På annandag jul 26 december 1968 - hade Roman Polanskis film Rosemarys baby premiär i Sverige. Dagen efter - dvs idag för femtio år sedan! - recenserades den i SvD av Carl Henrik Svenstedt .
Trots att Svenstedt uppskattade filmens tekniska och konstnärliga kvaliteter får man nog ändå säga att hans dom över dess skapare blev hård. Han skriver att man inte kan "undgå att beröras starkt av filmen." Och tillägger: "Den handlar inte bara om onda människor, den tycks gjord av en ond man”.
Det var ju ord och inga visor. Det kan ju noteras att Polanski i sina då aktuella filmer ofta lät ondskan segra mot slutet - som i Vampyrernas natt och Chinatown.
Å andra sidan kan man inte direkt säga att han idealiserade den. Satanisterna i Rosemarys baby var knappast något som en normal person skulle få någon lust att identifiera sig med.
Det kan dock nämnas att när Polanski 1999 i filmen The Ninth Gate återkommer till ämnet satanism beskrivs kontakt med Satan som något helt underbart, något närmast paradisiskt. I alla fall för de som orkar se den ända fram till slutscenen.
Det bör ju också noteras att Polanskis livsstil som bekant innehåller milt sagt problematiska saker, viket var och en som läser dagstidningar har kunnat ta del av.
Den inledande melodin i Rosemarys baby är ju mycket suggestiv. Den återkommer ju också i filmens slutscen. Den fastnar i minnet på något sätt.
Handlingen Rosemarys baby kom ju sedan också att bilda skola för en ny skräckfilmsgenre.
Det bör ju också nämnas att denna handling ju inte var en skapelse av Roman Polanski, utan av Ira Levin, författaren vars bok filmen byggde på. Långt senare skrev han en uppföljare - Rosemarys son. Den har två slut. Det första slutar med jordens undergång. I det andra antyds att allt egentligen var en dröm.
Men i de allra sista raderna av just detta slut antyds också att drömmen ändå kan bli verklig.
Thursday, December 27, 2018
Saturday, December 22, 2018
Kan kanske kallas en definitionsfråga...
Denna stämningsfulla ASMR-video av Neko sägs beskriva en situation där en "Crazy Stalkergirl Creeps on You".
Jag har förvisso aldrig varit med om att något sådant hänt. Men om jag fick vara det, skulle jag inte kalla det stalking.
Påstår jag bestämt.
:-)
Jag har förvisso aldrig varit med om att något sådant hänt. Men om jag fick vara det, skulle jag inte kalla det stalking.
Påstår jag bestämt.
:-)
Monday, November 26, 2018
Flickan och kråkan
/Från min huvudblogg 28 november 2011./
Jag har en konstig typ av minne. Jag kan gå tillbaka till nästan vilken tidpunkt som helst och det känns som det var igår.
Och jag minns rädsla, hopp, och förväntningar. Som om det var igår.
Förväntningar har jag alltid haft - både personliga, politiska, sociala. Jag kan tänka på saker jag hoppades på 1961, 1966, 1967, 1970, 1971 , eller 1978. Eller för den delen också 1993-94 när jag började engagera mig i kampen mot övergrepp mot barn. Jag tror nog att i allt väsentligt har alla förhoppningar jag någonsin haft grusats.
1986 gick jag förbi en trubadur på stan som spelade en sång. Det var en sång av Mikael Wiehe som jag faktiskt inte tror jag hade hört innan. Jag stannade upp och när han kom till slutet greps jag en väldigt tydlig skräckkänsla. För Wiehe hade rätt - inte endast om sig själv. Orden "redan är alldeles för sent" brände sig fast hos mig.
För det är sant som det sjungs i Flickan och kråkan. Det är också bilden av mig han sjunger om.
Jag har en konstig typ av minne. Jag kan gå tillbaka till nästan vilken tidpunkt som helst och det känns som det var igår.
Och jag minns rädsla, hopp, och förväntningar. Som om det var igår.
Förväntningar har jag alltid haft - både personliga, politiska, sociala. Jag kan tänka på saker jag hoppades på 1961, 1966, 1967, 1970, 1971 , eller 1978. Eller för den delen också 1993-94 när jag började engagera mig i kampen mot övergrepp mot barn. Jag tror nog att i allt väsentligt har alla förhoppningar jag någonsin haft grusats.
1986 gick jag förbi en trubadur på stan som spelade en sång. Det var en sång av Mikael Wiehe som jag faktiskt inte tror jag hade hört innan. Jag stannade upp och när han kom till slutet greps jag en väldigt tydlig skräckkänsla. För Wiehe hade rätt - inte endast om sig själv. Orden "redan är alldeles för sent" brände sig fast hos mig.
För det är sant som det sjungs i Flickan och kråkan. Det är också bilden av mig han sjunger om.
Friday, November 23, 2018
The Beatles dubbel-LP
The Beatles gav ut många LP-skivor, men endast en dubbel-LP (om man bortser från diverse samlingsalbum som kom efter att gruppen hade upplösts).
Denna dubbel-LP kom ut den 22 november 1968, och hette helt enkelt The Beatles. Det hade ett vitt omslag, och en bilaga inuti med olika bilder.
Den 23 november 1968 /idag för femtio år sedan!/ presenterade Svenska Dagbladet LP:n med rubriken: ”The Beatles nya LP: Lennon och McCartney årets kompositörer" .
Där kunde man bland annat läsa:
"Årets viktigaste musikhändelse inträffade, enligt Times, på fredagen. The Beatles nya dubbel-LP släpptes då.... De få kritiker som hunnit yttra sig öser beröm över åtskilliga av de 30 låtarna, av vilka en har skrivits av Ringo Starr, fyra av George Harrison och resten av den, enligt Times 'vidunderligt uppfinningsrika, tvåhövdade magiska draken Lennon/McCartney'".
Dubbel-LP:n skilde sig markant från den föregående LP:n "Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band". Denna hade varit en genomarbetad psykedelisk skiva, där det, i alla fall för fantasifulla personer, hade varit lätt att leta efter hemliga underliggande budskap....
Dubbel-LP:n hade inte den karaktären, även om låten "Glass Onion" verkade vara en sorts parodi på olika försök att tolka beatlestexter.
Det som mest präglade dubbel-LP:n var snarare ett försök att leka med så många musikstilar som möjligt.
Jazz, Beach Boys-liknande surfmusik, Tamla Motown, countrymusik. Bob Dylan, rock¨roll, 20-talsstil, blues, flamenco - och till och med barockmusik.
Och diverse moderna elektroniska experiment. Med mera...
Dubbel-LP:n mottogs mycket väl av nästan alla recensenter, med undantag av några enstaka gnällspikar, som Ludvig Rasmusson i Dagens Nyheter...
Samtidigt visade den att Beatles vid det här laget musikaliskt på sätt och vis hade glidit isär. Även i de låtar som hade Lennon/McCartney utsatta som kompositörer kunde man ganska lätt dela upp dem - mellan de som huvudsakligen var skrivna av John och och de som huvudsakligen var skrivna av Paul...
På sätt och vis var dubbel-LP:n, liksom Sgt. Pepper, också någon sorts kulmen på experimenterandet...
De två sista LP-skivorna - Abbey Road 1969 och (i än högre grad) Let It Be 1970 - var på många sätt mer lättsamma.
Själv gick jag redan den 30 november 1968 och köpte New Musical Express i en pressbyråkiosk. Den innehöll en noggrann genomgång av samtliga låtar på skivan.
Höra den i sin helhet fick jag dock inte förrän på måndagen den 16 december samma år. Då spelades den på kvällen, i skolbiblioteket på Fredhällsskolan.
Köpte den gjorde jag först i slutet av januari 1969. Min månadspeng var minst i klassen, så jag måste spara en del först....
Denna dubbel-LP kom ut den 22 november 1968, och hette helt enkelt The Beatles. Det hade ett vitt omslag, och en bilaga inuti med olika bilder.
Den 23 november 1968 /idag för femtio år sedan!/ presenterade Svenska Dagbladet LP:n med rubriken: ”The Beatles nya LP: Lennon och McCartney årets kompositörer" .
Där kunde man bland annat läsa:
"Årets viktigaste musikhändelse inträffade, enligt Times, på fredagen. The Beatles nya dubbel-LP släpptes då.... De få kritiker som hunnit yttra sig öser beröm över åtskilliga av de 30 låtarna, av vilka en har skrivits av Ringo Starr, fyra av George Harrison och resten av den, enligt Times 'vidunderligt uppfinningsrika, tvåhövdade magiska draken Lennon/McCartney'".
Dubbel-LP:n skilde sig markant från den föregående LP:n "Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band". Denna hade varit en genomarbetad psykedelisk skiva, där det, i alla fall för fantasifulla personer, hade varit lätt att leta efter hemliga underliggande budskap....
Dubbel-LP:n hade inte den karaktären, även om låten "Glass Onion" verkade vara en sorts parodi på olika försök att tolka beatlestexter.
Det som mest präglade dubbel-LP:n var snarare ett försök att leka med så många musikstilar som möjligt.
Jazz, Beach Boys-liknande surfmusik, Tamla Motown, countrymusik. Bob Dylan, rock¨roll, 20-talsstil, blues, flamenco - och till och med barockmusik.
Och diverse moderna elektroniska experiment. Med mera...
Dubbel-LP:n mottogs mycket väl av nästan alla recensenter, med undantag av några enstaka gnällspikar, som Ludvig Rasmusson i Dagens Nyheter...
Samtidigt visade den att Beatles vid det här laget musikaliskt på sätt och vis hade glidit isär. Även i de låtar som hade Lennon/McCartney utsatta som kompositörer kunde man ganska lätt dela upp dem - mellan de som huvudsakligen var skrivna av John och och de som huvudsakligen var skrivna av Paul...
På sätt och vis var dubbel-LP:n, liksom Sgt. Pepper, också någon sorts kulmen på experimenterandet...
De två sista LP-skivorna - Abbey Road 1969 och (i än högre grad) Let It Be 1970 - var på många sätt mer lättsamma.
Själv gick jag redan den 30 november 1968 och köpte New Musical Express i en pressbyråkiosk. Den innehöll en noggrann genomgång av samtliga låtar på skivan.
Höra den i sin helhet fick jag dock inte förrän på måndagen den 16 december samma år. Då spelades den på kvällen, i skolbiblioteket på Fredhällsskolan.
Köpte den gjorde jag först i slutet av januari 1969. Min månadspeng var minst i klassen, så jag måste spara en del först....
Friday, November 16, 2018
Elenore, The Turtles och "etcetera"..
Idag för 50 år sedan. Alltså den 16 november 1968. The Turtles gick upp på åttonde plats på Tio i Topp med sin låt Elenore.
Den kan höras här.
Det finns en lite lustig sak i den. Det är ju en kärlekssång, liksom de flesta andra popsånger. Men språkbruket är ju inte så där konsekvent romantiskt. I alla fall inte i en mening,
Jag syftar framförallt på detta: "You're my pride and joy, etcetera"...
"Etcetera" betyder ju "och så vidare" - men skulle kanske också i vissa lägen kunna uttolkas som "bland annat"..
Jag gissar att en person som uttalar sig så, vid Den Stora Kärleksförklaringen något minskar sina chanser till framgång.
Men jag kan ju ha fel.
.
The Turtles 1967.
Den kan höras här.
Det finns en lite lustig sak i den. Det är ju en kärlekssång, liksom de flesta andra popsånger. Men språkbruket är ju inte så där konsekvent romantiskt. I alla fall inte i en mening,
Jag syftar framförallt på detta: "You're my pride and joy, etcetera"...
"Etcetera" betyder ju "och så vidare" - men skulle kanske också i vissa lägen kunna uttolkas som "bland annat"..
Jag gissar att en person som uttalar sig så, vid Den Stora Kärleksförklaringen något minskar sina chanser till framgång.
Men jag kan ju ha fel.
.
The Turtles 1967.
Monday, November 5, 2018
Fin version av Beatrice Aurore
Det finns några få sånger som gått mer djupt in i mig än allt annat. Som kan få mig att plötsligt gråta hejdlöst. Det är först de senaste 25 åren som jag har börjat förstå vad det handlar om..
Den främsta av dessa är "Beatrice Aurore". Jag hörde, och berördes av den, redan som barn. Ja, jag får alltid säger alltid, tårar i ögonen när jag hör den.
På YouTube har det tyvärr tidigare endast funnits väldigt taffliga versioner av den. Men Hootenanny Singers version är faktiskt mycket fin.
Den kan höras här.
Den främsta av dessa är "Beatrice Aurore". Jag hörde, och berördes av den, redan som barn. Ja, jag får alltid säger alltid, tårar i ögonen när jag hör den.
På YouTube har det tyvärr tidigare endast funnits väldigt taffliga versioner av den. Men Hootenanny Singers version är faktiskt mycket fin.
Den kan höras här.
Thursday, October 18, 2018
Matriarkatproblemet i Rymdpatrullen
Jag har nu sett om alla sju avsnitten av Rymdpatrullen från 1966, med engelsk textning.
En sak som förvånar mig är att det endast blev sju avsnitt. Avsnitten är faktiskt spännande, och det skulle säkert gått att få en trogen tittarskara för en längre serie.
En annan sak som jag bara sporadiskt reflekterade över tidigare är den ständiga underliggande spänningen mellan manlig och kvinnlig auktoritet.
Som jag nämnt tidigare inleddes serien med att Cliff Allister McLane, den manliga kommendanten för rymdskeppet Orion, förses med en kvinnlig övervakare, Tamara Jagelovsk, som ska se till att han inte bryter mot reglementen. Dessutom var hon alltså ryska, och det var förmodligen ingen tillfällighet.
Nu ställs alltså manlig individuell initiativkraft mot kvinnlig rysk försiktig byråkratism. Det är inte på något sätt dolt var manusförfattarnas sympatier ligger. Eller för den delen inställningen hos rymdskeppets besättning.
Till en början med försöker flera av dessa sabotera Jagilovsks auktoritet, men hon är stenhård. Gradvist, mycket gradvist, löser sig det hela på ett annat sätt. Cliff Allister McLane och Tamara Jagilovsk blir efter ett tag förälskade i varandra, vilket efter hand mildrar konflikten. Och i det sista avsnittet ser det faktiskt ut som att de får varandra...
Å andra sidan är McLanes överordnade i den militära hierarkin utanför rymdskeppet också en kvinna. Vilket han aldrig verkar ha haft något problem med. Dessutom verkar flera av de övriga generalerna vara kvinnor.
Därför är temat lite motsägelsefullt. Han accepterar kvinnlig överordning i en del avseenden, men inte i andra.
Det hela ställs på sin spets i avsnitt fem. Där visar det sig att solens aktivitet ökar, vilket hotar att leda till en global uppvärmning (!) på jorden. Det visar sig efter ett tag att solaktiviteten inte ökat spontant, utan att en utomjordisk civilisation med artificiella medel orsakat detta.
Den är utomjordisk men ändå mänsklig. Den visar sig bestå av en jordisk koloni på en bortglömd planet som för femhundra år sedan brutit alla kontakter med jorden.
Den cirklar runt en stjärna som håller på att svalna. För att inte det ska bli alltför kallt stimulerar de vår sol så att dess värme ska öka.
Ännu ett bevis på avsaknaden av elementära astronomiska kunskaper hos manusförfattarna. En så liten ökning av solaktiviteten som beskrivs, skulle definitivt inte öka värmen på en planet i ett annat, aldrig så närbeläget solsystem.
Men Orion tar sig till planeten ifråga. Den heter Chroma, och McLanes syfte är att förhandla med befolkningen där.
När han kommer dit förstår han ingenting. Visserligen hade de första från Chroma som Rymdpatrullen fåt kontakt med, varit manliga tekniker och forskare. Men alla de han presenteras för på Chroma är kvinnor.
Han blir mer och mer upprörd. Till sist skriker han att han vill tala med någon i ansvarig ställning och inte bollas från den ena kvinnan till den andra.
Men det visar sig nu att den kvinna han just talar med är den högsta ledaren på planeten. Han vägrar att tro det. Han tycks se detta som helt omöjligt.
McLane får då förklarat för sig (naturligtvis på perfekt tyska) att den manliga civilisationen på jorden är så destruktiv och krigisk, att befolkningen på Chroma för länge sedan låtit kvinnorna ta makten.
Män kunde vara vara bra på både forskning och fysiskt arbete, men det omdöme som krävs för att fatta balanserade beslut har de absolut inte.
En kompromiss med Chroma blir till sist möjlig eftersom rymdskeppet Orion på några avlägsna himlakroppar hittat "solmateria" som kan fungera som en lokal värmekälla. Ytterligare ett märkligt exempel på manusförfattarnas okunnighet om den mest elementära astronomi och fysik...
Om Cliff Allister lyckas modifiera matriarkatet på sitt eget rymdskepp genom att förföra Tamara, lyckas han dessutom i slutändan modifiera matriarkatet på Chroma, genom att göra detsamma med dess kvinnliga ledare. Hon inbjuder honom att komma dit för att undervisa på planeten, för att balansera det kvinnliga styre som nu hon själv också tycker sig inse är lite - ensidigt..
Vad kan inte lite manlig charm åstadkomma, så säg? ;-)
Den kvinnliga ledaren på Chroma nämns aldrig vid namn, hon kallas endast "Sie" ("hon" på tyska).
Hon spelas av Margot Trooger, en skådespelare som dog 1994. I Sverige blev Trooger känd 1969 för att hon spelade Prussiluskan i Pippi Långstrump.
Avsnitt fem i Rymdpatrullen kan ses här...
En sak som förvånar mig är att det endast blev sju avsnitt. Avsnitten är faktiskt spännande, och det skulle säkert gått att få en trogen tittarskara för en längre serie.
En annan sak som jag bara sporadiskt reflekterade över tidigare är den ständiga underliggande spänningen mellan manlig och kvinnlig auktoritet.
Som jag nämnt tidigare inleddes serien med att Cliff Allister McLane, den manliga kommendanten för rymdskeppet Orion, förses med en kvinnlig övervakare, Tamara Jagelovsk, som ska se till att han inte bryter mot reglementen. Dessutom var hon alltså ryska, och det var förmodligen ingen tillfällighet.
Nu ställs alltså manlig individuell initiativkraft mot kvinnlig rysk försiktig byråkratism. Det är inte på något sätt dolt var manusförfattarnas sympatier ligger. Eller för den delen inställningen hos rymdskeppets besättning.
Till en början med försöker flera av dessa sabotera Jagilovsks auktoritet, men hon är stenhård. Gradvist, mycket gradvist, löser sig det hela på ett annat sätt. Cliff Allister McLane och Tamara Jagilovsk blir efter ett tag förälskade i varandra, vilket efter hand mildrar konflikten. Och i det sista avsnittet ser det faktiskt ut som att de får varandra...
Å andra sidan är McLanes överordnade i den militära hierarkin utanför rymdskeppet också en kvinna. Vilket han aldrig verkar ha haft något problem med. Dessutom verkar flera av de övriga generalerna vara kvinnor.
Därför är temat lite motsägelsefullt. Han accepterar kvinnlig överordning i en del avseenden, men inte i andra.
Det hela ställs på sin spets i avsnitt fem. Där visar det sig att solens aktivitet ökar, vilket hotar att leda till en global uppvärmning (!) på jorden. Det visar sig efter ett tag att solaktiviteten inte ökat spontant, utan att en utomjordisk civilisation med artificiella medel orsakat detta.
Den är utomjordisk men ändå mänsklig. Den visar sig bestå av en jordisk koloni på en bortglömd planet som för femhundra år sedan brutit alla kontakter med jorden.
Den cirklar runt en stjärna som håller på att svalna. För att inte det ska bli alltför kallt stimulerar de vår sol så att dess värme ska öka.
Ännu ett bevis på avsaknaden av elementära astronomiska kunskaper hos manusförfattarna. En så liten ökning av solaktiviteten som beskrivs, skulle definitivt inte öka värmen på en planet i ett annat, aldrig så närbeläget solsystem.
Men Orion tar sig till planeten ifråga. Den heter Chroma, och McLanes syfte är att förhandla med befolkningen där.
När han kommer dit förstår han ingenting. Visserligen hade de första från Chroma som Rymdpatrullen fåt kontakt med, varit manliga tekniker och forskare. Men alla de han presenteras för på Chroma är kvinnor.
Han blir mer och mer upprörd. Till sist skriker han att han vill tala med någon i ansvarig ställning och inte bollas från den ena kvinnan till den andra.
Men det visar sig nu att den kvinna han just talar med är den högsta ledaren på planeten. Han vägrar att tro det. Han tycks se detta som helt omöjligt.
McLane får då förklarat för sig (naturligtvis på perfekt tyska) att den manliga civilisationen på jorden är så destruktiv och krigisk, att befolkningen på Chroma för länge sedan låtit kvinnorna ta makten.
Män kunde vara vara bra på både forskning och fysiskt arbete, men det omdöme som krävs för att fatta balanserade beslut har de absolut inte.
En kompromiss med Chroma blir till sist möjlig eftersom rymdskeppet Orion på några avlägsna himlakroppar hittat "solmateria" som kan fungera som en lokal värmekälla. Ytterligare ett märkligt exempel på manusförfattarnas okunnighet om den mest elementära astronomi och fysik...
Om Cliff Allister lyckas modifiera matriarkatet på sitt eget rymdskepp genom att förföra Tamara, lyckas han dessutom i slutändan modifiera matriarkatet på Chroma, genom att göra detsamma med dess kvinnliga ledare. Hon inbjuder honom att komma dit för att undervisa på planeten, för att balansera det kvinnliga styre som nu hon själv också tycker sig inse är lite - ensidigt..
