The Pale Horse

Den enda av Agatha Christies deckare som handlar om satanism är "The Pale Horse" från 1961 (svensk översättning "Den gula hästen" från 1962).

Jag har läst den svenska översättningen av Christies bok för länge sedan och har den faktiskt i min bokhylla. Men just nu har jag (på nytt) sett en välgjord spelfilm som bygger på boken.

Att den handlar om "satanism" utifrån en mer allmän definition är ju ganska uppenbart. Ett gäng (kvinnliga) "ockultister" på värdshuset "The Pale Horse" (ett namn för övrigt taget från Uppenbarelseboken i Bibeln)  som regelbundet mot betalning håller seanser för att skicka förbannelser mot människor som fientligt inställda personer önskar livet ur. Personer som sedan dör.

Nu visar det sig att åtminstone en av "häxorna" inte riktigt fattar att de som ska förbannas verkligen dör. Ledaren vet det, och troligen också den tredje "häxan". 

Men även i en mer exakt mening kan man använda termen "satanism" om intrigen i filmversionen om  Christies gäng av "häxor". (Troligen också i boken, även om jag inte läst den sedan 1988).

I en ritual som vi får se åkallas "Fader vår, som VAR i himlen". Var, inte är... Det syftar uppenbarligen på Lucifer och de fallna änglar som sägs ha gjort uppror och kastats ner från himlen.

Annars är handlingen orealistisk på ett märkligt sätt. 

De verkliga morden begås inte av "häxorna", inte ens av de som känner till att offren dör. Vi har dessutom en advokat (utesluten från advokatsamfundet och förbjuden att verka som advokat!). Han känner till "häxorna" på värdshuset. Och tror tydligen också att deras magi verkar.

De som vill ha någon död går dels till "häxorna", dels till advokaten. Deras samtal med advokaten leder till att de sluter ett vad med honom. Om den person de vill ha död på inte dör, måste advokaten betala till dem. Om hen dör får de betala en stor summa till advokaten.

De måste dessutom betala "häxorna" för de seanser som dessa genomför.

Men vad dödar offren? Det finns en marknadsundersökningsfirma som advokaten uppenbarligen betalar. Denne verkar i alla fall i filmen inte inse denna firmas (eller rättare sagt deras mystiska ledares) roll. Han vet endast att den har någon form av kontakt med "The Pale Horse" . 

Vad marknadsundersökningsfirman gör är att fråga folk vilka livsmedel, schampo, etc de främst brukar köpa. Och då bland annat de tilltänkta offren.

Sedan går chefen i hemlighet hem till de tilltänkta offren och byter ut varorna mot paket  med samma fabrikat - som dessutom innehåller tallium. Som kan döda i någorlunda stora mängder.

Schemat skulle knappast fungera. Hur kan man exempelvis veta att det endast (eller ens främst) är de tilltänkta offren som använder produkterna?

Det märkliga i hela scenariot blir ju att den ende som känner till morden är den hemlighetsfulle manlige chefen för företaget. Medan de andra inblandade antingen inte vet att några dödas överhuvudtaget eller tror att de dödas av magi.

Det är en sinnrik intrig, men jag har mycket svårt för att se hur den skulle fungera i praktiken.

Intrigen står i motsats till andra satanistromaner som skrevs under perioden fram till ca 1980 (ex.vis Dennis Wheatley), där handlingen brukar förutsätta att magi på något sätt fungerar. Så ej här. Agatha Christies böcker är ju ganska så konsekvent skeptiska.

Men hennes "The Pale Horse" har förvisso en inställning till "satanism" som fenomen, som är entydigt negativ, även om den inte tillskriver denna verkligt övernaturliga egenskaper.

Det är en sympatiskt skriven bok, och den ovan länkade filmen tolkar boken ganska så bra.

Att sedan Agatha Christie ibland är nästan outhärdligt moraliserande är en annan sak.

Tidig bild av Agatha Christie (till höger) - från 1922.

"Räkna fåren - dom är vargar, javisst"

"Ligga Lågt" med Gunder Hägg, sedermera Blå Tåget, från 1970. Inte speciellt optimistisk, men på många sätt värd att lyssna på.

Enid Blytons Äventyrsböcker filmade

Jag har tidigare lagt upp en lista över en serie engelska TV-filmatiseringar av Enid Blytons Femböcker. Men det finns sådana även när det gäller TV-filmatiseringar av hennes "Äventyrsböcker". Dessa liknar på många sätt Femböckerna, men har sina egna särdrag.

Två saker som jag tycker skiljer dem åt. Jag upplever att motsättningar och spänningar mellan barn och nästan alls vuxna (som faktiskt spelar en  stor roll i Femböckerna) är kraftigt nedtonad i Äventyrsböckerna.

Äventyrsböckernas äventyr är nog också i allmänhet mer "fantastiska"  än de i 'Femböckerna.

Det finns en usel spellista för TV-serien om Äventyrsböckerna, där på flera ställen avsnitt saknas i äventyren Vilket torde skapa en hel del irritation för den som börjar titta.

Men denna spellista är bra. Visserligen saknas "Äventyrens slott" men den har jag en annan  (längre) filmatisering av på denna blogg, som inte är hämtad från samma filmserie. 

Spellistan inleds med en dokumentär om hur serien skapades. TV-serien är mycket välgjord, och mer grundligt genomarbetad än serien om Fem-böckerna. 

Den är också medvetet skapad på ett sådant sätt att den torde vara lika intressant för alla åldrar - från 5 till 80 år och uppåt...

Suddenly you love me

/Från min huvudblogg 24 januari 2015/

Igår vilade jag lite efter att ha haft vinterkräksjukan. Då råkade jag somna med kläderna på.

Sedan vaknade jag efter några timmar. När jag vaknade hade jag denna sång från 1968 i mitt huvud. Jag har ingen aning om varför.

Lyssna och titta gärna på musikvideon från You Tube-länken ovan. Tremeloes verkar i alla fall ha haft riktigt roligt när de gjorde den....

"Mary´s Boy Child" och Sverigedemokraterna

/Från min huvudblogg 15/11 2015/

Upptäcker att det inte var en tillfällighet att Lugna Favoriter sände julmusik. De ska tydligen sända (enbart?) julmusik från och med nu ända till annandagen. Frågan är ju om lyssnarna inte hinner bli uttröttade. Själv tycker jag ännu att det är mysigt.

Det som spelats är av lite olika kvalitet. Några jolmiga amerikanska sånger förstör bilden,  och jag saknar förresten "Jingle Bell"....

Men en av mina favoritsånger, Mary´s Boy Child, har spelats ganska så många gånger.

Men apropå den - som förstås syftar på Jesus. Enligt Matteusevangeliet planerade Herodes att döda just alla nyfödda pojkar och Maria och Josef fick ta Jesus med sig och fly till Egypten. Ungefär som många idag tvingas fly från samma region  i världen som Jesus föddes i, för att komma undan mer moderna barnamördare.

En fråga inställer sig: Vad hade egentligen hänt med Jesus om Egypten styrts av några som liknade dagens Sverigedemokrater? Hade han skickats tillbaka till Herodes?

