En våldsman möter den röda ängeln

/Från min huvudblogg 13 september 2013/

När jag skrev att det var en låt som jag speciellt fascinerads av när jag först lyssnade på Fugs It crawled inte my hand, honest tänkte jag på Johnny Pissoff meets the Red Angel.

Jag minns mycket väl första gången jag ordentligt lyssnade på den. Jag var alltså nyss fyllda 15 och det var på kvällen den 28 februari 1970. Jag satt på mitt rum på Fyrverkarbacken 30. Tidigare på eftermiddagen hade jag bara strölyssnat på texten, men sen tänkte jag att den verkade så intressant att jag borde lyssna närmare på den. Jag var uppmärksam, försökte höra alla orden. När jag hört färdigt var jag ganska så tagen.

Det är definitivt en låt där texten är viktigare än musiken. Och handlingen i den text som gjorde ett så stort intryck på mig då är ungefär denna.

Huvudpersonen "Johnny Pissoff" är en machoartad, våldsbenägen, reaktionär amerikansk man. Han är fixerad av våld, han har en särdeles egotrippad karikatyr av uppblåst självförtroende. Han är rasist, anti-kommunist - och uppenbarligen TV-beroende. Dessutom gillar han att plåga djur.

Han hatar "niggers", kommunister, homosexuella och värnpliktsvägrare. Han vill visa hela universum att hans namn är, ja just det, Johnny Pissoff.

Men till och från störs han av något. Det är mardrömmar om en kvinnlig "röd ängel" som hemsöker honom.

Så ändras melodin. Från att vara aggressiv och stökig kommer en stillsam och vemodig melodislinga:

"When The Red Angel comes and the TV is cold,
Will you pray in the dawn for the rest of your soul?"

Den röda ängeln är inte bara en mardröm, hon kan komma på riktigt.

Lägg märke till "the TV is cold". TV:n står för det mesta på, men det är när den är avstängd - som allvaret kan börja.

Den röda ängeln har kommit på allvar - och frågan ställs om Johnny verkligen tror att han kan komma till himlen - "with a violent heart".

I Bibeln är änglar alltid män. I Johnny Pissoff är ängeln alltså kvinnlig, vilket är implicit i texten och klart framgår av dess röst när man för en sekund får höra den tala (eller viska) själv: "Are you ready Johnny, I´m the red angel".

På sätt och vis inverterade sången ett vanligt mönster i det sena sextiotalets USA. Människor på vänsterkanten brukade inte spekulera om, eller hota med, straff efter döden. Men våldsbenägna reaktionära män som 1968 hade värderingar som liknade Johnny Pissoffs kunde vara hur amoraliska som helst - de talade ändå ofta om att exempelvis kommunister, bögar eller värnpliktsvägrare var gudlösa och en dag  kommer att hamna i helvetet.

Men en dag, säger alltså sången, kommer de kanske själva att möta den kvinnliga röda ängeln från sina egna värsta mardrömmar.

Då, denna mörka vinterkväll i februari 1970, lyssnade jag på detta med en blandning av rysningar och en djup inre tillfredsställelse.