Vad kan inte lite manlig charm åstadkomma, så säg? ;-)
Den kvinnliga ledaren på Chroma nämns aldrig vid namn, hon kallas endast "Sie" ("hon" på tyska).
Hon spelas av Margot Trooger, en skådespelare som dog 1994. I Sverige blev Trooger känd 1969 för att hon spelade Prussiluskan i Pippi Långstrump.
Monday, October 15, 2018
Tamara Jagelovsk, Eva Pflug och Rymdpatrullen
Har kollat upp lite om Raumpatrouille Orion, som jag skrev om i förra inlägget.
En av de mest betydelsefulla personerna i serien är Tamara Jagelovsk. Hon utses i avsnitt ett till att bli någon sorts övervakare åt Orions kapten Cliff Allister McLane. Han har vid upprepade tillfällen brutit mot det regelsystem som ska styra rymdfarten. Jagelovsk får till uppgift att följa med Orion, hindra McLane frän att bryta mot reglerna, och rapportera honom om och när han gör det.
Till en början beskrivs hon ganska så negativt - som en oflexibel byråkrat, som försöker stå i vägen för McLanes djärva initiativ. Men ganska snart får även McLane medge att hon faktiskt kan ha rätt - i alla fall då och då...
Som någon sorts matriark bakom kulisserna har hon det yttersta ansvaret för skeppet.
Bilden av henne blir också gradvis mer och mer sympatisk.
Hennes ryska namn är lite intressant. Hon skildras inledningsvis lite som sovjetiska byråkrater brukade skildras i väst. Fyrkantiga, okänsliga och auktoritära.
Men å andra sidan hade ju kalla kriget avmattats när serien spelades in. Till och med i James Bond-filmer fick ju ryssar efter ett tag en del försonande drag. Så hennes alltmer positiva sidor står inte helt i motsättning till en sådan Sovjet-analogi...
Hon spelas av Eva Pflug, som både före och efter Rymdpatrullen hade spelat in andra roller. Och dessutom verkat som sångerska Men hon verkar mest vara ihågkommen från sin roll i Rymdpatrullen.
Detta avspeglas också i denna sång hon gjorde 1968, med titeln "Das Mädchen von Mond". I musikvideon till den, varvas scener från Rymdpatrullen med scener där hon ganska lättklädd dansar på grus- och grässlätter.
På ett ställe på nätet beskrivs hon som en "feministisk ikon" för sin roll i Ryndpatrullen. Det går på sätt och vis att förstå. Kvinnor med den typen av makt var inte så vanlig i den tidens sf-historier.
Hon dog 2008. Hon var nog den karaktär som fängslade mig mest i Ryndpatrullen, och jag märker att jag känner mig lite vemodig när jag nu får reda på att hon är död...
En av de mest betydelsefulla personerna i serien är Tamara Jagelovsk. Hon utses i avsnitt ett till att bli någon sorts övervakare åt Orions kapten Cliff Allister McLane. Han har vid upprepade tillfällen brutit mot det regelsystem som ska styra rymdfarten. Jagelovsk får till uppgift att följa med Orion, hindra McLane frän att bryta mot reglerna, och rapportera honom om och när han gör det.
Till en början beskrivs hon ganska så negativt - som en oflexibel byråkrat, som försöker stå i vägen för McLanes djärva initiativ. Men ganska snart får även McLane medge att hon faktiskt kan ha rätt - i alla fall då och då...
Som någon sorts matriark bakom kulisserna har hon det yttersta ansvaret för skeppet.
Bilden av henne blir också gradvis mer och mer sympatisk.
Hennes ryska namn är lite intressant. Hon skildras inledningsvis lite som sovjetiska byråkrater brukade skildras i väst. Fyrkantiga, okänsliga och auktoritära.
Men å andra sidan hade ju kalla kriget avmattats när serien spelades in. Till och med i James Bond-filmer fick ju ryssar efter ett tag en del försonande drag. Så hennes alltmer positiva sidor står inte helt i motsättning till en sådan Sovjet-analogi...
Hon spelas av Eva Pflug, som både före och efter Rymdpatrullen hade spelat in andra roller. Och dessutom verkat som sångerska Men hon verkar mest vara ihågkommen från sin roll i Rymdpatrullen.
Detta avspeglas också i denna sång hon gjorde 1968, med titeln "Das Mädchen von Mond". I musikvideon till den, varvas scener från Rymdpatrullen med scener där hon ganska lättklädd dansar på grus- och grässlätter.
På ett ställe på nätet beskrivs hon som en "feministisk ikon" för sin roll i Ryndpatrullen. Det går på sätt och vis att förstå. Kvinnor med den typen av makt var inte så vanlig i den tidens sf-historier.
Hon dog 2008. Hon var nog den karaktär som fängslade mig mest i Ryndpatrullen, och jag märker att jag känner mig lite vemodig när jag nu får reda på att hon är död...
Friday, October 12, 2018
Raumpatrouille Orion - nu med engelsk undertext
På mellandagarna i december 1966 började en ny serie sändas - Rymdpatrullen. Det var en tysk sf-serie om ett rymdskepp och dess besättning. Den visade sig tyvärr endast bestå av sju delar och sändes en bit in i 1967.
Jag blev ändå förtjust. Jag var elva i december, och hade blivit tolv i januari. Hade aldrig sett något liknande, och det var verkligen nyhetens behag.
För några år sedan hittade jag den på YouTube, men endast den första hade engelsk undertext. Resten var enbart på tyska. Jag såg åndå sex avsnitt, alla utom det sista - och förstod kanske en tredjedel av innehållet. Mina tyska språkkunskaper år i stort sett obefintliga.
Men nu verkar alla ha kommit med engelsk undertext och kan ses här.*
Jag har nu sett de två första. Den allra första (som jag alltså sett för några år sedan med engelsk text) var riktigt spännande. Den andra var också spännande men lite pinsam. Om man ska göra ett äventyr med en supernova i huvudrollen bör man veta vad en supernova är för något. Det gör inte manusförfattarna.
Åtminstone lite astronomiska kunskaper borde man väl ändå ha om man gör en sf-serie...
Mer allmänt kan förstås sägas att den för mig inte direkt upplevs på det sätt den gjorde 1966-67. Men nostalgivärdet i att se om den är ganska så stort.
Rymdskeppet Orion ser ut precis som ett flygande tefat - som alltså flygs av en jordisk besättning. Det utspelar sig i en tid då alla nationalstater är upphävda. Att alla talar tyska torde dock ha haft praktiska orsaker, och inte varit ett utryck för manusförfattarnas stortyska drömmar...
Det finns faktiskt något av framtidsseende i hur förhållandet mellan könen beskrivs i serien. Bland såväl rymdfarare som stridspiloter (de närmaste yrken från 1966 man kan jämföra med seriens tema) var ju vid den tiden mansdominansen total. Så inte i serien.
Det råder ingen total jämställdhet, men det ligger någorlunda nära en sådan. Visserligen är kaptenen på Orion man, men han har fått en centralt utsedd övervakare, som ska se till att han inte gör några dumheter. Denna övervakare är alltså en kvinna. Dessutom är hon, av namnet att döma, ryska.
I personalen i övrigt finns det både kvinnor och män, med en viss övervikt för de senare.
I första avsnittet stöter Orion på en grupp utomjordingar, som visar sig vara fientliga. Detta går sedan som ett tema genom serien. Om jag minns rätt från 1967 innehåller sista avsnittet nån form av slutstrid. Men jag minns inte några detaljer.
Raumpatrouille Orion fick ju sedan en rad efterföljare, som jag endast följt sporadiskt. För mig var den ultimata rymdserien för alltid just Rymdpatrullen. Knappast för att den var bäst - men för att den var först.
-----------------------------------------------------------------
* Om man ser den med Safari i helskärmsläge, splittras bilden i två. På Firefox är bilden normal.P
Jag blev ändå förtjust. Jag var elva i december, och hade blivit tolv i januari. Hade aldrig sett något liknande, och det var verkligen nyhetens behag.
För några år sedan hittade jag den på YouTube, men endast den första hade engelsk undertext. Resten var enbart på tyska. Jag såg åndå sex avsnitt, alla utom det sista - och förstod kanske en tredjedel av innehållet. Mina tyska språkkunskaper år i stort sett obefintliga.
Men nu verkar alla ha kommit med engelsk undertext och kan ses här.*
Jag har nu sett de två första. Den allra första (som jag alltså sett för några år sedan med engelsk text) var riktigt spännande. Den andra var också spännande men lite pinsam. Om man ska göra ett äventyr med en supernova i huvudrollen bör man veta vad en supernova är för något. Det gör inte manusförfattarna.
Åtminstone lite astronomiska kunskaper borde man väl ändå ha om man gör en sf-serie...
Mer allmänt kan förstås sägas att den för mig inte direkt upplevs på det sätt den gjorde 1966-67. Men nostalgivärdet i att se om den är ganska så stort.
Rymdskeppet Orion ser ut precis som ett flygande tefat - som alltså flygs av en jordisk besättning. Det utspelar sig i en tid då alla nationalstater är upphävda. Att alla talar tyska torde dock ha haft praktiska orsaker, och inte varit ett utryck för manusförfattarnas stortyska drömmar...
Det finns faktiskt något av framtidsseende i hur förhållandet mellan könen beskrivs i serien. Bland såväl rymdfarare som stridspiloter (de närmaste yrken från 1966 man kan jämföra med seriens tema) var ju vid den tiden mansdominansen total. Så inte i serien.
Det råder ingen total jämställdhet, men det ligger någorlunda nära en sådan. Visserligen är kaptenen på Orion man, men han har fått en centralt utsedd övervakare, som ska se till att han inte gör några dumheter. Denna övervakare är alltså en kvinna. Dessutom är hon, av namnet att döma, ryska.
I personalen i övrigt finns det både kvinnor och män, med en viss övervikt för de senare.
I första avsnittet stöter Orion på en grupp utomjordingar, som visar sig vara fientliga. Detta går sedan som ett tema genom serien. Om jag minns rätt från 1967 innehåller sista avsnittet nån form av slutstrid. Men jag minns inte några detaljer.
Raumpatrouille Orion fick ju sedan en rad efterföljare, som jag endast följt sporadiskt. För mig var den ultimata rymdserien för alltid just Rymdpatrullen. Knappast för att den var bäst - men för att den var först.
-----------------------------------------------------------------
* Om man ser den med Safari i helskärmsläge, splittras bilden i två. På Firefox är bilden normal.P
Monday, September 24, 2018
En tidsresa i en tidsresa
Idag för femtio år sedan, tisdag den 24 september 1968. Mary Hopkins Those were the days gör en blygsam debut på Kvällstoppen på tjugonde plats. Snart ligger den etta på både Kvällstoppen och Tio i Topp.
Den är fascinerande att lyssna på idag. Det är som en tidsresa inom en tidsresa. Den beskriver nostalgiskt något som sångens jag hade upplevt för länge sen; om man lyssnar på den idag kan det bli än än mer hissnade tidsresa.
Den är fascinerande att lyssna på idag. Det är som en tidsresa inom en tidsresa. Den beskriver nostalgiskt något som sångens jag hade upplevt för länge sen; om man lyssnar på den idag kan det bli än än mer hissnade tidsresa.
Whitley Strieber och Carola Häggkvist
De senaste dagarna har jag nynnat på en melodi. När jag gör det så pass länge brukar det alltid visa sig att det finns någon underliggande mening med det. Det anknyter till aktuella händelser och funderingar.
Den melodi jag nynnat på dessa dagar är Främling med Carola Häggkvist. Den var hennes genombrottslåt och vann den svenska melodifestivalen 1983.
Jag funderade lite på varför. Och kom sedan på att jag hade börjat nynna på den omedelbart efter att jag hade läst Whitley Striebers bok Närkontakt....
Den handlade ju om att möta "aliens". Om man matar in ordet "alien" i Google Translate och översätter til svenska blir resultatet visserligen inte "främling" men det näraliggande "främmande"...
Om man funderar vidare på texten kan man ju notera den inledande raden - "Främling, vad döljer du för mig, i dina mörka ögon"...
Mörka ögon? På omtaget till Striebers bok, som man kan se här, avbildas den "främling" som var var mest framträdande i hans omskakamde möten. Han kallade denna konsekvent för "henne" eftersom han fick en vag känsla av ett varelsen var kvinnlig. Men det var ganska subjektivt, så ordet "hen" är kanske mer adekvat.
Hen hade förvisso mycket mörka ögon.. Och framförallt stora.... (Klicka gärna på länken ovan: av upphovrättsskäl vill jag inte lägga ut den som bild här).
Vidare till sångtexten. "Där bortom himlen finns en evighet, om du vill upptäcka den här med mig"..
Bortom himlen? Och vill jag verkligen uppleva denna med hen?
Det är dock uppenbart att boken gjorde ett stort intryck på mig. Jag har tänkt på den flera dagar. Och alltså samtidigt nynnat på Carolas "Främling".
Den melodi jag nynnat på dessa dagar är Främling med Carola Häggkvist. Den var hennes genombrottslåt och vann den svenska melodifestivalen 1983.
Jag funderade lite på varför. Och kom sedan på att jag hade börjat nynna på den omedelbart efter att jag hade läst Whitley Striebers bok Närkontakt....
Den handlade ju om att möta "aliens". Om man matar in ordet "alien" i Google Translate och översätter til svenska blir resultatet visserligen inte "främling" men det näraliggande "främmande"...
Om man funderar vidare på texten kan man ju notera den inledande raden - "Främling, vad döljer du för mig, i dina mörka ögon"...
Mörka ögon? På omtaget till Striebers bok, som man kan se här, avbildas den "främling" som var var mest framträdande i hans omskakamde möten. Han kallade denna konsekvent för "henne" eftersom han fick en vag känsla av ett varelsen var kvinnlig. Men det var ganska subjektivt, så ordet "hen" är kanske mer adekvat.
Hen hade förvisso mycket mörka ögon.. Och framförallt stora.... (Klicka gärna på länken ovan: av upphovrättsskäl vill jag inte lägga ut den som bild här).
Vidare till sångtexten. "Där bortom himlen finns en evighet, om du vill upptäcka den här med mig"..
Bortom himlen? Och vill jag verkligen uppleva denna med hen?
Det är dock uppenbart att boken gjorde ett stort intryck på mig. Jag har tänkt på den flera dagar. Och alltså samtidigt nynnat på Carolas "Främling".
Närkontakt?
/Från min huvudblogg 22/9 2018/
Jag har nu läst om Whitley Striebers Närkontakt (svensk översättning av Communion från 1987). Förra gången jag läste den var 1989, en solig junidag i Växjö. Jag minns inte mycket från den gången, men än att jag tyckte den var fascinerade.
Långt efter var mitt mest bestående intryck en förundran över varför en främmande civilisation i allsina dar skulle lägga ner tid på att skrämma slag på en skräckförfattare. ..
Nu när jag läst om den har jag lite andra reflektioner. Det går att se boken på två olika sätt. Det är endast att välja vilket.
Antingen är den en ren bluff. Det innebär att den i princip är en mer sofistikerad (och otäckare) motsvarighet till exempelvis George Adamskis Inside the space ships eller Daniel W Frys The White Sands incident. Böcker som beskriver händelser som med all säkerheter var produkten av medvetna lögner. (Daniel Fry var förresten oförsiktig nog att testa sig med en lögndetektor; resultatet blev att han ljög).
Till skillnad från böcker skrivna av Adamski, Fry och andra s.k. contactees från femtiotalet är Striebers bok som sagt mycket sofistikerat skriven.
Eller så är den resultatet av att Strieber verkligen utsatts för någon typ av trauma.
Den sista tolkningen stöds kanske av att Strieber också testades med en lögndetektor. Ett test som han i motsats till Fry klarade.
Någon kan förstås hävda att han hade falska minnen "inplanterade" under hypnos. Mot det talar att han sökte sig till hypnosen pga ångestfyllda minnesfragment, inte tvärtom...
Om man accepterar att han utsatts för någon typ av trauma innebär det ju inte att man också måste acceptera berättelsen i detalj, eller dra slutsatsen att han utsattes för "bortförande" (abduction) av någon form av "ufonauter". Han kan i så fall mycket väl genomlevt något mycket traumatiskt som han valt att tolka i termer av "alien abduction"...
De mest uppenbara commun sense-argument talar ju emot att väsenden från rymden eller från en annan dimension regelbundet hemsöker jorden på jakt efter människor att kidnappa.
Men om, säger om, man får tro på de reaktioner som han själv beskriver i sin bok - har han ju en lång rad av dissociativa symptom, som nästan med nödvändighet implicerar någon typ av extrema trauman. Som exempelvis långa perioden av missad tid, och plötsliga flashbacks av ångestfyllda händelser.
Men i och för sig inte entydigt ångestfulla. Liksom så många andra abductees har Strieber en i grunden ambivalent inställning till sina minnen. Och till de väsen som han upplever har kidnappat honom.
Jag tror definitivt inte på ufonautteorin, även om den i motsats till nästan alla contacteeberättelser inte är entydigt motbevisad... Den strider mot alla rimliga antaganden om universums karaktär (etc.) - men en del av mig vill ändå nog ha någon sorts credo quia absurdum-tro på den ....
Den är ju mer tilltalande än tanken att det handlar om täckminnen av barndomstrauman, eller av MK Ultra- experiment.
Möjligen beror denna känslomässiga önskan hos mig delvis på att det i jordens nuvarande fria fall mot den globala uppvärmningens inferno - trots allt - skulle vara värre om vi är ensamma - än om vi omges av utomjordingar.
I de flesta abductee-scenarior (inklusive Striebers) är "aliens" visserligen skrämmande, men ger ändå inte alls intrycket att vara.. onda.
Och trots skräckfantasierna hos en närmsst paranoid historieprofessor och abductee-teoretiker som David M Jacobs är det nog så att vår ensamhet i rymden, i kombination med den självförstörande civilisation vi lever i, är ett större hot än vad de utomjordingar som den sistnämnde i en rad olika absurda skriverier panikslaget varnat för, skulle kunna vara. Även om de existerade.
Som det nu ser ut är det stora hotet mot mänskligheten vår egen kultur. Att tro att vi är omgivna av utomjordingar som på olika sätt studerar oss ter sig för mig som närmast en - önskefantasi.
Jag har nu läst om Whitley Striebers Närkontakt (svensk översättning av Communion från 1987). Förra gången jag läste den var 1989, en solig junidag i Växjö. Jag minns inte mycket från den gången, men än att jag tyckte den var fascinerade.
Långt efter var mitt mest bestående intryck en förundran över varför en främmande civilisation i allsina dar skulle lägga ner tid på att skrämma slag på en skräckförfattare. ..
Nu när jag läst om den har jag lite andra reflektioner. Det går att se boken på två olika sätt. Det är endast att välja vilket.
Antingen är den en ren bluff. Det innebär att den i princip är en mer sofistikerad (och otäckare) motsvarighet till exempelvis George Adamskis Inside the space ships eller Daniel W Frys The White Sands incident. Böcker som beskriver händelser som med all säkerheter var produkten av medvetna lögner. (Daniel Fry var förresten oförsiktig nog att testa sig med en lögndetektor; resultatet blev att han ljög).
Till skillnad från böcker skrivna av Adamski, Fry och andra s.k. contactees från femtiotalet är Striebers bok som sagt mycket sofistikerat skriven.
Eller så är den resultatet av att Strieber verkligen utsatts för någon typ av trauma.
Den sista tolkningen stöds kanske av att Strieber också testades med en lögndetektor. Ett test som han i motsats till Fry klarade.
Någon kan förstås hävda att han hade falska minnen "inplanterade" under hypnos. Mot det talar att han sökte sig till hypnosen pga ångestfyllda minnesfragment, inte tvärtom...
Om man accepterar att han utsatts för någon typ av trauma innebär det ju inte att man också måste acceptera berättelsen i detalj, eller dra slutsatsen att han utsattes för "bortförande" (abduction) av någon form av "ufonauter". Han kan i så fall mycket väl genomlevt något mycket traumatiskt som han valt att tolka i termer av "alien abduction"...
De mest uppenbara commun sense-argument talar ju emot att väsenden från rymden eller från en annan dimension regelbundet hemsöker jorden på jakt efter människor att kidnappa.
Men om, säger om, man får tro på de reaktioner som han själv beskriver i sin bok - har han ju en lång rad av dissociativa symptom, som nästan med nödvändighet implicerar någon typ av extrema trauman. Som exempelvis långa perioden av missad tid, och plötsliga flashbacks av ångestfyllda händelser.
Men i och för sig inte entydigt ångestfulla. Liksom så många andra abductees har Strieber en i grunden ambivalent inställning till sina minnen. Och till de väsen som han upplever har kidnappat honom.
Jag tror definitivt inte på ufonautteorin, även om den i motsats till nästan alla contacteeberättelser inte är entydigt motbevisad... Den strider mot alla rimliga antaganden om universums karaktär (etc.) - men en del av mig vill ändå nog ha någon sorts credo quia absurdum-tro på den ....
Den är ju mer tilltalande än tanken att det handlar om täckminnen av barndomstrauman, eller av MK Ultra- experiment.
Möjligen beror denna känslomässiga önskan hos mig delvis på att det i jordens nuvarande fria fall mot den globala uppvärmningens inferno - trots allt - skulle vara värre om vi är ensamma - än om vi omges av utomjordingar.
I de flesta abductee-scenarior (inklusive Striebers) är "aliens" visserligen skrämmande, men ger ändå inte alls intrycket att vara.. onda.
Och trots skräckfantasierna hos en närmsst paranoid historieprofessor och abductee-teoretiker som David M Jacobs är det nog så att vår ensamhet i rymden, i kombination med den självförstörande civilisation vi lever i, är ett större hot än vad de utomjordingar som den sistnämnde i en rad olika absurda skriverier panikslaget varnat för, skulle kunna vara. Även om de existerade.