Sverigedemokraterna påstår sig ju försvara kristna värden. Frågan är föstås om Jesus skulle uppskatta SD:s speciella tolkning av dessa,  om han nu plötsligt kom tillbaka? (Som fundamentalisterna ju säger att han ska göra).

Under det tidiga 1900-talet spred pingströrelsen propaganda mot "dansbaneeländet", för enligt dem var det ju syndigt att dansa. De sade ungefär så att "tänk om Jesus kommer tillbaka när ni är på dansbanan, vad tror du han skulle säga ?". De sade förstås så för att skrämma slag på ungdomarna.

Det finns nu inget i Bibeln som tyder på att Jesus skulle ha något emot att någon dansar. Däremot finns det oerhört mycket i Bibeln som tyder på att Jesus definitivt skulle ogilla de som hetsar mot invandrare. Så en modern variant av skrämseltemat vore förstås "tänk om Jesus plötsligt kommer tillbaka och du just då råkar sitta på ett SD-möte. Vad tror du att han skulle säga?".

Ja, vad tror NI att han skulle säga? ;-)

Last night I had the strangest dream

"I natt jag drömde" med Hep Stars slog igenom någon gång årsskiftet 1966/67. En vacker sång, men jag hörde den så ofta i sent 60-tal att jag nog blev trött på den. Dessutom såg jag den som i grunden sorglig, eftersom jag visste att det inte skulle hända.

Men konstigt nog hade jag inte en aning om, och gjorde inte ens några försök att ta reda på, hur det engelska originalet lät och vem som hade gjort det. Jag visste förstås att den svenska texten hade skrivits av Cornelis Vreeswijk. 

Visserligen fanns inte Google på den tiden, men om jag hade försökt hade jag nog ändå ganska snabbt kunnat tagit reda på fakta om originalet.

Nu när jag letar upptäcker jag att det var en sång sktiven av en Ed McCurdy, så tidigt som 1950.. Och den hette alltså "Last night I had the strangest dream."

Sångens antikrigstema gjorde att den under 60-talet spelades in av många artister. Bland annat av Joan Baez 1962, Hennes version kan höras live, här.

Och fast jag på sextiotalet ganska snart tröttnade på den svenska versionen, märker jag, delvis till min förvåning, att jag nu blir gripen av Baez´version.

 

Joan Baez,  1963. 

Charlies Angels ochYouTubes censur

Men början från 1976 sändes en TV-serie med namnet Charlies Angels. Den sändes i  minst fem säsonger och hade en mycket speciell uppläggning. 

Handlingen var denna. Tre kvinnor är anställda av en excentrisk miljonär (med dagens penningvärde torde han ha varit miljardär) med namnet Charlie. Deras uppgift är att lösa olika typer av brott.

Av döma av de mycket korta sekvenser man i nästan varje avsnitt får från Charles vardagsliv levde han ganska så, kan man nog säga, dekadent. Han hade ständigt nya kvinnor, mycket unga sådana, som passade upp honom. 

Detta kombinerade han dock med att ha närmast encyklopediska kunskaper om den aktuella kriminaliteten. Så varje gång polisen stod maktlös inför ett brott kontaktade han "änglarna". Som alltid löste fallen. 

Serien var ojämn. En del avsnitt var usla, andra hyfsat spännande. Och några var nästan fantastiskt välgjorda. 

För några år sedan fanns i stort sätt alla avsnitten från denna serie på YouTube. Och jag såg nog nästan alla. 

När jag för några dagar sedan ville leta rätt på de bästa avsnitten fanns de inte längre. Faktum var att den större delen av avsnitten var raderade. Raderingen var inte slumpvis. Det märkliga var att de avsnitt som jag såg som mycket bra, samtliga var raderade. Jag upptäckte inte det med en gång. Det var först efter ett tag som jag insåg att det som fanns kvar var c-avsnitt, och några b-avsnitt. 

Serien startade som sagt 1976 och blev bättre med tiden. Följaktligen fanns nästan alla avsnitt från säsong 1 kvar på YouTube, lite mer än hälften från säsong 2, och endast en handfull från de senare säsongerna.

Jag undrade varför de bättre av avsnitten inte gick att se, och kom fram till att det måste bero på att Charlies Angels hade blivit kommersiellt intressant igen. Dels finns det filmversioner, men framförallt verkar det som en ny serie med nya skådespelare hade startat för kanske tio år sedan. Om det går att se mer än kanske några få avsnitt av dessa på YouTube vet jag ännu inte. 

Men det är faktiskt ett mycket typiskt beteende från YouTubes sida så fort kommersiella  krafter börjar intressera sig för filmer eller TV-avsnitt som sänts tidigare. För att inte konkurrera med de nyare produktionerna tar YouTube bort äldre videor. Vare sig de nu gör det frivilligt eller tvingas till det av producenterna för de nya avsnitten, eller filmerna. 

---------------------------------------------------------------

PS. 18/10 2024. Numera har det blivit ännu värre .  Det finns nästan inga avsnitt kvar alls. 

Lite sorgligt.

Opportunity Nox

/Från min huvudblogg 23/10 2015/

Den som vill kan gärna se denna Roxette-video.

Jag gillar Roxette. De har ofta en form av intensitet, som tar tag i mig.

Den här låten låg på en samlings-CD som kom 2003. I alla fall köpte jag den 2003.

Jag gillade den, och hela CD:n. Dessutom använde jag CD:n för att upprätthålla nån form av terrorbalans mot en kille i min studentkorridor som plågade mig med att spela SKA-musik dagar och kvällar. När jag inte stod ut spelade jag Roxette, Lambretta och Runaways på hög volym.

"Opportunity Nox" fascinerar mig, vet inte riktigt varför.

Bimbo

/Från min huvudblogg  25/10 2015/

Otrohet och svartsjuka är ju ett vanligt tema i populärmusiken. Men denna sång av Lambretta är nog nästan oöverträffad i sin intensitet.

I länken ovan kan man både höra och se Lambrettas officiella musikvideo till "Bimbo". Den är riktigt imponerande.

Lägg märke till skillnaden mellan sången och videon. I sången riktas aggressiviteten mest mot älskarinnan, men i videon riktas den mer mot den i sanning patetiska otrogne mannen. Som får möta sitt öde när videon närmar sig sitt slut.

En intensiv video till en intensiv sång. Som jag inte hört på länge innan jag nyligen hittade den på min favoritsida på nätet.

 

The Mass

/Från min huvudblogg 19 augusti 2015/

Jag är lite svag för suggestiva och mystiska musikvideos. I kommentarsfältet under förra inlägget tipsade mig signaturen Tidlösa om en sådan på YouTube med titeln "The Mass". Den är gjord av en New Age-inspirerad musikgrupp som heter ERA, och som jag aldrig hört talas om förut.

Jag blev riktigt fascinerad av den, och de som tror sig dela min svaghet för den typen av musikvideos kan ju klicka på länken ovan.

Den har för övrigt en handling som i viss mån påminner om Kalivideon jag lade upp i måndags, men här är framtoningen lite mer fredlig.

Race with the Devil

 /Från min huvudblogg 28 januari 2019/

Under 1970-talet började det i pop- och rockmusik bli mycket vanligt med "demoniska" texter, med exempelvis hänvisningar till "The Devil",  Satan eller Lucifer.

