Monday, May 27, 2024

Elaka sånger om USA-presidenter

Polariseringen i USA har nått nivåer som liknar de som fanns under Vietnamkriget.  Ett av exemplen på detta är alla nidvisor som man kan hitta om Donald Trump och Joe Biden.

Det går säkert att hitta hundratals, men jag har inte letat så intensivt.Det måste också förstås sägas att både Trump och Biden är ovanligt lätta att parodiera.

Elaka sånger om presidenter i USA har ju funnits tidigare, exempelvis Tom Paxtons "Lyndon Johnson told the nation" från 1965, men det antal som numera kan hittas på YouTube överträffar nog allt som fanns tidigare.

Delvis beror det väl på att man genom internet nu kan få nidvisor spridda på ett sätt som tidigare inte var möjligt, men delvis beror det på att polariseringen i USA alltså nått nivåer som  är jämförbara med, och konstigt nog kanske till och med överträffar, de som fanns under Vietnamkriget.

Här en nidvisa om Trump från 2024. 

Den som vill hitta dito om Biden kan gå till YouTube och söka på orden Biden  och songs; de som vill hitta fler om Trump kan ju söka på YouTube på orden Trump och songs.

Tuesday, May 21, 2024

De sista rummen

Det är titeln på en roman av Inger Frimansson, utgiven av Norstedts. Jag har aldrig läst något av henne förut, och det är tveksamt om jag kommer att läsa något mer av henne. 

Det betyder inte att hon är en dålig författare.  Tvärtom lyckas hon skriva en bok som är osedvanligt kuslig. På ett sätt som jag inte riktigt står ut med. 

Det handlar om en kvinna som en dag vaknar i ett rum som hon inte känner igen. I ett hyreshus där ytterdörren är låst och inte verkar att gå att få upp. I början är hon helt ensam, men efter ett tag träffar hon andra hyresgäster. Hon minns inte vad hon heter, men en av hyresgästerna föreslår att hon kan kalla sig Viol. Det accepterar hon. 

Ingen av hyresgästerna har något svar på varför hon är där. Men det konstigaste av allt är att ingen verkar bry sig om det. 

Det är också oklart varför de andra är där. Och ingen av dem verkar vilja berätta varför de är där. 

Hon vet att hon vill ha tag på sina barn.. Men hon har ingen aning om hur hon ska få tag i dem.

Under samtal dyker det upp saker som påminner om hennes tidigare liv. Men alltid på ett overkligt sätt. 

Efter ett tag fattar hon, och läsaren, att de andra hyresgästerna vet mycket som de inte berättar. Varför de inte vill berätta något förblir hela tiden oklart. 

Samtidigt dyker det då och då upp korta kapitel, närmast snuttar, som kanske, eller kanske inte, syftar på hennes liv före vistelsen i detta hus. 

Det finns en hel del ledtrådar som får en att undra. Men i alla fall jag lyckades inte tolka dessa. 

Jag blev mer och mer frustrerad över handlingen, och när jag kommit till två tredjedelar, eller kanske tre fjärdedelar, av boken började jag läsa snabbare, eller rent av hoppa över sidor. 

För att göra en plågsamt lång historia kort. Vad man inser mot slutet är att hon har fått en stroke och ligger paralyserad.  Hela den obehagliga verkligheten runt henne är hennes förtvivlade fantasier i ett tillstånd som hon inte kan ta sig ut ifrån. 

Mot slutet byts perspektivet helt. Det centreras inte längre runt hennes upplevelser. Utan av de andra - de verkliga - människorna runt den de facto döende patienten. Jag läser snabbare och snabbare, vill bli av med boken så snabbt som möjligt. 

Mot slutet begravs hon. 

Otäckt är bara förnamnet. Det finns många som upplever världen som tröstlös på ett overkligt sätt. Och som vid en läsning kanske rent av funderar om det som de uppfattar som världen kanske inte existerar. 

Redan i maj 1968 - när jag var tretton år - hade jag undrat om det kanske inte var så för mig. Den verklighet som jag tyckte mig uppleva kanske inte fanns. Hur skulle jag kunna bevisa att den fanns?

