SvD contra The Sweet

En av de sista poplåtarna jag lyssnade på 1971 innan jag helt slutade med att lyssna  på pop för flera år framåt var  Funny, Funny med The Sweet.

Jag strölyssnade på den - mitt popintresse var på upphällningen. Men jag gillade den ändå på något sätt. Kul, och lite gullig. 

När jag nu långt senare går igenom SvD:s historiska arkiv (tillgång till detta är mitt huvudsakliga skäl för att prenumerera på denna tidning!) från 1971 tar jag del av en magsur recension den 10 september 1971 av en konsert The Sweet höll i Sverige. 

Den visar om inte annat hur stor klyftan var mellan poplyssnare och poprecensenter.

Recensionen har rubriken ”Reaktionär popmusik”. En konstig rubrik för en så  reaktionär tidning, där ärkereaktionären  Gunnar Unger (under pseudonymen Sagittarius) var och varannan dag terroriserade ledarsidan, men det kan kanske förklaras av att poprecensenter var de enda av SvD.s journalister som tilläts ha någon form av vänsteråsikter.  

I övrigt vimlar recensionen av formuleringar som  ”tråkig och profillös grupp”, ”en reaktionär popmusik som den lät på mitten av 60-talet i Sverige”, ”enkel tvåstämmig harmonisång till en barnmelodi”. 

Vi får sedan reda på att sådan "barnmelodi" framfördes ”genom en förstärkaranläggning som tycktes vara inställd till max för att tysta alla protester” 

Recensenten tillägger föraktfullt att målgruppen verkar vara ”de allt yngre skivköparna". Föraktet utvecklas sedan vidare i formuleringen "10-12-åringar kanske gillar Sweets sötsaker” och i recensentens term för gruppens musik -  ”leksakspop”.

För att visa art han är samhällsmedveten  kommer han senare på att The Sweet nog är skapad av ”smarta herrar för en ny stark köpgrupp”. Må så vara, men det gäller all möjlig kommersiellt producerad musik.   Det är ju anmärkningsvärt att storkapitalets främsta dagstidning i Sverige så hårt gick till angrepp mot kommersiella intressen i musikbranschen!

Men en sådan fyrkantig "antikapitalism" var i själva verket inte ny i SvD. Man kan jämföra med hur de på 50-talet fördömde Enid Blyton som en kommersiell skitförfattare som fördärvade barns litterära smak - eller hur de 1967 hade hånat de som lyssnade på the Monkees. 

Vad en sådan inställning avspeglade var dock inte anti-kapitalism utan en finförnäm borgerlig kultursyn.  Där föraktet för vad "10-12-åringar" ibland vill läsa och lyssna på skiner igenom på det mest plågsamma sätt.

The Sweet - bild troligen tagen 1975