Som det nu ser ut är det stora hotet mot mänskligheten vår egen kultur. Att tro att vi är omgivna av utomjordingar som på olika sätt studerar oss ter sig för mig som närmast en - önskefantasi.
Fri UFO-association
Länkar till låten Crystal Light från UFO:s LP Phenomenon från 1974.
Köpte LP:n nån gång i mitten av 70-talet, och kom plötsligt att tänka på den när jag just nu läser Whitley Striebers bok "Närkontakt", som jag senast läste 1989.
Jag läste den i Växjö någon gång i början av juni detta år, en eller två dagar innan jag skulle åka tillbaks till Stockholm. Jag saknade nyckel till lägenheten jag bodde i, och medan jag väntade på en parkbänk läste jag nästan ut Striebers bok.
Jag minns att jag blev fascinerad, men minns inga detaljer. Nu tänker jag ta reda på vad som gjorde mig så fascinerad.
Köpte LP:n nån gång i mitten av 70-talet, och kom plötsligt att tänka på den när jag just nu läser Whitley Striebers bok "Närkontakt", som jag senast läste 1989.
Jag läste den i Växjö någon gång i början av juni detta år, en eller två dagar innan jag skulle åka tillbaks till Stockholm. Jag saknade nyckel till lägenheten jag bodde i, och medan jag väntade på en parkbänk läste jag nästan ut Striebers bok.
Jag minns att jag blev fascinerad, men minns inga detaljer. Nu tänker jag ta reda på vad som gjorde mig så fascinerad.
Saturday, August 25, 2018
Blip och Dia från yttre rymden
Sven Wernström är en författare med vänsteråsikter, som skrivit skrivit många ungdomsromaner. Han är ganska känd, men många kanske inte vet att han 1967 skrev en contactee-berättelse för ungdomar. Och med två tonåringar som contactees. Den hette "Resa på en okänd planet". Den okända planeten är jorden.
Huvudpersonerna heter Mikael och Agneta och är syskon i lägre tonåren. En dag råkar de träffa två rymdmänniskor som just landat med sitt rymdskepp. De har inga namn men Mikael och Agneta döper dem strax till Blip och Dia.
Egentligen är ufonauterna själva barn, i den meningen att de inte är könsmogna. Men på planeten de kommer från går den intellektuella utvecklingen snabbare än den sexuella. Så de har redan en utbildning, och har fått som uppdrag att besöka jorden. I ett bestämt syfte.
Det är helt klart att den planet de kommer från är socialistisk. Och när de kommer till jorden inser de att den underliga, och galna, planeten måste undersökas. De tar med sig Agneta och Mikael på de flesta av sina resor.
De besöker en latinamerikansk militärdiktatur, de besöker Sydafrika, Indien och Vietnam. När de besöker Vietnam tar de dock inte med sig de jordiska barnen. Deras dator har räknat ut att det är en mycket farlig plats - vi skriver alltså 1967, mitt under Vietnamkriget.
Den sista plats de besöker är en fredlig, men fattig söderhavsö.
De blir förvånade över vad de ser. De frågar barnen om de kan förklara extrema klyftor mellan fattig och rik, krig, förtyck... Det kan inte Agneta och Mikael..
Men dessa frågor får de unga contactees att ställa egna frågor om vilken värld de egentligen lever i.
Men Blip och Dia har ju ett syfte. Det talar de inte om för barnen. När Mikael och Agneta råkar upptäcka syftet blir Blip och Dia förskräcka. Och säger till dem att nu måste de se till att dessa inte berättar något för någon...
Men det löser sig snabbt. Deras hemliga syfte är att samla ihop exemplar av djurarter för att ta med sig till sin hemplanet, eftersom alla djur en gång hade utrotats där. Och de har lärt sig att äganderätten är det viktigaste på jorden, och är rädda att det ska ses som stöld.
För en gångs skull kan Agneta och Mikael ge dem ett lugnande besked. Vilda djur ägs inte av någon och ingen kommer att se det som stöld om de tar med sig ett antal sådana.
När de åker i väg är det mycket sorgligt. Barnen är ledsna - i synnerhet Agneta. Och det känns också lite sorgligt när man läser det.
Och ja, jag har läst den förut, troligen någon gång våren 1968. Jag blev tagen av den då. Jag hade ju läst contactee-berättelser förut, men den här var den första jag hade tagit del av med en helt entydig vänsterprofil.
Men det är klart, Wernström är ingen Posadas, eller George Adamski. Han är helt enkelt en författare som utnyttjar contactee-temat för att skriva en ungdomsroman.
En politisk ungdomsroman. Den har förstås, i likhet med andra Wernström-böcker, ett klart politiskt syfte. Läsaren ska förmås att se världen genom Blips och Dias ögon - och inse hur absurd den är. Och komma på tanken att en socialistisk planet vore en bättre lösning...
Jag tyckte bra om den i trettonårsåldern. Om den funkar för dagens trettonåringar vågar jag inte uttala mig om.
Jag lånade den på Stockholms Stadsbiblioteks barn- och ungdomsavdelning. Men den finns inte på hyllorna, man måste beställa den från magasinet.
Om jag vore ansvarig bibliotekarie skulle jag nog ställa upp den på hyllorna igen. Det skulle inte direkt skada om den blev lånad då och då.
Huvudpersonerna heter Mikael och Agneta och är syskon i lägre tonåren. En dag råkar de träffa två rymdmänniskor som just landat med sitt rymdskepp. De har inga namn men Mikael och Agneta döper dem strax till Blip och Dia.
Egentligen är ufonauterna själva barn, i den meningen att de inte är könsmogna. Men på planeten de kommer från går den intellektuella utvecklingen snabbare än den sexuella. Så de har redan en utbildning, och har fått som uppdrag att besöka jorden. I ett bestämt syfte.
Det är helt klart att den planet de kommer från är socialistisk. Och när de kommer till jorden inser de att den underliga, och galna, planeten måste undersökas. De tar med sig Agneta och Mikael på de flesta av sina resor.
De besöker en latinamerikansk militärdiktatur, de besöker Sydafrika, Indien och Vietnam. När de besöker Vietnam tar de dock inte med sig de jordiska barnen. Deras dator har räknat ut att det är en mycket farlig plats - vi skriver alltså 1967, mitt under Vietnamkriget.
Den sista plats de besöker är en fredlig, men fattig söderhavsö.
De blir förvånade över vad de ser. De frågar barnen om de kan förklara extrema klyftor mellan fattig och rik, krig, förtyck... Det kan inte Agneta och Mikael..
Men dessa frågor får de unga contactees att ställa egna frågor om vilken värld de egentligen lever i.
Men Blip och Dia har ju ett syfte. Det talar de inte om för barnen. När Mikael och Agneta råkar upptäcka syftet blir Blip och Dia förskräcka. Och säger till dem att nu måste de se till att dessa inte berättar något för någon...
Men det löser sig snabbt. Deras hemliga syfte är att samla ihop exemplar av djurarter för att ta med sig till sin hemplanet, eftersom alla djur en gång hade utrotats där. Och de har lärt sig att äganderätten är det viktigaste på jorden, och är rädda att det ska ses som stöld.
För en gångs skull kan Agneta och Mikael ge dem ett lugnande besked. Vilda djur ägs inte av någon och ingen kommer att se det som stöld om de tar med sig ett antal sådana.
När de åker i väg är det mycket sorgligt. Barnen är ledsna - i synnerhet Agneta. Och det känns också lite sorgligt när man läser det.
Och ja, jag har läst den förut, troligen någon gång våren 1968. Jag blev tagen av den då. Jag hade ju läst contactee-berättelser förut, men den här var den första jag hade tagit del av med en helt entydig vänsterprofil.
Men det är klart, Wernström är ingen Posadas, eller George Adamski. Han är helt enkelt en författare som utnyttjar contactee-temat för att skriva en ungdomsroman.
En politisk ungdomsroman. Den har förstås, i likhet med andra Wernström-böcker, ett klart politiskt syfte. Läsaren ska förmås att se världen genom Blips och Dias ögon - och inse hur absurd den är. Och komma på tanken att en socialistisk planet vore en bättre lösning...
Jag tyckte bra om den i trettonårsåldern. Om den funkar för dagens trettonåringar vågar jag inte uttala mig om.
Jag lånade den på Stockholms Stadsbiblioteks barn- och ungdomsavdelning. Men den finns inte på hyllorna, man måste beställa den från magasinet.
Om jag vore ansvarig bibliotekarie skulle jag nog ställa upp den på hyllorna igen. Det skulle inte direkt skada om den blev lånad då och då.
Friday, August 24, 2018
Makaber sång från 1968
Det var idag för femtio år sedan, den 24 augusti 1968. Jag satt i baksätet i bilen på väg från Gräddö till Stockholm. Det var lördag. På måndag skulle jag börja i sjuan, första klassen i högstadiet.
Radion var på, och där spelades Tio i Topp. En av låtarna som spelades upp (den hamnade under tiostrecket denna dag, men kom in senare) var "Fire" med "The crazy world of Arthur Brown". Den kan höras här.
Den var makaber. Det berörde mig inte så mycket, just då. Även makabra låtar var en kontrast till det tröttsamt svensktoppsliknande sound som hade dominerat listan under sommaren.
Texten kombinerade rena vansinnesskratt med textrader som "I am the god of hell-fire, and I bring you fire....I take you to burn...You gonna burn, you gonna burn"....
Det visste jag förstås inte då, men på sätt och vis var låten ett förebud om det som senare skulle komma. Den typen av texter, med "demoniska" och "sataniska" teman hade nästan inte förekommit i pop/rock-sammanhang förut. Under de närmaste åren skulle det gradvis bli mer och mer vanligt.
Om det fanns någon koppling mellan Arthur Brown och någon typ av satanism vet jag inte. Det är väl inte uteslutet, men jag känner inte till något som direkt pekar på det. Men det går ändå definitivt någon sorts tematisk pil mellan Arthur Brown och senaste satanisminspirerad musik.
Fast i dessa dagar kan man kanske säga att den pekade framåt även på ett annat sätt. Vi lever nu i en allt hetare värld, där skogsbränder spridits över norra halvklotet denna sommar, på ett oroväckande nytt sätt. Jag säger inte alls att Arthur Brown led av prekognition, men jag kan nästan inte höra på låten idag utan att få den typen av associationer...
Radion var på, och där spelades Tio i Topp. En av låtarna som spelades upp (den hamnade under tiostrecket denna dag, men kom in senare) var "Fire" med "The crazy world of Arthur Brown". Den kan höras här.
Den var makaber. Det berörde mig inte så mycket, just då. Även makabra låtar var en kontrast till det tröttsamt svensktoppsliknande sound som hade dominerat listan under sommaren.
Texten kombinerade rena vansinnesskratt med textrader som "I am the god of hell-fire, and I bring you fire....I take you to burn...You gonna burn, you gonna burn"....
Det visste jag förstås inte då, men på sätt och vis var låten ett förebud om det som senare skulle komma. Den typen av texter, med "demoniska" och "sataniska" teman hade nästan inte förekommit i pop/rock-sammanhang förut. Under de närmaste åren skulle det gradvis bli mer och mer vanligt.
Om det fanns någon koppling mellan Arthur Brown och någon typ av satanism vet jag inte. Det är väl inte uteslutet, men jag känner inte till något som direkt pekar på det. Men det går ändå definitivt någon sorts tematisk pil mellan Arthur Brown och senaste satanisminspirerad musik.
Fast i dessa dagar kan man kanske säga att den pekade framåt även på ett annat sätt. Vi lever nu i en allt hetare värld, där skogsbränder spridits över norra halvklotet denna sommar, på ett oroväckande nytt sätt. Jag säger inte alls att Arthur Brown led av prekognition, men jag kan nästan inte höra på låten idag utan att få den typen av associationer...
Monday, August 6, 2018
When I Was Six Years Old
En sång av Paul Jones med denna titel kom som nykomling på trettonde plats på Kvällstoppen idag för femtio är sedan, den 6 augusti 1968.
Paul Jones hade 1966 lämnat gruppen Manfred Mann för att starta en solokarriär.
Den kan höras här.
Paul Jones hade 1966 lämnat gruppen Manfred Mann för att starta en solokarriär.
Den kan höras här.
Friday, July 20, 2018
NoBoyToy...
Nu kommer ett mycket känslomässigt inlägg.
I maj skrev jag lite om om vad bloggen NoBoyToy (NBT) betytt för mig... Sedan dess har tiden gått och nu är det juli. Senaste gången NBT skrev var i februari. Något så långt uppehåll har hon aldrig gjort förut.
Så den känsla jag hade redan då - att hennes blogg nu kanke har kommit till bloggvärldens himmelrike för gott - har förstärkts.
Om den nu har gjort det vill jag bara säga detta. Jag kommer i så fall att minnas den med värme och saknad hela mitt liv. Förutsatt, förstås, att jag inte mot slutet drabbas av Alzheimers sjukdom eller något liknande.
Jag vet förstås inte om hon ens läser min blogg längre. Hon kanske har dragit sig så långt bort från blogglivet som det bara går. Inte konstigt, i så fall, med tanke på alla ohemula angrepp hon fick uthärda.
Men oavsett vilket, vill jag i så fall avsluta kontakten mellan våra grannbloggar med att än en gång tillägna henne denna låt. Det är alltså The Runaways Queens of Noise och det passar ovanligt bra till just NBT - med tanke på hennes bloggnamn och dessa återkommande textrader i just den sången.
"We're the queens of noise.
come and get it boys.
Queens of noise,
not just one of your toys" ..
Eftersom jag vet att NBT väldigt mycket gillar Joan Jett, som var en av Runaways medlemmar, och kanske den mot talangfulla, passar ju den låten ännu bättre. :-)
Länken ovan är förresten till en studieversion, inte till den liveversion jag brukar lägga ut.
I maj skrev jag lite om om vad bloggen NoBoyToy (NBT) betytt för mig... Sedan dess har tiden gått och nu är det juli. Senaste gången NBT skrev var i februari. Något så långt uppehåll har hon aldrig gjort förut.
Så den känsla jag hade redan då - att hennes blogg nu kanke har kommit till bloggvärldens himmelrike för gott - har förstärkts.
Om den nu har gjort det vill jag bara säga detta. Jag kommer i så fall att minnas den med värme och saknad hela mitt liv. Förutsatt, förstås, att jag inte mot slutet drabbas av Alzheimers sjukdom eller något liknande.
Jag vet förstås inte om hon ens läser min blogg längre. Hon kanske har dragit sig så långt bort från blogglivet som det bara går. Inte konstigt, i så fall, med tanke på alla ohemula angrepp hon fick uthärda.
Men oavsett vilket, vill jag i så fall avsluta kontakten mellan våra grannbloggar med att än en gång tillägna henne denna låt. Det är alltså The Runaways Queens of Noise och det passar ovanligt bra till just NBT - med tanke på hennes bloggnamn och dessa återkommande textrader i just den sången.
"We're the queens of noise.
come and get it boys.
Queens of noise,
not just one of your toys" ..
Eftersom jag vet att NBT väldigt mycket gillar Joan Jett, som var en av Runaways medlemmar, och kanske den mot talangfulla, passar ju den låten ännu bättre. :-)
Länken ovan är förresten till en studieversion, inte till den liveversion jag brukar lägga ut.
Friday, July 13, 2018
En ängel som ratades av Tio i Topp
Idag för femtio är sedan - den 13 juli 1968. Till Tio i Topp testades då Merrilee Rush and the Turnabouts låt Angel of the Morning.
Den kom på trettonde plats.
Nästan en månad senare - den 10 augusti - testades den på nytt och kom på tolfte plats. Veckan efter, den sjuttonde, kom den på elfte plats. Sedan var det slut.
När jag hörde den första gången (jag var alltså tretton år) blev jag tagen. Det är svårt att förklara varför. Jag blev dock djupt gripen. Den gick in i mig och jag tyckte att den var mer än underbar.
Jag utgick frän att den skulle bli etta, eller i alla fall tvåa. Men den kom alltså inte ens in.
Jag kunde inte förstå. Jag undrade vad det var för konstig jury som satt där. Kunde människor inte inse vilken fantastisk låt det var? Eller var det jag som var konstig?
Jag hade då ännu inte hört talas om "Murphys lag” - men om jag hade gjort det skulle jag kanske tänkt i sådana banor...
I andra länder verkar den ha slagit bättre. Men bara den sången. Gruppen, eller sångerskan, fick aldrig senare någon liknande hit. Den blev ett så kallat "one hit wonder".
Å andra sidan kom sången efter ett tag också att göras av andra artister. När jag letade runt inför skrivandet av detta upptäckte jag bland annat en svensk version av Wizex, en grupp som jag faktiskt aldrig hört talas om förut. Den kan höras här..
Själv blir jag fortfarande gripen när jag hör den. Både i originalversionen och hos Wizex. Den gick verkligen djupt in i mig sommaren 1968 - när jag precis stod på tröskeln till puberteten.
Den kom på trettonde plats.
Nästan en månad senare - den 10 augusti - testades den på nytt och kom på tolfte plats. Veckan efter, den sjuttonde, kom den på elfte plats. Sedan var det slut.
När jag hörde den första gången (jag var alltså tretton år) blev jag tagen. Det är svårt att förklara varför. Jag blev dock djupt gripen. Den gick in i mig och jag tyckte att den var mer än underbar.
Jag utgick frän att den skulle bli etta, eller i alla fall tvåa. Men den kom alltså inte ens in.
Jag kunde inte förstå. Jag undrade vad det var för konstig jury som satt där. Kunde människor inte inse vilken fantastisk låt det var? Eller var det jag som var konstig?
Jag hade då ännu inte hört talas om "Murphys lag” - men om jag hade gjort det skulle jag kanske tänkt i sådana banor...
I andra länder verkar den ha slagit bättre. Men bara den sången. Gruppen, eller sångerskan, fick aldrig senare någon liknande hit. Den blev ett så kallat "one hit wonder".
Å andra sidan kom sången efter ett tag också att göras av andra artister. När jag letade runt inför skrivandet av detta upptäckte jag bland annat en svensk version av Wizex, en grupp som jag faktiskt aldrig hört talas om förut. Den kan höras här..
Själv blir jag fortfarande gripen när jag hör den. Både i originalversionen och hos Wizex. Den gick verkligen djupt in i mig sommaren 1968 - när jag precis stod på tröskeln till puberteten.
Saturday, July 7, 2018
Ludvig Rasmusson, Klas Burling - och Håkan Sandblad
Om tre popskribenter på sextiotalet...
När jag började lyssna på popmusik i april 1967 fick jag också ett behov av att också läsa om den. Det tog sig uttryck i att jag började läsa nöjessidorna i dagstidningarna - som jag förut ofta hade förbigått - och att jag efter ett tag vågade börja läsa Bildjournalen ("vågade" - eftersom jag förut närmast hade den märkliga känslan att just detta var... förbjudet!)
Jag försökte sätta mig in i ämnet så noga jag bara kunde.
Då upptäckte jag att det fanns popskribenter. Personer som regelbundet skrev om popmusik i olika tidningar. De tre som jag mest stötte på var Ludvig Rasmusson, Klas Burling, och Håkan Sandblad.
Rasmusson och Burling var nog de jag upptäckte först. För de skrev i tidningar vi hade hemma - Svenska Dagbladet och Röster i Radio-TV.
Om man började med Rasmusson var han nog den som mest retade mig till vansinne. Han hade en ganska speciell profil. Han var "vänster", vilket i och för sig jag också var. Men han hade ett supersubjektivt förhållningssätt som gjorde honom lite magstark. Han höjde de som han gillade till skyarna och skrev ner allt han inte gillade. Det kan ju ses som en recensents uppgift – men kan ju ske på olika sätt.
Det verkade som om han hela tiden lät sina skriverier styras av sin magtraktskänsla -och undvek att komplettera denna med mer "objektiva" resonemang om musikstilar, texter, och sound. Det kunde ta sig märkliga utryck.
Han blev nog ganska uppmärksammad för sin sista artikel i SvD - strax innan han gick över till DN... Då hade han varit och lyssnat på Diana Ross and the Supremes när de var på Berns. Han kallade dem för en besvikelse - och det var han ju i full rätt att göra. Jag var ju inte där, så jag kan inte uttala mig om det alls...
När han påpekade att de mer och mer blandade ut Tamla-Motown-musiken (som ju var den de framförallt behärskade) med allmänna schlagers hade han nog en poäng. Den känslan fick jag också när jag 1970 köpte en live-skiva med dem från en konsert i London.
Men hans kritik var mer än vanlig kritik - den var rent illvillig, och gick över alla gränser. Som till exempel i detta närmast sexistiska utfall:
"För att avsluta kritiken kan man också konstatera att Supremes inte är särskilt snygga i verkligheten. På bild har de ofta varit riktigt dekorativa. Men inte på Berns."
(Svenska Dagbladet 6 februari 1968).
Annars var "kommersiell" hans främsta skällsord. Men det användes helt nyckfullt. Nästan alla artister han ogillade kallade han kommersiella. De han gillade fick aldrig den beteckningen. The Who - som han älskade - fick till exempel aldrig den beteckningen. Trots att dessa, som nästan alla framgångsrika popgrupper, förvisso gjorde skivor för en marknad, med det uppenbara syftet att tjäna pengar.
Om han gillade The Who stod han inte ut med The Hollies och påpekade gång på gång hur usla de var. Det var ett av mina favoritband och jag kunde inte hålla med honom. Exempelvis då han obegripligt nog ansåg att de helt saknade... personlighet.
