Violetta skymningar - min favoritdikt 1984

/Det var i början av 1982 som jag först läste Violetta skymningar av Edith Södergran. Den gjorde ett stort intryck på mig, mer än jag ville erkänna då.

Jag satt på Jakobsbergs folkhögskola (där jag just hade slutat efter tre och ett halvt år som internatelev) och pratade med en mycket sympatisk lesbisk tjej. Hon hade en tidning som hette "Lila perspektiv," som jag började läsa i.

När jag kom till Södergrans dikt höll jag på att tappa andan. Jag hade nog aldrig förut läst ett så känslomässigt intensivt angrepp mot män. Jag låtsades bli lite upprörd. Men egentligen blev jag djupt fascinerad...

1984 blev den faktiskt av olika (och ganska så speciella) anledningar min favoritdikt. Bland annat läste jag den på en diktafton på just Jakobsbergs folkhögskola. Och jag gjorde en målning som föreställde scenen med solens dotter som vredgad kastar den "falska spegeln" mot klippväggen. Tyvärr har jag haft bort målningen.../
------------------------------------------------------
Violetta skymningar

Violetta skymningar bär jag i mig ur min urtid,
nakna jungfrur lekande med galopperande centaurer...
Gula solskensdagar med granna blickar,
endast solstrålar hylla värdigt en ömsint kvinnokropp...
Mannen har icke kommit, har aldrig varit, skall aldrig bli...
Mannen är en falsk spegel den solens dotter vredgad kastar mot klippväggen,
mannen är en lögn, den vita barn ej förstå,
mannen är en skämd frukt den stolta läppar försmå.

Sköna systrar, kommen högt upp på de starkaste klipporna,
vi äro alla krigarinnor, hjältinnor, ryttarinnor,
oskuldsögon, himmelspannor, rosenlarver,
tunga bränningar och förflugna fåglar,
vi äro de minst väntade och de djupast röda,
tigerfläckar, spända strängar, stjärnor utan svindel. 

Edtih Södergran, 1916

Talle-Maja

/Länken till Måna Bergers dikt har länge varit obsolet, och gått till något helt annat. Har ändrat det nu, så nu kommer man fram till denna fina dikt. /

Skogsrået fortsätter att fascinera även i våra dagar. Vill gärna länka till "Talle-Maja", Måna Bergers ganska så fyndiga dikt om ett skogsrå. Som alla kan se är den mer sympatiskt inställd till rået än de båda tidigare texterna av Viktor Rydberg och Selma Lagerlöf!

Viktor Rydbergs "Skogsrået"

Selma Lagerlöf var ju inte den enda svenska författare som var intresserad av skogsrået. Under 1800-talet väcktes intresset för folktrons väsen, som en del av en nationalromantisk trend.

Viktor Rydbergs dikt om skogsrået skiljer sig från Selma Lagerlöfs skildring på ett avgörande sätt. Medan Lagerlöf i Nils Holgersson faktiskt fokuserade på skogsråets huvudsakliga funktion, som rådare över skogen och dess djur, var Rydberg en av de många var huvudsakligen intresserade sig för en av dess mindre centrala egenskaper - dess roll som erotiskt väsen.

Det var han ju inte ensam om. Under 1900-talet kom denna sida att helt dominera bilden av rået. De ensidiga skildringarna hos folklorister som Carl Wilhelm von Sydow, Jan Öjvind Swahn och Ebbe Schön.bidrog till att denna aspekt helt kom att dominera de populära föreställningarna om rået.

Både Lagerlöf i "Nils Holgersson" och Rydberg i dikten Skogsrået demoniserar på olika sätt det rå som i folktron inte alls var entydigt ont. Men de gör det alltså på helt olika sätt. Hos Lagerlöf är rået ett hot mot "de arma" tamdjuren, hos Rydberg är det ett hot mot mannens psykiska hälsa...

------------------------------------------
Skogsrået

Han, Björn, var en stark och fager sven
med breda väldiga skuldror
och smärtare midja än andre män -
slikt retar de snöda huldror.
Till gille han gick en höstlig kväll,
då månen sken över gran och häll,
och vinden drog
med hi och ho
över myr och skog,
genom hult och mo;
då var honom trolskt i hågen,
han ser åt skogen och har ej ro,
han skådar åt himlabågen,
men träna de vinka och nicka,
och stjärnorna blinka och blicka:
gå in, gå in, gå in i vinande furumo!