Det var något i stort sett nytt. Under större delen av sextiotalet fanns helt enkelt inte denna genre. Men under sextiotalets sista år började något hända.

Den 24 augusti 1968 gick "Fire" med Crazy World of Arthur Brown in på Tio i Topp. Senare detta år kom som bekant Rolling Stones med "Sympathy for the Devil", som låg på LP;n Beggars Banquet.

Det sågs nog som udda teman, när det begav sig, men det skulle komma mer.

Idag för 50 år sedan - den 28 januari 1969 -  gick  "Race with the Devil" med The Gun upp på fjortonde plats på den svenska försäljningslistan Kvällstoppen. Den kom dock inte att ligga där länge - endast tre veckor.

(Just Race with the Devil gavs förresten ut långt senare, 1981, som en  singel med tjejgruppen "The GirlSchool", en grupp som jag överhuvudtaget inte hört talas om förrän igår. Covers brukar ofta bli sämre än originalet, men det tycker jag inte är fallet här.) 

Under 1960-talet förblev dock låter med sådana teman mycket udda undantag. Men 1970 slog Black Sabbath igenom - och efter det öppnades dörren till "demoniska" teman på vid gavel, och det blev närmast till en flodvåg,

Alldeles oavsett vad man anser om dessa låtar, och de artister som framförde dem (några av dem var riktigt  bra!)   tycker jag själv att den intensiva fokuseringen på (och ibland närmast lovsången till... ) vår kulturs  främsta symbol för ondska,  var ett ganska så osunt stickspår i en annars ofta så glädjefull och dynamisk ungdomskultur.


 Avbildning av djävulen i målning från 1500-talet. 

I turn to you

Av någon märklig anledning vaknade jag i går morse med denna sång av Melanie C i huvet.

Fladdermösssen

"Fladdermössen" blev det svenska namnet på denna mycket tidstypiska skräckfilm från USA, från mitten av 70-talet. På engelska hette den  "Chosen survivors"

Den kom i USA 1974, och den hade  svensk premiär 30 januari 1975.

Jag har nyligen plågat mig igenom den. Jag skriver med all rätt "plåga" trots att den bitvis var nervöst spännande. När man kommit till en viss gräns var det för mig omöjligt att sluta titta. Jag ville i alla fall se hur den slutade.

Den är en mycket tidstypisk b-skräckis (somliga skulle nog kalla den en c-skräckis).

Den har två huvudsakliga teman. Det första är maktmissbruk från en regering, som inte drar sig för att experimentera på sina egna medborgare.  Som sagt mycket tidstypiskt för USA 1974, då misstron mot en maktfullkomlig regering var mycket stark. Tänk Nixon, tänk Vietnam, tänk Watergate, tänk avslöjanden om CIA.

Det andra temat var tidstypiskt på andra sätt - otäcka djur som anfaller från alla håll var ett mycket vanligt skräckfilmstema.*

Den engelska titeln syftar på det första temat, den svenska på det andra.  

De både temana vävs in i varandra, och mot slutet kommer odjurstemat att dominera. Det bör tilläggas att de flesta av människorna trots allt överlever...

För min del var nog tidsresan den nästan enda behållningen. Jag såg en hel del filmer av den typen 1974-77, och även om de sällan var bra är det lite av pervers nostalgi att ta del av en sådan lite mindre än 50 år senare.

Just denna film verkar jag dock inte ha sett, eller också trängde jag bort minnet av den. Inte helt otänkbart, vissa delar var riktigt otäcka på ett tja ganska olustigt sett.

Jag rekommenderar den inte av någon annan anledning än den mentalitetshistoriska..

------

*Jfr "Eye of the cat" - på svenska "Gröna ögon i natten" - från några år tidigare.

A för Andromeda

Det här är en  riktigt bra sf-film på YouTube från 2006.  Den kan faktiskt rekommenderas. Den har ett i dessa dagar aktuellt ämne -  om en dator  som planerar att ta över världen ..

Fast just denna dator har konstruerats genom signaler som sänts från Andromedagalaxen.

Datorn ger sedan instruktioner som gör att människorna kan skapa en biologisk och människoliknande varelse - som liknar en kvinna som arbetade med datorn och som dog när hon kom in i datorns kraftfält.

Hon kallas sedan Andromeda.

Den relation som  sedan uppstår mellan datorn och Andromeda är spänningsfylld och avslutas på ett märkligt sätt.

Filmen bygger på en TV-serie av Fred Hoyle och John Elliot från tidigt 60-tal. Fred Hoyle var ju en mycket känd astronom och kosmolog som också var känd för sitt motstånd mot Big Bang-teorin.  

Hoyle och Elliot skrev också en roman på samma tema och med samma namn.

En ny värld

/Från min huvudblogg  25 december 2016/

 Det går knappast att överskatta den betydelse The Monkees hade på mig som tolvåring.Det var som ett uppvaknande,  till en ny värld...

Och lyssna gärna på Last Train to Clarksville.  Som var deras första singel och dessutom - vet vi nu - handlade om en man som just hade inkallats till Vietnamkriget.

Daydream Believer

/Från min huvudblogg 2 december 2017/

Om jag inte minns alldeles fel fanns det en gång här en ganska så flitig kommentator som upprepade gånger förklarade att en av hans favoritlåtar var Daydream Believer med Monkees. Sedan dess har mycket vatten flutit under broarna och personen ifråga skriver så vitt jag kan se numera kommentarer på helt andra ställen - med de mest gallsprängda utfall mot både mig och denna blogg...

Men varför i allsina dar tar jag upp detta just nu? Jo, för exakt femtio år sedan idag gick just denna låt upp som nykomling på sjunde plats på Tio i Topp. Det är nu inte min ABSOLUTA favorit bland Monkeeslåtar men tillhör ändå en av de som jag gärna lyssnar på då och då.

Här kan den höras med text, och här i den officiella musikvideon..

Not your steppin´stone

/Från min huvudblogg 28 februari 2015/

Den första popgrupp jag lyssnade på regelbundet var Monkees (i motsats till svensktoppsmusik, som jag lyssnat på sedan våren 1966!) -  när deras TV-serie kom våren 1967. Att de påstods inte kunna spela brydde jag mig inte det minsta om, om det var sant gjorde de ju dem snarare ännu mer mänskliga..... tyckte jag nog.

Just (I'm Not Your) Steppin' Stone uppskattade jag kanske till stor del pga dess titel. Jag tyckte kanske att den på något sätt hade något med mig att göra..

Studio - Tages från 1967

Den enda av de kommersiellt framgångsrika svenska popgrupperna på sextiotalet som i sin slutfas ägnade sig åt att experimentera - musikaliskt, tekniskt, textmässigt - var nog Tages. 

Tages var nog också den enda av dessa som tog intryck av den psykedeliska vågen.

Deras LP Studio - från det magiska året 1967 - är faktiskt intressant. Den innehöll ingen uppenbart stor hit men helheten blev fascinerande. Jag köpte den aldrig, men skulle nog klart ha gillat den om jag hade gjort det.

Studio hade 12 låtar. 

Här  kan man höra alla dessa 12, plus fyra till, som de gjorde ungefär samtidigt som LP:n.