När det gäller The Beatles hade han en rad excentriska åsikter om deras musik. Före Sgt. Pepper-LP.n ansåg har att Beatles LP ”Beatles For Sale” från 1964 var den bästa LP de hade gjort. Medan han avfärdade ”Help!” och ”Rubber Soul” från 1965 som direkt usla. Det handlade nog endast om hans egen magtraktskänsla. Att båda dessa LP-skivor musikaliskt var mer komplexa och att åtminstone Rubber Soul även textmässigt var betydligt mer mångfacetterad* än ”Beatles for Sales” enkla kärlekssånger, förde han ingen diskussion om., .
”Revolver” från 1966 var han ambivalent inför. Visserligen var den bättre ön ”Help” och ”Rubber Soul”, men så där väldigt bra var den ju ändå inte...
När så ”Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band” kom 1967 blev han dock överväldigad - liksom nästan alla poprecensenter.
Men när deras nästa LP, dubbel-LP:n "The Beatles " (idag ofta kallad "The White Album") kom ut i november 1968 föll han tillbaks i sin tidigare magsurhet.
Först recenserade han den i DN, där han ungefär sa att den var väl så där hyfsad - men med oerhört många svagheter. Men han nöjde sig inte med det. Efter ett tag insåg han att han tyckte alldeles oerhört illa om den, och lyckades under mer än ett halvår efteråt i artikel efter artikel i förbigående flika in vilken usel, kommersiell och ointressant skiva den var.
Detta retade mig en hel del, eftersom jag gillade dubbel-LP.n väldigt mycket.
Jag var inte ensam om att reagera. Någon gång våren 1969 fick Klas Burling närmast ett utbrott och angrep Rasmusson för att han systematiskt verkade förfölja Beatles dubbel-LP... Han tyckte bland annat att en skiva som sålt så mycket inte kunde vara så dålig...
Det sista var förstås ett problematiskt argument - i alla fall om man som Ludvig Rasmusson använde "kommersiell" som det fulaste ordet i det svenska språket.
Den "pro-kommersielle" Klas Burling retade mig inte så mycket. Visserligen tyckte jag att han var alltför ointresserad av popmusik som var mindre "kommersiell" och mer "avantgardistisk". Jag var förtjust i psykedelisk musik, och den tillhörde knappast Burlings favoriter. Men i motsats tull Rasmusson var han en sansad person. Grupper och låtar han ogillade höll han tyst om - istället för att utsätta dem för vildsinta utfall.
Den popskribent som jag efter ett tag fastnade för var Håkan Sandblad. Han skrev i den numera nedlagda Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT) och därför började jag regelbundet läsa denna på bibliotek.
Min första möte med hans skriverier hade i och för sig varit traumatiskt - han var en av författarna till den artikel i DN den 6 augusti 1967 som förde fram teorin att Beatles Sgt-Pepper-LP var "LSD-propaganda från omslaget till innerspåret”.
Men ju mer jag följde vad han läste ju mer imponerad blev jag av honom, Han dolde inte sina subjektiva sympatier - men han fokuserade mer på mer "objektiva" analyser av musikstilar och karaktären på texter. När han skrev om Beatles dubbel-Lp fokuserade han på något som Rasmusson helt missade - nämligen att den till stor del verkade vara en djärv pastisch på olika musikstilar..
I likhet med Rasmusson var han också klart ”vänster”. Förmodligen på ett mer medvetet sätt än Rasmusson. Senare blev han en sympatisör till "den progressiva musikrörelsen" på 70-talet, som han då skrev en hel del om. Men dessa texter har jag inte läst.
Sommaren 1969 kom han med en bok om popmusik, med namnet Popmusik: extas, revolt och industri, Jag hade inte mycket fickpengar, men en dag sommaren 1969 gick jag och köpte ett exemplar av den i en bokhandel i Stockholm.
Den var imponerade. Den skrev om både musiken, texterna och den politiska och sociala kontexten. Den var analyserande på ett sätt som texter av popskribenter annars inte brukade vara.
Även om även han nog föredrog mer "icke-kommersiell" pop kom han inte med angrepp på den som inte var det. Hans avsnitt om exempelvis The Monkees är inte på något sätt illvilligt - vilket det definitivt skulle ha varit om Rasmusson hade skrivit det...
Jag håller just på att läsa om den. Jag hittade mitt gamla exemplar av den på en lada på landet augusti 2015.
Den står sig i mycket än idag. Den är på ett sätt en ögonblicksbild från sextiotalspopens tidsperiod - den skrevs ju också under sextiotalets sista år...
Mem den är som nämnts också en analys. Som jag alltså i mångt och mycket tycker står sig än idag,
För att ge en bild av dess upplägning kan jag här nämna rubrikerna på dess kapitel.
1. Samtida musik
2. Kort stilhistorik
3. Allt för soundet.
4. The Blues
5. Från rock till soul
6. Sex och extas
7. Beatles och popgenerationen
8. Politik
9. Industri
10. Allting flyter.
Rubriken på det sista kapitlet fick Sandblad kritik för - av en recensent som menade att för en popskribent med lite överblick borde inte allting flyta. Men jag tycker det var lite orättvist. För den som befann sig i den popmusikaliska världen 1969 var det en ganska adekvat reflektion - allting verkade faktiskt flyta lite då.
Vad som sedan hände - vet jag inte mycket om. I alla fall inte efter våren 1971. För då slutade jag tråkigt nog att följa vad som hände på det fältet.
Men en sak kan jag ju säga, Det är att "popmusik" i Sverige idag definieras helt annorlunda än det gjorde på 60-talet. Det mesta av vad som då kallades "pop" kallas nu "rock". Då var nog begreppet popmusik i Sverige i viss mån lika med vad som i Storbritannien kallades "beatmusik". Men bara delvis. Även när det gällde terminologin kan man i viss mån säga att mycket flöt....
-------------------------------------------------------------------
*Mångfacetterad" betyder ju inte nödvändigtvis sympatisk, vilket var och en som tagit del av den närmast mordiska manschauvinistiska texten till Rubber Souls avslutningslåt "Run for your life" kan konstatera...
När jag började lyssna på popmusik i april 1967 fick jag också ett behov av att också läsa om den. Det tog sig uttryck i att jag började läsa nöjessidorna i dagstidningarna - som jag förut ofta hade förbigått - och att jag efter ett tag vågade börja läsa Bildjournalen ("vågade" - eftersom jag förut närmast hade den märkliga känslan att just detta var... förbjudet!)
Jag försökte sätta mig in i ämnet så noga jag bara kunde.
Då upptäckte jag att det fanns popskribenter. Personer som regelbundet skrev om popmusik i olika tidningar. De tre som jag mest stötte på var Ludvig Rasmusson, Klas Burling, och Håkan Sandblad.
Rasmusson och Burling var nog de jag upptäckte först. För de skrev i tidningar vi hade hemma - Svenska Dagbladet och Röster i Radio-TV.
Om man började med Rasmusson var han nog den som mest retade mig till vansinne. Han hade en ganska speciell profil. Han var "vänster", vilket i och för sig jag också var. Men han hade ett supersubjektivt förhållningssätt som gjorde honom lite magstark. Han höjde de som han gillade till skyarna och skrev ner allt han inte gillade. Det kan ju ses som en recensents uppgift – men kan ju ske på olika sätt.
Det verkade som om han hela tiden lät sina skriverier styras av sin magtraktskänsla -och undvek att komplettera denna med mer "objektiva" resonemang om musikstilar, texter, och sound. Det kunde ta sig märkliga utryck.
Han blev nog ganska uppmärksammad för sin sista artikel i SvD - strax innan han gick över till DN... Då hade han varit och lyssnat på Diana Ross and the Supremes när de var på Berns. Han kallade dem för en besvikelse - och det var han ju i full rätt att göra. Jag var ju inte där, så jag kan inte uttala mig om det alls...
När han påpekade att de mer och mer blandade ut Tamla-Motown-musiken (som ju var den de framförallt behärskade) med allmänna schlagers hade han nog en poäng. Den känslan fick jag också när jag 1970 köpte en live-skiva med dem från en konsert i London.
Men hans kritik var mer än vanlig kritik - den var rent illvillig, och gick över alla gränser. Som till exempel i detta närmast sexistiska utfall:
"För att avsluta kritiken kan man också konstatera att Supremes inte är särskilt snygga i verkligheten. På bild har de ofta varit riktigt dekorativa. Men inte på Berns."
(Svenska Dagbladet 6 februari 1968).
Annars var "kommersiell" hans främsta skällsord. Men det användes helt nyckfullt. Nästan alla artister han ogillade kallade han kommersiella. De han gillade fick aldrig den beteckningen. The Who - som han älskade - fick till exempel aldrig den beteckningen. Trots att dessa, som nästan alla framgångsrika popgrupper, förvisso gjorde skivor för en marknad, med det uppenbara syftet att tjäna pengar.
Om han gillade The Who stod han inte ut med The Hollies och påpekade gång på gång hur usla de var. Det var ett av mina favoritband och jag kunde inte hålla med honom. Exempelvis då han obegripligt nog ansåg att de helt saknade... personlighet.
När det gäller The Beatles hade han en rad excentriska åsikter om deras musik. Före Sgt. Pepper-LP.n ansåg har att Beatles LP ”Beatles For Sale” från 1964 var den bästa LP de hade gjort. Medan han avfärdade ”Help!” och ”Rubber Soul” från 1965 som direkt usla. Det handlade nog endast om hans egen magtraktskänsla. Att båda dessa LP-skivor musikaliskt var mer komplexa och att åtminstone Rubber Soul även textmässigt var betydligt mer mångfacetterad* än ”Beatles for Sales” enkla kärlekssånger, förde han ingen diskussion om., .
”Revolver” från 1966 var han ambivalent inför. Visserligen var den bättre ön ”Help” och ”Rubber Soul”, men så där väldigt bra var den ju ändå inte...
När så ”Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band” kom 1967 blev han dock överväldigad - liksom nästan alla poprecensenter.
Men när deras nästa LP, dubbel-LP:n "The Beatles " (idag ofta kallad "The White Album") kom ut i november 1968 föll han tillbaks i sin tidigare magsurhet.
Först recenserade han den i DN, där han ungefär sa att den var väl så där hyfsad - men med oerhört många svagheter. Men han nöjde sig inte med det. Efter ett tag insåg han att han tyckte alldeles oerhört illa om den, och lyckades under mer än ett halvår efteråt i artikel efter artikel i förbigående flika in vilken usel, kommersiell och ointressant skiva den var.
Detta retade mig en hel del, eftersom jag gillade dubbel-LP.n väldigt mycket.
Jag var inte ensam om att reagera. Någon gång våren 1969 fick Klas Burling närmast ett utbrott och angrep Rasmusson för att han systematiskt verkade förfölja Beatles dubbel-LP... Han tyckte bland annat att en skiva som sålt så mycket inte kunde vara så dålig...
Det sista var förstås ett problematiskt argument - i alla fall om man som Ludvig Rasmusson använde "kommersiell" som det fulaste ordet i det svenska språket.
Den "pro-kommersielle" Klas Burling retade mig inte så mycket. Visserligen tyckte jag att han var alltför ointresserad av popmusik som var mindre "kommersiell" och mer "avantgardistisk". Jag var förtjust i psykedelisk musik, och den tillhörde knappast Burlings favoriter. Men i motsats tull Rasmusson var han en sansad person. Grupper och låtar han ogillade höll han tyst om - istället för att utsätta dem för vildsinta utfall.
Den popskribent som jag efter ett tag fastnade för var Håkan Sandblad. Han skrev i den numera nedlagda Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT) och därför började jag regelbundet läsa denna på bibliotek.
Min första möte med hans skriverier hade i och för sig varit traumatiskt - han var en av författarna till den artikel i DN den 6 augusti 1967 som förde fram teorin att Beatles Sgt-Pepper-LP var "LSD-propaganda från omslaget till innerspåret”.
Men ju mer jag följde vad han läste ju mer imponerad blev jag av honom, Han dolde inte sina subjektiva sympatier - men han fokuserade mer på mer "objektiva" analyser av musikstilar och karaktären på texter. När han skrev om Beatles dubbel-Lp fokuserade han på något som Rasmusson helt missade - nämligen att den till stor del verkade vara en djärv pastisch på olika musikstilar..
I likhet med Rasmusson var han också klart ”vänster”. Förmodligen på ett mer medvetet sätt än Rasmusson. Senare blev han en sympatisör till "den progressiva musikrörelsen" på 70-talet, som han då skrev en hel del om. Men dessa texter har jag inte läst.
Sommaren 1969 kom han med en bok om popmusik, med namnet Popmusik: extas, revolt och industri, Jag hade inte mycket fickpengar, men en dag sommaren 1969 gick jag och köpte ett exemplar av den i en bokhandel i Stockholm.
Den var imponerade. Den skrev om både musiken, texterna och den politiska och sociala kontexten. Den var analyserande på ett sätt som texter av popskribenter annars inte brukade vara.
Även om även han nog föredrog mer "icke-kommersiell" pop kom han inte med angrepp på den som inte var det. Hans avsnitt om exempelvis The Monkees är inte på något sätt illvilligt - vilket det definitivt skulle ha varit om Rasmusson hade skrivit det...
Jag håller just på att läsa om den. Jag hittade mitt gamla exemplar av den på en lada på landet augusti 2015.
Den står sig i mycket än idag. Den är på ett sätt en ögonblicksbild från sextiotalspopens tidsperiod - den skrevs ju också under sextiotalets sista år...
Mem den är som nämnts också en analys. Som jag alltså i mångt och mycket tycker står sig än idag,
För att ge en bild av dess upplägning kan jag här nämna rubrikerna på dess kapitel.
1. Samtida musik
2. Kort stilhistorik
3. Allt för soundet.
4. The Blues
5. Från rock till soul
6. Sex och extas
7. Beatles och popgenerationen
8. Politik
9. Industri
10. Allting flyter.
Rubriken på det sista kapitlet fick Sandblad kritik för - av en recensent som menade att för en popskribent med lite överblick borde inte allting flyta. Men jag tycker det var lite orättvist. För den som befann sig i den popmusikaliska världen 1969 var det en ganska adekvat reflektion - allting verkade faktiskt flyta lite då.
Vad som sedan hände - vet jag inte mycket om. I alla fall inte efter våren 1971. För då slutade jag tråkigt nog att följa vad som hände på det fältet.
Men en sak kan jag ju säga, Det är att "popmusik" i Sverige idag definieras helt annorlunda än det gjorde på 60-talet. Det mesta av vad som då kallades "pop" kallas nu "rock". Då var nog begreppet popmusik i Sverige i viss mån lika med vad som i Storbritannien kallades "beatmusik". Men bara delvis. Även när det gällde terminologin kan man i viss mån säga att mycket flöt....
-------------------------------------------------------------------
*Mångfacetterad" betyder ju inte nödvändigtvis sympatisk, vilket var och en som tagit del av den närmast mordiska manschauvinistiska texten till Rubber Souls avslutningslåt "Run for your life" kan konstatera...
Monday, June 25, 2018
That don´t impress me much.
Det är något visst med Shania Twain. Se henne gärna i detta live-ftamträdande där hon sjunger sin kanske mest kända låt, That don´t impress me much.
Jag har tidigare lagt ut musikvideon till den. Den såg jag som sagt ca 2000, och blev imponerad. Det är i och för sig ingen låt, och ingen video, för killar med dåligt självförtroende. Jag fick en gång höra tals om en tonårskille som blev upprörd när han såg den och surt avfärdade Shania - och kallade henne för "bitch".
Det år väl på sätt och vis psykologiskt förståeligt för en kille i den åldern, men jag tror alla fall inte att jag skulle reagerat så, även om jag hade sett den i tonåren...
Texten åskdliggjörs ju ännu mer så att säga grafiskt i musikvideon. I princip handlar det om att Shania träffar den ena mannen efter den andra - och avfärdar dem en efter en. Hon är inte ett dugg imponerad över män som ser ut som Brad Pitt (i musikvideon inte heller av de som liknar Elvis!), eller som är raketingenjörer, ("rocket scientists"), eller om de så har en riktigt fin bil.
Inte om de inte kan tillfredsställa henne kroppsligt....
Som sagt, inte något för killar och män med dåligt självförtroende. I musikvideon får man ju dessutom se hur hon avfärdar den ene efter den andre trots att hon vandrar omkring ensam i en torr öken...
I den live-version man kan se ovan, ser man hur publiken blir rent extatisk. Eller för att vara mer exakt - den kvinnliga delen av den. Männen ser inte direkt negativa ut, förstås, men de verkar inte leva sig in i sången på riktigt samma sätt.
De (unga) kvinnorna i publiken ser ofta inte endast helt överlyckliga ut - många verkar dessutom kunna texten utantill och sjunger entusiastiskt med, ord för ord.
Nej, som jag skrev förut - den här typen av låtar skulle inte kunna ha gjorts på sextio- eller tidigt sjuttiotal. Och då inte pga att den har en explicit sexuell undertext (sådant fanns även då, i alla fall hos manliga artister) utan för den reserverade hållningen till de män hon sjunger om.
På sextiotalet var i stort sett den enda anklagelse mot män som kunde föras fram av kvinnliga artister att de hade varit ... otrogna. Detta tema varierades sedan på ett ganska tröttsamt sätt i sång efter sång.
Men det innebär ju att beskriva en situation där de kvinnliga klagomålen mot män inskränker sig till att de svikit kvinnans önskan att få vara med dem - eller i alla fall att få vara med dem utan konkurrenter.
Man Shania Twain väljer och vrakar - och hennes främsta intresse är här inte troheten, utan något helt annat.
En förändring i tidsandan, förvisso.
Jag har tidigare lagt ut musikvideon till den. Den såg jag som sagt ca 2000, och blev imponerad. Det är i och för sig ingen låt, och ingen video, för killar med dåligt självförtroende. Jag fick en gång höra tals om en tonårskille som blev upprörd när han såg den och surt avfärdade Shania - och kallade henne för "bitch".
Det år väl på sätt och vis psykologiskt förståeligt för en kille i den åldern, men jag tror alla fall inte att jag skulle reagerat så, även om jag hade sett den i tonåren...
Texten åskdliggjörs ju ännu mer så att säga grafiskt i musikvideon. I princip handlar det om att Shania träffar den ena mannen efter den andra - och avfärdar dem en efter en. Hon är inte ett dugg imponerad över män som ser ut som Brad Pitt (i musikvideon inte heller av de som liknar Elvis!), eller som är raketingenjörer, ("rocket scientists"), eller om de så har en riktigt fin bil.
Inte om de inte kan tillfredsställa henne kroppsligt....
Som sagt, inte något för killar och män med dåligt självförtroende. I musikvideon får man ju dessutom se hur hon avfärdar den ene efter den andre trots att hon vandrar omkring ensam i en torr öken...
I den live-version man kan se ovan, ser man hur publiken blir rent extatisk. Eller för att vara mer exakt - den kvinnliga delen av den. Männen ser inte direkt negativa ut, förstås, men de verkar inte leva sig in i sången på riktigt samma sätt.
De (unga) kvinnorna i publiken ser ofta inte endast helt överlyckliga ut - många verkar dessutom kunna texten utantill och sjunger entusiastiskt med, ord för ord.
Nej, som jag skrev förut - den här typen av låtar skulle inte kunna ha gjorts på sextio- eller tidigt sjuttiotal. Och då inte pga att den har en explicit sexuell undertext (sådant fanns även då, i alla fall hos manliga artister) utan för den reserverade hållningen till de män hon sjunger om.
På sextiotalet var i stort sett den enda anklagelse mot män som kunde föras fram av kvinnliga artister att de hade varit ... otrogna. Detta tema varierades sedan på ett ganska tröttsamt sätt i sång efter sång.
Men det innebär ju att beskriva en situation där de kvinnliga klagomålen mot män inskränker sig till att de svikit kvinnans önskan att få vara med dem - eller i alla fall att få vara med dem utan konkurrenter.
Man Shania Twain väljer och vrakar - och hennes främsta intresse är här inte troheten, utan något helt annat.
En förändring i tidsandan, förvisso.
Tuesday, June 12, 2018
Silent Hill återbesökt
/Från min huvudblogg 11 juni 2018./
Nu har jag till sist sett om Silent Hill.* Jag vill i och för sig inte rekommendera den till någon.
Men den är intressant på en del sätt. Och det faktum att jag trängde bort så mycket av dess handling är också intressant.
För, ja, det handlar precis om det. Filmen är inget man glömmer för att den är tråkig, eller inte berör en.
Däremot är den otäck. Inte på ett meningsfullt, utan på ett meningslöst och äckligt sätt. För att nu uttrycka det lite försiktigt.
Men även dess meningslöshet är intressant. Den har hela tiden uppslag - inklusive den inledande idén - som skulle kunna utvecklas till något riktigt intressant. Men som ersätts med rena blaha-handllingar. Blaha alltså - men definitivt otäckt blaha. Till och med slutet är otäckt.
Men strax under ytan går det lätt att tänka sig att det ändå handlar om en kuslig verklighet. Fast förvrängd, censurerad, mystifierad.
Den har för mig en rad triggande element. Vilka förklarar bortträngningen. En del av handlingen återkallades i minnet när jag såg den. Speciellt det spöklikt otäcka slutet. Jag minns nu när jag såg det första gången. Och förstår nu också varför jag glömde bort just detta. Eller för att alltså återigen kalla en katt för en katt - trängde bort det.
Jag har alltså plågat mig igenom en otäck och äcklig film nu i natt. Varför? För att jag ville komma ihåg hur den slutar, vad i den jag har trängt bort, och förstå varför jag gjorde det.
Nej, se den inte. I alla fall inte för dess egen skull. Det är den inte värd.