Han går, han lyder det mörka bud,
han gör det villig och tvungen;
men skogens dvärgar i kolsvart skrud,
de fara med list i ljungen
och knyta ett nät av månens sken
och skuggan från gungande kvist och gren,
ett dallrande nät
i ris och snår
bak vandrarens fjät,
där fram han går,
och skratta så hest åt fången.
I hidena vakna ulv och lo,
men Björn han drömmer vid sången,
som runt från furorna ljuder
och viskar, lockar och bjuder:
gå djupare, djupare in i villande gåtfull mo!

Nu tystnar brått den susande vind,
och sommardejlig är natten,
och vällukt ångar från blommig lind
vid tjärnens sovande vatten.
I skuggan hörs ett prasslande ljud:
där böljar en skär, en månvit skrud,
där vinkar en arm
så mjäll och rund,
där häves en barm,
där viskar en mund,
där sjunka två ögon i dina
och leka så blå en evig tro,
att alla minnen försina;
de bjuda dig domna och glömma,
de bjuda dig somna och drömma
älskogsro i vyssande sövande furumo.

Men den, vars hjärta ett skogsrå stjäl,
får aldrig det mer tillbaka:
till drömmar i månljus trår hans själ,
han kan ej älska en maka.
De ögon så blå i nattlig skog
ha dragit hans håg från harv och plog,
han kan ej le
och fröjdas som förr,
och åren de se
in om hans dörr,
men finna ej barn och blomma;
han vesäll åldras i öde bo,
kring härden stå sätena tomma,
och väntar han något av åren,
så väntar han döden och båren,
han lyss med oläkeligt ve till suset i furumo.

Korpen - den bästa översättningen av Edgar Allan Poes dikt

/Jag har tidigare lovat att här lägga ut C.F Petersons version av Edgar Allan Poes "The Raven" - Korpen. Korpen är den mest sorgliga, men samtidigt den mest gripande dikt jag någonsin har läst. Tyvärr finns den på svenska framförallt företrädd av Viktor Rydbergs helt missvisande översättning. Nu har jag efter lite letande i KB:s kataloger till sist återfunnit den översättning som bäst motsvarar originalet. Dessbättre är den inte upphovsrättsskyddad. Den publicerades i tidningen Budkaflen den 8 april 1893./

I den dystra midnattsstunden
satt jag, vid min möda bunden,
bläddrande i mången gammal sägen, som man sällan ser,
då jag, halvt i sömnen fången,
tyckte mig förnimma gången
utav någon. Och vad mer?
Jo, en dov och sakta knackning utanför på dörren sker -
endast det och intet mer.

Ah, rätt troget än jag minnes
hur jag kände mig till sinnes,
när i golvet kolens skuggor spöklikt föllo för mig ner.
Lång var ännu natten. Ringa
var den tröst jag kunde tvinga
av lektyren, vilken inga
spår av svunna själar ser.
H o n, Lenore, den undersköna, nu i himmelen sig ter,
men på jorden aldrig mer.

Hemskt och envist sidenfraset
hördes tätt vid fönsterglaset,
och min själ av fasor fylldes, först blott en, men sedan fler,
vadan jag nu, för att stilla
hjärtats kval och ur min villa
föra fantasien, illa
jagad, sade: "Någon ber
mig att öppna dörren, någon sent fördröjd mig endast ber
öppna dörren - intet mer".

I ett ögonblick jag hade
mig bemannat och jag sade:
"Om förlåtelse, min kära herre eller fru jag ber.
Jag satt nickande och tömde
sömnens ljuva dryck och glömde
livets sorger och mig drömde
lycklig, när ni kom. Jag ber
om förlåtelse"… Så öppnas dörren. Där sig endast ter
kolsvart mörker - intet mer.

In i mörkrets schakter skickar
jag nu mina vilda blickar
drömmande om ting, som solen i sitt kretslopp aldrig ser.
Men av intet lugnet störes,
ej det minsta stoftgrand höres.
Blott ett ord, L e n o r e, ej fler.
Det var mitt. Och stilla susar genom hjärtats rymder ner
återljudet - intet mer.