Dessa låtar ger en bra bild av Tages i dess slutfas (de lades ner 1968).

Tommy Blom, den förmodligen mest kände av Tages medlemmar. Bilden tagen 1967.

 

SvD contra The Sweet

En av de sista poplåtarna jag lyssnade på 1971 innan jag helt slutade med att lyssna  på pop för flera år framåt var  Funny, Funny med The Sweet.

Jag strölyssnade på den - mitt popintresse var på upphällningen. Men jag gillade den ändå på något sätt. Kul, och lite gullig. 

När jag nu långt senare går igenom SvD:s historiska arkiv (tillgång till detta är mitt huvudsakliga skäl för att prenumerera på denna tidning!) från 1971 tar jag del av en magsur recension den 10 september 1971 av en konsert The Sweet höll i Sverige. 

Den visar om inte annat hur stor klyftan var mellan poplyssnare och poprecensenter.

Recensionen har rubriken ”Reaktionär popmusik”. En konstig rubrik för en så  reaktionär tidning, där ärkereaktionären  Gunnar Unger (under pseudonymen Sagittarius) var och varannan dag terroriserade ledarsidan, men det kan kanske förklaras av att poprecensenter var de enda av SvD.s journalister som tilläts ha någon form av vänsteråsikter.  

I övrigt vimlar recensionen av formuleringar som  ”tråkig och profillös grupp”, ”en reaktionär popmusik som den lät på mitten av 60-talet i Sverige”, ”enkel tvåstämmig harmonisång till en barnmelodi”. 

Vi får sedan reda på att sådan "barnmelodi" framfördes ”genom en förstärkaranläggning som tycktes vara inställd till max för att tysta alla protester” 

Recensenten tillägger föraktfullt att målgruppen verkar vara ”de allt yngre skivköparna". Föraktet utvecklas sedan vidare i formuleringen "10-12-åringar kanske gillar Sweets sötsaker” och i recensentens term för gruppens musik -  ”leksakspop”.

För att visa art han är samhällsmedveten  kommer han senare på att The Sweet nog är skapad av ”smarta herrar för en ny stark köpgrupp”. Må så vara, men det gäller all möjlig kommersiellt producerad musik.   Det är ju anmärkningsvärt att storkapitalets främsta dagstidning i Sverige så hårt gick till angrepp mot kommersiella intressen i musikbranschen!

Men en sådan fyrkantig "antikapitalism" var i själva verket inte ny i SvD. Man kan jämföra med hur de på 50-talet fördömde Enid Blyton som en kommersiell skitförfattare som fördärvade barns litterära smak - eller hur de 1967 hade hånat de som lyssnade på the Monkees. 

Vad en sådan inställning avspeglade var dock inte anti-kapitalism utan en finförnäm borgerlig kultursyn.  Där föraktet för vad "10-12-åringar" ibland vill läsa och lyssna på skiner igenom på det mest plågsamma sätt.

The Sweet - bild troligen tagen 1975

Vem stoppar regnet?

En Creedence-låt som jag helt spontant kom att tänka på idag. 

Kan höras här.

 

Mer om Nancy Drew/Kitty

 /Från min huvudblogg 18/9 2923/

Själva grundidén bakom Nancy Drew/Kitty är förvisso mycket fascinerande, men den skapades av rent kommersiella skäl. Olika författare har genom tiderna fått hålla storyn vid liv men ingen av dem är någon Enid Blyton. För att uttrycka det försiktigt.

Det avspeglas också, oftast men inte alltid, i film- och TV-versionerna.

Nancy Drews skapare (som betecknande nog överlät skrivandet till andra!) var en man, och han hade inga sympatier för sin egen idé. Han ville endast upprepa den kommersiella succé han tydligen hade haft med Hardy Boys, men nu med en kvinnlig publik. Själv tyckte han dock att kvinnans plats är i hemmet...

Kitty-böckerna var från början en genomtänkt och utstuderad kommersiell produkt , vilket inte Blytonböckerna på samma sätt var. Men själva grundidéns kraft gör ändå att böcker/TV-serier/filmer går att ta del av utan att man direkt blir uttråkad . I alla fall gäller detta mig.

Nancy Drew/ Kitty kan för mig så att säga leva sitt eget liv som idé. Även om inte alla berättelserna i sig är speciellt spännande...

Nancy Drew och hemligheten med de viskande väggarna

/Från min huvudblogg 18/9 2923/

Min  smak när det gäller äventyrsberättelser har faktiskt  inte förändrats speciellt mycket sedan 13-årsåldern. Därför ägnade jag mig för nåt år sedan att leta reda på alla Blytonäventyr  jag kunde hitta på nätet,

Men nu har jag upptäckt Nancy Drew (Kitty). Så nu har jag börjat leta efter Nancy Drew-äventyr. Resultatet är lite blandat. 'Men detta avsnitt om viskande väggar är riktigt spännande. Om den sedan bygger på någon av böckerna vet jag ännu inte.

Det där med Hardy Boys i titeln på videon har sin förklaring i att avsnittet är en del av en serie där vartannat avsnitt handlar om Nancy Drew och vartannat om några som alltså kallas "Hardy Boys" som jag aldrig hört talas om förut. Men som tydligen var karaktärer som skapades av samme person som skapade karaktären Nancy Drew (men som aldrig skrev någon av böckerna) .

Omslaget till 1953 års utgåva av den första Nancy Drew-berättelsen, från 1930.

Hemligheterna i Finnedal

När jag för något år kollade titlar och baksidor på böcker för äldre barn och yngre tonåringar slogs jag av att nästan alla hade någon form av övernaturligt innehåll. 

När jag nu passade på att låna "Hemligheterna i Finnedal" tog det inte speciellt lång tid innan jag insåg att den passade in i bilden.

Den ska vara avsedd för 9-12-åringar och till en början ser det ut att vara en bok om en milt  sagt dålig relation mellan en flicka och den faster som hon av någon till en början oförklarlig anledning bor hos.

Men sedan får fastern ett jobb på den lilla orten Finnedal så de måste flytta dit. Det verkar vara en konstig ort och man börjar misstänka att det är ett centrum för en märklig sekt.

Det börjar bli riktigt spännande men när det hela börjar klarna blir det mer konstigt än spännande.

Det visar sig att orten bebos av troll, och huvudpersonen upptäcker att hon själv är ett sådant. Åtminstone till hälften. 

Historien slutar lyckligt, och hon väljer att bo kvar i trollbyn. 

Nu är mitt syfte här inte att recensera en barnbok. Utan att fundera lite på att så oerhört många äventyrsböcker för äldre barn och yngre tonåringar har en övernaturlig handling.

Om barn i ungefär den åldern på sextiotalet kunde fördjupa sig hur Blytons fyra barn och en hund, eller Kitty,  tog fast skurkar, kan nu en ny generation av barn i den åldern ta del av hur de mer moderna barnhjältarna tampas med allehanda övernaturliga fenomen.

Att fly in i en övernaturlig värld verkar vara den försvarsmekanism som gäller idag - inför en inte speciellt rolig verklighet.