Men otäcka filmer säger ändå ofta en del om otäcka verkligheter utanför dem. Det gör - indirekt - den här också. Även om den är otäck på ett blaha-äckel- sätt. Vilket ju på sätt och vis även en stor del av verkligheten är.
Om man nu tänker efter.
--------------------------------------------------
*Som alltså inte bör ses på fullskärmsläge på Safari, då verkar bilden bli väldigt konstig.
Nu har jag till sist sett om Silent Hill.* Jag vill i och för sig inte rekommendera den till någon.
Men den är intressant på en del sätt. Och det faktum att jag trängde bort så mycket av dess handling är också intressant.
För, ja, det handlar precis om det. Filmen är inget man glömmer för att den är tråkig, eller inte berör en.
Däremot är den otäck. Inte på ett meningsfullt, utan på ett meningslöst och äckligt sätt. För att nu uttrycka det lite försiktigt.
Men även dess meningslöshet är intressant. Den har hela tiden uppslag - inklusive den inledande idén - som skulle kunna utvecklas till något riktigt intressant. Men som ersätts med rena blaha-handllingar. Blaha alltså - men definitivt otäckt blaha. Till och med slutet är otäckt.
Men strax under ytan går det lätt att tänka sig att det ändå handlar om en kuslig verklighet. Fast förvrängd, censurerad, mystifierad.
Den har för mig en rad triggande element. Vilka förklarar bortträngningen. En del av handlingen återkallades i minnet när jag såg den. Speciellt det spöklikt otäcka slutet. Jag minns nu när jag såg det första gången. Och förstår nu också varför jag glömde bort just detta. Eller för att alltså återigen kalla en katt för en katt - trängde bort det.
Jag har alltså plågat mig igenom en otäck och äcklig film nu i natt. Varför? För att jag ville komma ihåg hur den slutar, vad i den jag har trängt bort, och förstå varför jag gjorde det.
Nej, se den inte. I alla fall inte för dess egen skull. Det är den inte värd.
Men otäcka filmer säger ändå ofta en del om otäcka verkligheter utanför dem. Det gör - indirekt - den här också. Även om den är otäck på ett blaha-äckel- sätt. Vilket ju på sätt och vis även en stor del av verkligheten är.
Om man nu tänker efter.
--------------------------------------------------
*Som alltså inte bör ses på fullskärmsläge på Safari, då verkar bilden bli väldigt konstig.
Silent Hill
/Från min huvudblogg 9 juni 2018./
I morse vaknade jag med en konstig mening i huvudet. Den löd "This is the REAL story of Benny Hill".
Det fanns vid uppvaknandet en kuslig känsla omkring denna mening, och efter ett tag började jag associera den till en ganska otäck film jag såg för ett antal år sedan. Som jag fick för mig hade ett liknande namn.
Men då jag googlade på "Benny Hill" kom jag bara till länkar till en amerikansk komiker, som jag inte tror mig ha hört talas om,
Så jag började googla på sökord, som "hill", "horror" och "movie".
Och då hittade jag vad jag letade efter.
Det var en film som hette "Silent Hill", som kom 2006. Den handlade om en flicka som länge hade haft upprepade mardrömmar om en stad som hette just "Silent Hill"- som hon verkade ha minnen från.
Till sist tar hennes mamma reda på var staden verkar ligga. Hon åker dit med sin dotter, för att få henne att minmas, och få någon sorts svar.
När hon kommer dit ser det ut som om bilen är nära på på att köra på ett barn, och får en sladd. När mamman hämtat sig från olyckan är dottern försvunnen.
Hon börjar leta efter henne, och kommer in i staden. Som först ser helt öde ut.
Det visar sig att den en gång drabbats av en katastrof, och att den sedan har övergivits. Och ser ut som en spökstad. Men riktigt så är det inte...
Jag har sett filmen två gånger. Eller rättare sagt kanske en och en kvarts gång. Första gången blev jag avbruten och såg inte klart den. Den hade en otäck stämning, som gick in i mig.
När jag såg den den andra gången minns jag resten av filmen som lite av en besvikelse. Det intressanta uppslaget fuskades bort, och det började mer likna en "vanlig" monsterfilm. Men kuslig var den likväl.
Men jag minst den bara vagt.
Det finns en trailer till den på YouTube, här .
Och konstigt nog - med tanke på att den är så pass ny - finns filmen i sin helhet tydligen också på YouTube - här.*
Jag får nog ta och se om den. Jag minns inte ens hur det kunde komma sig att flickan hade minnen av staden. Var hon adopterad? Hade hon en gång bott där? Eller var minnena av det mer översinnliga slaget?
Det få jag kanske svar på när jag har sett om den.
-----------------------------------------------------------
* Men om man ser YouTube-filmen i helskärmsläge på Safari splittras bilden i två och det blir mycket svårt att följa den. Det verkar dock inte gälla Firefox. Mystiskt. Jag har aldrig varit med om något liknande förut. Om man klickar bort helskärmsläget kan man dock se den normalt också på Safari.
I morse vaknade jag med en konstig mening i huvudet. Den löd "This is the REAL story of Benny Hill".
Det fanns vid uppvaknandet en kuslig känsla omkring denna mening, och efter ett tag började jag associera den till en ganska otäck film jag såg för ett antal år sedan. Som jag fick för mig hade ett liknande namn.
Men då jag googlade på "Benny Hill" kom jag bara till länkar till en amerikansk komiker, som jag inte tror mig ha hört talas om,
Så jag började googla på sökord, som "hill", "horror" och "movie".
Och då hittade jag vad jag letade efter.
Det var en film som hette "Silent Hill", som kom 2006. Den handlade om en flicka som länge hade haft upprepade mardrömmar om en stad som hette just "Silent Hill"- som hon verkade ha minnen från.
Till sist tar hennes mamma reda på var staden verkar ligga. Hon åker dit med sin dotter, för att få henne att minmas, och få någon sorts svar.
När hon kommer dit ser det ut som om bilen är nära på på att köra på ett barn, och får en sladd. När mamman hämtat sig från olyckan är dottern försvunnen.
Hon börjar leta efter henne, och kommer in i staden. Som först ser helt öde ut.
Det visar sig att den en gång drabbats av en katastrof, och att den sedan har övergivits. Och ser ut som en spökstad. Men riktigt så är det inte...
Jag har sett filmen två gånger. Eller rättare sagt kanske en och en kvarts gång. Första gången blev jag avbruten och såg inte klart den. Den hade en otäck stämning, som gick in i mig.
När jag såg den den andra gången minns jag resten av filmen som lite av en besvikelse. Det intressanta uppslaget fuskades bort, och det började mer likna en "vanlig" monsterfilm. Men kuslig var den likväl.
Men jag minst den bara vagt.
Det finns en trailer till den på YouTube, här .
Och konstigt nog - med tanke på att den är så pass ny - finns filmen i sin helhet tydligen också på YouTube - här.*
Jag får nog ta och se om den. Jag minns inte ens hur det kunde komma sig att flickan hade minnen av staden. Var hon adopterad? Hade hon en gång bott där? Eller var minnena av det mer översinnliga slaget?
Det få jag kanske svar på när jag har sett om den.
-----------------------------------------------------------
* Men om man ser YouTube-filmen i helskärmsläge på Safari splittras bilden i två och det blir mycket svårt att följa den. Det verkar dock inte gälla Firefox. Mystiskt. Jag har aldrig varit med om något liknande förut. Om man klickar bort helskärmsläget kan man dock se den normalt också på Safari.
Saturday, June 9, 2018
Vampyr-ASMR...och ett besök i helvetet
Det finns ASMR av alla möjliga sorter. Bland annat har någon som kallar sig Neko producerat en serie av videos där hon framträder som vampyr.
Lite fascinerande. På sitt sätt.
Hittills har hon producerat fyra, med en gradvis utvecklad handling. Den första är denna.
Förmågan att skapa en pseudopersonlig kontakt har här använts på ett sätt som påminner om Liliums mest extrema videor, men har väl kanske gått ett litet steg längre än dessa.
Så om någon till äventyrs vill få känslan av att hen har fångats av en vampyr kan ju hen titta på den.
Den som går vidare får stöta på hela två vampyrer, båda spelade av Neko. Den första heter Luna, och är riktigt uthärdlig. Den andra heter Rose, och är inte riktigt lika uthärdlig.
Men Neko går på sätt och vis ännu längre i denna video, där tittaren kan föreställa sig att hen kommit till helvetet efter sin död. Med Lilith, spelad av Neko, som sin övervakare.
Men här löser det sig faktiskt mot slutet.... Man får intrycket att även Neko har vissa gränser för vad hon vill utsätta tittaren för. ;-)
Lite fascinerande. På sitt sätt.
Hittills har hon producerat fyra, med en gradvis utvecklad handling. Den första är denna.
Förmågan att skapa en pseudopersonlig kontakt har här använts på ett sätt som påminner om Liliums mest extrema videor, men har väl kanske gått ett litet steg längre än dessa.
Så om någon till äventyrs vill få känslan av att hen har fångats av en vampyr kan ju hen titta på den.
Den som går vidare får stöta på hela två vampyrer, båda spelade av Neko. Den första heter Luna, och är riktigt uthärdlig. Den andra heter Rose, och är inte riktigt lika uthärdlig.
Men Neko går på sätt och vis ännu längre i denna video, där tittaren kan föreställa sig att hen kommit till helvetet efter sin död. Med Lilith, spelad av Neko, som sin övervakare.
Men här löser det sig faktiskt mot slutet.... Man får intrycket att även Neko har vissa gränser för vad hon vill utsätta tittaren för. ;-)
Regnmagi
Hur ska man häva den här värme-och torrperioden?
Extrema och osäkra förhållanden uppmuntrar till magiskt tänkande. Det fastslog antropologen Bronislav Malinovski redan i början av 1900-talet.
Det gäller kanske mig med. Så om jag lägger ut en massa låtar som handlar om regn kanske jag kan tro att vädergudarna kan påverkas. Vem vet.
Jag börjar med att på nytt (!) länka till Tages helt underbara låt "Every raindrop means a lot" från 1967. Det är nog den av de låtar jag lägger ut här som jag gillar bäst. Den är också den som ser ut att ha en verkligt positiv bild av regnet....
Nästa är Beatleslåten 'Rain" . Den kom 1966, och har ett uppmärksammat baklängesparti mot slutet.
Vi fortätter med Dionne Warwick - "Raindrop keeps falling on my head" från 1970.
Creedence Clearwater Revival ;gjorde ju "Have you ever seen the rain" 1970. Jag föredrar den framför deras "Who stops the rain?" vars titel möjligen kan skicka helt fel signaler till vädergudarna... Och jag väljer att länka till den i Joan Jetts version (men inte samma video som när jag la ut den sist) här.
Rank Strangers "Early morning rain" från 1969 är väl också ganska självklar.
Vi slutar den här gången med Anna-Lena Lögfrens "Regniga natt" från 1962.
Vi får se om det räcker. Annars finns det säkert en uppsjö av låtar som handlar om regn. De jag lagt ut här kom ju under 60- och tidigt 70-tal. * Jag har mindre grepp om senare års popuärmuskik, men jag tar gärna emot tips. :-)
________________________________
*Joan Jetts Creedencetolkning kom i och för sig senare, men originalet var ju som sagt från 1970.
Extrema och osäkra förhållanden uppmuntrar till magiskt tänkande. Det fastslog antropologen Bronislav Malinovski redan i början av 1900-talet.
Det gäller kanske mig med. Så om jag lägger ut en massa låtar som handlar om regn kanske jag kan tro att vädergudarna kan påverkas. Vem vet.
Jag börjar med att på nytt (!) länka till Tages helt underbara låt "Every raindrop means a lot" från 1967. Det är nog den av de låtar jag lägger ut här som jag gillar bäst. Den är också den som ser ut att ha en verkligt positiv bild av regnet....
Nästa är Beatleslåten 'Rain" . Den kom 1966, och har ett uppmärksammat baklängesparti mot slutet.
Vi fortätter med Dionne Warwick - "Raindrop keeps falling on my head" från 1970.
Creedence Clearwater Revival ;gjorde ju "Have you ever seen the rain" 1970. Jag föredrar den framför deras "Who stops the rain?" vars titel möjligen kan skicka helt fel signaler till vädergudarna... Och jag väljer att länka till den i Joan Jetts version (men inte samma video som när jag la ut den sist) här.
Rank Strangers "Early morning rain" från 1969 är väl också ganska självklar.
Vi slutar den här gången med Anna-Lena Lögfrens "Regniga natt" från 1962.
Vi får se om det räcker. Annars finns det säkert en uppsjö av låtar som handlar om regn. De jag lagt ut här kom ju under 60- och tidigt 70-tal. * Jag har mindre grepp om senare års popuärmuskik, men jag tar gärna emot tips. :-)
________________________________
*Joan Jetts Creedencetolkning kom i och för sig senare, men originalet var ju som sagt från 1970.
Sunday, June 3, 2018
Artister för och emot astrologi
"Aquarius/ Let the sunshine in" med Fifth Dimension var nia på Kvällstoppen idag för 49 år sedan, dvs den 3 juni 1969. Den kan ses och höras här. Jag hade förmodligen aldrig hört talas om Vattumannens tidsålder innan den låten kom...
Jag blev mycket förbryllad. Jag gillade låten som sådan, men kunde inte bli klok på vad denna mystiska tidsålder egentligen var för något.
Lite senare samma år kom Diana Ross and the Supremes låt No matter what sign you are. Om man lyssnar på texten, inklusive dess inledande rader, är det ganska uppenbart att den åtminstone i viss mån nog måste ses som någon sorts svar på Aquarius...
Musikaliska "polemiker" kan faktiskt vara lite kul.
PS. Antydde tidigare i inlägget om Shania Twain att Supremes var tama. Men mot slutet producerade de faktiskt en del låtar, som jag tycker ändå hade en viss udd. Dit hör bland annat "Reflections", "Love Child" och just "No matter what sign you are"...
Jag blev mycket förbryllad. Jag gillade låten som sådan, men kunde inte bli klok på vad denna mystiska tidsålder egentligen var för något.
Lite senare samma år kom Diana Ross and the Supremes låt No matter what sign you are. Om man lyssnar på texten, inklusive dess inledande rader, är det ganska uppenbart att den åtminstone i viss mån nog måste ses som någon sorts svar på Aquarius...
Musikaliska "polemiker" kan faktiskt vara lite kul.
PS. Antydde tidigare i inlägget om Shania Twain att Supremes var tama. Men mot slutet producerade de faktiskt en del låtar, som jag tycker ändå hade en viss udd. Dit hör bland annat "Reflections", "Love Child" och just "No matter what sign you are"...
Mitt tonårsjag - och Shania Twain
Av någon anledning råkade jag hitta denna musikvideo på YouTube. Det var en så vitt jag fattar officiell video till Shania Twains "I'm Gonna Getcha Good". En låt som jag tidigare aldrig hört.
På något sätt vaknade då mitt tonårsjag, eller mer exakt den jag var mellan kanske 12 och 16 år, upp. Och beklagade djupt att något sådant inte fanns då.
Då var nästan alla kvinnliga popartister ganska så tama. Vare sig de hette Supremes eller något annat. Om jag då hade fått uppleva en sådan intensitet från en kvinnlig artist som i ovanstående musiivideo hade jag blivit helt extatisk. Garanterat.
Jag kunde nog inte ens tänka mig att något sådant skulle kunna finnas.
Annars stötte jag först på Shania Twain någon gång omkring år 2000, om jag minns rätt.
När jag hörde och såg hennes musikvideo till That Don't Impress Me Much på MTV och/eller ZTV.
Den fascinerade mig under något år, men sedan tänkte jag väl inte mer på henne . Men så fick jag för några dar sedan alltså syn på musikvideon till "I'm Gonna Getcha Good". Och uppfattade den väl närmast som hypnotisk...
Samma låt framför hon förresten live, här. Även den videon skulle nog starkt ha berört mig 1967-71. En sådan närmast extatiskt superentusiastisk publik skulle nog på den tiden ha varit förbehållen vissa manliga artister.
Något verkligt dramatiskt HAR hänt vad gäller psykologiska förändringar av "könsroller" sedan dess - om inte annat så inom populärmusiken.
På något sätt vaknade då mitt tonårsjag, eller mer exakt den jag var mellan kanske 12 och 16 år, upp. Och beklagade djupt att något sådant inte fanns då.
Då var nästan alla kvinnliga popartister ganska så tama. Vare sig de hette Supremes eller något annat. Om jag då hade fått uppleva en sådan intensitet från en kvinnlig artist som i ovanstående musiivideo hade jag blivit helt extatisk. Garanterat.
Jag kunde nog inte ens tänka mig att något sådant skulle kunna finnas.
Annars stötte jag först på Shania Twain någon gång omkring år 2000, om jag minns rätt.
När jag hörde och såg hennes musikvideo till That Don't Impress Me Much på MTV och/eller ZTV.
Den fascinerade mig under något år, men sedan tänkte jag väl inte mer på henne . Men så fick jag för några dar sedan alltså syn på musikvideon till "I'm Gonna Getcha Good". Och uppfattade den väl närmast som hypnotisk...
Samma låt framför hon förresten live, här. Även den videon skulle nog starkt ha berört mig 1967-71. En sådan närmast extatiskt superentusiastisk publik skulle nog på den tiden ha varit förbehållen vissa manliga artister.
Något verkligt dramatiskt HAR hänt vad gäller psykologiska förändringar av "könsroller" sedan dess - om inte annat så inom populärmusiken.
Tuesday, May 29, 2018
Vem vet - inte du. Vem vet - inte jag.
Den 31 december 1994 fyllde jag 40 år. Då kom en vän till mig med ett generöst erbjudande att hjälpa mig att arrangera en fyrtioårsfest i hans lägenhet... Den var milt sagt mycket större än min - jag hade ett studentrum.
Jag var nu lite tveksam, för jag har aldrig riktigt gillat tanken på att fira att jag blir äldre. Men det var ändå frestande, så jag tackade ja.
Erbjudandet kom kanske en och en halv månad innan jag fyllde år. Så jag började fundera över om jag skulle fixa nån form av musik till festen. Jag hade redan en hel del kassettband inspelade, men jag började spela in mer. Framförallt blev det min favoritmusik, sextiotalspop.
Men den kassettbandspelare jag hade inbyggd i radion kunde ju spela in även annat. Och jag spelade även in en hel del aktuella låtar.
Det var då jag hörde denna. Alltså den sång vars främsta återkommande textrader finns i rubriken på detta inlägg. Jag inte endast hörde den - jag spelade in den också. Och blev fascinerad. Och tilltalad.
Det var alltså Lisa Ekdahls genombrottssång. Det var något suggestivt enkelt och rofyllt i den, Och ganska så fyndiga ordvändningar.
Varför kom jag att tänka på den idag? Jo, för just idag jag träffade jag en väninna som jag inte har träffat på länge, och som när det begav sig, troligen var ännu mer förtjust i sången än vad jag var.
Jag var nu lite tveksam, för jag har aldrig riktigt gillat tanken på att fira att jag blir äldre. Men det var ändå frestande, så jag tackade ja.
Erbjudandet kom kanske en och en halv månad innan jag fyllde år. Så jag började fundera över om jag skulle fixa nån form av musik till festen. Jag hade redan en hel del kassettband inspelade, men jag började spela in mer. Framförallt blev det min favoritmusik, sextiotalspop.
Men den kassettbandspelare jag hade inbyggd i radion kunde ju spela in även annat. Och jag spelade även in en hel del aktuella låtar.
Det var då jag hörde denna. Alltså den sång vars främsta återkommande textrader finns i rubriken på detta inlägg. Jag inte endast hörde den - jag spelade in den också. Och blev fascinerad. Och tilltalad.
Det var alltså Lisa Ekdahls genombrottssång. Det var något suggestivt enkelt och rofyllt i den, Och ganska så fyndiga ordvändningar.
Varför kom jag att tänka på den idag? Jo, för just idag jag träffade jag en väninna som jag inte har träffat på länge, och som när det begav sig, troligen var ännu mer förtjust i sången än vad jag var.
Saturday, May 26, 2018
Eden utan Adam
/Från min huvudblogg 24 februari 2018./
1975 kom en SF-roman ut i Sverige vars sensmoral faktiskt hade vissa likheter med den så bittert angripna "SCUM Manifest". Den hette ”Eden utan Adam” och var skriven av Denis Lindbohm.
Några år senare kom en utvidgad version, med titeln ”Det kom en orm till Eden”. Den var lite längre, men en del av udden var borta och framförallt avslutades den på ett sätt som inte skulle störa manliga läsare lika mycket.
Dess handling var ungefär denna. En manlig astronaut hade legat nedfryst i ett rymdskepp. Meningen var att han skulle komma tillbaks till jorden och tina upp, om några hundra år.
Men något gick fel. Han kom tillbaks många tusen är senare. När han kom till jorden upptäckte han att det inte längre fanns några män.
Det fanns bara kvinnor, som förökade sig partenogenetiskt De hade fortfarande sexualitet, men den var lesbisk.
Han drog efter ett tag slutsatsen att någon katastrof – troligen ett atomkrig – hade drabbat mänskligheten och att kvinnor hade visat sig vara mer motståndskraftiga
I det kvinnliga samhälle han mötte fanns inga krig, inga klassklyftor, inga våldsbrott. Tortyr var ett okänt begrepp, liksom prostitution
När han berättade att han hade kommit från joden blev han inte trodd. De uppfattade honom som en underlig varelse från en annan planet.
Han började berätta om hur det var i världen när han hade bott där. Om krig, svält, ojämlikhet, sadistiskt våld och tortyr.