Med andra ord. Just denna bok var inte en lämplig läsning för mig. 

För att uttrycka det lite försiktigt.

Monday, May 13, 2024

En vacker melodi

I morse hade jag en märklig dröm. Den gick ut på att jag tyckte mig minnas fragment av en vacker melodi som jag antog att jag hört någon gång. Jag försökte minnas hela melodin, och dessutom komma på var jag i så fall hört dem.

Det kanske märkligaste var att jag samtidigt tänkte att det ju inte var "Si god afton och god kväll".

Nu är "Si god afton" för mig en ganska specifikt betydelsebärande sång, så vad betydde denna tanke  - att den melodi jag sökte efter INTE var just denna...

Jag tillhör inte de som tror att drömmar kan avfärdas som meningslösa. Och just denna dröm kändes också ovanligt viktig.

NÅGOT betyder den.

Tuesday, May 7, 2024

We Love You

/Från min huvudblogg 4 augusti 2017/

Rolling Stones psykedeliska period varade inte länge. I princip under andra halvåret 1967.

Det tog sig dels i uttryck i LP:n "Their Satanic Majesties Request",  deras försök till svar på Sgt. Pepper. Om den har jag skrivit tidigare.

Men redan i augusti gav de ut en singel med en stark psykedelisk prägel. A-sidan hette "We Love You" och skulle om man så vill kunna betraktas som deras svar på Beatles "All You Need is Love"...

Men bakgrunden var mer konkret. Den var ett tack till de som stött de medlemmar i Stones som hade anklagats för narkotikainnehav.

Musiken är lätt spöklik, och kan höras här.

Jag hörde den första gången på kvällen den 5 september 1967.Jag var hemma från skolan. Kvällen innan hade jag fått ett otäckt ångestanfall, som blev inledningen till en lång period av psykiatriska kontakter. Nu låg jag i sängen och lyssnade på Kvällstoppen. Dagen efter skulle jag till skolan igen.

Jag blev fascinerad av "We Love You". Den hade en ödesmättad, som sagt lite kuslig, stämning. Den passade bra in i min sinnesstämning denna kväll...

Monday, May 6, 2024

Rolling Stones svar på Sgt.Pepper

/Från min huvudblogg 6 juni 2015/

Jag har aldrig varit så oerhört intresserad av Rolling Stones, men deras försök att presentera ett psykedeliskt svar på Beatles Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band har alltid fascinerat mig. Det var på en LP med namnet Their Satanic Majesties Request, och den kom alldeles i slutet av 1967. Den finns nu i sin helhet på You Tube och kan avlyssnas här.

Trots den "diaboliska" titeln är det nära på omöjligt att hitta några satanistiska inslag i den. Den LP Rolling Stones gav ut ett år senare, Beggars Banquet , innehåller ju däremot rockmusikens förmodligen mest kända hyllingssång till djävulen....

Rolling Stones övergav snabbt den psykedeliska stilen efter Their Satanic... Dels var deras fans nog inte alltför förtjusta, dels verkade de inte riktigt behärska genren. Jovisst, skivan har sina höjdpunkter - som In Another Land, 2000 Man, She´s a Rainbow och - framförallt - 2000 Light Years From Home. Även de andra låtarna är värda att lyssna på, men undantag för version 2 av Sing This All Together (spår fem) och The Gomper.

Men det finns något mycket väsentligt som fattas. I sin helhet är det inte en skiva man gärna lyssnar på oftare än en gång vartannat år eller så.

Den är, förstås, sämre än Sgt. Pepper (men det är ju nästan all pop-och rockmusik). Men den är samtidigt också på något sätt - sorglig, deprimerande och vemodig. Jag minns att när jag köpte den som tonåring lysnnade jag på den bara några gånger - jag kände mig nästan depressiv efter att ha hört den,

Den stora skillnaden är att Sgt. Pepper - strax under det "drogtema" som finns på ytan - har en vision som faktiskt präglas av ömsinthet, och optimism. Till och med undergångsversionen i A Day in the Life andas egentligen optimism. Om detta har jag skrivit mer här, inspirerad av Håkan Sandblads och Arne Ruths ovanligt intressanta analys av skivan i DN den 6 augusti 1967....

