Medan anti-piraterna i många fall håller YouTube i ett
järngrepp, finns det vissa områden de inte brukar röra.
Exempelvis gamla filmer som idag inte på något sätt anses
hota några nyproduktioner.
Filmer vars handling är tagen från barn-och ungdomsböckerna av
Enid Blyton tycks vara en av dem.
Och kommer kanske att vara tills
något bok-eller filmbolag får intresse av att satsa på
Blyton-berättelser. Då kommer nog YouTube snabbt att rensas från
allt som kan konkurrera med ett sådant projekt.
Blyton skrev oerhört mycket, men jag tror att hennes
"Fem-böcker"" kanske var den största framgången.
För de som inte vet något om dem kan jag kort säga detta. De
handlar om fyra barn och en hund, som löser brottsfall. Av de fyra
barnen är två pojkar, ett en "vanlig" flicka, och ett en flicka
som vill vara pojke. Hon heter Georgina men vill kallas George.
Hon lyckas också ganska ofta lura människor som inte känner henne
att hon verkligen är en pojke.
Inte nog med att hon framställs som mycket sympatisk. Hon är
förmodligen den mest personliga, den mest intressanta, och kanske
den mest intelligenta av de fyra.
Hon var min favorit när jag läste dem i elvaårsåldern; jag misstänker att hon också var Blytons favorit.
Om någon därav kan tro att Blyton-böckerna så att säga skulle kunna "HBTQ-certifieras" /sic/ har hen förstås fel... För även
om Blyton uppenbarligen uppskattar flickor som vill vara pojkar
verkar hon mest av allt äcklas av pojkar som vill vara flickor. Och
för den delen också pojkar som endast har långt hår. När en på
så sätt "feminiserad" pojke i en av hennes böcker,
blir mobbad, uttalar Blyton på ett ganska så smaklöst sätt sin
sympati för mobbarna....
Nåväl. jag läste nog de flesta, eller i alla fall många,
av fem-böckerna när jag var barn, Men jag fick aldrig tag på den
första, om hur de fem blir en grupp när de möts första gången
Men nu finns den filmad på YouTube i flera versioner, och en kan ses här. Och det är inte svårt att hitta många av de andra
fem-böckerna i lite olika versioner för den som letar lite..
Det var alltså 1966 jag upptäckte Blyton-böckerna, närmare bestämt på
våren. Jag blev oerhört förtjust i dem. de grep in i mig, på ett
sätt som kan te sig konstigt.
Men egentligen är det inte speciellt konstigt.
Under 1970-talet myntade en kompis till mig skämtsamt uttrycket
"elementärt barnmedvetande". Uttrycket var en parafras på
en term som ofta används i socialistiska och marxistiska sammanhang
- "elementärt klassmedvetande" . Egentligen syftade han på
ett yngre syskon som hade någon sorts grundläggande
insikt om att barn inte endast är underordnade de vuxna, utan
dessutom mycket ofta är orättvist behandlade.
Detta perspektiv finns absolut i Blytons böcker., men hon lägger
också till en annan dimension.. Det pågår otäcka saker i
vuxenvärlden. En del vuxna är direkt inblandade i det...
medan andra vuxna oftast inte fattar att det pågår. Och när barnen
upptäcker att det sker något skumt blir de vanligtvis misstrodda. De blir inte
endast misstrodda -- de vuxna brukar direkt hindra dem från att
undersöka saken. Inte för att de är rädda för att barnen ska
råka ut för de gangsters som de vuxna ändå tror inte existerar.
Utan mest pga deras rädsla för att barnen ska göra bort sig -
ex.vis genom att springa runt på främmande tomter i jakten efter
"spår".
Sådana teman har nog funnits i en hel del andra barnböcker,
åtminstone från och med andra delen av 1900-talet, Men
det var hos Blyton jag först stötte på den.... '
Det var en upplevelse. Den blev inte mindre en sådan för
att letandet efter orsakerna till de otäcka mysterierna ledde
barnen till så exotiska platser som underjordiska tunnlar, grottor ,
slott., till synes obebodda öar...
Det bör här säga att
detta gäller inte endast fem-böckerna, utan i stort sett alla Blyton-böcker – i
alla fall de som riktar sig till barn av båda könen. Hon skrev
också flickböcker, men dem har jag tyvärr inte läst - det skulle
inte förvåna mig om en del av dessa inslag också finns där - men
jag har alltså inte kollat.
Jag minns känslan av - vad ska jag säga - nån form av nästan
mystisk samvaro jag fick av att läsa dessa böcker. De kändes som
om de talade direkt till mig - och därför avvisade jag snabbt alla
argument mot att läsa Blyton från de två kvinnliga bibliotekarierna i vårt
skolbibliotek.
Snabbt - och lite roat. På sätt och vis understödde ju deras
fåfänga försök att få mig att sluta läsa dem de teman som
fanns i Blyton-böckerna - vuxna VAR verkligen dumma och
saknade sinne för det som var viktigt...
Jag undrar förresten lite över en annan sak. Om man söker på
Enid Blyton i Svenska Dagbladets (SvD) historiska arkiv
hittar man på femtiotalet och det tidiga sextiotalet nästan
endast artiklar där författaren oroar sig för hur dålig smak barn
får i sig genom att läsa Blyton-böcker - och därmed implicit eller explicit reser frågan om hur vi ska få barnen att läsa
"god" litteratur
Eftersom SvD var en högertidning tyder
ingenting på att det som
irriterade dem hos Blyton var den för mig ibland lätt störande engelska
patriotism med någon sorts kalla krigs-perspektiv - som
ligger under ytan på väldigt många Blyton-böcker. Man kan
nog snarare se deras reaktion som en form av paternalistisk
"uppfostrande" attityd
som då var vanlig från både höger och vänster. Fattar verkligen
inte barnen att Blyton-böckerna är ytliga, klichéartade och kan
utgöra et stort hinder för dem att verkligen kunna läsa VERKLIG
litteratur... Eller så verkade de mena.
