De sista rummen

Det är titeln på en roman av Inger Frimansson, utgiven av Norstedts. Jag har aldrig läst något av henne förut, och det är tveksamt om jag kommer att läsa något mer av henne. 

Det betyder inte att hon är en dålig författare.  Tvärtom lyckas hon skriva en bok som är osedvanligt kuslig. På ett sätt som jag inte riktigt står ut med. 

Det handlar om en kvinna som en dag vaknar i ett rum som hon inte känner igen. I ett hyreshus där ytterdörren är låst och inte verkar att gå att få upp. I början är hon helt ensam, men efter ett tag träffar hon andra hyresgäster. Hon minns inte vad hon heter, men en av hyresgästerna föreslår att hon kan kalla sig Viol. Det accepterar hon. 

Ingen av hyresgästerna har något svar på varför hon är där. Men det konstigaste av allt är att ingen verkar bry sig om det. 

Det är också oklart varför de andra är där. Och ingen av dem verkar vilja berätta varför de är där. 

Hon vet att hon vill ha tag på sina barn.. Men hon har ingen aning om hur hon ska få tag i dem.

Under samtal dyker det upp saker som påminner om hennes tidigare liv. Men alltid på ett overkligt sätt. 

Efter ett tag fattar hon, och läsaren, att de andra hyresgästerna vet mycket som de inte berättar. Varför de inte vill berätta något förblir hela tiden oklart. 

Samtidigt dyker det då och då upp korta kapitel, närmast snuttar, som kanske, eller kanske inte, syftar på hennes liv före vistelsen i detta hus. 

Det finns en hel del ledtrådar som får en att undra. Men i alla fall jag lyckades inte tolka dessa. 

Jag blev mer och mer frustrerad över handlingen, och när jag kommit till två tredjedelar, eller kanske tre fjärdedelar, av boken började jag läsa snabbare, eller rent av hoppa över sidor. 

För att göra en plågsamt lång historia kort. Vad man inser mot slutet är att hon har fått en stroke och ligger paralyserad.  Hela den obehagliga verkligheten runt henne är hennes förtvivlade fantasier i ett tillstånd som hon inte kan ta sig ut ifrån. 

Mot slutet byts perspektivet helt. Det centreras inte längre runt hennes upplevelser. Utan av de andra - de verkliga - människorna runt den de facto döende patienten. Jag läser snabbare och snabbare, vill bli av med boken så snabbt som möjligt. 

Mot slutet begravs hon. 

Otäckt är bara förnamnet. Det finns många som upplever världen som tröstlös på ett overkligt sätt. Och som vid en läsning kanske rent av funderar om det som de uppfattar som världen kanske inte existerar. 

Redan i maj 1968 - när jag var tretton år - hade jag undrat om det kanske inte var så för mig. Den verklighet som jag tyckte mig uppleva kanske inte fanns. Hur skulle jag kunna bevisa att den fanns?

Med andra ord. Just denna bok var inte en lämplig läsning för mig. 

För att uttrycka det lite försiktigt.