Det fyller mig med, tja, en form av olust. Men så är jag ju inte mellan 9 och 12 utan en 68-årig nostalgiker. Å andra sidan skulle jag nog också fått en olust,, i än högre grad, om jag skulle tagit del av stora mängder av sådana böcker när jag var i den åldern.

Det är något i tidsandan jag inte riktigt kan greppa.

Och, troll, ja, när jag var barn var böcker om troll riktade till mycket små barn. Före sjuårsåldern, typ. Men de barn som skulle börja ta steget in i vuxenvärlden läste för det mesta berättelser om en verklig värld. Nu matas även de äldre barnen med den ena efter den andra efter den tredje etc. boken där de glider in i ett övernaturligt gungfly.

Missförstå mig inte, det fanns böcker med ett övernaturligt innehåll för dessa åldrar även då.  Men de var absolut inte i majoritet, och framförallt inte i en sådan överväldigande majoritet som nu.

Som sagt, det bekymrar mig lite. Eller inte så lite.

Makten och friheten

Lyssna gärna på denna sång av Blå Tåget från 1974. 

Ett perspektiv som står sig än dag. 

Den slutliga sensmoralen kommer i sista versen.  

Den kommer först efter ett långt musikparti så stäng inte av för att ni tror att texten har slutat.

..."Nu måste vi alla förgås"... skräcksång i nytolkning

Tillvaron förändras.

Denna sång om Noas ark som skrämde mig från vettet som barn upplever jag på ett helt annat sätt idag.

Om man inte tar dess text bokstavligt, utan lever sig in i dess grundstämning känns den riktigt aktuell. 

Det är en sång skriven av fundamentalister, som trodde på syndafloden bokstavligt, och likaså på att alla som inte tror på Jesus kommer till helvetet.

Men i dessa yttersta tider ger den mig snarare associationer till vad som händer om vi inte lyssnar på varningarna om den massutrotning som kommer att ske om vi inte vi alla "bättrar oss" och tvingar de ansvariga att göra något åt klimatet.

Eller ännu hellre avskaffar det samhällssystem som är ansvarigt, och skapar ett samhällssystem och en ekonomi som kan fungera utan att förstöra klimatet - och förinta mänskligheten

Syndafloden i  Gustavo Derés tolkning.

Två "ockulta" skräckfilmer

Jag skrev tidigare om hur jag i fjortonårsåldern, den 4 oktober 1969, blev nästan panikslagen när jag såg en TV-film med den svenska titeln "Frukta intet ont". På engelska hette den "Fear no evil".

Filmen hade en ganska komplex handling. Det centrala temat var en ond ande som levde i en spegel. En man har förmåtts att köpa en stor och mycket speciell spegel till sin fru. Det visar sig senare att den idén har skapats genom påverkan från en grupp, som ger ett satanistiskt, eller i alla fall ett mörkermagiskt, intryck.

Mannen dör sedan när han kör bil och plötsligt ser ett ansikte i sin backspegel, som får honom att köra av vägen. Kvinnan börjar senare se vad hon tror vara sin man i spegeln. Han är alltid klädd i svart och hon dras hypnotiskt till mannen i spegeln, som senare dock visar sig vara en demon med namnet Rakashi.

Filmen slutar åtminstone delvis lyckligt - kvinnan befrias från demonen och spegeln krossas.

I huvudrollen finns en psykiater, spelad av Louis Jourdan. Som aktivt hjälper kvinnan och avslöjar de diaboliska konspiratörerna.

Filmen slutade exakt klockan 12 på natten. Jag hade en stor spegel på dörren till ett skåp i mitt rum. Jag undvek mycket konsekvent att titta in i denna när jag gick och lade mig...

Filmen finns numera inte på YouTube. Den fanns där en kort tid men togs sedan bort.

Troligen togs den bort för att den var så pass bra att den kan lanseras kommersiellt idag. Vilket den också har gjort.

Men den fick en uppföljare från 1970 som faktiskt finns på YouTube. Den heter "Ritual of Evil" och kan ses här.

Anledningen till att denna finns på YouTube är förmodligen att den inte är lika bra, dvs inte lika spännande och otäck.

Även här spelar Louis Jourdan en hjälpande psykiater; även här är en kvinna manipulerad i ett mörkermagiskt/satanistiskt sammanhang. En annan kvinna dör i filmens början, uppenbarligen manipulerad till att begå självmord. En man visar sig senare ha offrats rituellt.

Hjärnan bakom filmens sataniska övernaturliga komplotter, är också en kvinna. Hon försvinner mot slutet på ett (verkar det som) magiskt sätt, efter att ha lovat att komma tillbaks...om inte annat så i nästa liv. Hon framställs som så förförisk att i alla fall några av tittarna nog kommer att fundera på om detta ska ses som ett hot eller ett löfte.

Den här typen av handling var vanligt när "satanistiska" teman skulle skildras i film före 70-talets slut. De övernaturliga elementen dominerade alltid temat, även om dessa ibland beskrevs som illusoriska, bluffar avsedda att manipulera.

När verkliga fall av satanismrelaterad brottslighet senare uppmärksammades i många länder från och med sjuttiotalets slut, kom satanister dock även i skräckfilmer ofta att skildras med ett nästan totalt fokus på deras våldshandlingar, medan de övernaturliga inslagen ibland kunde bli närmast icke-existerande... 

Diana Hyland, spelar den sataniska konspiratören i "Ritual of Evil" 1970. Bilden är från 1977.

Ingenting för dig

Det händer mer ofta än förut att jag vaknar med en melodi i huvet. 

Idag var det denna sång av Raymond&Maria.

Undra varför. Det måste ha varit något med texten..

 
Raymond & Maria i Kungsträdgården 2008.  

No One Notices Your Brand New T-shirt

/Från min huvudblogg 19 april  2020/

Detta är namnet på den engelska versionen av Raymond & Marias genombrottssång. Den kan höras här .

Det är alltså den sång  som på svenska heter "Ingen vill veta var du köpt din tröja".

Jag är alltså mycket fascinerad av den gruppen och har skrivit om dem förut, bland annat här.

Många har funderat över deras sångers  innersta mening. Den är säkert komplex, men en viktig del är att de nästan hela tiden verkar beskriva ett samhälle med ytliga, falska och ofta även  kommersialiserade relationer.

Men samtidigt lyser det ibland igenom något annat.  Texter som verkar avspegla vad jag ser som en stark längtan till något verkligt och vackert.   

Ett fint exempel finns i sången När jag blundar. Den är väl värd att lyssna på. 

Gör gärna det.

En dag för fyrtio år sedan

Just detta datum för 40 år sedan, alltså söndagen den 17 juli 1983 - skulle jag träffa några vänner som bodde åt Haningehållet.  Men innan jag åkte dit var jag och åt på den statliga hamburgerrestaurangen (ja, sånt fanns på den tiden!) Clock, vid Fridhemsplan. Den hade en video som stod på hela tiden, och när jag satt där visades en musikvideo jag aldrig sett, med en sång jag aldrig hade hört.

Jag blev alldeles fascinerad. För att uttrycka det försiktigt. Rättare sagt jag blev alldeles lyrisk. Det fanns - tyckte jag - något nästan övernaturligt trolskt och vemodigt och vackert i den.