Men denna "verkliga" litteratur hade kanske inte det som förmodligen
tilltalade många barn när de läste Blyton - - att barnen kunde se det onda som vuxna inte ser,
bekämpa det onda som vuxna inte vågar möta, och i slutet av varje
bok triumferande visa att det var barnen som hade rätt - hela tiden
Wednesday, June 24, 2020
Sunday, June 7, 2020
En sång om en flytt
En på många sätt sorglig händelsekedja (och en stark känsla av dåligt samvete!) får mig att göra en oerhört långsökt association. En mycket, mycket långsökt association till sången Living Next Door to Alice.
Nej, det går inte att på något sätt lista ut vad det handlar om, om man inte redan känner till det...
Nej, det går inte att på något sätt lista ut vad det handlar om, om man inte redan känner till det...
Wednesday, May 20, 2020
Syndafloden
Kom plötsligt på att jag gick och nynnade på den hemska sången "Varför bygger du Noa en båt?" som en gång skrämde mig ordentligt och fick mig att börja gråta - som barn. På YouTube kan den höras - här.
Att jag just i dessa dagar nynnar på denna är ju ingen tillfälligt; strax innan hade jag dessutom läst rubriker om att Anders Tegnell just nu säger att vi nåt en "ny nivå" av smittspridning.
Men, nej, jag anser definitivt inte att syndafloden någonsin har funnits eller för den delen att Noa någonsin har existerat.
Men berättelsen har ändå en form av symbolisk tyngd. I denna orsakades floden av att människorna hade gjort jorden "fördärvad och full av våld" (Första Moseboken 6:11).
I detta finns ju ingen skillnad jämfört med idag.
Nej, jag vill förstås inte hävda att covid-19 och/eller den globala uppvärmningen är något "Guds straff" - men faktum kvarstår att att om vi hade byggt upp ett rättvist och samtidigt rationellt samhälle skulle den globala uppvärmningen inte ha ägt rum.
Och vi skulle ha kunnat hantera pandemier mycket bättre än nu.
Nej, det behövs ju egentligen ingen Gud för att "straffa". Vissa processer har inbyggda system, som straffar de som frammanar dem. Och tyvärr också de som endast står bredvid och i alla fall inte lyckas stoppa fördärvet.
-------------------------------------------------------------------------
1. Varför bygger du, Noa, en båt?
Bygga båt uppå land,
långt från närmaste strand,
ingen enda av oss det förstår.
2. Jo, se Herren har talat och sagt
att han snart ämnar visa sin makt.
Ingen bättra sej vill
eller ens lyssna till
och nu måste ni alla förgås.
3. Sinsemellan de rådslår så smått:
har därhän det då verkligen gått?
Nej, det är nog ej så,
ingen det kan förstå,
därför fortsätter vi såsom förr.
4. Tiden ilar och Noa har brått
att fullborda det uppdrag han fått.
Under tiden man ler
och på byggnaden ser.
Stackars Noa har mist sitt förstånd!
5. Han har sagt att en dom förestår
nu i över etthundrade år.
Allting är sej ju likt,
landet bördigt och rikt,
allesammans av oss mår vi bra.
6. Men en dag börjar stormvindar gny
uti väster vid mörknande sky.
Nu ses Noa gå in
uti byggnaden sin.
och Jehova slöt dörren själv till.
7. Än man skämtar och ler liksom förr
och man rycker i gudsmannens dörr:
Noa, kom till oss ut,
detta regn tar snart slut,
ingen segeltur får du ännu!
8. Himlens fönster dock öppnas alltmer,
regnet strömmar från skyarna ner.
Tänk om Noa haft rätt!
Är väl detta det sätt
varpå alla vi måste förgås?
9. Svaret kommer från allmaktens Gud:
jag har sänt till er Noa med bud,
men ni ville ej då
gamle Noa förstå
och nu har ni ert syndamått fyllt.
10. Arken seglar så mäktig och trygg
på de väldiga vågornas rygg.
Den som bor däruti
trygg och säker kan bli
tills den stannar på Ararats berg.
11. Men en ark av ett helt annat slag
Herren Jesus ses bygga idag.
Tvivlar du eller tror?
På dej själv det beror
om i djupet du hamnar en dag.
12. Än är dörren till arken ej stängd
för den larmande, tanklösa mängd.
Men en dag blir försent,
fast du ej det ment:
dörren stängs då för evigt av Gud.
f
Syndafloden i Gustavo Derés tolkning.
Att jag just i dessa dagar nynnar på denna är ju ingen tillfälligt; strax innan hade jag dessutom läst rubriker om att Anders Tegnell just nu säger att vi nåt en "ny nivå" av smittspridning.
Men, nej, jag anser definitivt inte att syndafloden någonsin har funnits eller för den delen att Noa någonsin har existerat.
Men berättelsen har ändå en form av symbolisk tyngd. I denna orsakades floden av att människorna hade gjort jorden "fördärvad och full av våld" (Första Moseboken 6:11).
I detta finns ju ingen skillnad jämfört med idag.
Nej, jag vill förstås inte hävda att covid-19 och/eller den globala uppvärmningen är något "Guds straff" - men faktum kvarstår att att om vi hade byggt upp ett rättvist och samtidigt rationellt samhälle skulle den globala uppvärmningen inte ha ägt rum.
Och vi skulle ha kunnat hantera pandemier mycket bättre än nu.
Nej, det behövs ju egentligen ingen Gud för att "straffa". Vissa processer har inbyggda system, som straffar de som frammanar dem. Och tyvärr också de som endast står bredvid och i alla fall inte lyckas stoppa fördärvet.
