Alla singlar liknade varandra i det att de hade en ganska enkel kommersiellt gångbar a-sida, och en mer "svår" psykedelisk b-sida.
Penny Lane, All you need is love, och Hello, Goodbye var låtar som var avsedda att nå förstaplatsen på topplistor - och gjorde också det. Medan Strawberry Fields Forever, Baby, You´re a Rich Man och I am the Walrus var både svårtillgängliga och psykedeliska
Det första exemplet är singeln Penny Lane, från februari 1967. Dess baksida hette Strawberry Fields Forever, och kan höras här.
Medan Penny Lane är en lite gullig berättelse om minnen från en gata, presenterar b-sidan en dunkel men innerlig vision av en annan värld, där "nothing is real"...
All You Need is Love/Baby, You´re a Rich Man från juli samma år följer på sätt och vis samma mönster. A-sidan är kommersiell och enkel, men b-sidan beskriver i dunkla ordval en man som insett att han är en av "the beatiful people" som har fått "another key". Denna b-sida kan höras här.
Men denna singel skiljer sig ändå från Penny Lane-skivan på ett sätt. För låten All You Need Is Love är visserligen enkel, men ändå även den flower power-propaganda. Och blev tillsammans med Scott McKenzies "San Francisco" någon sorts sinnebild för Summer of Love.
I december 1967 kom så singeln Hello Goodbye/ I am the Walrus. Även här ser vi samma mönster. Hello, Goodbye var en given hitlåt, medan I am the Walrus var milt sagt svårtillgänglig och psykedelisk. Den kan höras här.
Men här kan man se en annan skillnad. Medan de två låtarna Strawberry Fields Forever och Baby,You´re a Rich Man var ren psykedelisk propaganda, med implicita löften om ett droginspirerat paradis, var I am the Walrus text både klart ångestfull, och dessutom en aning makaber. Man kunde kanske få lust att tända på efter att ha hört på Strawberry Fields Forever och Baby You´re a Rich Man, men knappast efter att ha lyssnat på I am the Walrus. Om man nu inte direkt längtade efter mardrömslika upplevelser.
På något plan avspeglade detta kanske att tidsandan svängde ovanligt snabbt under detta år. Den glada droginspirerade romantik som nådde sin kulmen i juli-augusti under "Summer of love" hade faktiskt snabbt börjat försvagas redan under hösten...
Vilket kanske också avspeglas i den affisch som sattes upp i San Francisco, som avbildas nedan.... *
För övrigt ingick I am the Walrus också som en del i den tidigare nämnda dubbel-EP:n Magical Mystery Tour., döpt efter Beatlesfilmen med samma namn. När jag först hörde dess titel i början av december 1967 förväntade jag mig nog en vidareutveckling av det psykedeliska budskapet i Sgt. Pepper. Men det kom inte. Vare sig dubbel-EP:n eller filmen kunde ses som psykedelisk propaganda.
Beatles korta mellanspel som förespråkare för en världsbild a la Timothy Leary var slut.
---------------------------------
* Lite orättvis i och för sig - hippies hade inte dött, men dess bäst-före-datum hade så att säga passerats.
Affisch i San Francisco 1967, en sorts nekrolog över hippie-rörelsen....
No comments:
Post a Comment