Så efter att jag hade träffat vännerna och det blivit kväll åkte jag tillbaka, och innan jag åkte hem tog jag vägen förbi Fridhemsplan, handlade kaffe på Clock - och väntade tills just denna musikvideo spelades igen.

När jag sedan kom hem ringde jag en väninna, som jag känt sedan vi träffades på Jakobsbergs Folkhögskola två och ett halvt år tidigare, och övertalade henne att nästa kväll följa med mig för att se denna, som jag entusiastiskt uttryckte det, fantastiska video.

Inte nog med det. Några dagar senare åkte jag för att besöka några vänner på Åland, en vecka. När jag väl kom tillbaks från Åland en vecka senare efter en färjeresa  - var det kväll, och innan jag åkte hem åkte jag till på nytt till Clock och satt där och drack kaffe i väntan på just denna musikvideo.

Så intryck på mig måste den ha gjort....

Vad den hette? Moonlight Shadow och den sjöngs av Maggie Reilly (och var skriven av Mike Oldfield ).

Just denna video kan ses - och höras - här.

Kupp-planer - i verkligheten och i fantasin

/Frän min huvudblogg 9 december2022/

Jag tror inte att det avslöjade kuppförsöket i Tyskland hade skuggan av en chans att lyckas.

För att bli lite mer konkret anser jag att högerkupper av denna typ i dagens läge inte KAN segra i stabila borgerliga demokratier i imperialistiska stater.

När detta är avklarat vill jag bli lite mindre seriös och säga att händelserna i Tyskland  ofrivilligt får mig att associera till det kuppförsök som ingår i handlingen till del sex av TV-serien The Persuaders från 1971. Det kan ses här. 

I såväl motiven, karaktären på konspiratörerna, liksom som sagt i den obefintliga chansen att lyckas, finns det  faktiskt vissa likheter....

Edgar Allan Poe : A Dream Within a Dream

/Publicerad 1849 - samma år som Poe dog/

Take this kiss upon the brow!
And, in parting from you now,
Thus much let me avow —
You are not wrong, who deem
That my days have been a dream;
Yet if hope has flown away
In a night, or in a day,
In a vision, or in none,
Is it therefore the less gone?
All that we see or seem
Is but a dream within a dream.

I stand amid the roar
Of a surf-tormented shore,
And I hold within my hand
Grains of the golden sand —
How few! yet how they creep
Through my fingers to the deep,
While I weep — while I weep!
O God! Can I not grasp
Them with a tighter clasp?
O God! can I not save
One from the pitiless wave?
Is all that we see or seem
But a dream within a dream? 

 

Edgar Allan Poe  /Bilden också tagen 1849/

Tomorrow Never Knows

The Beatles LP "Revolver" gavs ut i augusti 1966. Det var ett mycket anmärkningsvärt album. Det var för deras del det första exemplet på en helt ny komplex stil, med en mer avancerad kombination av musik, ibland gåtfulla texter, och sound. Trots att Ludvig Rasmusson, sin vana trogen, publicerade en irriterande och nedlåtande text om LP:n i en av hans famösa recensioner i SvD, blev kritiken i stort sett mycket positiv. 

Samtidigt som Beatles gav ut "Revolver" slutade de att turnera. Inte så konstigt;  många av sångerna var nästan omöjliga att framföra på scen på ett "normalt" sett.  Det var definitivt ett studioalbum; om det framfördes i sin helhet på scen skulle det förutsätta antingen en bandad ljudbakgrund, eller en serie av specialgjorda elektroniska instrument som rimligen då måste hanteras av studiomusiker.

Den sista låten på skivan var "Tomorrow Never Knows". Det var  nog Beatles första renodlat psykedeliska låt. Under 1967 skulle den få en rad efterföljare - b-sidorna Strawberry Felds Forever, Baby, You´re a Rich Man, I am the Walrus - och framförallt Sgt- Pepper-LP:n. I viss mån kan nog också dubbel-EP:n "Magical Mystery Tour" ses som en del i detta experiment.  

Med Revolver förändrades Beatles image för alltid. De kom nu att ses som en i hög grad experimentell musikgrupp.

Tomorow Never Knows är väl den mest experimentella av låtarna på Revolver. Den är också närmast hisnande. Och om man är i en viss sinnesstämning - lite kuslig. Tycker i alla fall jag. 

Den kan höras här . 

The Beatles 1967

Åter till Ludvig Rasmusson

/ Detta inlägg bör nog ses  som en tillfällig (?) regression till 14-årsåldern. /

Den 23 december 1965 förekom en märklig artikel i Svenska Dagbladet med rubriken "Är Beatles slut"?

Den var skriven av tidningens excentriske popskribent Ludvig Rasmusson. 

Han förutspådde gruppens snara upplösning. Med motiveringen att ungdomarna håller på att tröttna. 

Hans enda argument för detta är att Beatles senaste singel steg långsamt på topplistorna i starten. Men tillägger sedan att både den och deras senaste LP "Rubber Soul" efter ett tag sålde mycket bra. "Både här  i Sverige och i England rapporteras rekord".

Men det är något tillfälligt, säger Rasmusson.  Anledningen är att "Rubber Soul" är så dålig att de som köpt den kommer att tveka mycket länge innan de köper nästa LP. 

Några belägg för att ungdomarna tycker att den är dålig lade han inte fram. Däremot framgick det klart att han själv tyckte att den var mycket dålig. 

Han tycker att "den är håglös och saknar entusiasm. Den svänger inte alls och är alldeles oduglig att dansa till". Nu hade dock popmusiken i slutet av 1965 utvecklats så pass mycket att många mycket väl kunde köpa skivor av andra orsaker än att man ville dansa till dem.   Tänk Bob Dylan, tänk Donovan. 

Väl medveten om att han inte kan lägga fram några som helt belägg för att de ungdomar som såg till att Rubber Soul slog alla försäljningrekord skulle hålla med honom, försökte han hitta en källa till att även andra än han själv kraftigt ogillade Rubber Soul. Det  var att "de flesta" kritiker tyckte att Rubber Soul var den sämsta LP som Beatles gett ut. 

För det första tror jag inte en sekund att det var så - inga Beatles-historiker nämner att Rubber Soul helt dissades av kritikerna . För det andra brukar nästan aldrig vad kritiker tycker  bestämma vad ungdomar köper för skivor, eller läser för böcker, eller ser för filmer. Om så vore fallet skulle ingen idag hört talas om Enid Blyton, eller för den delen Monkees.

Han nämner också att Beatles numera fått farliga  konkurrenter i Rolling Stones och Donovan.  

Slutsatsen blev att "därför kommer nog Beatles att upplösas snart, i varje  fall som turnerande konsertband". Det sista stycket visade sig nu stämma - Beatles upphörde att turnera hösten 1966. Men det berodde inte på de skäl Rasmusson angav, utan på att Beatles kom fram till att det var svårt att framföra den alltmer komplexa musik de skapade på en scen. 

Trösterikt nog säger han att det inte innebär att de enskilda beatlarna kommer att bli arbetslösa för det "Tvärtom! Som soloartister har de enorma chanser". Även där fick han förstås rätt på lång sikt. Beatles upplöstes våren 1970 och efter det fick alla fyra  beatlar framgångar som soloartister. Men fram till dess producerade Beatles Revolver, Sgt. Pepper, Magical Mystery Tour, dubbel-LP:n, Abbey Road och Let it Be. Plus en lång rad singlar som nästan alla kom etta på världens topplistor. 

