Thursday, June 1, 2017

Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band

(Med anledning av femtioårsdagen uppflyttad från den 27 december 2011./

Den 27 december 1967 lyssnade jag första gången på hela Beatles LP "Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band". Jag skulle fylla 13 om några dagar.

Jag hade önskat den till julklapp och fått den. Men eftersom vi inte hade en stereogrammofon och skivan var köpt i stereo var jag tvungen att byta den. Så onsdagen den 27 gick jag till affären och bytte stereoskivan mot en monoskiva.

Det var sedan en oerhörd upplevelse att lyssna igenom den. Jag hade nog aldrig hört något liknande. Eller läst, för på baksidan fanns alla texter.

Jag hade dessutom en modell utifrån vilken jag kunde tolka texterna. Det var Håkan Sandblads och Arne Ruths artikel "Den påtända generationen" från DN den 6 augusti 1967. Nu var det visserligen så att jag inte trodde på, eller inte ville tro på, deras teori om att skivan handlade om LSD "från omslaget till innerspåret". Men det spelade egentligen ingen roll, deras utförliga analys av skivan, låt för låt, påverkade mig i alla fall.

Framförallt därför att under deras LSD-teori låg ett annat tema. LSD och droger var i Sandblad/Ruths tolkning kopplad till en form av samhällskritik. Enligt dem var skivan i princip uppdelad i två delar. Dels beskrivningen av den kärlekslösa och kälkborgerliga västerländska kulturen som var dömd till undergång. Den skildrades i karikatyrartad form i låtar som "When I´m 64", "Lovely Rita" och "Good, Morning, Good Morning".

Detta var den gamla fyrkantiga världen, som sagt dömd till undergång. Lösningen enligt Beatles, om man fick tro Sandblad/Ruht, var kärlek - och droger. I "Lucy in the Sky with Diamonds" introducerades den lösningen, som redan antytts i "With a Little Help from my Friends" textrad "I get high with a little help from my friends".

Efter Lucy in the Sky kom två exemplifieringar om hur allt skulle gå bättre med droger och kärlek - i "Getting Better" och "Fixing a Hole". LSD-kultens karaktär av ungdomsrevolt avspeglades bra i nästa låt "She´s Leaving Home". Och "Being for the Benefit of mr Kite" överflödade av psykedeliskt bildspråk - "high as a kite" var till exempel en vanlig term för att vara påtänd.

Det mystiska kärleksbuskapet fanns ju representerat i "Within you without you". Sedan kom alltså tre låtar om den döende prepsykedeliska världens bisarra töntighet åtföljt av en repris av titellåten. Och så kommer då "A Day in the Life". Att den handlade om droger trodde ju många - huvudpersonen som går upp i det övre däcket av bussen - och sedan orden: "had a smoke ... and I went into a dream" - en rad som åtföljs av drömlika änglakörer.

Men enligt Sandblad/Ruth är det också en undergångsvision. Bilolyckan i låtens början symboliserade den västerländska kulturens undergång. Mannen som dör är känd och uppsatt - han kanske rent av kom från "the house of lords".... En lämplig symbol för den trista, kärlekslösa prepsykedeliska eran....

Och så slutet - drömlika änglakörer, och som sista mening "I´d love to turn you on" (jag skulle vilja tända på dig...) - följt av en kakafoni. Och detta, lärde Sandblad/Ruth oss, var skivans yttersta budskap.

Men inte det sista. Ty enligt dessa författare kan man dessutom i innerspåret höra orden "Can you see any other way?". Vilket alltså är kopplat till "A Day in the Life":s uppmaning att tända på....

Nåväl, jag tyckte inte att innerspåret alls lät som "Can you see any other way?". Snarare som  "I never could see any other". Eller nåt.

Mer allmänt hade jag definitivt bestämt mig för att inte tro på LSD-teorin. Men det underliggande temat hos Sandblad/Ruth hade mig ändå i ett fast grepp. För det gick ändå på något sätt att ta upp dikotomin mellan det gamla, töntiga, kälkborgerliga, kärlekslösa tänkandet och det nya, hippieinspirerade dito, fyllt av idéer om kärlek och gemenskap. Jag tror helt enkelt att jag abstraherade bort LSD från ekvationen så att säga - och behöll resten.

Så Sandblad/Ruths analys kom att ge mig de glasögon med vars hjälp jag stukturerade min upplevelse av Sgt. Pepper-LP:n. Och jag tror att jag upplever den på det sättet än idag.

Den enda skillnaden är att jag väl numera får en del MEDVETNA gudinneassociationer av texten till "Lucy in the Sky with Diamonds", som jag inte fick då.

Men fortfarande är det alltså en stor upplevelse att lyssna på Sgt. Pepper.

No comments:

Post a Comment