Kvinnorna drog efter ett tag slutsatsen att oavsett sanningshalten i hans berättelse var han mycket farlig. Speciellt som de efter laboratorieförsök kunde bekräfta att han verkligen skulle kunna göra dem med barn.
De trodde att han var en parasitvarelse som med sina spermier skulle kunna erövra världen.
Dödsstraff hade inte funnits i världen sedan männen dött ut, men nu såg de sig tvungen att besluta att han måste likvideras.
Han lyckades fly med ett flygplan, och under flykten kom han till ett djungelområde där det bodde någon sorts tekniskt mindre utvecklad urbefolkning (alla dessa var kvinnor, de också). De hade inte hört hans berättelser, och han lyckades förföra en av dem. Hon blev med barn.
Men när han senare försökte starta planet igen, störtade det, och han dog.
En sak läsaren inte fick reda på var om det barn kvinnan bar på var en pojke eller flicka. En man jag kände sa att alla män som läste boken säkert skulle hoppas på att det var en pojke. Det gjorde dock inte jag.
När jag läst ut boken (jag var 20 år då,våren 1975) blev min spontana reaktion - att det såg ut att vara en underbar värld.
Några månader senare var jag småberusad på en fest, och sa plötsligt för första gången i mitt liv att jag nog egentligen ville vara kvinna. Det fanns troligen ett samband mellan denna kommentar och den bok jag hade läst tre månader tidigare.
1975 kom en SF-roman ut i Sverige vars sensmoral faktiskt hade vissa likheter med den så bittert angripna "SCUM Manifest". Den hette ”Eden utan Adam” och var skriven av Denis Lindbohm.
Några år senare kom en utvidgad version, med titeln ”Det kom en orm till Eden”. Den var lite längre, men en del av udden var borta och framförallt avslutades den på ett sätt som inte skulle störa manliga läsare lika mycket.
Dess handling var ungefär denna. En manlig astronaut hade legat nedfryst i ett rymdskepp. Meningen var att han skulle komma tillbaks till jorden och tina upp, om några hundra år.
Men något gick fel. Han kom tillbaks många tusen är senare. När han kom till jorden upptäckte han att det inte längre fanns några män.
Det fanns bara kvinnor, som förökade sig partenogenetiskt De hade fortfarande sexualitet, men den var lesbisk.
Han drog efter ett tag slutsatsen att någon katastrof – troligen ett atomkrig – hade drabbat mänskligheten och att kvinnor hade visat sig vara mer motståndskraftiga
I det kvinnliga samhälle han mötte fanns inga krig, inga klassklyftor, inga våldsbrott. Tortyr var ett okänt begrepp, liksom prostitution
När han berättade att han hade kommit från joden blev han inte trodd. De uppfattade honom som en underlig varelse från en annan planet.
Han började berätta om hur det var i världen när han hade bott där. Om krig, svält, ojämlikhet, sadistiskt våld och tortyr.
Kvinnorna drog efter ett tag slutsatsen att oavsett sanningshalten i hans berättelse var han mycket farlig. Speciellt som de efter laboratorieförsök kunde bekräfta att han verkligen skulle kunna göra dem med barn.
De trodde att han var en parasitvarelse som med sina spermier skulle kunna erövra världen.
Dödsstraff hade inte funnits i världen sedan männen dött ut, men nu såg de sig tvungen att besluta att han måste likvideras.
Han lyckades fly med ett flygplan, och under flykten kom han till ett djungelområde där det bodde någon sorts tekniskt mindre utvecklad urbefolkning (alla dessa var kvinnor, de också). De hade inte hört hans berättelser, och han lyckades förföra en av dem. Hon blev med barn.
Men när han senare försökte starta planet igen, störtade det, och han dog.
En sak läsaren inte fick reda på var om det barn kvinnan bar på var en pojke eller flicka. En man jag kände sa att alla män som läste boken säkert skulle hoppas på att det var en pojke. Det gjorde dock inte jag.
När jag läst ut boken (jag var 20 år då,våren 1975) blev min spontana reaktion - att det såg ut att vara en underbar värld.
Några månader senare var jag småberusad på en fest, och sa plötsligt för första gången i mitt liv att jag nog egentligen ville vara kvinna. Det fanns troligen ett samband mellan denna kommentar och den bok jag hade läst tre månader tidigare.
En annan sida av Lilium
Det finns en helt annan sida av Lilium än den man ser i hennes ASMR-videor. Hon beskriver här varför hon blev vegan - och börjar med hälsoargument, fortsätter med klimatargument och slutar med det som hon uppenbarligen ser som det viktigaste - medkänsla med djuren, och upprördhet över hur de benhandlas.
Som köttätare med en aning dåligt samvete påverkar den mig. Hon är både empatisk och logisk.
Som köttätare med en aning dåligt samvete påverkar den mig. Hon är både empatisk och logisk.
Saturday, May 19, 2018
Och Lilium...
... är här lika karismatiskt förförisk som hon brukar vara när hon sätter den sidan till.
"You thought it was over" heter videon. Nej, jag trodde faktiskt inte det var över. ;-)
"You thought it was over" heter videon. Nej, jag trodde faktiskt inte det var över. ;-)
Friday, May 18, 2018
Live-version av Dixie Chicks "Goodbye, Earl"
För ungefär fem år sedan skrev jag ett inlägg om Dixie Chicks, en kvinnlig countrygrupp, som utsattes för hårda angrepp efter att de hade tagit avstånd från George W Bush.
Där länkade jag också till musikvideon till "Goodbye Earl", en mycket suggestiv sång de har gjort, om hur en brutal kvinnomisshandlare dödas av några kvinnor, och sänks ner i en sjö.
De hade själva gjort den videon, och den var mycket välgjord, med ett bildspel som beskrev handlingen.
Nu upptäcker jag att det också finns en live-version av denna sång. Den är oerhört intensiv, och man kan definitivt se hur publiken lever sig in i handlingen.
Se och hör den gärna. Liksom deras musikvideo, om ni inte har sett den förut.
---------------------------------------------------------------
TILLÄGG
Texten kan läsas här.
Där länkade jag också till musikvideon till "Goodbye Earl", en mycket suggestiv sång de har gjort, om hur en brutal kvinnomisshandlare dödas av några kvinnor, och sänks ner i en sjö.
De hade själva gjort den videon, och den var mycket välgjord, med ett bildspel som beskrev handlingen.
Nu upptäcker jag att det också finns en live-version av denna sång. Den är oerhört intensiv, och man kan definitivt se hur publiken lever sig in i handlingen.
Se och hör den gärna. Liksom deras musikvideo, om ni inte har sett den förut.
---------------------------------------------------------------
TILLÄGG
Texten kan läsas här.
Dixie Chicks om George W Bush - och om kvinnomisshandel
/Från min huvudblogg 16/5 2013/
Alldeles nyligen upptäckte jag en intressant amerikansk tjejgrupp som heter "Dixie Chicks". Jag hade hört något vag om dem förut, men så stötte jag på en intressant artikel i SvD Kultur.
Dixie Chicks var en countrygrupp som hade gjort en lysande karriär. Så råkade de uttala sig negativt om George W Bush under Irakkriget 2003, och karriären krossades.
De började bojkottas av alla countrykanaler i USA, och skivförsäljningen sjunk som en sten. Men istället för att reparera skadan genom att be om ursäkt hade de modet att tvärtom gå längre. De började mer och mer distansera sig från den reaktionära countrymiljön och radikaliserades än mer.
Läs gärna artikeln - den är mycket intressant.
Nu kan man faktiskt se även på flera av de låtar de gjorde före 2003 att de inte var ett mainstream countryband.
Låten Goodbye Earl från 2000 har en stämning som påminner lite som Dirty Weekend .
Den handlar om en kvinna som misshandlas av sin man. Hon får slutligen modet att skilja sig men han förföljer henne, bryter mot alla besöksförbud, och fortsätter att slå henne. Så hon och en vänninna beslutar sig för att göra slut på honom för gott.
Det lyckas de med, med resultatet att han efter ett tag blir "a missing person, who nobody missed at all"...
Det passar ju inte in i den vanligtvis så naiva heterosexuella romantiken i countrygenren. På något sätt blir man inte förvånad över brytningen med countrymiljön 2003.
Jag gillar faktiskt countrymusik, helt medveten om att miljön runt denna genre i USA är något av det mest unket reaktionära man kan tänka sig.
Så jag måste säga att jag tycker att Dixie Chicks slutliga ställningstagande var beundransvärt....
Alldeles nyligen upptäckte jag en intressant amerikansk tjejgrupp som heter "Dixie Chicks". Jag hade hört något vag om dem förut, men så stötte jag på en intressant artikel i SvD Kultur.
Dixie Chicks var en countrygrupp som hade gjort en lysande karriär. Så råkade de uttala sig negativt om George W Bush under Irakkriget 2003, och karriären krossades.
De började bojkottas av alla countrykanaler i USA, och skivförsäljningen sjunk som en sten. Men istället för att reparera skadan genom att be om ursäkt hade de modet att tvärtom gå längre. De började mer och mer distansera sig från den reaktionära countrymiljön och radikaliserades än mer.
Läs gärna artikeln - den är mycket intressant.
Nu kan man faktiskt se även på flera av de låtar de gjorde före 2003 att de inte var ett mainstream countryband.
Låten Goodbye Earl från 2000 har en stämning som påminner lite som Dirty Weekend .
Den handlar om en kvinna som misshandlas av sin man. Hon får slutligen modet att skilja sig men han förföljer henne, bryter mot alla besöksförbud, och fortsätter att slå henne. Så hon och en vänninna beslutar sig för att göra slut på honom för gott.
Det lyckas de med, med resultatet att han efter ett tag blir "a missing person, who nobody missed at all"...
Det passar ju inte in i den vanligtvis så naiva heterosexuella romantiken i countrygenren. På något sätt blir man inte förvånad över brytningen med countrymiljön 2003.
Jag gillar faktiskt countrymusik, helt medveten om att miljön runt denna genre i USA är något av det mest unket reaktionära man kan tänka sig.
Så jag måste säga att jag tycker att Dixie Chicks slutliga ställningstagande var beundransvärt....
Thursday, May 10, 2018
Runaways var något nytt
När jag fick en lägenhet i slutet av november 1977 började jag alltså köpa hem skivor. Det var första gången på länge. Det hade jag - med några få undantag - inte gjort sedan sextonårsåldern.
Mina kunskaper om vad som hänt inom pop- och rockmusik sedan 1971 var också i stort sett rudimentära. Jag kände förstås till ABBA - och hade ett halvår tidigare köpt en av deras LP-skivor - men mycket mer än så var det inte.
Så när jag en dag såg en LP-skiva med Runaways i en skivaffär visste jag inte vad det var för grupp. Men den aggressiva framtoningen på omslaget fascinerade mig.
Det var ju en tjejgrupp. Urtypen för en tjejgrupp anno 1971 hade varit något i stil med Diana Ross and the Supremes. Vad man än ansåg om dessa kunde de knappast kallas aggressiva...
Så jag köpte hem en LP-skiva med Runaways. Och sedan en till. Och blev helt betagen.
Det här VAR något nytt. Jag hade aldrig hört något liknande nån gång.
En av deras låtar hette Little Sister . Dess text gav intrycket av en mycket ettrig tonårsrevolt. "It´s too late to be a kid in love, it´s too late to be a kid in love - we are the kids in hate".
Det var inte det enda exemplet. Båda skivorna gav intrycket av en tuff och aggressiv tonårsrevolt.
Det var de ju inte först om. I sig. Men alla skivor som tidigare hade förmedlat något sådant hade gjorts av killar - alla tjejgrupper jag tidigare hört hade varit ganska så tama - eller ibland närmast sockersöta.
Det var bland annat därför jag helt enkelt föll pladask för Runaways.
De var faktiskt i Stockholm våren 1978. Jag funderade på att se dem, men det var kanske tur att jag inte gick dit. Det blev trängsel, och upplopp, så vitt jag minns, folk blev nedtrampade - och DN hade en stor bild av publiken. Där stod unga tonårstjejer som skrek "We want Runaways". Jag tänkte att det kanske skulle ha varit pinsamt om jag hade hamnat på bilden, också skrikande "We want Runaways".
Mina kunskaper om vad som hänt inom pop- och rockmusik sedan 1971 var också i stort sett rudimentära. Jag kände förstås till ABBA - och hade ett halvår tidigare köpt en av deras LP-skivor - men mycket mer än så var det inte.
Så när jag en dag såg en LP-skiva med Runaways i en skivaffär visste jag inte vad det var för grupp. Men den aggressiva framtoningen på omslaget fascinerade mig.
Det var ju en tjejgrupp. Urtypen för en tjejgrupp anno 1971 hade varit något i stil med Diana Ross and the Supremes. Vad man än ansåg om dessa kunde de knappast kallas aggressiva...
Så jag köpte hem en LP-skiva med Runaways. Och sedan en till. Och blev helt betagen.
Det här VAR något nytt. Jag hade aldrig hört något liknande nån gång.
En av deras låtar hette Little Sister . Dess text gav intrycket av en mycket ettrig tonårsrevolt. "It´s too late to be a kid in love, it´s too late to be a kid in love - we are the kids in hate".
Det var inte det enda exemplet. Båda skivorna gav intrycket av en tuff och aggressiv tonårsrevolt.
Det var de ju inte först om. I sig. Men alla skivor som tidigare hade förmedlat något sådant hade gjorts av killar - alla tjejgrupper jag tidigare hört hade varit ganska så tama - eller ibland närmast sockersöta.
Det var bland annat därför jag helt enkelt föll pladask för Runaways.
De var faktiskt i Stockholm våren 1978. Jag funderade på att se dem, men det var kanske tur att jag inte gick dit. Det blev trängsel, och upplopp, så vitt jag minns, folk blev nedtrampade - och DN hade en stor bild av publiken. Där stod unga tonårstjejer som skrek "We want Runaways". Jag tänkte att det kanske skulle ha varit pinsamt om jag hade hamnat på bilden, också skrikande "We want Runaways".
Joan Jett och "I love playing with fire"
Jag kände till Runaways sedan sent 1977, men vad som hände efteråt hade jag väl inget direkt grepp om förrän några år sedan.
Minns inte riktigt när jag först kollade upp det - möjligen började det när jag fattade att bloggaren NoBoyToy gillade Joan Jett.
Det gjorde jag med, redan i slutet av sjuttiotalet. Hon var den som gjorde mest intryck på mig, och jag tyckte Runaways blev bättre efter att den tidigare stjärnan Cherrie Currie lämnade, och Jett så att säga fick mer plats.
Överhuvudtaget var kanske Joan Jett den mest talangfulla i Runaways. Det kan man ju diskutera - men det var klart att hon gav ett mer aggressivt och oberoende intryck än Runaways tidigare stjärna Cherrie Currie. Det skulle möjligen kanske kunna gå att säga att Currie satsade lite mer på sex, och Jett lite mer på aggressivitet. Möjligen förklarar det att många män som efteråt skrivit om Runaways verkar föredra Cherrie Currie.
Jag tillhör inte dem. Jag tycker att Jetts mer aggressiva framtoning ger ett lite, ska vi säga friskare intryck. Det är förstås ett oklart ord och fråga mig inte exakt vad jag menar.
Här tolkar Joan Jett några år senare en äldre Runawayslåt - I love playing with fire.
Det är en intensiv tolkning. Jag tycker att den är bättre än den gamla Runawaysversionen.
Minns inte riktigt när jag först kollade upp det - möjligen började det när jag fattade att bloggaren NoBoyToy gillade Joan Jett.
Det gjorde jag med, redan i slutet av sjuttiotalet. Hon var den som gjorde mest intryck på mig, och jag tyckte Runaways blev bättre efter att den tidigare stjärnan Cherrie Currie lämnade, och Jett så att säga fick mer plats.
Överhuvudtaget var kanske Joan Jett den mest talangfulla i Runaways. Det kan man ju diskutera - men det var klart att hon gav ett mer aggressivt och oberoende intryck än Runaways tidigare stjärna Cherrie Currie. Det skulle möjligen kanske kunna gå att säga att Currie satsade lite mer på sex, och Jett lite mer på aggressivitet. Möjligen förklarar det att många män som efteråt skrivit om Runaways verkar föredra Cherrie Currie.
Jag tillhör inte dem. Jag tycker att Jetts mer aggressiva framtoning ger ett lite, ska vi säga friskare intryck. Det är förstås ett oklart ord och fråga mig inte exakt vad jag menar.
Här tolkar Joan Jett några år senare en äldre Runawayslåt - I love playing with fire.
Det är en intensiv tolkning. Jag tycker att den är bättre än den gamla Runawaysversionen.
Joan Jett tolkar Creedence
Den kanske mest talangfulla av Runaways medlemmar tyckte jag nog var Joan Jett. (Ja, jag vet, när jag skrev det på min huvudblogg för ett antal år sedan kom två /manliga/ kommentatorer med upprörda invändningar och sa att det var hon inte alls det, de föredrog Cherrie Currie. Men den fåniga debatten vill jag inte ha i repris!)
Jett fortsattte efter att Runaways upphörde, och bildade bland annat gruppen Blackhearts. Jag har inte i sin helhet hört några skivor av dem, men har hört ett stort antal av deras låtar på YouTube.
Nu ska jag bara ta ett exempel från hennes senare produktion. Här tolkar Joan Jett Creedence Clearwater Revivals låt "Have you ever seen the rain".
Lyssna gärna.
PS. Och apropå just den låten. Så sent som igår regnade det faktiskt där jag bor - samtidigt som solen sken...
Jett fortsattte efter att Runaways upphörde, och bildade bland annat gruppen Blackhearts. Jag har inte i sin helhet hört några skivor av dem, men har hört ett stort antal av deras låtar på YouTube.
Nu ska jag bara ta ett exempel från hennes senare produktion. Här tolkar Joan Jett Creedence Clearwater Revivals låt "Have you ever seen the rain".
Lyssna gärna.
PS. Och apropå just den låten. Så sent som igår regnade det faktiskt där jag bor - samtidigt som solen sken...
Att älska Runaways och att störa en granne
Hollies måste beskrivas som ganska tama. Det var en utmärkt grupp för en 12-13-åring.
Men när jag på nytt började köpa hem skivor när jag fick min första lägenhet i slutet av 1977 var det annat jag lyssnade på..
Och det som jag fastnade mest för var en tjejgrupp med an ganska så aggressiv utstrålning.
Om dem har jag ju skrivit tidigare.
Jag hade aldrig hört dem när jag första gången köpte en LP-skiva med dem. Det var nog något på omslaget som grep tag i mig.
Och jag fastnade, och köpte snart därefter en till LP med dem.
De hette alltså the Runaways, vilket på sätt och vis var ett passande namn. De skulle kanske också kunnat kalla sig "Queens of noise", vilket istället blev namnet på en av deras låtar .
Jag älskade dem, i motsats till grannen under mig. En gång när jag spelade dem ringde han på och krävde att jag skulle stänga av musiken. Och skrek genom dörren att det skulle inte gjort så mycket om jag spelade bra musik, men jag hade en så förfärligt dåligt musiksmak.
Men när jag på nytt började köpa hem skivor när jag fick min första lägenhet i slutet av 1977 var det annat jag lyssnade på..
Och det som jag fastnade mest för var en tjejgrupp med an ganska så aggressiv utstrålning.
Om dem har jag ju skrivit tidigare.
Jag hade aldrig hört dem när jag första gången köpte en LP-skiva med dem. Det var nog något på omslaget som grep tag i mig.
Och jag fastnade, och köpte snart därefter en till LP med dem.
De hette alltså the Runaways, vilket på sätt och vis var ett passande namn. De skulle kanske också kunnat kalla sig "Queens of noise", vilket istället blev namnet på en av deras låtar .
Jag älskade dem, i motsats till grannen under mig. En gång när jag spelade dem ringde han på och krävde att jag skulle stänga av musiken. Och skrek genom dörren att det skulle inte gjort så mycket om jag spelade bra musik, men jag hade en så förfärligt dåligt musiksmak.
Jenniffer Eccles och the Hollies
/Från min huvdblogg den 27 april 2018/
Idag för femtio år sedan låg Hollies Jennifer Eccles på tredje plats på Tio i Topp. Vi talar alltså om den 27 april 1968.
Hollies var nog en av mina favoritgrupper i 12-13-årsåldern. Det fanns en lekfull glädje i deras musik som gjorde mig glad.
Och därför retades jag definitivt av den ofta så magsure popskribenten Ludvig Rasmusson, som dömde ut dem totalt. Men det var ju inget att bekymra sig över - med tanke att han också ansåg att Beatles LP "Rubber Soul" från 1965, och dubbel-LP:n "The Beatles" från 1968 - som idag brukar kallas "The White Album" - var usla.
Det gick med andra ord inte riktigt att ta honom på allvar.
Hollies var nog större i Sverige än i deras hemland England. Här var de alltid säkrade topp-platser för nästan alla deras singlar.
Men Jennifer Eccles tillhörde nog för mig inte en av deras allra bästa. Det fanns många tidigare som gjorde mer intryck. Carrie Anne som gick direkt till första plats på Tio i Topp året innan, den 1 juli 1967. var nog min absoluta favorit. Av någon anledning var den mycket speciell för mig.
Idag för femtio år sedan låg Hollies Jennifer Eccles på tredje plats på Tio i Topp. Vi talar alltså om den 27 april 1968.
Hollies var nog en av mina favoritgrupper i 12-13-årsåldern. Det fanns en lekfull glädje i deras musik som gjorde mig glad.
Och därför retades jag definitivt av den ofta så magsure popskribenten Ludvig Rasmusson, som dömde ut dem totalt. Men det var ju inget att bekymra sig över - med tanke att han också ansåg att Beatles LP "Rubber Soul" från 1965, och dubbel-LP:n "The Beatles" från 1968 - som idag brukar kallas "The White Album" - var usla.