-------------------------------------------------------------------------
1. Varför bygger du, Noa, en båt?
Bygga båt uppå land,
långt från närmaste strand,
ingen enda av oss det förstår.
2. Jo, se Herren har talat och sagt
att han snart ämnar visa sin makt.
Ingen bättra sej vill
eller ens lyssna till
och nu måste ni alla förgås.
3. Sinsemellan de rådslår så smått:
har därhän det då verkligen gått?
Nej, det är nog ej så,
ingen det kan förstå,
därför fortsätter vi såsom förr.
4. Tiden ilar och Noa har brått
att fullborda det uppdrag han fått.
Under tiden man ler
och på byggnaden ser.
Stackars Noa har mist sitt förstånd!
5. Han har sagt att en dom förestår
nu i över etthundrade år.
Allting är sej ju likt,
landet bördigt och rikt,
allesammans av oss mår vi bra.
6. Men en dag börjar stormvindar gny
uti väster vid mörknande sky.
Nu ses Noa gå in
uti byggnaden sin.
och Jehova slöt dörren själv till.
7. Än man skämtar och ler liksom förr
och man rycker i gudsmannens dörr:
Noa, kom till oss ut,
detta regn tar snart slut,
ingen segeltur får du ännu!
8. Himlens fönster dock öppnas alltmer,
regnet strömmar från skyarna ner.
Tänk om Noa haft rätt!
Är väl detta det sätt
varpå alla vi måste förgås?
9. Svaret kommer från allmaktens Gud:
jag har sänt till er Noa med bud,
men ni ville ej då
gamle Noa förstå
och nu har ni ert syndamått fyllt.
10. Arken seglar så mäktig och trygg
på de väldiga vågornas rygg.
Den som bor däruti
trygg och säker kan bli
tills den stannar på Ararats berg.
11. Men en ark av ett helt annat slag
Herren Jesus ses bygga idag.
Tvivlar du eller tror?
På dej själv det beror
om i djupet du hamnar en dag.
12. Än är dörren till arken ej stängd
för den larmande, tanklösa mängd.
Men en dag blir försent,
fast du ej det ment:
dörren stängs då för evigt av Gud.
f
Syndafloden i Gustavo Derés tolkning.
Tuesday, May 19, 2020
Det spräckliga bandet
I tio- och elvaårsåldern läste jag ut alla Sherlock Holmes-berättelser. Åtminstone tror jag att det var alla.
Jag blev mycket fascinerad, och tyckte att de var oerhört spännande.
Den som jag tyckte bäst om var nog *"Baskervilles hund", som förresten kan ses i en TV-filmad version med Jeremey Brett från 1988, här.
Författare till berättelserna om Sherlock Holmes var, förstås, Arthur Conan Doyle. Han var en mångsidig man, som förutom böckerna om Sherlock Holmes också bland annat skrev "En försvunnen värld", om hur en excentrisk forskare finner ett område på jorden där dinosaurier, neandertalmänniskor och Homo Sapiens lever tillsammans. Fast inte friktionsfritt, vilket framgår i bokens olustiga slut.
Jag blev för det mesta inte rädd av att läsa Doyles berättelser. Men det fanns två undantag. Ett av dem var Sherlock Holmes-berättelsen "Det spräckliga bandet".. En riktigt bra filmversion av denna (ocså med Jermey Brett) kan ses här.'
Om man ska använda ord på ett kanske anakronistiskt sätt tillhör nog *Det spräckliga bandet" de delar av Doyles produktion som faktiskt på något sätt ger... ett feministiskt intryck...(NOT)
Denna novell - som har en vederbörligt kuslig styvfader i en av huvudrollerna! - är faktiskt också otäck även i filmversionen, och även när jag har hunnit bli sådär 53-54 år äldre...
I romanerna och novellerna framstår Doyles världsåskådning som helt materialistisk.Det finns ingen antydan till övernaturliga inslag, inte ens när de kanske skulle passa in. Men mot slutet av sitt liv blev han både spiritist och en varm anhängare till tron att faries existerade. Bakgrunden till detta var uppenbarligen åtminstone delvis personliga sorger.
Jag har skrivit mer om Doyle och fairies här.
-----------------------------------------------------
NOT. Vid närmare eftertanke gäller det nog också på sitt sätt även "Baskervilles hund".
Arthur Conan Doyle
Jag blev mycket fascinerad, och tyckte att de var oerhört spännande.
Den som jag tyckte bäst om var nog *"Baskervilles hund", som förresten kan ses i en TV-filmad version med Jeremey Brett från 1988, här.
Författare till berättelserna om Sherlock Holmes var, förstås, Arthur Conan Doyle. Han var en mångsidig man, som förutom böckerna om Sherlock Holmes också bland annat skrev "En försvunnen värld", om hur en excentrisk forskare finner ett område på jorden där dinosaurier, neandertalmänniskor och Homo Sapiens lever tillsammans. Fast inte friktionsfritt, vilket framgår i bokens olustiga slut.
Jag blev för det mesta inte rädd av att läsa Doyles berättelser. Men det fanns två undantag. Ett av dem var Sherlock Holmes-berättelsen "Det spräckliga bandet".. En riktigt bra filmversion av denna (ocså med Jermey Brett) kan ses här.'
Om man ska använda ord på ett kanske anakronistiskt sätt tillhör nog *Det spräckliga bandet" de delar av Doyles produktion som faktiskt på något sätt ger... ett feministiskt intryck...(NOT)
Denna novell - som har en vederbörligt kuslig styvfader i en av huvudrollerna! - är faktiskt också otäck även i filmversionen, och även när jag har hunnit bli sådär 53-54 år äldre...
I romanerna och novellerna framstår Doyles världsåskådning som helt materialistisk.Det finns ingen antydan till övernaturliga inslag, inte ens när de kanske skulle passa in. Men mot slutet av sitt liv blev han både spiritist och en varm anhängare till tron att faries existerade. Bakgrunden till detta var uppenbarligen åtminstone delvis personliga sorger.
