma miljö i Skåne, personer, familjer, och poliser dyker upp igen i bok efter bok. Alla förekommer inte i alla böckerna, men det är tillräckligt ofta för att man gradvis tycker sig känna personerna. Det ger en familjeliknande stämning, och bidrar till att skräcken blir vardaglig.

En annan sak som kommer igen är motivet med den ensamma människan som sakta snärjs in i ett nät av intriger, hotfulla tecken, skuggor... Läsaren kommer snabbt fram till att just denna person kommer att sluta som ett mordoffer, men så blir det ofta inte. Utsattheten, paranoian, ensamheten, skildras mycket bra av Jenny Berthelius. Den skildras på ett empatiskt, inkännande sätt.

Men också cynism, likgiltighet och brist på empati. Den finns lite överallt, och inte alls endast hos den tilltänkte mördaren. Ett av de bästa, och mest skrämmande exemplen på detta ser vi i "Offret" från 1972. Grymheten och den iskalla beräkningen hos den kvinnliga konstnär som genom en skamlös utpressning förmår en motvillig och rädd ung bräcklig kvinna att ställa upp som modell till en målning, som ska föreställa ett människooffer från grekisk mytologi, är även den skildrad med en sorts inlevelseförmåga. Detta motiv kan ju te sig som inte speciellt skrämmande, men läsaren får snart den otäcka känslan att steget till ett verkligt offer inte är speciellt stort.

Men även grymheten, cynismen och skräcken blir hos Berthelius "familjär", den vävs in i de alldagliga relationerna. Det mörker som kan finnas i de "vanligaste" relationer är ständigt närvarande - ibland öppet, ibland som lätt spöklika antydningar. Men det är förstås ingen konsekvent cynisk värld som skildras - medkänslan finns där som en motpol, även om den ibland verkar finnas endast som en potential.

Allt detta gäller de tio första böckerna, som jag uppskattar mycket. Möjligen med undantag av den tredje, den prisbelönta "Den heta sommaren", som jag aldrig riktigt förstått mig på.

Nu ska jag börja läsa de senare, som jag då det begav sig tyckte var klart sämre. Jag hade kanske fel? Det ska bli spännande att se vad jag tycker 25-30 år senare!

Erik Rodenborg 12/4 2008

Jenny Berthelius - igen

Fick ett mail från Soleka förlag, som gett ut Jenny Berthelius senaste deckare, Näckrosen (2007). De ville få mig att läsa den, och det ska jag väl göra.

För att lista ut varför jag blev så otroligt omtumlad av hennes böcker 1978, ska jag läsa om alla jag läst, och även läsa de senaste, som jag inte läst.

Då, 1978, hade jag en verklig Jenny Berthelius-mani, och jag känner att den finns kvar, under ytan, än idag. Varför talade just hennes böcker så direkt till mig?

Ja, jag ska alltså läsa dem alla, och kommer att använda denna blogg för att berätta vad jag kommer fram till. Vare sig någon är intresserad av det eller inte...

Erik Rodenborg 1/4 2008

"...kom ljuva Krusmynta"

Den 21/8 förra året skrev jag om Jenny Berthelius på denna blogg. En sak som irriterade mig då var att hennes andra bok "...kom ljuva Krusmynta" från 1968, inte gick att få tag i på Stockholms Stadsbibliotek. Idag råkade jag gå förbi ett antikvariat, och utanför butiken hade de ställt upp lite böcker, som de slumpade till vrakpriser. Där fanns "...kom ljuva Krusmynta" för tio kronor! Det var verkligen ett fynd.

Jag läste den våren eller sommaren 1978, tillsammans med hennes andra då utkomna böcker. Det var ett kärt återseende att kunna läsa den igen, och ja, den är liksom nästan alla hon skrev på sextio - och sjuttiotalet mycket bra, åtminstone tycker jag det.

Den hänger ihop med hennes första, "Mördarens ansikte", också från 1968. Jag vill inte förstöra för de som tänker läsa dessa, det finns det flera andra sidor på nätet som gör. Jag vill bara nämna att det tema som hon senare utvecklade så fantastiskt i "Skräckens ABC", en ensam person i en stuga, som sakta inser att han/hon står inför ett hot mot sitt liv, återfinns i både "Mördarens ansikte" och "...kom ljuva Krusmynta".