Lågor i min själ jag kände
när tillbaka jag mig vände,
då igen en knackning kom på samma mystiska maner.
Ack, jag tänkte, mörk i hågen,
månne det kan vara någon,
utanför vid fönsterbågen
som mig denna oro ger.
Stilla nu, mitt hjärta! Hela hemligheten re´n jag ser.
Det är vinden - intet mer.

Upp slogs luckan. Allting tiger,
men så djärvt och ståtligt stiger
in en korp och gör sin vandring genom rummet upp och ner.
Ingen hälsning utav vingen,
ingen bugning gör han, ingen
blick han ägnar mig och tingen
i mitt rum, slår bort sig ner
på min Pallasbild vid dörren, slår sig mycket värdigt ner
där och tiger, intet mer.

När hans allvarsamma öga
mötte mitt, då föll till föga
allt m i t t allvar, ty så löjlig synes han nu, att jag ler.
"Väl har du ditt väsen ansat",
sad´ jag "och du för dig sansat,
men som korp har du dock ej dansat
upp från underjordens sfer.
Säg mig fågel, vad du heter uti underjordens sfer?"
Sade korpen: "Aldrig mer".

Jag var storligen förvånad
när med stämma, tydligt lånad
för momangen, gästen detta dystra, dunkla svar mig ger.
Ty vad det väl här i livet
någonsin en män´ska givet
se en korp (och ej med rivet
öga) slå sig stilla ner
på en Pallasbild av marmor - slå sig obesvärat ner
och sig kalla Aldrig mer?

Ej ett emda ord han lade
till de två, vari han hade
sänkt sin hela själ lik den, som i en suck om lisa ber.
Intet annat ljud jag hörde,
ej en fjäder korpen rörde,
förrän själv jag tystna´n störde
med ett mummel: "Många fler
vänner ha mig svikit: han mig re´n i morgon överger".
Då sad´ korpen: "Aldrig mer".

Ah, jag tänkte, se´n hans stämma
tystnat, han har lärt sig hemma
dessa ord, som är hans enda, stackars korp, han vet ej fler!
Någon djupt förtvivlad kvinna,
som sitt sista hopp sett svinna
har till slut ej kunnat finna
annat uttryck eller fler,
har ej som hoppets svansång funnit andra eller fler
än de orden: "Aldrig mer".

Åter åt hans later log jag
i min själ, och därpå drog jag
fram min länsstol, vari lugnt jag slog mig filosofiskt ner.
Börjar jag så grubbla, tänka
och vid tanke tanke länka
och i forskningar mig sänka
över korpen, som jag ser,
över vad den mörka, dystra, bistra korpen, som jag ser,
mente med sitt: Aldrig mer.

Där jag satt för att till rätta
komma med mig själv och detta,
medan korpens eldsblick gick en låga lik till hjärtat ner,
där mitt trötta huvud slöt sig
tätt till kudden, varpå göt sig
lampans stråle, vilken bröt sig
då den föll på purpurn ner,
sammetspurpur, varpå h o n, som blickar från sin himmel ner,
skall sig luta - aldrig mer.

Tyckte jag så rummet fyllas
utav dofter och förgyllas
med en härlig glans, som kom, o Herrans heliga, från er.
Mig eländige är givet
att, som i min själ stod skrivet,
blicka in i andelivet - det är balsam Gud mig ger,
himmelsk dryck för själen. Töm den! Tänk nu på Lenore ej mer!
Sade korpen: "Aldrig mer".

Fågel eller djävul, vad du
nu än är, profetiskt kvad du! Vid det stjärnvalv, som oss sluter vid den Gud, som jag tillber,
säg min själ, så tryckt av nöden
här bland jordens mörka öden,
om jag en gång efter döden
henne, h e n n e återser,
om en mö, Lenore hon heter, jag där ovan återser?
Sade korpen: "Aldrig mer".

Vore detta ord ditt sista,
fågel eller djävul! Mista
skall du lugnet! Ut i stormen! Bort till Plutos rike ner!
Fly ifrån mitt rum och sinne,
lämna ej en fjäder inne,
såsom ett helvetiskt minne
av din lögn! Stig ner, stig ner!
Ryck din klo utur mitt hjärta, stig från Pallasbilden ner!
Sade korpen: "Aldrig mer".