Jag har skrivit mer om Doyle och fairies här.
-----------------------------------------------------
NOT. Vid närmare eftertanke gäller det nog också på sitt sätt även "Baskervilles hund".
Arthur Conan Doyle
Sunday, May 17, 2020
Enid Blyton på YouTube
Någon som vill återknyta kontakten med Enid Blyton - på sextiotalet många barns favorit och många skolbibliotekariers skräck? Hur mycket de än försökte att få barnen att sluta låna Blyton, och istället låna "bättre" barnböcker, lyckades de inte. Och, ja, två bibliotekarier försökte också med mig.
På YouTube finns nu en av hennes böcker, "Äventyrens slott", som en TV-serie från 1990. Den har hela 8 avsnitt, med ungefär 25 minuter i varje. Normalt brukar ju filmatiseringar av böcker riskera att förlora stora delar av intrigen., men det var nog inte fallet här.
Den är faktiskt riktigt spännande.
Om man enbart går efter hur mycket Blyton lyckades glädja, entusiasmera och fascinera sin publik måste hon nog ses som en av 1900-talets största författare. Och, nej, jag skämtar inte.
Här är första avsnittet. Sedan kan man lätt se de andra 7.
Framsidan på Enid Blytons första bok.
På YouTube finns nu en av hennes böcker, "Äventyrens slott", som en TV-serie från 1990. Den har hela 8 avsnitt, med ungefär 25 minuter i varje. Normalt brukar ju filmatiseringar av böcker riskera att förlora stora delar av intrigen., men det var nog inte fallet här.
Den är faktiskt riktigt spännande.
Om man enbart går efter hur mycket Blyton lyckades glädja, entusiasmera och fascinera sin publik måste hon nog ses som en av 1900-talets största författare. Och, nej, jag skämtar inte.
Här är första avsnittet. Sedan kan man lätt se de andra 7.
Framsidan på Enid Blytons första bok.
Thursday, April 23, 2020
Två popklassiker - som Trump-satir
Polariseringen i USA idag är dem största sedan Vietnamkriget. Att Donald Trump är helt bisarr är nog en mycket vanlig uppfattning från i alla fall kanske hälften av USA:s befolkning, möjligen fler.
Om Trump kan klara sig fyra år till beror det kanske delvis på att den trolige utmanaren, Joe Biden, har en hel del ska vi kanske säga svagheter, som möjligen efter ett tag kan göra honom omöjlig.
Bland Demokraterna är Trump nog både hatad och föraktad, Kanske på ett sätt som ingen annan republikansk president varit någonsin.
Denna speciella kombination av hat och förakt gör alltså honom kanske unik. Richard Nixon var hatad av många, men inte föraktad på ett sådant sätt. .
Ett av de uttryck som dessa känslor tar sig, är satiriska sånger... Här ska jag ta upp två sådana, vars melodier är hämtade frän popklassiker,
Den första kom för ungefär två år sedan och tog melodin från Simon & Garfunkels "The Sound of Silence". Den fick här namnet Confounds the Science, och tog upp Trumps avfärdande av den globala uppvärmningen. Det konstiga för mig är att jag har varit helt övertygad att jag lade ut den på min blogg redan när den kom. Men det verkar jag inte ha gjort. Ni kan gärna lyssna på den via länken ovan. Det är den värd.
Som imitation av Simon & Garfunkel är den dessutom mycket välgjord.
Men nu har det kommit en annan, som utgår från Trunmps kaotiska agerande i den nuvarande Corona-krisen. Melodin är här hämtad från den också klassiska poplåten "The Lion Sleeps Tonight".
Den spelades bland annat 1967 av den svenska popgruppen The Hounds. Deras version kan höras här.
I denna sång finns en refräng som går ungefär så här: "a-weema-weh, a-weema-weh, a-weema-weh, a-weema-weh" Det visar sig att det går att sjunga frasen "Vote him away", "Vote him away", "Vote him away", "Vote him away" så att det låter nästan exakt som refrängen till "The Lion Sleepss Tonight"...
Denna Trump-kritiska version heter "The Liar Tweets Tonight". . Medan "Confounds the Science" tog upp Trumps inställning till den globala uppvärmningen tar alltså "The Liar Tweets Tonight" upp Trump i den nuvarande Corona-krisen. Den är faktiskt infamt rolig.. Den kan höras här...
Bland Demokraterna är Trump nog både hatad och föraktad, Kanske på ett sätt som ingen annan republikansk president varit någonsin.
Denna speciella kombination av hat och förakt gör alltså honom kanske unik. Richard Nixon var hatad av många, men inte föraktad på ett sådant sätt. .
Ett av de uttryck som dessa känslor tar sig, är satiriska sånger... Här ska jag ta upp två sådana, vars melodier är hämtade frän popklassiker,
Den första kom för ungefär två år sedan och tog melodin från Simon & Garfunkels "The Sound of Silence". Den fick här namnet Confounds the Science, och tog upp Trumps avfärdande av den globala uppvärmningen. Det konstiga för mig är att jag har varit helt övertygad att jag lade ut den på min blogg redan när den kom. Men det verkar jag inte ha gjort. Ni kan gärna lyssna på den via länken ovan. Det är den värd.
Som imitation av Simon & Garfunkel är den dessutom mycket välgjord.
Men nu har det kommit en annan, som utgår från Trunmps kaotiska agerande i den nuvarande Corona-krisen. Melodin är här hämtad från den också klassiska poplåten "The Lion Sleeps Tonight".
Den spelades bland annat 1967 av den svenska popgruppen The Hounds. Deras version kan höras här.
I denna sång finns en refräng som går ungefär så här: "a-weema-weh, a-weema-weh, a-weema-weh, a-weema-weh" Det visar sig att det går att sjunga frasen "Vote him away", "Vote him away", "Vote him away", "Vote him away" så att det låter nästan exakt som refrängen till "The Lion Sleepss Tonight"...
