Hemligheterna i Finnedal

När jag för något år kollade titlar och baksidor på böcker för äldre barn och yngre tonåringar slogs jag av att nästan alla hade någon form av övernaturligt innehåll. 

När jag nu passade på att låna "Hemligheterna i Finnedal" tog det inte speciellt lång tid innan jag insåg att den passade in i bilden.

Den ska vara avsedd för 9-12-åringar och till en början ser det ut att vara en bok om en milt  sagt dålig relation mellan en flicka och den faster som hon av någon till en början oförklarlig anledning bor hos.

Men sedan får fastern ett jobb på den lilla orten Finnedal så de måste flytta dit. Det verkar vara en konstig ort och man börjar misstänka att det är ett centrum för en märklig sekt.

Det börjar bli riktigt spännande men när det hela börjar klarna blir det mer konstigt än spännande.

Det visar sig att orten bebos av troll, och huvudpersonen upptäcker att hon själv är ett sådant. Åtminstone till hälften. 

Historien slutar lyckligt, och hon väljer att bo kvar i trollbyn. 

Nu är mitt syfte här inte att recensera en barnbok. Utan att fundera lite på att så oerhört många äventyrsböcker för äldre barn och yngre tonåringar har en övernaturlig handling.

Om barn i ungefär den åldern på sextiotalet kunde fördjupa sig hur Blytons fyra barn och en hund, eller Kitty,  tog fast skurkar, kan nu en ny generation av barn i den åldern ta del av hur de mer moderna barnhjältarna tampas med allehanda övernaturliga fenomen.

Att fly in i en övernaturlig värld verkar vara den försvarsmekanism som gäller idag - inför en inte speciellt rolig verklighet.

Det fyller mig med, tja, en form av olust. Men så är jag ju inte mellan 9 och 12 utan en 68-årig nostalgiker. Å andra sidan skulle jag nog också fått en olust,, i än högre grad, om jag skulle tagit del av stora mängder av sådana böcker när jag var i den åldern.

Det är något i tidsandan jag inte riktigt kan greppa.

Och, troll, ja, när jag var barn var böcker om troll riktade till mycket små barn. Före sjuårsåldern, typ. Men de barn som skulle börja ta steget in i vuxenvärlden läste för det mesta berättelser om en verklig värld. Nu matas även de äldre barnen med den ena efter den andra efter den tredje etc. boken där de glider in i ett övernaturligt gungfly.

Missförstå mig inte, det fanns böcker med ett övernaturligt innehåll för dessa åldrar även då.  Men de var absolut inte i majoritet, och framförallt inte i en sådan överväldigande majoritet som nu.

Som sagt, det bekymrar mig lite. Eller inte så lite.