Och ännu den korpen gitter,
ej sig röra där den sitter
som en ond demon och drömmer om vad hemskt i livet sker.
Lampans glans hans bild begjuter,
men till golvet själv han skjuter
skuggan, som min själ omsluter,
korpens skugga kastad ner:
och utur den skuggan, kastad som en dom i livet ner,
stiger själen aldrig mer.

Annabel Lee

/Dikt av Edgar Allan Poe från 1849./

It was many and many a year ago,
In a kingdom by the sea,
That a maiden there lived whom you may know
By the name of Annabel Lee;
And this maiden she lived with no other thought
Than to love and be loved by me.

I was a child and she was a child,
In this kingdom by the sea:
But we loved with a love that was more than love -
I and my Annabel Lee;
With a love that the winged seraphs of heaven
Coveted her and me.

And this was the reason that, long ago,
In this kingdom by the sea,
A wind blew out of a cloud, chilling
My beautiful Annabel Lee;
So that her high-born kinsmen came
And bore her away from me,
To shut her up in a sepulchre
In this kingdom by the sea.

The angels, not half so happy in heaven,
Went envying her and me -
Yes! that was the reason (as all men know,
In this kingdom by the sea)
That the wind came out of the cloud one night,
Chilling and killing my Annabel Lee.

But our love it was stronger by far than the love
Of those who were older than we -
Of many far wiser than we -
And neither the angels in heaven above,
Nor the demons down under the sea,
Can ever dissever my soul from the soul
Of the beautiful Annabel Lee;

For the moon never beams without bringing me dreams
Of the beautiful Annabel Lee;
And the stars never rise but I feel the bright eyes
Of the beautiful Annabel Lee;
And so, all the night-tide, I lie down by the side
Of my darling -my darling -my life and my bride,
In the sepulchre there by the sea -
In her tomb by the sounding sea.

"Aldrig mer" - om svenska översättningar av "The Raven"

Jag läste först Edgar Allan Poes dikt "The Raven" i svensk översättning någon gång i tonåren. Det var i en Poe-antologi, och översättningen var gjord av någon med namn C.F. Peterson. Jag föll för den direkt. Jag tror att det var min bror som tipsade mig om den första gången.

När jag senare läste Edgar Allan Poes original insåg jag att C:F. Petersoms översättning var mycket trogen originalet. Både i grundstämningen och i ordalydelsen. 'Så till exempel översattes korpens ord i "The Raven", "never more", logiskt nog med "aldrig mer".

Men döm om min besvikelse när jag insåg att i alla litteraturantologier med svenska översättningar av utländska dikter var det inte den som fick representera Poes odödliga dikt. Det var Viktor Rydbergs översättning - som uppriktigt sagt är dålig. Den var inte trogen originalet - man fick intrycket att Rydberg ville göra en egen dikt med "The Raven" som utgångspunkt. Och korpens ord översattes av honom, inte till "aldrig mer" utan till "förbi, förbi", vilket inte är riktigt samma sak.

Nu finns det också en nyutkommen version av Poes dikt där "aldrig mer" översätts med "allt förgås". Om möjligt än längre ifrån originalet. Den är även i övrigt missvisande, och ibland blir betydelsen helt annorlunda än hos Poe.

Jag har länge tänkt lägga ut C.F. Petersons översättning på nätet, men har oroats över eventuella upphovsrättsliga problem. Men nu har jag till min glädje kommit på att C.F. Petersons översättning gjordes 1892, och att översättaren av allt att döma är identisk med Carl Fredrik Peterson, en diktintresserad svensk-amerikan, som dog 1902. Alltså finns det inga upphovsrättsproblem alls.

Det enda problemet som återstår är att jag inte riktigt minns var jag hittade antologin med dikten, och när den kom ut. Men det problemet torde var överkomligt. Det kan inte finnas oändligt många Poe-antologier på svenska.

Att lägga ut Petersons översättning på nätet ser jag närmast som en kulturgärning. Och någon sådan har jag väl aldrig gjort, vad jag vet, så det ska bli en glädje att göra det när jag fått tag på någon bok där denna översättning ingår!