Det gick med andra ord inte riktigt att ta honom på allvar.
Hollies var nog större i Sverige än i deras hemland England. Här var de alltid säkrade topp-platser för nästan alla deras singlar.
Men Jennifer Eccles tillhörde nog för mig inte en av deras allra bästa. Det fanns många tidigare som gjorde mer intryck. Carrie Anne som gick direkt till första plats på Tio i Topp året innan, den 1 juli 1967. var nog min absoluta favorit. Av någon anledning var den mycket speciell för mig.
Sunday, April 15, 2018
"Snille" och "smak"
Är det någon som numera kommer ihåg att Svenska Akademins valspråk är "Snille och smak"?
Den bildades ju av Gustav III 1786 och var redan från början en förnämt elitistisk organisation vars medlemmar skulle stå lite (eller rättare sagt inte så lite) ovanför den vulgära massan.
Med ett i högsta grad arkaiskt regelsystem är det en av de kvarlevor vi har från "den gamla goda tiden" före franska revolutionen.
De skulle ses som fina, bildade, sansade, höjda över all futtig kritik och blev mycket riktigt från början valda på livstid.
Och en del människor (jag tror kanske i och för sig inte att jag direkt tillhör dem... ) har kanske verkligen uppfattat dem åtminstone LITE som det från början var meningen att de skulle uppfattas.
Visst gör det ont när knoppar brister.
Den bildades ju av Gustav III 1786 och var redan från början en förnämt elitistisk organisation vars medlemmar skulle stå lite (eller rättare sagt inte så lite) ovanför den vulgära massan.
Med ett i högsta grad arkaiskt regelsystem är det en av de kvarlevor vi har från "den gamla goda tiden" före franska revolutionen.
De skulle ses som fina, bildade, sansade, höjda över all futtig kritik och blev mycket riktigt från början valda på livstid.
Och en del människor (jag tror kanske i och för sig inte att jag direkt tillhör dem... ) har kanske verkligen uppfattat dem åtminstone LITE som det från början var meningen att de skulle uppfattas.
Visst gör det ont när knoppar brister.
Surround Yourself With Sorrow
Det låg en nykomling på sextonde plats på Kvällstoppen idag för 49 år sedan, den 15 april 1969. Det var Surround Yourself With Sorrow med Cilla Black.
Jag hade glömt bort den, men mindes den genast igen när jag hörde den på nytt. (Det skulle alltså kunna definieras som ett återkallat minne, men det var definitivt inte traumatiskt...)
Jag tycker spontant verkligen att den är bra. Och det gjorde jag då också.
Den kan höras här.
Jag hade glömt bort den, men mindes den genast igen när jag hörde den på nytt. (Det skulle alltså kunna definieras som ett återkallat minne, men det var definitivt inte traumatiskt...)
Jag tycker spontant verkligen att den är bra. Och det gjorde jag då också.
Den kan höras här.
Tuesday, March 27, 2018
"I never promised you a rose garden" - en låt, en bok och ett café
Någon gång i slutet av 1974 satt jag med en tjej på ett café vid S:t Eriksbron. Där spelades Lynn Andersons fina sång "I never promised you a rose garden".
Jag kände igen låten men kunde inte placera den. Men troligen hade jag
hört den våren 1971. En snabb koll visar nämligen. att den låg etta på
Tio i Topp några veckor denna vår, bland annat idag för 47 år sedan, den
27 mars 1971.
Men de associationer jag fick på caféet gick till ett helt annat håll. Jag tänkte på Hannah Greens (författaren hette egentligen Joanne Greenberg) roman med samma namn, "I never promised you a rose garden", som kom ut 1964, och fick en svensk översättning "Ingen dans på rosor", 1972.
Jag hade läst den juni 1973.
Låten på caféet grep tag i mig, mest kanske för likheten med bokens titel. Boken hade handlat om en kvinna med schizofreni, som hade botats genom psykoterapi. Titeln syftade, om jag minns rätt, på att terapeuten aldrig hade lovat henne en dans på rosor, även efter att hon blivit fri från sjukdomen. Men hon fick ändå något mycket värdefullt - ett normalt liv.
Själv hoppades jag väl fortfarande i mars 1971 på ett normalt liv, om kanske inte nödvändigtvis en dans på rosor. Jag fick vare sig det ena eller det andra.
Nu satt jag där hösten 1974. Jag visste nu facit. Drömmarna från den tidiga våren 1971 var svikna. Även om jag aldrig blev schizofren, som kvinnan i boken blev.
Men just då när jag satt där på caféet var det ändå på något sätt mycket bra. Jag hade nämligen ett förhållande med tjejen som satt på andra sidan bordet. Det första i mitt liv, och ett av de ytterst få i mitt liv.
Och så hörde vi alltså denna sång, från en tid där jag hade haft helt andra förhoppningar.
Det var dessutom väldigt trevligt på caféet, och att lyssna på Lynn Anderson var också ett plus.
Men de associationer jag fick på caféet gick till ett helt annat håll. Jag tänkte på Hannah Greens (författaren hette egentligen Joanne Greenberg) roman med samma namn, "I never promised you a rose garden", som kom ut 1964, och fick en svensk översättning "Ingen dans på rosor", 1972.
Jag hade läst den juni 1973.
Låten på caféet grep tag i mig, mest kanske för likheten med bokens titel. Boken hade handlat om en kvinna med schizofreni, som hade botats genom psykoterapi. Titeln syftade, om jag minns rätt, på att terapeuten aldrig hade lovat henne en dans på rosor, även efter att hon blivit fri från sjukdomen. Men hon fick ändå något mycket värdefullt - ett normalt liv.
Själv hoppades jag väl fortfarande i mars 1971 på ett normalt liv, om kanske inte nödvändigtvis en dans på rosor. Jag fick vare sig det ena eller det andra.
Nu satt jag där hösten 1974. Jag visste nu facit. Drömmarna från den tidiga våren 1971 var svikna. Även om jag aldrig blev schizofren, som kvinnan i boken blev.
Men just då när jag satt där på caféet var det ändå på något sätt mycket bra. Jag hade nämligen ett förhållande med tjejen som satt på andra sidan bordet. Det första i mitt liv, och ett av de ytterst få i mitt liv.
Och så hörde vi alltså denna sång, från en tid där jag hade haft helt andra förhoppningar.
Det var dessutom väldigt trevligt på caféet, och att lyssna på Lynn Anderson var också ett plus.
Thursday, March 22, 2018
I ett annat land
Den här sången har jag nog lagt ut två gånger förut på denna blogg. Den är från Rolling Stones kortvariga psykedeliska period 1967.
Den känns innerlig och vacker, och den har alltid berört mig. Den heter alltså "In another land", och just denna YouTube-version, som jag aldrig tidigare sett, ska vara den officiella textade musikvideon till sången.
I och med att texten här är utsatt har jag för första gången sluppit att gissa på vad vissa av orden betyder...
Se den gärna.
Den känns innerlig och vacker, och den har alltid berört mig. Den heter alltså "In another land", och just denna YouTube-version, som jag aldrig tidigare sett, ska vara den officiella textade musikvideon till sången.
I och med att texten här är utsatt har jag för första gången sluppit att gissa på vad vissa av orden betyder...
Se den gärna.
Wednesday, March 14, 2018
Black Sabbath var inte satanister
Jag har skrivit om detta förut, men nu tänkte jag visa det väldigt konkret.
Den som fått för sig att Black Sabbath var satanister kan gärna studera texten till denna låt, War Pigs, (texten finns i videon). Den fanns på deras andra LP, Paranoid, från 1970. Den är snarast explicit anti-satanistisk (se i synnerhet de första raderna..). Och mot krig, krigsprofitörer och politiker som sänder ut de fattiga att slåss istället för att göra det själv .
Det explicit anti-satanistiska visas klart i inledningen av att de jämför de blodsbesudlade generaler de fördömer med satanister, genom en ordlek som knyter ihop officersmässar och "svarta mässor". Båda generalerna och de som deltar i svarta mässor är av samma skrot och korn, och beskrivs som onda människor (med benämningar som "trollkarlar" och "häxor"...). Medan somliga samlas på svarta mässor för att planera ondska, samlas generalerna istället på ofificérsmässen - med liknande syften...
Så satanister var Black Sabbath definitivt inte. Det enda "sataniska" i gruppen var nog namnet.
Den som fått för sig att Black Sabbath var satanister kan gärna studera texten till denna låt, War Pigs, (texten finns i videon). Den fanns på deras andra LP, Paranoid, från 1970. Den är snarast explicit anti-satanistisk (se i synnerhet de första raderna..). Och mot krig, krigsprofitörer och politiker som sänder ut de fattiga att slåss istället för att göra det själv .
Det explicit anti-satanistiska visas klart i inledningen av att de jämför de blodsbesudlade generaler de fördömer med satanister, genom en ordlek som knyter ihop officersmässar och "svarta mässor". Båda generalerna och de som deltar i svarta mässor är av samma skrot och korn, och beskrivs som onda människor (med benämningar som "trollkarlar" och "häxor"...). Medan somliga samlas på svarta mässor för att planera ondska, samlas generalerna istället på ofificérsmässen - med liknande syften...
Så satanister var Black Sabbath definitivt inte. Det enda "sataniska" i gruppen var nog namnet.
Tuesday, March 13, 2018
Saturday, March 10, 2018
Den officiella videon till Shocking Blues "Venus"
På sjätte plats på Kvällstoppen den 10 mars 1970 låg "Venus" med Shocking Blue.
Nedan länkar jag till den officiella musikvideon. I motsats till en del andra sådana får man här helt enkelt se gruppen framföra sången. Men de gör det mycket suggestivt..
Den är värd både att se och höra på. I synnerhet är ju sångerskan Mariska Veres både karisamtisk och imponerande. Tyvärr är hon död nu. Hon dog 2006.
Den kan alltså höras och ses här. Gör gärna det.
Nedan länkar jag till den officiella musikvideon. I motsats till en del andra sådana får man här helt enkelt se gruppen framföra sången. Men de gör det mycket suggestivt..
Den är värd både att se och höra på. I synnerhet är ju sångerskan Mariska Veres både karisamtisk och imponerande. Tyvärr är hon död nu. Hon dog 2006.
Den kan alltså höras och ses här. Gör gärna det.
Monday, March 5, 2018
Om att höja röster
Den här posten handlar om en sång som kom 1971, troligen någon gång under senare delen av det året. Det låg på en LP, och blev med all säkerhet den mest spelade sången på denna LP.
Den kan nog räknas in i kategorin "proggmusik", men den spreds mycket, mycket långt utanför snävare "proggmiljöer".
Jag misstänker att några år senare, typ 1975, hade kanske mer än hälften av alla svenskar hört den åtminstone någon gång. Men jag kan ha fel, mina umgängeskretsar var ju inte alldeles representativa för resten av befolkningen. .
En hel del av er har måhända redan listat ut vilken sång jag syftar på.
Det är faktiskt en fin sång. Den kan höras här.
PS. Det bör påpekas att sången i YouTube-klippet tar slut ungefär 2.51. Då kan man stänga av, för det som sedan följer är endast ca fem minuters lång tystnad.
Den kan nog räknas in i kategorin "proggmusik", men den spreds mycket, mycket långt utanför snävare "proggmiljöer".
Jag misstänker att några år senare, typ 1975, hade kanske mer än hälften av alla svenskar hört den åtminstone någon gång. Men jag kan ha fel, mina umgängeskretsar var ju inte alldeles representativa för resten av befolkningen. .
En hel del av er har måhända redan listat ut vilken sång jag syftar på.
Det är faktiskt en fin sång. Den kan höras här.
PS. Det bör påpekas att sången i YouTube-klippet tar slut ungefär 2.51. Då kan man stänga av, för det som sedan följer är endast ca fem minuters lång tystnad.
Friday, February 16, 2018
Lucy Jordan - en vacker, men mycket otäck sång
Någon tipsade mig om "The Ballad of Lucy Jordan" - en sång som bland annat sjöngs in av Marianne Faithfull 1979. Jag insåg att jag hade hört den långt förut -men bara några gånger, men den grep redan då tag i mig, och gjorde mig sorgsen, fast jag inte riktig uppfattade texten.
När jag nu hörde den igen var min första naiva reaktion att den ju ändå slutade lyckligt,
Men det var naivt. Slutet är både tragiskt och otäckt, vare sig men nu tänker sig att den desillusionerade och olyckliga kvinnan tas in på en psykiatrisk klinik, eller kanske tar livet av sig.
Nej, den slutar inte lyckligt alls, i alla fall inte om jag får döma av tårarna i mina ögon när jag kommer till slutet...
När jag nu hörde den igen var min första naiva reaktion att den ju ändå slutade lyckligt,
Men det var naivt. Slutet är både tragiskt och otäckt, vare sig men nu tänker sig att den desillusionerade och olyckliga kvinnan tas in på en psykiatrisk klinik, eller kanske tar livet av sig.
Nej, den slutar inte lyckligt alls, i alla fall inte om jag får döma av tårarna i mina ögon när jag kommer till slutet...
Friday, February 9, 2018
På förekommen anledning
Kanske onödigt att påpeka, men...
Om någon skulle hitta ett inlägg eller en kommentar undertecknad med mitt namn på ex.vis en pornografisk sida, eller en rasideologisk sida som är för att starta ett "raskrig", eller en ren förtalssida etc. (alla dessa tre exempel har faktiskt inträffat) är det någon annan som postat i mitt namn.
Någon enstaka gång har någon kopierat något jag verkligen skrivit i ett annat sammanhang och klistrat in det i mitt namn, men annars handlar det om någon som totat ihop något eget och undertecknat det med mitt namn.
I alla fall torde det framgå att det inte är jag som postat. I alla fall av de som använder sin stora hjärna till att tänka med.
Om någon skulle hitta ett inlägg eller en kommentar undertecknad med mitt namn på ex.vis en pornografisk sida, eller en rasideologisk sida som är för att starta ett "raskrig", eller en ren förtalssida etc. (alla dessa tre exempel har faktiskt inträffat) är det någon annan som postat i mitt namn.
Någon enstaka gång har någon kopierat något jag verkligen skrivit i ett annat sammanhang och klistrat in det i mitt namn, men annars handlar det om någon som totat ihop något eget och undertecknat det med mitt namn.
I alla fall torde det framgå att det inte är jag som postat. I alla fall av de som använder sin stora hjärna till att tänka med.
Thursday, February 8, 2018
"Son of a Preacher Man" och en bild
I november 1968 köpte jag ett nummer av New Musical Express, mest för att läsa om Beatles nya dubbel-LP. Jag var 13, på gränsen till 14.
Då fick jag på en sida syn på denna bild av Dusty Springfield, som gjorde mig så betagen att jag satte upp den på väggen.
Så när hennes låt "Son of a Preacher Man" gick upp på tionde plats på Tio i Topp den 8 februari 1969 blev jag väldigt glad.
Möjligen (troligen!) påverkade min upplevelse av bilden mitt intryck av låten, vilket gjorde att jag uppskattade den än mer än vad jag annars skulle ha gjort!
Då fick jag på en sida syn på denna bild av Dusty Springfield, som gjorde mig så betagen att jag satte upp den på väggen.
Så när hennes låt "Son of a Preacher Man" gick upp på tionde plats på Tio i Topp den 8 februari 1969 blev jag väldigt glad.
Möjligen (troligen!) påverkade min upplevelse av bilden mitt intryck av låten, vilket gjorde att jag uppskattade den än mer än vad jag annars skulle ha gjort!
Tuesday, February 6, 2018
Jag var så kär
Nykomling på sjätte plats på Kvällstoppen idag för femtio år sedan (6 februari 1968) var
denna sång av en tidigare i stort sett okänd sångerska - Agnetha Fältskog.
Jag var uppriktigt sagt inte så imponerad av den när den kom, och hade aldrig kunnat föreställa mig att hon inte så många år senare skulle bli känd i hela världen och ingå i en av världens mest framgångsrika popgrupper...
Sedan dess har hon ju både gjort, och medverkat i, mycket bättre saker, men just denna sång är jag väl fortfarande inte speciellt förtjust i - i sig.
Men om man tänker på vem som sjunger och vad som hände med henne senare är det absolut fascinerande att lyssna på den.
denna sång av en tidigare i stort sett okänd sångerska - Agnetha Fältskog.
Jag var uppriktigt sagt inte så imponerad av den när den kom, och hade aldrig kunnat föreställa mig att hon inte så många år senare skulle bli känd i hela världen och ingå i en av världens mest framgångsrika popgrupper...
Sedan dess har hon ju både gjort, och medverkat i, mycket bättre saker, men just denna sång är jag väl fortfarande inte speciellt förtjust i - i sig.
Men om man tänker på vem som sjunger och vad som hände med henne senare är det absolut fascinerande att lyssna på den.
Wednesday, January 31, 2018
Har Liliums Moth Queen blivit - Goth Queen?
Lilium upphör inte att fascinera. Nu har hon på sistone producerat YouTube-videor som mer liknar gotiskt rollspel än välvilliga hypnosövningar. Till och med Moth Queen, som fick mig att somna i september, har dragits in i en halsbrytande förändring. Så stor att en kommentator under den senaste "Moth Queen"- videon föreslog att hon skulle byta namn till - Goth Queen!
Men förvandlingen började inte med henne utan med ett inlägg benämnt "The Deal with the Dragon Queen". Där framträder Lilium som "drakkvinnan" som ska leda en drakarmé som ska förinta världen och alla dess invånare. Den enda chansen att rädda sig själv är om man redan från början bestämmer sig för att hjälpa henne (och alltså förråda mänskligheten...).
I en senare video "Secrets and Wine with the Moth Queen" får vi reda på att den så empatiska maldrottningen (vars suggestivt rogivande röst fick mig att somna i september 2017...) nu också dragits in i detta mörka gotiska tema...
Fascinerande, men om det var den videon jag hade stött på i september hade jag nog knappast somnat. ;-).
Å andra sida fanns det redan från början.en kuslig dimension i den roll "Moth Queen" spelade. Empatin var hela tiden villkorad - och det blev efter ett tag mer och mer uppenbart...
Men som sagt, Lilium har något visst. Det var roligt att jag upptäckte henne, vilket alltså (nästan) skedde av en ren tillfällighet. Det finns så mycket på nätet (och på You Tube) at vad man hittar ofta avgörs av de sökord man råkar skriva ner...
Men förvandlingen började inte med henne utan med ett inlägg benämnt "The Deal with the Dragon Queen". Där framträder Lilium som "drakkvinnan" som ska leda en drakarmé som ska förinta världen och alla dess invånare. Den enda chansen att rädda sig själv är om man redan från början bestämmer sig för att hjälpa henne (och alltså förråda mänskligheten...).
I en senare video "Secrets and Wine with the Moth Queen" får vi reda på att den så empatiska maldrottningen (vars suggestivt rogivande röst fick mig att somna i september 2017...) nu också dragits in i detta mörka gotiska tema...
Fascinerande, men om det var den videon jag hade stött på i september hade jag nog knappast somnat. ;-).
Å andra sida fanns det redan från början.en kuslig dimension i den roll "Moth Queen" spelade. Empatin var hela tiden villkorad - och det blev efter ett tag mer och mer uppenbart...
Men som sagt, Lilium har något visst. Det var roligt att jag upptäckte henne, vilket alltså (nästan) skedde av en ren tillfällighet. Det finns så mycket på nätet (och på You Tube) at vad man hittar ofta avgörs av de sökord man råkar skriva ner...
Wednesday, January 24, 2018
Ny sömnterapeutisk video från Lilium
Jag kan alltså inte slita mig från Liliums ofta suggestiva videos. Kalla det vad ni vill, men det är ett faktum.
Nu har hon nyligen gjort en ny sömnterapeutisk video riktad till människor med sömnproblem. Just nu verkar det inte funka på mig, men nån gång kanske det gör det.
Här är det inte fråga om "hypnos", men någon form av ganska så charmig suggestion. Hon kallar sig Mrs Sandman och gör vad hon kan för att försöka göra en sömnig på ett rofyllt sätt.
Videon kan ses här.
Ibland fastnar man för saker som kan vara lite svårt att förklara varför man gör det. Detta är ett ovanligt uppenbart exempel
TiLlÄGG
Jag skrev att det inte verkade funka på mig den här gången, en så fort jag la mig ner efter att ha skrivit detta somnade jag omedelbart (med kläderna på) och sov fem timmar. Der är lite skakande, men jag känner mig glad.
Nu har hon nyligen gjort en ny sömnterapeutisk video riktad till människor med sömnproblem. Just nu verkar det inte funka på mig, men nån gång kanske det gör det.
Här är det inte fråga om "hypnos", men någon form av ganska så charmig suggestion. Hon kallar sig Mrs Sandman och gör vad hon kan för att försöka göra en sömnig på ett rofyllt sätt.
Videon kan ses här.
Ibland fastnar man för saker som kan vara lite svårt att förklara varför man gör det. Detta är ett ovanligt uppenbart exempel
TiLlÄGG
Jag skrev att det inte verkade funka på mig den här gången, en så fort jag la mig ner efter att ha skrivit detta somnade jag omedelbart (med kläderna på) och sov fem timmar. Der är lite skakande, men jag känner mig glad.
Monday, January 22, 2018
"TheOneLilium ASMR" - och karismatisk "hypnos"
Någon gång i september råkade jag se denna video av "Lilium". (Hennes ner exakta artistsnam är annars "TheOneLilium ASMR").
närmast av misstag, på YouTube när jag hade legat sömnlös länge. Den fick mig genast att glida in i ett mycket sällsamt tillstånd som också var rofyllt. Jag somnade innan den var slut, och vaknade många timmar senare, med ett oemotståndligt behov av att se den igen.