Det  behöver väl inte sägas en gång till att Rasmusson irriterade mig gränslöst som popintresserad tonåring. 

Han hatade Rubber Soul och har gång på gång kommit tillbaka till fnysande kommentarer om hur usel den var. 

Men det hela kom att upprepas 1968. Då kom Beatles ut med sin dubbel-LP. Mycket snart började Rasmusson förfölja även denna. I den ena artikeln efter den andra fnyste han över hur kommersiell den var, hur dålig den var, hur oinspirerad den var - och hur dyr den var. Det sista svarade en tonåring som gillade Beatles, i en ilsken insändare på, genom att påpeka att det var en dubbel-LP och att en dubbel-LP rimligen torde vara dyrare en en "vanlig" LP. 

Nej, jag tycker visst att recensenter bör säga vad de tycker. Men de borde säga NÅGOT annat också. Beskriva stilen, diskutera melodier, säga något om texterna. Och sedan tillägga sina egna upplevelser. 

Men Rasmusson var oftast bara magsur. 

I början av 1968 slapp SvD-läsarna honom när han gick över till DN. Det sista han gjorde i SvD var att gå på en Supremes-konsert och sedan tala om hur totalt usla Supremes var. Jag kan faktiskt inte låta bli att citera en av meningarna i den recensionen.

"För att avsluta kritiken kan man också konstatera att Supremes inte är särskilt snygga i verkligheten. På bild har de ofta varit mycket dekorativa. Men inte på Berns." (SvD  6/2 1968). 

Att kalla sextiotalets Ludvig Rasmusson för recensent är att kränka en hel yrkesgrupp. 

Supremes - inte lika snygga i verkligheten?

"You´ve got to hide your love away" - lite funderingar

"Rubber Soul" tycker jag på sätt och vis är en av Beatles bästa LP-skivor. Den var i alla fall ett viktigt steg i deras utveckling. Ett mjukare sound, kombinerat med mycket mer underfundiga texter.*

När jag var tonåring retade jag mig till vansinne på SvD:s, och senare DN:s, excentriske popskribent Ludvig Rasmusson, som med obegripliga motiveringar argumenterade för att "Rubber Soul" var en av Beatles sämsta LP-skivor - och att "Beatles for Sale" (som kom 1964) kanske var den allra bästa.

Mellan Beatles for Sale och Rubber Soul fanns "Help!" . Den kom sommaren 1965, och på sätt och vis var den en övergångs-LP. Mellan den "gamla" Beatlesmusiken och den nya, med mer underfundiga texter, och ett ofta mjukare och mer komplext sound, som inleddes med Rubber Soul.

Help! var liksom en brygga, över en flod; Rubber Soul var liksom de första stegen på den andra sidan floden.

Med på bryggan fanns bland annat "You´ve got to hide your love away." Som kan höras här.

Det är en sång om kärlek - men den liknar inte de äldre av Beatles sånger om detta komplexa ämne. De var för det mesta glada, entusiastiska, "trallglada". Så ej "You´ve got to hide your love away" som ju handlar om olycklig kärlek - men inte på ett vanligt sätt. Det finns flera bottnar,  till exempel subtila och lite introverta reflektioner över vad de andra ska tycka och säga  - ett ovanligt tema i  popsånger om olycklig kärlek.

"Gather round all you clowns, let me hear you say...."

Samstämmigheten mellan text och musi var fin - och pekade fram mot Rubber Soul, där den blev ännu finare. 

(Och, ja, det mest absurda i Ludvig Rasmussons angrepp mot Rubber Soul var att han - hör och häpna - saknade en samstämmighet mellan text och musik,  något han tyckte sig finna hos - Beatles for sale från 1964. Som han sedemera i just detta avseende implicit jämförde med - mästerverket Sgt. Pepper från 1967! Hur var den mannens öron funtade? Undrade jag. Nu fick jag DET sagt, efter kanske 55 års irritation...)

-----------------------------------------------------------------------------------------

*För undvikande av alla  missförstånd - texten till den sista låten på andra sidan av Rubber Soul  är förstås fasansfull... Men det visste jag inte när jag lyssnade på den i tonåren - jag trodde det var en ironisk sång vars budskap var en kritik mot våldsamma män. Men då kände jag inte till John Lennons praktik.

Välgjord dokumentär om Howard Philips Lovecraft

2020 kom det en ganska så intressant filmdokumentär om Howard Philips Lovecraft. . Den heter "Lovecraft: Fear of the Unknown".

Den kan ses här.

Jag vill gärna rekommendera den till alla som på något sätt är fascinerad av denne märklige skräckförfattare.

Den visade sig förresten vara klart bättre än jag hade förväntat mig. 

I början av dokumentären behandlas för övrigt ganska utförligt något som jag inte visste så mycket om, nämligen Lovecrafts ganska så xenofobiska världsbild.

Det är sant - Lovecraft var ju inte "politiskt korrekt" i någon som helst rimlig mening av ordet. Han verkar också ha skrivit en hel del "politiska" texter som jag nog inte skulle vilja  ta i med tång...

Hans litterära berättelser är ju inte främlingsfientliga i den meningen att de angriper andra folkgrupper. Men personligen ogillade han kraftigt såväl ryssar som  sydeuropéer - och ett stort antal andra folkgrupper, inklusive judar.

Men det märks nästan inte alls i hans berättelser. Om man nu inte ser det som att de kosmiska och demoniska entiteter i dessa, som kom från såväl yttre rymden, som från den avlägsna urtiden, är allegoriska beskrivningar av folkslag på jorden. Men det vore - milt sagt - ganska så långsökt.

För övrigt framgår det i dokumentären att hans främlingsfientliga och rasistiska känslor (det är faktiskt svårt att kalla dem "åsikter") gradvis försvagades genom åren, när hans isolering minskade.

I dokumentären beskrivs hur hans författarskap gradvis utvecklades genom åren. Berättelserna blev efter ett tag mer precisa, och skrevs mot slutet ofta i en pseudodokumentär stil, som ibland nästan kan skapa illusionen av att det är nyhetsbeskrivningar....

Annars är väl Lovecraft ofta mest känd för att han ofta staplar det ena rysliga adjektivet på det andra, på ett sätt som alla skrivarkurser i världen nog skulle avråda ifrån. Men hos honom fungerar det konstigt nog, riktigt bra. Och för övrigt tonades även detta stilistiska särdrag gradvis ned.

Dokumentären ger för övrigt en rad andra intressanta fakta som jag inte kände till. 

I Lin Carters bok "Lovecraft: a look behind the Cthulhu mythos",  får man en mer utförlig beskrivning av hur Lovecrafts litterära universum växte fram...

Lovecraft förtjänar faktiskt en bra dokumentär. Och det tycker jag att denna är.