"Skräckens ABC" tycker jag var helt genial, de här två når inte helt upp till den nivån, men de är mycket värda att läsa.

På något sätt gör Berthelius skräcken mer "romantisk", "mjuk" och gåtfull genom att ofta förlägga den i sådana miljöer. Var och en som någon gång bott lite avlägset, ensam i en stuga, och varit lite nojig, torde kunna läsa dessa böcker med en viss (eller rent av stor) fascination.

För mig är de tidiga deckarna av Jenny Berthelius något av det bästa som skrivits i sitt slag. Men bli inte alltför besviken om ni av denna text förmås att läsa dem och inte alls håller med mig. Smaken är lyckligtvis olika.

Erik Rodenborg 28/3 2008

Jenny Berthelius

/Skildringen av Jenny Berthelius senare böcker i denna artikel är ganska så orättvis. Nu när jag läst om flera av dem kan jag bara dra slutsatsen att hennes böcker hade kommit mig för nära, och jag som ett rent försvar skapade en falsk minnesbild av vad de innehöll. Såväl Djävulsleken som den SF-roman jag nämner i den här artikeln, Järnblommorna, är faktiskt mycket bra. I synnerhet den sistnämnda. Men de är otäcka. Så otäcka att jag ersatte det verkliga innehållet i dem med en menlös fantasibild, som jag sedan utvecklade till en åsikt om hur poänglösa böckerna var. Det är märkligt. E.R. 16/4 2008/


För ett tag sedan kom jag på idén att läsa om några böcker av Jenny Berthelius. Det var lite som en tidsresa.

1978 var jag besatt av denna deckarförfattare. Jag försökte läsa allt av henne. Jag blev en stor beundrare av henne, och när jag började läsa på Jakobsbergs folkhögskola och hade svenska valde jag självfallet henne när vi skulle få en timme var och presentera våra favoritförfattare.

Sedan avtog intresset snabbt. Det berodde inte på att hon slutade skriva, utan, rått sagt, att hon slutade skriva bra. Det kan ju vara en subjektiv upplevelse hos mig, men jag tror de flesta skulle hålla med mig. Hennes senare böcker är inte roliga att läsa. På något sett hade hon en höjdpunkt under första delen av sjuttiotalet – sedan gick det nedåt.

Den första boken jag läste av henne var Skräckens ABC, och det var redan 1975. Men den verkliga fascinationen kom när jag läste Mannen med lien. Den kom redan 1970, men jag läste den natten mellan den 13 och 14 januari 1978. Den påverkade mig djupt, nästan trängde in i mig.

Den var en mordhistoria, men egentligen handlade den om Nen, en traumatiserad flicka vars far hade försökt ha ihjäl henne när han begick självmord. Hon överlevde och kom till en familj, som hade lovat att ta hand om henne. Modern i den familjen, Judy, i viss mån bokens centralfigur, är inte formellt ett ”berättarjag” (hon omnämns i tredje person) men berättelsen skidras mest utifrån hennes perspektiv. Hon hade en inställning till Nen som pendlade mellan djup empati (eller försök till en sådan) och en ganska så grov cynism.

Cynismen kunde ta sig utryck i den ofta upprepade frasen ”för att befria henne måsta man slå ihjäl henne”. Men samtidigt finns, innerst inne, ett försök till medkännande och inkännande, som på något sätt blir tafatt, misslyckat, halvdant.

Nu dras Nen in i en mordhistoria, och hon blir vittne till något som hon försöker berätta om. Ingen tror henne. Hon är ju trots allt en traumatiserad flicka med ångest och sömnsvårigheter, Så när hon börjar bli rädd för att en man med en lie ska komma och ta henne är det ingen som reagerar, till att börja med.

Men nu hade hon inte inbillat sig, ”mannen med lien” existerade och till sist kopplades polisen in. Och det var väl först kommissarie Paul Sanger vid mordkommissionen i Malmö som visar sig förmögen till en äkta förmåga till empati med Nen.

