Monday, July 29, 2019

Om Bad Moon Rising, Det blåser på månen och lite annat

Idag för femtio är sedan, dem 29 juli 1969, kom Creedence Clearwater Revivals  låt "Bad Moon Rising" in som nykomling på sextonde plats på Kvällstoppen. Ni kan lyssna på den  här.

Den grep tag i mig. Just den dagen höll jag på att göra statistik på musiken i P3. Det gick till så att jag var vaken från 11 på förmiddagen den 29 till 11 på förmiddagen den 30.  Och skrev ner namn på låtar och artister - och  försökte dessutom placera in alla låtar i olika musikkategorier. Det var första gången jag genomförde ett sådant projekt - sammanlagt blev det fyra gånger.

Om detta har jag skrivit tidigare.

Så just denna dag var nog den första gången jag hörde "Bad Moon Rising" .

Det är som synes (eller snarare som höres) en undergångsvision. Vilket bland annat avspeglas i  formuleringar som "the end is coming soon". Annars nämner den översvämmande floder, jordbävningar och åska. Och på ett ställe varnas vi för ett kommande "nasty weather"...

Det var knappast någon profetisk sång om den globala uppvärmningen, men i dessa dagar är det svårt att inte få sådana associationer.

Nu var undergångsvisioner inte så ovanliga i 60-talets populärmusik (jfr "Eve of Destruction" och "Very Last Day"!).

Det som kanske gjorde den här låten extra suggestiv (jag tror nog att det kanske var den mest effektivt suggestiva lät Creedence någonsin gjort!) var det närmat mytiska intryck som skapades av att månen var en del i temat. Det var en ond måne som steg upp. Om man går ut på kvällen riskerar man att dö.

Inte nog med det - lyssnaren uppmanas på att förberedda sig för att dö.   Kusligt värre.

När jag lyssnade på den då kom jag nog oundvikligen att tänka på Eric Linklaters bok "Det blåser på månen" (originaltitel: "The Wind on the Moon") som kom 1944.

Det var en riktigt kuslig barnbok (dvs kuslig  för barn, om de var känsliga!)  som vår lärarinna brukade läsa för oss i andra klass.

Den handlar om flickorna Dina och Dorinda, vars något problematiske far skulle åka iväg. Barnen  uppmanas att uppföra sig väl, för det blåser en ond vind på månen, och den kan gå in i människors hjärtan.

Och trots förmaningarna verkar de påverkas. Vad de än gör händer saker som gör att åtminstone de vuxna uppfattar dem som elaka. Och de utsätts dessutom för fysiska  förändringar - en dag krymper de, en annan dag växer de.

Men även den bortreste fadern drabbas. Han blir fånge hos en otäck diktator som går under namnet Hulahu Blod (namnet återkallat från minnet, har inte sett boken sedan åttaårsåldern). Så barnen får åka till främmande land för att rädda fadern.

Det lyckas de med, och boken slutar så vitt jag minns lyckligt.

Så när jag först hörde "Bad Moon Rsing" var det nog min första association.

Långt senare började jag inom religionshistoriska institutionen forska i ämnet satanism , ock läste bland annat Carl Raschkes kontroversiella, och definitivt intressanta, anti-satanistiska debattbok Painted Black. 

(Den som söker på Carl Raschkes  namn på engelska Wikipedia kommer till uppslagsordet "Carl Raschke", som huvudsakligen innehåller vildsinta angrepp på Painted Plack, framförallt tagna från fientliga recensioner. Det är lite sorgligt, och avspeglar nog mest av allt engelska Wikipedias säregna "anti-anti-satanistiska" bias..)

Bokens tredje kapitel har faktiskt titeln "Bad Moon Rising: The Epidemic of Satanic Crime in America". Jag minns att jag log ett igenkännande leende när jag först såg titelrubriken....

För att återgå till låten. Det är den Creedence-låt som gripit tag i mig mest. Det var deras andra hit, i alla  fall  i Sverige.  Den första var "Proud Mary", som nog inte gjorde något större intryck på mig

Och som sagt. Bad Moon Risng känns alltså faktiskt mer aktuell idag än när den kom. Lyssna gärna på den,

Thursday, July 4, 2019

Rockmusik och satanism: två exempel från 1970

Under 1960-talet hade det mesta av pop-och rockmusik en ska vi säga positiv grundton. Även om moralister kunde reagera på mycket i den, var det faktiskt så att dess teman genomgående var romantisk  kärlek. Och även när den inte var det fanns det för det mesta  någorlunda "ljusa" teman i  texterna . Det fanns undantag, men de var sällsynta.

Och även när den tog upp problematiska ämnen var det utifrån "positiva" syften - som att protestera mot ex.vis krig och orättvisor.

Det fanns förstås en hel del underströmningar av ex.vis sexism också inom pop och rock men det ändrar inte på det helhetsintryck - som åtminstone jag har.

Men under 1980-talet hade ju en stor del av rockmusiken hunnit få teman av helt anda slag. Det hade faktiskt bland annat uppstått en subgenre som dominerades av texter om ex.vis demoner, Satan, blodsoffer, och efter ett tag också i extrema fall sexualiserat våld. Frågan kan ställas när detta uppstod, och varför.

Den första frågan går ju enkelt att besvara - i motstats till den andra.

Redan i slutet av 60-talet; finns ju enstaka exempel på "demoniska" teman, i låtar som "Fire". "Sympathy for the Devil" och "Race with the Devil"

Men den stora förändringen kom under tidigt 70-tal. År 1970 kom två LP-skivor ut som på något sätt förebådade framtiden. Det var Black Sabbaths LP "Black Sabbath" och Black Widows LP "Sacrifice".