Denna Trump-kritiska version heter "The Liar Tweets Tonight". . Medan "Confounds the Science" tog upp Trumps inställning till den globala uppvärmningen tar alltså "The Liar Tweets Tonight" upp Trump i den nuvarande Corona-krisen. Den är faktiskt infamt rolig.. Den kan höras här...
Wednesday, April 15, 2020
Dirty Weekend på YouTube
Upptäckte just att filmen "Dirty Weekend" i sin helhet finns på YouTube.
Det bygger på en roman med samma namn av Helen Zahavti från 1992. Jag har läst boken (i dess svenska översättning) och även sett filmen, för flera år sedan.
Boken läste jag fredagen den 25 september 1992. Den gjorde ett förunderligt stort intryck på mig.
Den handlar om Bella, en kvinna som ”vaknade en dag och insåg att hon hade fått nog”. Hon har utsatts för grövre och grövre hot från en man som bor mittemot henne på samma gata. De tar aldrig slut, och när han till sist hotar henne att hälla syra i hennes ansikte, tar hon en hammare, går upp till hans lägenhet och slår ihjäl honom.
Sedan köper hon en pistol – och i den poetiskt förtätade handlingen möter hon över ett veckoslut den ena förövaren efter den andre och närmast tvingas att döda den ene efter den andre. Med det möjliga undantaget en våldsam och obehaglig psykolog, som ändå kanske hade någon antydan till försonande drag, är det faktiskt svårt att inte känslomässigt få sympati för vad Bella gör. .
Och vad gäller psykologen kan man ju glädja sig åt att Bella själv (i boken, inte i filmen) själv beklagar vad hon gjorde med honom...
I de tre följande fallen – en sadistisk våldtäktsman, en dito seriemördare, och några berusade manliga överklassungdomar som får för sig att hälla bensin på en kvinnlig uteliggare, för att sedan tända på, är sympatin för Bella närmast självklar...
Jag köpte den alltså på en fredag, på den numera nedlagda Kvinnobokhandeln Medusa. Jag läste den på samma kväll.
Boken hade alltså´börjat med att Bella vaknade en morgon och visste att hon fått nog. Bokens slut knyter direkt an till dess början.
Så här står det:
”Om du ser en kvinna på väg hem, en som går på lätta fötter, om du ser en kvinna flyta fram längs gatan. Om du vill bryta hennes sköra ben, och höra henne hopplöst vädja. Om du vill känna svedan i det skära skinnet och smaka blodet från den spända huden. Om du, med andra ord, får syn på henne och vill ha henne.
Tänk dig för. Rör henne inte. Låt henne bara gå förbi. Lägg inte din handflata över hennes mun och dra inte ned henne på marken. För utan att veta om det, utan att tänka dig för, utan att ha en aning om det, kan du ha lagt din hand på Bella. Och det kan hända att hon just den morgonen vaknade och visste att hon fått nog”..
När jag kom till dessa sista rader var det något dramatiskt som hände i mig. Och jag började storgråta.
Sedan skrev jag en recension till en vänsterridning, vars redaktör tyckte att den var för feministisk och därför skrev om väsentliga delar av den. Så här blev slutresultatet. .
Filmen är inte lika starkt gripande som boken men mycket av bokens grundstämning finns kvar.
Och bokens avslutande ovan citerade sensmoral utgör också filmens slut.
Nej, jag menar förstås inre att metoderna som Bella använder sig i boken är de bästa för att bekämpa sexualiserat våld...
Men de metoder som samhället tillåter har ju inte lett till några väsentliga förbättringar. Och så´länge det är så det är, kommer Dirty Weekend och dess sensmoral även i fortsättningen gripa tag i många – även om de inte nödvändigtvis gör som jag och börjar storgråta när de kommit till slutet
Det bygger på en roman med samma namn av Helen Zahavti från 1992. Jag har läst boken (i dess svenska översättning) och även sett filmen, för flera år sedan.
Boken läste jag fredagen den 25 september 1992. Den gjorde ett förunderligt stort intryck på mig.
Den handlar om Bella, en kvinna som ”vaknade en dag och insåg att hon hade fått nog”. Hon har utsatts för grövre och grövre hot från en man som bor mittemot henne på samma gata. De tar aldrig slut, och när han till sist hotar henne att hälla syra i hennes ansikte, tar hon en hammare, går upp till hans lägenhet och slår ihjäl honom.
Sedan köper hon en pistol – och i den poetiskt förtätade handlingen möter hon över ett veckoslut den ena förövaren efter den andre och närmast tvingas att döda den ene efter den andre. Med det möjliga undantaget en våldsam och obehaglig psykolog, som ändå kanske hade någon antydan till försonande drag, är det faktiskt svårt att inte känslomässigt få sympati för vad Bella gör. .
Och vad gäller psykologen kan man ju glädja sig åt att Bella själv (i boken, inte i filmen) själv beklagar vad hon gjorde med honom...
I de tre följande fallen – en sadistisk våldtäktsman, en dito seriemördare, och några berusade manliga överklassungdomar som får för sig att hälla bensin på en kvinnlig uteliggare, för att sedan tända på, är sympatin för Bella närmast självklar...
Jag köpte den alltså på en fredag, på den numera nedlagda Kvinnobokhandeln Medusa. Jag läste den på samma kväll.
Boken hade alltså´börjat med att Bella vaknade en morgon och visste att hon fått nog. Bokens slut knyter direkt an till dess början.
Så här står det:
”Om du ser en kvinna på väg hem, en som går på lätta fötter, om du ser en kvinna flyta fram längs gatan. Om du vill bryta hennes sköra ben, och höra henne hopplöst vädja. Om du vill känna svedan i det skära skinnet och smaka blodet från den spända huden. Om du, med andra ord, får syn på henne och vill ha henne.