 

Howard Philips Lovecraft

Sång om S.t Dominicus - på topplistorna 1963- 64

Visste ni att en sång som handlade om Domikanerordens grundare, S:t Dominicus, låg högt på topplistorna i västvärlden i slutet av 1963, och början av 1964? Jo det gjorde den, och skivan såldes i över två miljoner exemplar. Sången sjöngs, och skrevs,  av en nunna, vid namn Jeanine Deckers. 

Hon sjöng mycket bra,  och kallades efter ett tag "Den  sjungande nunnan". Hon var medlem i Dominikanerorden, och skrev alltså en hyllningssång till ordens grundare.    

Den kan höras här.

Hennes fortsatta liv blev efter ett tag tyvärr ganska så tragiskt. Hon lämnade orden, hamnade i en rad konflikter, och flyttade mot slutet av sitt liv ihop med en väninna. De anklagades för att vara lesbiska, och de båda begick till sist självmord tillsammans, 1985.   

Men jag tycker att hon verkade sympatisk. Och sången är vacker.

Lyssna gärna.

Avbildning av S:t Dominicus (1170–1221)

ChatGPT försöker imitera HP Lovecraft

Jag bad ChatGPT att skriva en Lovecraftliknande novell. Detta blev resultatet:

"In the forgotten depths of the ocean, beyond the grasp of mortal men, lay a slumbering evil of unimaginable power. It was a being beyond comprehension, an ancient god that had existed long before the stars themselves were born. This was Cthulhu, and its very presence was enough to drive men mad with terror.

But in a remote fishing village on the coast of Maine, there were those who knew of Cthulhu's existence. They had studied the forbidden tomes, learned the dark secrets of the universe, and made pacts with entities that should not be named. And they had come to the realization that the time of Cthulhu's awakening was near.

It began with strange, otherworldly sounds echoing through the village at night, followed by eerie green lights shining from the depths of the sea. Fishermen reported seeing grotesque, writhing creatures in the water, and whispered rumors spread of sacrifices made to appease the slumbering god.

Then, one fateful night, the ground shook and the sea churned. The villagers fled in terror as a massive, tentacled monstrosity rose from the waves, towering over the town like an eldritch titan. Its eyes glowed with a sickly green light, and its voice was a chorus of screams that echoed in the minds of those who dared to listen.

The villagers knew that they were doomed. Cthulhu had awakened, and its wrath was terrible to behold. But even as they trembled in fear, there were those among them who knew the truth - that this was only the beginning, and that far worse horrors were yet to come.

For Cthulhu was not the only ancient god that slumbered in the depths of the sea, and as the stars aligned and the barriers between dimensions grew thin, they would all awaken to claim their rightful place in a world that had long forgotten them."

Sedan jämförde jag med mitt eget försök från 1980, som kan läsas här.

Jag måste pinsamt nog medge att jag tycker att jag lyckades bättre än datorn. Det tyder troligen på storhetsvansinne - hur kan jag på största allvar tro att jag skriver bättre än en världsberömd superdator? Men jag kan inte hjälpa att jag faktiskt tycker det.

;-)

Alltså: det är uppenbart att datorn  noggrant läst in sig på Lovecraft, men det finns definitivt något väsentligt som saknas. Något som datorer i alla fall ännu inte riktigt kan greppa.

"Silent Hill Revelation"

För ungefär fem år sedan såg jag en film som hette Silent Hill, och skrev om den två gånger.

Det var väl en av de äckligaste filmer jag sett.  Det var två timmars skräckäckel, som visserligen inledningsvis var riktigt suggestiv, men i övrigt saknade den försonande drag. Tyckte i alla fall jag. 

Det var också tråkigt att den suggestiva inledningen på så sätt fuskades bort.

Men den grep tag i mig. På ett sådant sätt att jag retades på att slutet var så gåtfullt öppet. Men kunde ana att fasorna inte var slut,  och jag hade ett inre behov att få något avslut på de traumatiska känslor som filmen väckte upp.

Så när jag nu såg att det fanns en uppföljning som hette "Silent Hill Revelation" insåg jag motvilligt att jag helt enkelt var tvungen att se den. Så nu har jag gjort det.

Den som mot förmodan vill se båda filmerna kan ju klicka på länkarna till de båda filmerna, ovan.

Innan jag mycket mycket kortfattat beskriver mina intryck av den senare vill jag bara nämna en recension jag sett av den på nätet.

Den säger i princip att den första delen var ett mästerverk men att uppföljaren var den sämsta film som producerats på flera årtionden.

Jag upplevde det inte riktigt så. Jag håller för det första alltså inte med om att "Silent Hill" var ett mästerverk, trots dess suggestiva inledning. Denna inledning följdes ju upp med just en serie av skräck- och äckeleffekter som alltså var outhärdliga.

Det skulle i och för sig på något makabert sätt kunna ses som ett tecken på att det var en bra skräckfilm att den grep tag i mig så djupt att jag helt enkelt måste se uppföljaren, trots att jag mådde illa av blotta tanken.

Uppföljaren  frossade liksom ettan i skräck- och äckeleffekter… Med det var ändå en lättnad att se den. För även om den också slutade med öppna trådar var den ändå på NÅGOT sätt ett avslut.

I åtminstone några avseenden fick den dessutom faktiskt ett slut som (i och för sig med stor tveksamhet) kunde beskrivas som åtminstone lite grann "lyckligt". I alla fall i två avseenden.

Så mardrömskänslan jag fick av den första filmen, och som levt kvar, har kanske ändå fått ett avslut.

Konstiga tider

På samma album där Blå Tåget förde fram sin vackra hyllning till 60-talet finns också en sorgsen sång om nutiden, dvs i detta fall 1999. 

Den heter alltså "Konstiga tider", och beskriver en frusen tid, där inget väsentligt sker. 

Det återkommande temat presenteras i dessa rader: 

""Verkligheten verkar trött och frusen/ den står på perrongen och väntar, väntar på  X2000."

En annan slagkraftig formulering är: "Visst är det mycket som händer/ men ändå inget som sker.".

Detta parentetiska tillstånd var hur många på goda grunder kunde se världen detta år,  åtminstone i Swerige och liknande länder...

Men nu är det ju inte heller 1999. Det är 2022.   

Och världen ter sig inte längre meningslös, inte heller från vår horisont. Den ter sig avgrundslik. Man behöver endast nämna en sanningssägare som Greta Thunberg för att förstå vad som menas.

Den känsla av meningslöshet som kom efter att hoppet hade grusats var alltså  en parentes. Efter denna parentes kom - helt följdriktigt -  en period av skräck. Som vi lever i, numera även i detta land.

Det finns ingen poäng med att längta tillbaks till 90-talets parentes..  

Det finns en poäng med att hoppas på att 60-talet ska återupplivas. Och att det som påbörjades då ska återupptas.

Om så inte sker kommer det troligen inte att finnas kvar några människor om 100 år.  

Sången kan höras här.

Buffy

Jag köpte en ny DVD-spelare för tror jag mer än en månad sedan. Så jag har ägnat en hel del  tid åt att se gamla DVD-filmer jag inte sett på åratal. men en verkar jag inte ha sett alls. Den andra säsongen av Buffy the vampire slayer.

En mycket märklig serie. Föst verkade den både fånig och tråkig. men efter att ha sett den ett tag började jag tycka att den var riktigt spännande.

Och faktiskt också intressant.