Silent Hill återbesökt

/Från min huvudblogg 11 juni 2018./

Nu har jag till sist sett om Silent Hill.* Jag vill i och för sig inte rekommendera den till någon.

Men den är intressant på en del sätt. Och det faktum att jag trängde bort så mycket av dess handling är också intressant.

För, ja, det handlar precis om det. Filmen är inget man glömmer för att den är tråkig, eller inte berör en.

Däremot är den otäck. Inte på ett meningsfullt, utan på ett meningslöst och äckligt sätt. För att nu uttrycka det lite försiktigt.

Men även dess meningslöshet är intressant. Den har hela tiden uppslag - inklusive den inledande idén - som skulle kunna utvecklas till något riktigt intressant. Men som ersätts med rena blaha-handllingar. Blaha alltså - men definitivt otäckt blaha. Till och med slutet är otäckt.

Men strax under ytan går det lätt att tänka sig att det ändå handlar om en kuslig verklighet. Fast förvrängd, censurerad, mystifierad.

Den har för mig en rad triggande element. Vilka förklarar bortträngningen. En del av handlingen återkallades i minnet när jag såg den. Speciellt det spöklikt otäcka slutet. Jag minns nu när jag såg det första gången. Och förstår nu också varför jag glömde bort just detta. Eller för att alltså återigen kalla en katt för en katt - trängde bort det.

Jag har alltså plågat mig igenom en otäck och äcklig film nu i natt. Varför? För att jag ville komma ihåg hur den slutar, vad i den jag har trängt bort, och förstå varför jag gjorde det.

Nej, se den inte. I alla fall inte för dess egen skull. Det är den inte värd.

Men otäcka filmer säger ändå ofta en del om otäcka verkligheter utanför dem. Det gör - indirekt - den här också. Även om den är otäck på ett blaha-äckel- sätt. Vilket ju på sätt och vis även en stor del av verkligheten är.

Om man nu tänker efter.
--------------------------------------------------
*Som alltså  inte bör ses på fullskärmsläge på Safari, då verkar bilden bli väldigt konstig.