Tänk dig för. Rör henne inte. Låt henne bara gå förbi. Lägg inte din handflata över hennes mun och dra inte ned henne på marken. För utan att veta om det, utan att tänka dig för, utan att ha en aning om det, kan du ha lagt din hand på Bella. Och det kan hända att hon just den morgonen vaknade och visste att hon fått nog”..
När jag kom till dessa sista rader var det något dramatiskt som hände i mig. Och jag började storgråta.
Sedan skrev jag en recension till en vänsterridning, vars redaktör tyckte att den var för feministisk och därför skrev om väsentliga delar av den. Så här blev slutresultatet. .
Filmen är inte lika starkt gripande som boken men mycket av bokens grundstämning finns kvar.
Och bokens avslutande ovan citerade sensmoral utgör också filmens slut.
Nej, jag menar förstås inre att metoderna som Bella använder sig i boken är de bästa för att bekämpa sexualiserat våld...
Men de metoder som samhället tillåter har ju inte lett till några väsentliga förbättringar. Och så´länge det är så det är, kommer Dirty Weekend och dess sensmoral även i fortsättningen gripa tag i många – även om de inte nödvändigtvis gör som jag och börjar storgråta när de kommit till slutet
"Snobbar som jobbar"
/PS. Adresserna funkar inte längre, av någon anledning... men det är lätt att hitta olika avsnitt på andra adresser. /
I den på-gränsen-till-karantän-tillvaro som jag är i får man hitta på saker att göra.
En av de sakerna har för mig blivit att se ut alla avsnitt av en
TV-serie med den idiotiska svenska titeln "Snobbar som jobbar". På
engelska hette den "The persuaders". Den gick 1971-72.
Den hade 24 avsnitt.
Den finns på YouTube i i alla fall 23 avsnitt. Ett verkar saknas. Jag har kommit till och ned avsnitt 21.- som kan ses här. * Det är ett av de två avsnitt som jag har minnen av från när TV4 sände det i repris i mitten av 90-talet.
Bland annat finns ett helt halsbrytande replikskifte som jag kommer ihåg, från då , som här börjar ca 4.47 och avslutas 5.18.
Serien har två ,huvudpersoner - Brett Sinclair och Danny Wilde, som
spelas av Roger Moore respektive Tony Curtis., Av dessa är nog Sinclair/
Moore den mest centrala.
Dessa två karaktärer kommer från engelsk aristokrati (Sinclair)
respektive USA:s finansvärld (Wilde). Tillsammans löser de brott som för
det mesta också utspelar sig inom överklassen (om än kanske inte så
nära hundraprocentigt som i Moores tidigare serie "Helgonet" /The
Saint/).
Faktum är att jag själv klart upplever serien som någon sorts uppföljare
till just "Helgonet". Det är samma grundstämning, samma
överklassmiljöer - och Roger Moore dominerar även "The Persuaders",
trots att det där också finns en andra huvudperson.
"Helgonet" såg jag på TV i mitten och slutet på 60-talet. The
Persuaders såg jag i praktiken inte alls.. Ändå är det lite av en
nostalgitripp att se den.
När den kom till Sverige såg jag den alltså inte. Jag hade i ganska
snabb takt gått långt vänsterut på den politiska skalan och kombinerade
under den första tiden detta med en närmast excentrisk form av politisk
korrekthet. Denna excentriska period varade kanske ett år (ungefär
sommaren 1971-sommaren 1972) och innebar att jag nästan inte alls
slösade tid på något som inte var politiskt.
Det var ju lite ensidigt och hänger nog också ihop med vad som måste beskrivas som ett psykotiskt genombrott i juni 1971.
När det gäller The Persuaders var mitt avståndstagande än mer resolut.
Jag såg den som nån typ av överklasspropaganda och tänkte ABSOLUT inte
se den.
Hemma såg jag inte en sekund av den,men sedan hamnade jag på
ungdomskliniken på Långbro sjukhus den 9 november 1971. Där samlades de
flesta framför TV:n på lördagskvällar och ibland faktiskt även jag.
Och när då "Snobbar som jobbar" (på nytt - hur kan man välja ett så
idiotiskt namn!) började stod jag kvar och hörde på signaturmelodin.
Den var mycket suggestiv, och fascinerande,tyckte jag, i motsats till
"Helgonets" som bara var intetsägande.
Så jag stod där framför TV:n och fängslades motvilligt av
signaturmelodin, men sen gick jag alltid närmast demonstrativt till mitt
rum och slängde igen dörren...
Vad tycker jag nu? Det är lite som att se om "Helgonet" - ingen av dem
är ju så där jättefascinerande men båda har en viss charm. Som också
idag förstärks av att de på sätt och vis är tidsresor. De säger en del
om världen då, visserligen från en sorts karikatyr på ett
överklassperspektiv - men det gör den ju inte mindre intressant. .
En sak till. Om "Snobbar som jobbar" var ett idiotiskt namn var "The
Persuaders" ganska fyndigt. Persuade betyder ju övertala - men i just
det här sammanhanget syftade det ju inte direkt på intellektuella
diskussioner.
Roger Moore 1971.
Saturday, March 28, 2020
En skräckfim om katter
Idag för exakt femtio år sedan - 28 mars 1970 - såg jag en film som på svenska hete "Gröna ögon i natten". Det var den andra barnförbjudna film jag såg på bio efter att jag fyllt femton år 31 december året innan.
Den första var en tråkig sexualupplysningsfilm som nog hette "Kärlekens språk" och som jag verkligen ångrade att jag slösat pengar på.
Den 28 mars 1970 var en lördag, och tillika påskafton.
Upptäckte idag att filmen i sin helhet finns på YouTube och jag har just sett om den - för första gången för på dagen exakt femtio år sedan.