Hans upprördhet över vad Nen utsatts för fick mig att, natten till den 14 januari 1978, göra upprepade understrykningar under dessa rader i boken:
”Att sånt fick ske. Gång på gång, i alla länder, i alla tidsåldrar. Man tror att det måste finnas en gräns, men det finns ingen”.
Mördaren fångas till sist, och Nen adopteras av Sanger.

Vad som är anmärkningsvärt med boken är att även den vuxna Berthelius beskriver skräcken på ett sätt som ger intrycket att den ses genom barns, och inte vuxnas, ögon. Det är långt ifrån dagens action-deckare, skräcken lurar i skuggorna, i konturen av mannen med lien i skymningen, i ugglans rop.

En lustig sak är att de två tvillingarna i boken, som mobbar Nen och tar hand om en luffare som bor i en ödegård, har sina motsvarigheter i en barnbok Berthelius skrev samma år, Ödegården. Även där finns ett par tvillingar, som tar hand om en luffare i en ödegård. På ett sätt säger det något om Berthelius. Handlingen flyter ihop mellan hennes barnböcker och hennes vuxenböcker. Och barnets upplevelse och de vuxnas upplevelse flyter ihop i hennes skildring av skräckens abc.

Och just ”Skräckens ABC” var ju titeln på en annan av hennes böcker. Den kom 1974, och är nog den bästa, efter Mannen med lien. Den handlar inte om ett utsatt barn, men skulle på ett sätt kunna ha gjort det. Huvudpersonen här är en författarinna, Vera Kruuse, som drar sig tillbaka till ett ensligt beläget hus för att skriva på sin roman. Vad ska den romanen handla om?
”Romanen skulle handla om ett barn som skräms nästan till döds, som söker hjälp hos de vuxna men som blir undanskuffad; ingen tror henne när hon berättar vad hon sett och upplevt. Inte förrän det tycks vara för sent.”

Istället mottar Vera efter någon dag ett brev. Det är märkligt, hon trodde att ingen visste var hon var. Brevet innehåller ett manuskript, som hon sakta börjar läsa. Hon tror att det är en ung författare som vill ha råd från henne. Sakta går det upp för henne att berättelsen i manuskriptet verkar handla om henne, och att författaren verkar ha ett obegripligt hat mot henne. Parallellt som hon läser börjar egendomliga saker hända utanför det isolerade huset…

Boken liknar Mannen med lien, framförallt i hur händelser, skräckfantasier, och den mörka naturen utanför vävs samman, på ett sätt som kan föra tanken till 1800-talsromantiken. Det är inte svårt att leva sig in i Veras situation, och den bör nog inte läsas ensam i en stuga på landet…

Varför Jenny Berthelius började skriva sämre i slutet av 70-talet vet jag förstås inte. Hon skrev en del intressant även efter nedgången, men även de bästa uppslag fuskades bort. Bland annat försökte hon sig på en science fiction, som mest av allt blev en blek kopia på Ira Levins This Perfect Day, utan Levins mer politiskt intressanta slut. Och i Djävulsleken från 1978 beskriver hon faktiskt rent definitionsmässigt ett ”rituellt satanistiskt övergrepp” – två år innan denna ordkombination förvandlades till ett begrepp i USA. Men även det uppslaget fuskas bort, personteckningen är platt och handlingen ologisk.

Men trots att Berthelius enligt min åsikt slutade att vara en bra författare i slutet av 70-talet, var hon innan dess ofta överväldigande bra. Åtminstone kunde hon skriva på ett sätt som gick rakt in i mitt innersta, mina drömmar, min längtan och min skräck.


Erik Rodenborg 21/8 2007

Blogg om skönlitteratur och film

Det är med viss tvekan jag startar denna blogg. Den kommer nämligen att visa att mina intressen på detta område är ganska så inskränkta. I princip rör det sig nästan enbart om deckare, science fiction och thrillers (och kanske en del fantasy). Pinsamt värre.

Men so what?

Här ska jag alltså lägga ut saker jag skrivit om sådan litteratur och efter ett tag förhoppningvis lägga ut nya artiklar.