Erik Rodenborg 1 oktober 2010

Edgar Allan Poe: The Raven (1845)

Once upon a midnight dreary, while I pondered weak and weary,
Over many a quaint and curious volume of forgotten lore,
While I nodded, nearly napping, suddenly there came a tapping,
As of some one gently rapping, rapping at my chamber door.
`'Tis some visitor,' I muttered, `tapping at my chamber door -
Only this, and nothing more.'

Ah, distinctly I remember it was in the bleak December,
And each separate dying ember wrought its ghost upon the floor.
Eagerly I wished the morrow; - vainly I had sought to borrow
From my books surcease of sorrow - sorrow for the lost Lenore -
For the rare and radiant maiden whom the angels named Lenore -
Nameless here for evermore.

And the silken sad uncertain rustling of each purple curtain
Thrilled me - filled me with fantastic terrors never felt before;
So that now, to still the beating of my heart, I stood repeating
`'Tis some visitor entreating entrance at my chamber door -
Some late visitor entreating entrance at my chamber door; -
This it is, and nothing more,'

Presently my soul grew stronger; hesitating then no longer,
`Sir,' said I, `or Madam, truly your forgiveness I implore;
But the fact is I was napping, and so gently you came rapping,
And so faintly you came tapping, tapping at my chamber door,
That I scarce was sure I heard you' - here I opened wide the door; -
Darkness there, and nothing more.

Deep into that darkness peering, long I stood there wondering, fearing,
Doubting, dreaming dreams no mortal ever dared to dream before;
But the silence was unbroken, and the darkness gave no token,
And the only word there spoken was the whispered word, `Lenore!'
This I whispered, and an echo murmured back the word, `Lenore!'
Merely this and nothing more.

Back into the chamber turning, all my soul within me burning,
Soon again I heard a tapping somewhat louder than before.
`Surely,' said I, `surely that is something at my window lattice;
Let me see then, what thereat is, and this mystery explore -
Let my heart be still a moment and this mystery explore; -
'Tis the wind and nothing more!'

Open here I flung the shutter, when, with many a flirt and flutter,
In there stepped a stately raven of the saintly days of yore.
Not the least obeisance made he; not a minute stopped or stayed he;
But, with mien of lord or lady, perched above my chamber door -
Perched upon a bust of Pallas just above my chamber door -
Perched, and sat, and nothing more.

Then this ebony bird beguiling my sad fancy into smiling,
By the grave and stern decorum of the countenance it wore,
`Though thy crest be shorn and shaven, thou,' I said, `art sure no craven.
Ghastly grim and ancient raven wandering from the nightly shore -
Tell me what thy lordly name is on the Night's Plutonian shore!'
Quoth the raven, `Nevermore.'

Much I marvelled this ungainly fowl to hear discourse so plainly,
Though its answer little meaning - little relevancy bore;
For we cannot help agreeing that no living human being
Ever yet was blessed with seeing bird above his chamber door -
Bird or beast above the sculptured bust above his chamber door,
With such name as `Nevermore.'

But the raven, sitting lonely on the placid bust, spoke only,
That one word, as if his soul in that one word he did outpour.
Nothing further then he uttered - not a feather then he fluttered -
Till I scarcely more than muttered `Other friends have flown before -
On the morrow he will leave me, as my hopes have flown before.'
Then the bird said, `Nevermore.'

Startled at the stillness broken by reply so aptly spoken,
`Doubtless,' said I, `what it utters is its only stock and store,
Caught from some unhappy master whom unmerciful disaster
Followed fast and followed faster till his songs one burden bore -
Till the dirges of his hope that melancholy burden bore
Of "Never-nevermore."'

But the raven still beguiling all my sad soul into smiling,
Straight I wheeled a cushioned seat in front of bird and bust and door;
Then, upon the velvet sinking, I betook myself to linking
Fancy unto fancy, thinking what this ominous bird of yore -
What this grim, ungainly, ghastly, gaunt, and ominous bird of yore
Meant in croaking `Nevermore.'

This I sat engaged in guessing, but no syllable expressing
To the fowl whose fiery eyes now burned into my bosom's core;
This and more I sat divining, with my head at ease reclining
On the cushion's velvet lining that the lamp-light gloated o'er,
But whose velvet violet lining with the lamp-light gloating o'er,
She shall press, ah, nevermore!