Då´tyckte jag den var spännande och fascinerande. Idag vet jag inte riktigt vad jag tycker. Mina känslor är lite blandade...
Bitvis är den mycket spännande, men samtidigt - milt sagt - psykologiskt orealistisk.
Handlingen är i korthet denna. En man och en kvinna planerar att döda en annan kvinna för att få ut hennes arv -. så vitt jag fattar är den andra kvinnan antingen mannens moster eller faster.
För att kunna genomföra mordet måste mannen charma kvinnan, och det är lätt eftersom han alltid varit hennes favorit.
Problemet är att han har kattfobi och hennes hus är fyllt av katter...
Jag ska inte berätta mer, om någon vill se den. Utom att en riktigt spännande handling på något sätt kanske fuskas bort mot slutet, genom ett alltför extremtt övernaturligt scenario..
Katterna verkar nämligen vara närmast telepatiska, och fast beslutna att förhindra mordet.. Det blir nog lite för absurt.... .
Filmen kan ses här.
Den första var en tråkig sexualupplysningsfilm som nog hette "Kärlekens språk" och som jag verkligen ångrade att jag slösat pengar på.
Den 28 mars 1970 var en lördag, och tillika påskafton.
Upptäckte idag att filmen i sin helhet finns på YouTube och jag har just sett om den - för första gången för på dagen exakt femtio år sedan.
Då´tyckte jag den var spännande och fascinerande. Idag vet jag inte riktigt vad jag tycker. Mina känslor är lite blandade...
Bitvis är den mycket spännande, men samtidigt - milt sagt - psykologiskt orealistisk.
Handlingen är i korthet denna. En man och en kvinna planerar att döda en annan kvinna för att få ut hennes arv -. så vitt jag fattar är den andra kvinnan antingen mannens moster eller faster.
För att kunna genomföra mordet måste mannen charma kvinnan, och det är lätt eftersom han alltid varit hennes favorit.
Problemet är att han har kattfobi och hennes hus är fyllt av katter...
Jag ska inte berätta mer, om någon vill se den. Utom att en riktigt spännande handling på något sätt kanske fuskas bort mot slutet, genom ett alltför extremtt övernaturligt scenario..
Katterna verkar nämligen vara närmast telepatiska, och fast beslutna att förhindra mordet.. Det blir nog lite för absurt.... .
Filmen kan ses här.
Friday, March 6, 2020
Lill-Babs andra sång om Klas-Göran - några reflektioner
Jag skrev ju 4 mars om ett svar till Lill-Babs´ År du kär i mig ännu Klas-Göran?.
Då visste jag inte att även Lill-Babs själv sjungit in en helt annan version av sin sång. Men det gjorde hon redan 1960. Av någon anledning blev den inte alls uppmärksammad....
Den hette "Kom tillbaka mesamma Klas-Göran" och kan höras här . Den förvisso stora skillnaden mellan de olika versionerna kan beskrivas så här.
I "År du kär i mig ännu Klas-Göran?" är kvinnan ofattbart dum. Hon ser inte ens vad en normalbegåvad sexåring torde listat ut. Mannens berättelse är så otroligt pinsam. En sådan stury kunde användas i slutet av 50-talet, men redan en bit in i 60-talet skulle det varit mycket svårare att använda den. Och på 70-talet torde det varit helt omöjligt.
I versionen från 1960 är allt vänt uppochner. Det är Klas-Göran som är dum och kvinnan har övertaget...
På något sätt pekade versionen från 1960 framåt. Som en ganska uppenbar motreaktion på den förlöjligande bilder av kvinnor i populärkulturen utvecklades redan under sent 60-tal en motsatt trend där män beskrivs som ofattbart dumma i berättelser om relationer.
Det är lått att hitta exempel. Ex.vis en sång som Nancy Sinatras och Lee Hazlewoods "Jackson" från 1967 - eller John Cleeses TV-serie Fawlty Towers från 1975 och 1979.
Naturligtvis finns det exempel på hur män i relationer med kvinnor framställs som korkade före slutet av 1960-talet och kvinnor i relationer med män som dito även från och med sjuttiotalet. Men min helt ovetenskapliga privatstatistik säger mig att det kom ett trendbrott någon gång omkring ca 1970.
Om vi går ännu längre framåt kan man ju ex.vis ta Susanne Reuters "Svensson, Svensson"-serie ... som absolut inte skulle kunna tänkas på femtiotalet.
I vilket fall som helst är det lite kul att jämföra Lill-Babs två sånger om Klas-Göran., som endast har ett år mellan sig…
Lill-Babs tillsammans med The Beatles 1963.
Då visste jag inte att även Lill-Babs själv sjungit in en helt annan version av sin sång. Men det gjorde hon redan 1960. Av någon anledning blev den inte alls uppmärksammad....
Den hette "Kom tillbaka mesamma Klas-Göran" och kan höras här . Den förvisso stora skillnaden mellan de olika versionerna kan beskrivas så här.
I "År du kär i mig ännu Klas-Göran?" är kvinnan ofattbart dum. Hon ser inte ens vad en normalbegåvad sexåring torde listat ut. Mannens berättelse är så otroligt pinsam. En sådan stury kunde användas i slutet av 50-talet, men redan en bit in i 60-talet skulle det varit mycket svårare att använda den. Och på 70-talet torde det varit helt omöjligt.
I versionen från 1960 är allt vänt uppochner. Det är Klas-Göran som är dum och kvinnan har övertaget...
På något sätt pekade versionen från 1960 framåt. Som en ganska uppenbar motreaktion på den förlöjligande bilder av kvinnor i populärkulturen utvecklades redan under sent 60-tal en motsatt trend där män beskrivs som ofattbart dumma i berättelser om relationer.