De var de nog de första genomarbetade LP-skivorna i en ny våg, men de var sinsemellan mycket olika.

Den minst "satanistiska" av dem var tveklöst Black Sabbath. Jag har skrivit om dem tidigare och då påpekat att Black Sabbaths texter i sig inte på något sätt kan ses som satanistiska.

När jag skrev om dem för några år sedan betonade jag också att det därför är missvisande att beskriva deras musik som satanistpropaganda.

Och det är sant  Men att en grupp vars skivor kommer högt upp på topplistor i det ena landet efter det andra gör låtar om Satan, demoner, svart magi, och förbannelser, bidrog förstås till ett ökande intresse för satanism...  och därmed indirekt en sorts satanistpropaganda...

Black Sabbath målar ofta upp en bild av en mardrömslik värld där människan är en lekboll för mörka krafter.

Mycket ofta beskrivs detta från offrets perspektiv. Exempelvis i låten Black Sabbath - den första låten och tillika titellåten från första  LP:n, med samma namn*.

En person inser med skräck att han är "utvald" - uppenbarligen för att offras. Låten uttrycker extrem ångest, och det är ett vanligt tema hos Black Sabbath. För sndra exempel se bland annat "Sabbath, Bloody Sabbath" - titellåten från femte LP:n och  "Who are you?" från samma LP.

Och i LP:n Paranoid (Black Sabbaths  andra LP) beskrivs i dess titellåt en man utan hopp, en man utan glädje, en man för vilket allt är för sent. I justn den låten finns i och för sig inga "diaboliska" hänvisningar, men den deprimerade grundtonen är densamma.
.
Black Sabbaths musik är dels tung och aggressiv, dels vemodig. Mycket vemodig. Dess bild av världen är dessutom inte endast sorgsen utan direkt otäck.

Men den andra grupp jag nämnde inledningsvis, Black Widow, presenterade ett liknande tema på ett helt annat sätt.

De slog alltså liksom Black Sabbath igenom 1970, och på deras LP "Sacrifice" kan man i låtar som  exempelvis "Way to Power" få höra om vilka enorma framgångar som är möjliga att uppnå genom kontakt med mörka makter. Detta är ett genomgående tema i hela LP.n. Svart magi är vägen till makt. men .även till kunskaper.

I en annan av deras låtar,  "Come to the Sabbat", beskrivs en satanistisk sammankomst som närmast orgiastisk - på ett mer eller mindre förföriskt sätt. Den beskrivs samtidigt märkligt nog som någon sorts mysig släktsammankomst- "Wives and husbands bring your kin -  We’ll be as one within the hour - Let the Sabbat now begin"

Även där beskrivs det yttersta målet för den orgiastiskt skildrade sammankomsten som "makt" och "kunskap".

Sedan är det en annan sak att det på denna LP,  på två eller möjligen tre ställen finns formuleringar som skulle kunna ses som en form av moraliskt grundad markering mot det som på andra ställen på skivan beskrivs i så förföriska termer...

Men jag ser nog dessa markeringar som lite pliktskyldigt tillagda brasklappar.  Det är så tidigt som 1970, och ännu var det svårt att öppet hylla satanism i en LP som getts ut av ett större skivbolag. Tio år senare var detta inte alls något problem.

Men vare sig det beskrivs i skräckslagna eller i förföriska termer var ju idén att stora skivbolag skulle ge ut pop/rockalbum där det dominerande ämnet var demoner och svart magi helt otänkbar några år tidigare. Något hände uppenbarligen vid gränsen mellan 60- och 70-tal.

Men kan förstås undra sig: varför just då?
----------------------------------------------------------
*Låten på YouTube-videon slutar 6.12. Efter det hamnar man plötsligt mitt i samma låt igen.

Somebody to Love, White Rabbit - och Great Society

Som ett resultat av en initierad kommentar (se kommentarsfältet under föregående inlägg) insåg jag efter ett tag att både Somebody to Love och Withe Rabibit gjordes redan 1965. Av en grupp som hette "Great Society" och där Grace Slick var sångerska. Den existerade endast två år, 1965-66.

Ja, jag har hört talas om gruppen  "Great Society" förut, men hade endast vaga idéer om vad det varit för något.

Titeln hade de uppenbart tagit från Lyndon B Johnsons  (LBJ)  sociala reformprogram som brukade gå under just det namnet. Några år senare skulle knappast en musikgrupp av den typen,  om de var vid sina sinnens fulla bruk, tagit ett namn som associerade till LBJ.  Men när Great Society  bildades hade rörelsen mot Vietnamkriget ännu inte nått den massiva styrka, som gjorde det helt omöjligt för anständiga människor att associeras med LBJ..

Vi får minnas att när LBJ valdes 1964, hade han setts nästan som något av en vänsterkandidat, i alla fall i jämförelse med sin närmast högerextrema motståndare Barry Goldwater.

Så dessa två flower power-klassiker gjordes redan 1965.... Intressant.

En sak som många som bodde i Sverige 1967 inte riktigt greppade  var att både hippies och drogromantisk musik hade en förhistoria som sträckte sig många år tillbaka.

1967 var  endast kulmen på en utveckling, som tidigare hade skett mer i skymundan.

Det har ja väl vetat länge, men fick en ännu klarare bild av det när jag för några år sedan läste en akademisk text om hippies.

Här i alla fall Great Societys version av White Rabbit. Märk väl att den större delen av denna version är instrumental - sången kommer först 4.28. Grace Slick sjunger även här. och det var också hon som skrev White Rabbit.

Grace Slick var uppenbarligen den mest talangfulla medlemmen i Jefferson Airplane. Därför är det lite tråkigt att hon för det mesta kom ganska så mycket i bakgrunden på deras skivor.

 Grace Slick