Then, methought, the air grew denser, perfumed from an unseen censer
Swung by Seraphim whose foot-falls tinkled on the tufted floor.
`Wretch,' I cried, `thy God hath lent thee - by these angels he has sent thee
Respite - respite and nepenthe from thy memories of Lenore!
Quaff, oh quaff this kind nepenthe, and forget this lost Lenore!'
Quoth the raven, `Nevermore.'

`Prophet!' said I, `thing of evil! - prophet still, if bird or devil! -
Whether tempter sent, or whether tempest tossed thee here ashore,
Desolate yet all undaunted, on this desert land enchanted -
On this home by horror haunted - tell me truly, I implore -
Is there - is there balm in Gilead? - tell me - tell me, I implore!'
Quoth the raven, `Nevermore.'

`Prophet!' said I, `thing of evil! - prophet still, if bird or devil!
By that Heaven that bends above us - by that God we both adore -
Tell this soul with sorrow laden if, within the distant Aidenn,
It shall clasp a sainted maiden whom the angels named Lenore -
Clasp a rare and radiant maiden, whom the angels named Lenore?'
Quoth the raven, `Nevermore.'

`Be that word our sign of parting, bird or fiend!' I shrieked upstarting -
`Get thee back into the tempest and the Night's Plutonian shore!
Leave no black plume as a token of that lie thy soul hath spoken!
Leave my loneliness unbroken! - quit the bust above my door!
Take thy beak from out my heart, and take thy form from off my door!'
Quoth the raven, `Nevermore.'

And the raven, never flitting, still is sitting, still is sitting
On the pallid bust of Pallas just above my chamber door;
And his eyes have all the seeming of a demon's that is dreaming,
And the lamp-light o'er him streaming throws his shadow on the floor;
And my soul from out that shadow that lies floating on the floor
Shall be lifted - nevermore!

Korpen

/Viktor Rydbergs tolkning av Edgar Allan Poes "The Raven"./

Trött en natt jag satt och drömde vid en gammal bok, där glömde,
bakom seklers förlåt gömde tankar hägrade förbi.
Knappt jag börjat slumra, förr än något knackade på dörren,
något pickade på dörren - ticketick det ljöd däri.
Upp jag blickade och sade, väckt utur mitt drömmeri:
»nå stig in! Vem söker ni ?»

Aldrig går det ur mitt minne: årets sista natt var inne,
i mitt rum, som i mitt sinne, skred dess skuggors tåg förbi.
Längtande till morgonstunden, höll jag mig vid boken bunden;
ack, men djupt i hjärtegrunden, ack, som alltid, ljöd däri
hennes namn som här förklungit - Leonor det klingar i
änglasfärers harmoni.

Lampan fladdrande beskiner sidenböljande gardiner,
hör, det prasslar, hör, det viner i det tunga draperi!
Och vad annat förr mig hände, aldrig sådan skräck jag kände,
aldrig hemskare sig tände flamman i min fantasi,
och jag viskar, icke hörbart, blott att varda skräcken fri:
»stig då in! Vem söker ni?»

Dock min häpnad snart sig lade, lugn jag återvunnit hade,
då jag gick till dörrn och sade: »ack förlåt mitt bryderi!
Över nyss i slummer bragta sinnen smög så sakta, sakta
eder knackning, knappt att akta, knappt att uppmärksammad bli.»
Ut jag såg i förstugången, men vad såg jag väl däri?
Endast skuggors feeri.

Ut min blick i mörkret irrar, in i nattens djup han stirrar,
och en dröm min själ förvirrar, med onämnelig magi.
Ej den djupa tystnad störes, ej en bild för ögat föres,
»Leonor!» det viska höres... O, vad smärta ljöd däri!
Vilka äro de som växla detta kvävda hjärteskri?
Jag och eko, endast vi.

Dörren knappt jag stänga hinner, knappt min bok jag återfinner,
och det knackar. Pulsen brinner... är det, är det trolleri?
Hastigt rinner mig i hågen: å, det är på fönsterbågen!
Still, I tankar, I som frågen, vad av detta månde bli,
still, mitt hjärta, tills jag funnit, att det mystiska häri
var - en vind, som flög förbi!