Jag skrev om det redan i september här på bloggen men lade då ut en annan mer neutral hypnosvideo av Lilium, för jag skämdes lite över att just den jag såg skulle ha en sådan effekt på mig. Så att jag sov lyckligt i många timmar efter att ha legat sömlös i nära ett dygn.
Men nu tycker jag inte längre att det är lika pinsamt, jo lite pinsamt är det nog, men även pinsamheter kan ju vara intressanta.
Den här YouTube-videon har nära 3 miljoner besökare och över 10.000 gilla-markeringar. Intill den finns uppgifter om hur man ska bära sig åt om man vill stödja Lilium ekonomiskt. Troligen är det inte så få som blir så överväldiga efter att ha ryckts med i den rofyllda (och ganska så sensuella) stämningen som gjort just detta.
Det här är en serie av videor från Lilium där åskådaren konsekvent kallas för "min lilla mal". Huvudbudskapet i dem är att den största ro man kan få är att helt tömma sin personlighet på alla egna tankar och låta Lilium ta över helt och hållet. Om man gör det får man en sinnesro som gör att man kan vara harmonisk både dag och natt.
Det här är som sagt bara en av Liliums "mal"-videor, jag tror det finns fyra. Och hon har bildat skola.
Det finns numera hur mångaYouTube-videor som helst på ett liknande tema och för några dagar började jag kollat upp dem lite mer. Samma anledning: jag kunde inte somna. så jag tittade runt.
Det stående temat i de jag sett är detta. Det är en kvinna som är "hypnotisören" och även om man mycket väl i en del av andras uppföljare kan uppfatta klara erotiska undertoner riktar de sig till båda könen, och ingen del i budskapet är sexuellt i någon vanlig definition av ordet. (I det sista fallet finns det dock numera en del undantag!).
Budskapet är ganska klart. Kvinnans ord är det som kan ge dig ro, om du lyssnar på dem och intar attityden att hon alltid har rätt och att du ska ta bort alla dina egna tankar och bara lyda henne...
Det är på sätt och vis en form av "hypnos" riktad till psykologiska masochister av bägge könen.
Det finns nog många anledningar till att man gör sådana videos, men en av dem är säkert i nära 99 procent av fallen ekonomisk. Om man letar lite kan man nästan alltid hitta någon länk till någon sida där man kan understöda "hypnotisören" ekonomiskt.
Nej, jag har inte skickat ett öre till Lilium, men det KAN ju bero på att jag inte har en aning som hur man betalar på nätet. Om jag morgonen efter att jag vaknat efter den rofyllda sömnen hade vetat hur man gjort det är det kanske inte HELT uteslutet att jag i någon form av tacksamhet hade satt in något. ;-)
Det finns alltså numera en explosion av denna typ av ”hypnos”- videor på YouTube, men idag har det uppstått nya varianter som åtminstone ibland gränsar till någon form av kvasipornografi. Det finns kommentarer under några av Liliums videor som anklagar henne för att göra detsamma, men det tycker jag är att mycket grovt missbruka ordet. Om allt som kan ha sensuella inslag skulle kallas pornografi skulle det mesta räknas dit.
(Uppenbarligen har hon retar upp en hel del på ett dramatiskt sätt, det finns även kristna fundamentalister som angriper henne för att egentligen vara en demon!).
Nu är det här bara en liten del av Liliums produktion, Hon arbetar med en konstform som kallas ASMR (Autonomous sensory meridian response) och som man gärna kan söka efter på nätet,
Det mesta hon gör är dock vare sig hypnotiskt eller förföriskt, utan av en helt annan karaktär. Man kan på andra ställen se hur hon skalar lök eller skär gurkor. Mikrofonen är inställd så att man ska uppfatta varje ljudnyans i hanteringen. Somliga kan tycka det är suggestivt, för mig var det outsägligt tråkigt.
Jag skickade alltså inga pengar till henne trots att jag i ett halvhypnotiskt tillstånd lyckligt somnade till orden från henne, som dessutom sa att jag skulle låta henne styra mig totalt.
Men en sak HAR jag gjort. I den sista av hennes "mal"-videor säger hon så här: eftersom du har fått en sådan ro av mig finns det en sak du kan göra för mig. Du är en mal och jag är din maldrottning ("Moth Queen") och jag vill att du ska sprida kunskap om mig så att alla de andra malarna ska kunna hitta hem till sin maldrottning. Så att jag kan samla dem omkring mig,,,,
Så ... hmm.. att jag i september skrev både ett blogginlägg och ett Facebookinlägg om saken.. jag minns inte om det var efter eller före jag såg den sista malvideon. Om det var efter kan det ju inte HELT uteslutas att jag helt enkelt utförde den posthypnotiska suggestionen....
Och om det jag skrev då var lite vagt, så har jag väl ändå med detta inlägg följt den till punkt och pricka. ;-)
Det kan finnas de som retas över de "erotiska" undertonerna i den här typen av videor, men de bör tänka på en sak. Om det verkligen är så att många män ser på dessa av någon form av erotiska skäl, är det ("hypnotiska”) budskap de i så fall får ta del av att den största glädje en man någonsin kan få är att obetingat lyda en kvinna och låta hennes tankar styra honom totalt.
Nej, jag tycker inte alls att detta är ett idealtillstånd, men det är i alla fall ett mycket annorlunda och i dagens kontext mer sympatiskt ideal än det patriarkala som annars sprids dag och natt.
Det är med andra ord inte riktigt en del av den rådande könsmaktsordningen....
Jag skrev om det redan i september här på bloggen men lade då ut en annan mer neutral hypnosvideo av Lilium, för jag skämdes lite över att just den jag såg skulle ha en sådan effekt på mig. Så att jag sov lyckligt i många timmar efter att ha legat sömlös i nära ett dygn.
Men nu tycker jag inte längre att det är lika pinsamt, jo lite pinsamt är det nog, men även pinsamheter kan ju vara intressanta.
Den här YouTube-videon har nära 3 miljoner besökare och över 10.000 gilla-markeringar. Intill den finns uppgifter om hur man ska bära sig åt om man vill stödja Lilium ekonomiskt. Troligen är det inte så få som blir så överväldiga efter att ha ryckts med i den rofyllda (och ganska så sensuella) stämningen som gjort just detta.
Det här är en serie av videor från Lilium där åskådaren konsekvent kallas för "min lilla mal". Huvudbudskapet i dem är att den största ro man kan få är att helt tömma sin personlighet på alla egna tankar och låta Lilium ta över helt och hållet. Om man gör det får man en sinnesro som gör att man kan vara harmonisk både dag och natt.
Det här är som sagt bara en av Liliums "mal"-videor, jag tror det finns fyra. Och hon har bildat skola.
Det finns numera hur mångaYouTube-videor som helst på ett liknande tema och för några dagar började jag kollat upp dem lite mer. Samma anledning: jag kunde inte somna. så jag tittade runt.
Det stående temat i de jag sett är detta. Det är en kvinna som är "hypnotisören" och även om man mycket väl i en del av andras uppföljare kan uppfatta klara erotiska undertoner riktar de sig till båda könen, och ingen del i budskapet är sexuellt i någon vanlig definition av ordet. (I det sista fallet finns det dock numera en del undantag!).
Budskapet är ganska klart. Kvinnans ord är det som kan ge dig ro, om du lyssnar på dem och intar attityden att hon alltid har rätt och att du ska ta bort alla dina egna tankar och bara lyda henne...
Det är på sätt och vis en form av "hypnos" riktad till psykologiska masochister av bägge könen.
Det finns nog många anledningar till att man gör sådana videos, men en av dem är säkert i nära 99 procent av fallen ekonomisk. Om man letar lite kan man nästan alltid hitta någon länk till någon sida där man kan understöda "hypnotisören" ekonomiskt.
Nej, jag har inte skickat ett öre till Lilium, men det KAN ju bero på att jag inte har en aning som hur man betalar på nätet. Om jag morgonen efter att jag vaknat efter den rofyllda sömnen hade vetat hur man gjort det är det kanske inte HELT uteslutet att jag i någon form av tacksamhet hade satt in något. ;-)
Det finns alltså numera en explosion av denna typ av ”hypnos”- videor på YouTube, men idag har det uppstått nya varianter som åtminstone ibland gränsar till någon form av kvasipornografi. Det finns kommentarer under några av Liliums videor som anklagar henne för att göra detsamma, men det tycker jag är att mycket grovt missbruka ordet. Om allt som kan ha sensuella inslag skulle kallas pornografi skulle det mesta räknas dit.
(Uppenbarligen har hon retar upp en hel del på ett dramatiskt sätt, det finns även kristna fundamentalister som angriper henne för att egentligen vara en demon!).
Nu är det här bara en liten del av Liliums produktion, Hon arbetar med en konstform som kallas ASMR (Autonomous sensory meridian response) och som man gärna kan söka efter på nätet,
Det mesta hon gör är dock vare sig hypnotiskt eller förföriskt, utan av en helt annan karaktär. Man kan på andra ställen se hur hon skalar lök eller skär gurkor. Mikrofonen är inställd så att man ska uppfatta varje ljudnyans i hanteringen. Somliga kan tycka det är suggestivt, för mig var det outsägligt tråkigt.
Jag skickade alltså inga pengar till henne trots att jag i ett halvhypnotiskt tillstånd lyckligt somnade till orden från henne, som dessutom sa att jag skulle låta henne styra mig totalt.
Men en sak HAR jag gjort. I den sista av hennes "mal"-videor säger hon så här: eftersom du har fått en sådan ro av mig finns det en sak du kan göra för mig. Du är en mal och jag är din maldrottning ("Moth Queen") och jag vill att du ska sprida kunskap om mig så att alla de andra malarna ska kunna hitta hem till sin maldrottning. Så att jag kan samla dem omkring mig,,,,
Så ... hmm.. att jag i september skrev både ett blogginlägg och ett Facebookinlägg om saken.. jag minns inte om det var efter eller före jag såg den sista malvideon. Om det var efter kan det ju inte HELT uteslutas att jag helt enkelt utförde den posthypnotiska suggestionen....
Och om det jag skrev då var lite vagt, så har jag väl ändå med detta inlägg följt den till punkt och pricka. ;-)
Det kan finnas de som retas över de "erotiska" undertonerna i den här typen av videor, men de bör tänka på en sak. Om det verkligen är så att många män ser på dessa av någon form av erotiska skäl, är det ("hypnotiska”) budskap de i så fall får ta del av att den största glädje en man någonsin kan få är att obetingat lyda en kvinna och låta hennes tankar styra honom totalt.
Nej, jag tycker inte alls att detta är ett idealtillstånd, men det är i alla fall ett mycket annorlunda och i dagens kontext mer sympatiskt ideal än det patriarkala som annars sprids dag och natt.
Det är med andra ord inte riktigt en del av den rådande könsmaktsordningen....
Monday, January 15, 2018
En fin dikt som torde reta somliga
Nu klagar ju alla hysteriska anti-feminister om hur förtalade män är. Varje sådant utbrott lockar fram min tja, vad ska man säga, min lust att reta vissa personer ännu mer...
Denna över hundra år gamla dikt av Edith Södergran är imponerande. Och om alla män vore som de trista manspersoner som numera gnäller över hur hemskt det är med MeToo, och hur hemska feminister är som "hetsar" mot män, skulle jag faktiskt hålla med om diktens allra mest provokativa rader till 110 procent.
Men nu är det ju inte riktigt så illa, så jag nöjer mig med att säga att Edith Södergran är en stor poet och att detta är en av hennes mest fascinerande dikter.
Och att hon i motsats till Alexander Bard har berikat vårt kulturliv.
Violetta skymningar
Violetta skymningar bär jag i mig ur min urtid,
nakna jungfrur lekande med galopperande centaurer...
Gula solskensdagar med granna blickar,
endast solstrålar hylla värdigt en ömsint kvinnokropp...
Mannen har icke kommit, har aldrig varit, skall aldrig bli...
Mannen är en falsk spegel den solens dotter vredgad kastar mot klippväggen,
mannen är en lögn, den vita barn ej förstå,
mannen är en skämd frukt den stolta läppar försmå.
Sköna systrar, kommen högt upp på de starkaste klipporna,
vi äro alla krigarinnor, hjältinnor, ryttarinnor,
oskuldsögon, himmelspannor, rosenlarver,
tunga bränningar och förflugna fåglar,
vi äro de minst väntade och de djupast röda,
tigerfläckar, spända strängar, stjärnor utan svindel.
Edith Södergran 1916
Denna över hundra år gamla dikt av Edith Södergran är imponerande. Och om alla män vore som de trista manspersoner som numera gnäller över hur hemskt det är med MeToo, och hur hemska feminister är som "hetsar" mot män, skulle jag faktiskt hålla med om diktens allra mest provokativa rader till 110 procent.
Men nu är det ju inte riktigt så illa, så jag nöjer mig med att säga att Edith Södergran är en stor poet och att detta är en av hennes mest fascinerande dikter.
Och att hon i motsats till Alexander Bard har berikat vårt kulturliv.
Violetta skymningar
Violetta skymningar bär jag i mig ur min urtid,
nakna jungfrur lekande med galopperande centaurer...
Gula solskensdagar med granna blickar,
endast solstrålar hylla värdigt en ömsint kvinnokropp...
Mannen har icke kommit, har aldrig varit, skall aldrig bli...
Mannen är en falsk spegel den solens dotter vredgad kastar mot klippväggen,
mannen är en lögn, den vita barn ej förstå,
mannen är en skämd frukt den stolta läppar försmå.
Sköna systrar, kommen högt upp på de starkaste klipporna,
vi äro alla krigarinnor, hjältinnor, ryttarinnor,
oskuldsögon, himmelspannor, rosenlarver,
tunga bränningar och förflugna fåglar,
vi äro de minst väntade och de djupast röda,
tigerfläckar, spända strängar, stjärnor utan svindel.
Edith Södergran 1916
Saturday, January 13, 2018
Dear Eloise
Denna Hollieslåt gick till första plats på Tio i Topp idag för femtio år sedan (13 januari 1968).
Lägg märke till textens (låtsade?) ambivalens- å ena sidan är huvudpersonen ledsen för Eloises skull - å andra sidan gläds han verkligen för de möjligheter det öppnar...
Och ja, Hollies var en av mina favoritgrupper under tidig tonår.
Lägg märke till textens (låtsade?) ambivalens- å ena sidan är huvudpersonen ledsen för Eloises skull - å andra sidan gläds han verkligen för de möjligheter det öppnar...
Och ja, Hollies var en av mina favoritgrupper under tidig tonår.
Vad skulle antifeministerna ha sagt idag?
Etta på Kvällstoppen den 13 januari 1970. En man i byrån med Lill Lindfors,
Riktigt fascinerande låt. Men jag vågar inte ens tänka på vad som skulle ha hänt om det då hade funnits lika rabiata antifeministiska twittrare och bloggare som det finns idag.
Det skulle nog ha blivit ett dj-a liv..För att nu uttrycka det lite försiktigt,
TILLÄGG
Och för den som till äventyrs tror att Lill Lindfors "En man i byrån" handlar om en massageapparat eller dildo. Det gör den inte alls, enligt en intervju hon gjorde när det begav sig. Den handlade enligt henne om en riktig man, som man vid behov kunde plocka fram och tillbaka ur en byrålåda.... ;-)
PS. Men för att nu inte ge fantasilösa Bard-typer vatten på sin kvarn. bör det naturligtvis tillägas att det förstås var en fantasi. Det var naturligtvis inte avsett som ett konkret förslag på hur man skulle organisera förhållandet mellan könen. Onödigt att påpeka, kan man tycka, men eftersom världen idag vimlar av paranoida anti-feminister mäate man ju vara extra försiktig i dessa dagar....
Riktigt fascinerande låt. Men jag vågar inte ens tänka på vad som skulle ha hänt om det då hade funnits lika rabiata antifeministiska twittrare och bloggare som det finns idag.
Det skulle nog ha blivit ett dj-a liv..För att nu uttrycka det lite försiktigt,
TILLÄGG
Och för den som till äventyrs tror att Lill Lindfors "En man i byrån" handlar om en massageapparat eller dildo. Det gör den inte alls, enligt en intervju hon gjorde när det begav sig. Den handlade enligt henne om en riktig man, som man vid behov kunde plocka fram och tillbaka ur en byrålåda.... ;-)
PS. Men för att nu inte ge fantasilösa Bard-typer vatten på sin kvarn. bör det naturligtvis tillägas att det förstås var en fantasi. Det var naturligtvis inte avsett som ett konkret förslag på hur man skulle organisera förhållandet mellan könen. Onödigt att påpeka, kan man tycka, men eftersom världen idag vimlar av paranoida anti-feminister mäate man ju vara extra försiktig i dessa dagar....
Saturday, January 6, 2018
Dolores
Vad ska man tro om denna dikt?
Jag stötte på delar av den redan fredagen den 17 januari 1969, då jag nyss fyllt 14. (Jag förde dagbok då, så jag är ovanligt säker på datumet). Den presenterades i en bok om "sexuella avvikelser" som en dikt om manlig masochism, men det var endast kanske fem strofer som var upptryckta i den.
1976 såg jag ytterligas några strofer från den i en annan bok, men där presenterds den snarare som visserligen ambivalent, men ändå som i grunden någon form av uttryck för kvinnoskräck.
När jag såg den först 1 fjortonårsåldern gick den in i mig på ett närmast hypnotiskt sätt, och jag såg den inte alls som ett uttryck för kvinnoskräck (eller än mindre kvinnohat!). Vad den verkligen VAR ett uttryck för var jag dock inte helt klar over....
1989 kunde jag för första gången läsa hela, i en Swinburne-antologi som jag lånade på Stockholms Universitetsbibliotek.
Alla tre gångerna gjorde den ett närmast hypnotiskt (och gåtfullt) intryck på mig.
En tredje tolkning finns förresten i Per Faxnelds avhandling "Satanic Feminism", där han åtminstone delvis ser den som en medvetet "sataniskt" blasfemisk dikt, med udden riktad mot Mariakulten.
Den heter alltså Dolores men underrubriken översatt till engelska blir "Our Lady of Pain". Eftersom Maria brukade kallas "Our Lady of Mercy" är idén om blasfemi nog inte helt ogrundad.
Den skrevs av Algernon Charles Swinburne och ingick i en diktsamling han gav ut 1866.
Det finns en mer personlig teori om dess tillkomst. Swinburne ska ha varit förälskad i en välbärgad kvinna, och till sist vågade han fria till henne. Hon tänkte sig att gifta sig med en mer väletablerad och rik man, och bara tanken på att hon skulle slå sina påsar ihop med en relativt fattig, strulig och aningen neurotisk poet föreföll henne så absurd att hon besvarade frieriet med ett gapskratt.
Sedan skulle han ha svarat med satt skriva denna märkligt genomarbetade dikt...
Suggestiv tycker jag nog den är. Rytmisk, gåtfull, och på något sätt "hednisk".
Om Swinburne nu verkligen var masochist, personligt besviken, bitter på kvinnor, eller rentav ville återupprätta hedendomen - eller kanske en kombination av dessa saker, lär man nog aldrig få veta.
Men som jag redan sagt, fascinerar mig gör den.
Algernon Charles Swinburne
Jag stötte på delar av den redan fredagen den 17 januari 1969, då jag nyss fyllt 14. (Jag förde dagbok då, så jag är ovanligt säker på datumet). Den presenterades i en bok om "sexuella avvikelser" som en dikt om manlig masochism, men det var endast kanske fem strofer som var upptryckta i den.
1976 såg jag ytterligas några strofer från den i en annan bok, men där presenterds den snarare som visserligen ambivalent, men ändå som i grunden någon form av uttryck för kvinnoskräck.
När jag såg den först 1 fjortonårsåldern gick den in i mig på ett närmast hypnotiskt sätt, och jag såg den inte alls som ett uttryck för kvinnoskräck (eller än mindre kvinnohat!). Vad den verkligen VAR ett uttryck för var jag dock inte helt klar over....
1989 kunde jag för första gången läsa hela, i en Swinburne-antologi som jag lånade på Stockholms Universitetsbibliotek.
Alla tre gångerna gjorde den ett närmast hypnotiskt (och gåtfullt) intryck på mig.
En tredje tolkning finns förresten i Per Faxnelds avhandling "Satanic Feminism", där han åtminstone delvis ser den som en medvetet "sataniskt" blasfemisk dikt, med udden riktad mot Mariakulten.
Den heter alltså Dolores men underrubriken översatt till engelska blir "Our Lady of Pain". Eftersom Maria brukade kallas "Our Lady of Mercy" är idén om blasfemi nog inte helt ogrundad.
Den skrevs av Algernon Charles Swinburne och ingick i en diktsamling han gav ut 1866.
Det finns en mer personlig teori om dess tillkomst. Swinburne ska ha varit förälskad i en välbärgad kvinna, och till sist vågade han fria till henne. Hon tänkte sig att gifta sig med en mer väletablerad och rik man, och bara tanken på att hon skulle slå sina påsar ihop med en relativt fattig, strulig och aningen neurotisk poet föreföll henne så absurd att hon besvarade frieriet med ett gapskratt.
Sedan skulle han ha svarat med satt skriva denna märkligt genomarbetade dikt...
Suggestiv tycker jag nog den är. Rytmisk, gåtfull, och på något sätt "hednisk".
Om Swinburne nu verkligen var masochist, personligt besviken, bitter på kvinnor, eller rentav ville återupprätta hedendomen - eller kanske en kombination av dessa saker, lär man nog aldrig få veta.
Men som jag redan sagt, fascinerar mig gör den.
Algernon Charles Swinburne
Subscribe to:
Posts (Atom)