Det är lått att hitta exempel. Ex.vis en sång som Nancy Sinatras och Lee Hazlewoods "Jackson" från 1967 - eller John Cleeses TV-serie Fawlty Towers från 1975 och 1979.
Naturligtvis finns det exempel på hur män i relationer med kvinnor framställs som korkade före slutet av 1960-talet och kvinnor i relationer med män som dito även från och med sjuttiotalet. Men min helt ovetenskapliga privatstatistik säger mig att det kom ett trendbrott någon gång omkring ca 1970.
Om vi går ännu längre framåt kan man ju ex.vis ta Susanne Reuters "Svensson, Svensson"-serie ... som absolut inte skulle kunna tänkas på femtiotalet.
I vilket fall som helst är det lite kul att jämföra Lill-Babs två sånger om Klas-Göran., som endast har ett år mellan sig…
Lill-Babs tillsammans med The Beatles 1963.
Rosen och Klas-Göran i alternativa versioner
Det började med att jag letade efter något helt annat på YouTube. Och istället hittade en sång av Leena Skoog. En sång som var ett sorts svar till Rosen av Arne Qvick.
Rosen har väl de flesta hört någon gång. Den sorgliga historien om en man som tragiskt nog upptäcker att han inte kunde ge en ros till sin fllickvän eftersom hon istället åker runt med "en grabb med en bil av senaste modell".
Nåväl. Leena Skoogs sång heter helt enkelt Svaret på Rosen. Och är faktiskt riktig rolig. Ja, "Rosen" är ju rolig, den med,. men den verkar vara det på ett låt oss säga omedvetet sått...
I Leena Skoogs svar är huvudpersonen just den flickvän som föredrog en man med en bil av senaste modell framför den stackars pojkvännen med sin lilla enkla ros. Hennes version ger till en början ett ganska så brutalt intryck - innan man till sist kommer till det närmast rörande slutet.
Jag tror faktiskt att jag föredrar den versionen framför Qvicks....
Lyssna gärna.
Och via denna sång upptäckte jag snart något annat. Nämligen ett svar på Lill-Babs Svenssons sång År du kär i mig ännu Klas-Göran? .
Medan jag hade nån sorts aning om vem Leena Skoog var, hade jag inga medvetna minnen av att någonsin hört talas om Margaret Bienert. 1960 sjöng hon in ett svar med titeln Klas-Göran återfunnen.
Medan Rosen var rolig på ett kanske omedvetet sätt försökte ju Lill-Babs vara rolig - helt medvetet. Jag tycker själv inte att hon lyckades så där väldigt bra...
Det gör däremot Margaret Biener. I hennes version vet huvudpersonen precis vad som hänt med Klas-Göran. Den är klart att föredra ... tycker jag alltså... Speciellt gillar jag denna mening:
"Den där fjällbruden är nu på postverket sur, när hon får sina pekoral i retur".
Jag gillar speciellt användningen av ordet pekoral. Och undrar om det inte endast var riktat mot huvudpersonen i Lill-Babs sång -utan kanske också mot själva sången.
Den frågan får jag nog aldrig något svar på.
TILLÄGG
-------------------------------------------
Blev nyfiken på vilka som skrivit texten till dessa båda svarssånger. Upptäcker tyvärr att Stikkan Andersson skrev "Klas-Göran återfunnen" (har jag så dålig smak?) . 'Dessutom skrev han också Lill-Babs originalsång ...
Hur jag än letat har jag inte hittat vem som skrev texten till Leena Skoogs svarssång. Skrev hon den själv?
Rosen har väl de flesta hört någon gång. Den sorgliga historien om en man som tragiskt nog upptäcker att han inte kunde ge en ros till sin fllickvän eftersom hon istället åker runt med "en grabb med en bil av senaste modell".
Nåväl. Leena Skoogs sång heter helt enkelt Svaret på Rosen. Och är faktiskt riktig rolig. Ja, "Rosen" är ju rolig, den med,. men den verkar vara det på ett låt oss säga omedvetet sått...
I Leena Skoogs svar är huvudpersonen just den flickvän som föredrog en man med en bil av senaste modell framför den stackars pojkvännen med sin lilla enkla ros. Hennes version ger till en början ett ganska så brutalt intryck - innan man till sist kommer till det närmast rörande slutet.
Jag tror faktiskt att jag föredrar den versionen framför Qvicks....
Lyssna gärna.
Och via denna sång upptäckte jag snart något annat. Nämligen ett svar på Lill-Babs Svenssons sång År du kär i mig ännu Klas-Göran? .
Medan jag hade nån sorts aning om vem Leena Skoog var, hade jag inga medvetna minnen av att någonsin hört talas om Margaret Bienert. 1960 sjöng hon in ett svar med titeln Klas-Göran återfunnen.
Medan Rosen var rolig på ett kanske omedvetet sätt försökte ju Lill-Babs vara rolig - helt medvetet. Jag tycker själv inte att hon lyckades så där väldigt bra...
Det gör däremot Margaret Biener. I hennes version vet huvudpersonen precis vad som hänt med Klas-Göran. Den är klart att föredra ... tycker jag alltså... Speciellt gillar jag denna mening:
"Den där fjällbruden är nu på postverket sur, när hon får sina pekoral i retur".
Jag gillar speciellt användningen av ordet pekoral. Och undrar om det inte endast var riktat mot huvudpersonen i Lill-Babs sång -utan kanske också mot själva sången.
Den frågan får jag nog aldrig något svar på.
TILLÄGG
-------------------------------------------
Blev nyfiken på vilka som skrivit texten till dessa båda svarssånger. Upptäcker tyvärr att Stikkan Andersson skrev "Klas-Göran återfunnen" (har jag så dålig smak?) . 'Dessutom skrev han också Lill-Babs originalsång ...
Hur jag än letat har jag inte hittat vem som skrev texten till Leena Skoogs svarssång. Skrev hon den själv?
Subscribe to:
Posts (Atom)