Ha, då fönstret upp jag kastar, in en korp i rummet hastar -
Ståtlig fågel! Mystisk uppsyn! Sekler skönjas ju däri.
Ingen hälsning han mig bringar, då han straxt på svarta vingar
upp på dörrens karm sig svingar och slår ned så trygg och fri
på en Pallasbyst å karmen, fullt så hemmastadd och fri
som i skogens sceneri.

Vad? Jag tror att hans besatta uppsyn lockar mig att skratta.
Visdomsdryg syns han sig skatta. Läk då min melankoli!
Sändebud från nattens länder, dit du kanske återvänder,
gamle korp från Stygens stränder, säg, då du min gäst vill bli,
säg ditt namn i underjorden, säg, hur nämnes du däri?
Korpen svarade: Förbi.

Underligt jag fann det vara, att en fågel så kan svara
fast hans svar var ett ord bara och med föga mening i,
ty bland alla mänskosöner vem har rönt vad här jag röner,
att en kolsvart fågel kröner dörrens karm så trygg och fri,
sitter på en bild av Pallas, som i skogen trygg och fri,
kallande sig själv Förbi?

Korpen, som allt jämt vill tjäna till en hjälmkam åt Athena,
sade detta ord allena; han har tömt sin själ däri.
Ej den djupa tystnad stör han, ingen enda fjäder rör han. -
»Hopp och vänner flugit från mig; snart väl skiljas även vi,»
så jag sade: »när är stunden, då vi skiljas även vi?»
Korpen sade då: förbi.

Att en fågel så kan svara, hör ju till det underbara;
dock, han säger ett ord bara, som han kanske övats i
av en skald, vars hårda öde, förrn han lades till de döde,
ville, att hans strängar ljöde till det enda ord: förbi -
att hans sång, den brustna, ljöde i det enda hjärteskri:
förbi, förbi!

Mitt för dörr och korp jag rycker soffan fram, ty, som jag tycker,
bör han lyss till mina nycker, mildra min melankoli,
och på soffans sammet sänker jag mig ned och eftertänker,
vad i fågelns ögon blänker, vad det är för trolleri
i hans dystra Hadesskepnad, vad det är för mening i
detta hesa rop: förbi.

Så jag länge överväger, ej ett enda ord jag säger,
korpen stirrar - hu, han äger i sin blick en hemsk magi!
Tankfull lutar jag mitt sjuka huvud mot det sammetsmjuka
hyende, vars purpur lampan sprider skiftningar uti.
Ack, den tid, då hennes huvud lutade i svärmeri
mot dess purpur, är förbi!

O, igenom rummet simma ambraskyar som en dimma!
Lyss, jag tycker mig förnimma änglars tysta steg däri.
Fören I från Gud en hälsning, kommen I med hopp och frälsning,
frälsning, ack, från hennes minne, som min ande fängslats i?
O, är ögonblicket inne, då min själ kan varda fri? -
Korpen ropade: förbi!

Du profet och leviatan, kanske fågel, kanske satan,
slungad hit av mänskohatarn eller stormens raseri,
säg min arma själ, som lider, som besegrad ännu strider,
i vars spår förtvivlan skrider - säg vad änden månde bli!
Finns i Gilead ännu balsam, finns ett hopp att varda fri?
Korpen svarade: förbi!

Du profet och leviatan, kanske fågel, kanske satan,
säg, du bud från mänskohatarn, vid den Gud vi leva i,
väntar ingenstädes freden? Förer ej den tunga leden
till ett fjärran saligt Eden, där jag åter slutes i
hennes famn, vars namn nu klingar ljuvt i himmelsk harmoni?
Korpen svarade: förbi!

Bort från mig, demoners like! Till ditt dystra avgrundsrike
hän i storm och natt du vike! Höj du där ditt hesa skri!
Lämna ej ett dun till minne av det ord, som kvalt mitt sinne!
Är ej ögonblicket inne, att du lämnar dörren fri,
fritt mitt hjärta, som du borrat djupt din rovdjursnäbb uti?
Korpen svarade: förbi!

Vingen ej han röra gitter; - kvar sen åratal han sitter,
och hans drömblicks hemska glitter stirrar jämt med häxeri.
Skimrar lampan, skiner månen in på mig och Hadessonen,
ser jag honom, korpdemonen, skugga golv och draperi.
O, den svarta, svarta skuggan dväljes jämt min själ ini,
suckande: förbi, förbi!