Men Rolling Stones försök är liksom svart, ledsamt, vemodigt, tröstlöst. På sätt och vis är 2000 Light Years From Home ganska betecknande för hela skivan. Den isande ensamheten när man snabbare än ljuset försvinner längre och längre bort hemifrån avspeglar en känsla som även andra delar av skivan faktiskt ger. Inte hela, men stora delar.

Their Satanic.. har kanske inte sin "diaboliska" titel av en slump. För min del känns (om blasfemin ursäktas!) Rolling Stones svar på Sgt. Pepper nästan lite som om Satan skulle försökt skriva ett svar på Psalmboken... eller nåt sånt.

Det som är gemensamt är det psykedeliska, men där Sgt. Pepper andas någon form av gemenskapskänsla och hopp andas alltså Their Satanic.. en nästan isande vemodig känsla av ensamhet. Eller det är i alla fall så jag upplever det. Det säger kanske en del om mig.

Om det också säger något - eller inte säger något - om Beatles respektive Rolling Stones som grupper avstår jag definitivt från att spekulera i...

Nothing

Denna låt av The Fugs kom redan 1965 men är väl på sätt och vis alltid aktuell.

Lägg dock märke till distinktionen i de två sista raderna i den näst sista versen. Mitt i allt  "nothing" finns det en person som är "less than nothing".

Jag är benägen att instämma i den värderingen.

En våldsman möter den röda ängeln

/Från min huvudblogg 13 september 2013/

När jag skrev att det var en låt som jag speciellt fascinerads av när jag först lyssnade på Fugs It crawled inte my hand, honest tänkte jag på Johnny Pissoff meets the Red Angel.

Jag minns mycket väl första gången jag ordentligt lyssnade på den. Jag var alltså nyss fyllda 15 och det var på kvällen den 28 februari 1970. Jag satt på mitt rum på Fyrverkarbacken 30. Tidigare på eftermiddagen hade jag bara strölyssnat på texten, men sen tänkte jag att den verkade så intressant att jag borde lyssna närmare på den. Jag var uppmärksam, försökte höra alla orden. När jag hört färdigt var jag ganska så tagen.

Det är definitivt en låt där texten är viktigare än musiken. Och handlingen i den text som gjorde ett så stort intryck på mig då är ungefär denna.

Huvudpersonen "Johnny Pissoff" är en machoartad, våldsbenägen, reaktionär amerikansk man. Han är fixerad av våld, han har en särdeles egotrippad karikatyr av uppblåst självförtroende. Han är rasist, anti-kommunist - och uppenbarligen TV-beroende. Dessutom gillar han att plåga djur.

Han hatar "niggers", kommunister, homosexuella och värnpliktsvägrare. Han vill visa hela universum att hans namn är, ja just det, Johnny Pissoff.

Men till och från störs han av något. Det är mardrömmar om en kvinnlig "röd ängel" som hemsöker honom.

Så ändras melodin. Från att vara aggressiv och stökig kommer en stillsam och vemodig melodislinga:

"When The Red Angel comes and the TV is cold,
Will you pray in the dawn for the rest of your soul?"


Den röda ängeln är inte bara en mardröm, hon kan komma på riktigt.

Lägg märke till "the TV is cold". TV:n står för det mesta på, men det är när den är avstängd - som allvaret kan börja.

Den röda ängeln har kommit på allvar - och frågan ställs om Johnny verkligen tror att han kan komma till himlen - "with a violent heart".

I Bibeln är änglar alltid män. I Johnny Pissoff är ängeln alltså kvinnlig, vilket är implicit i texten och klart framgår av dess röst när man för en sekund får höra den tala (eller viska) själv: "Are you ready Johnny, I´m the red angel".

På sätt och vis inverterade sången ett vanligt mönster i det sena sextiotalets USA. Människor på vänsterkanten brukade inte spekulera om, eller hota med, straff efter döden. Men våldsbenägna reaktionära män som 1968 hade värderingar som liknade Johnny Pissoffs kunde vara hur amoraliska som helst - de talade ändå ofta om att exempelvis kommunister, bögar eller värnpliktsvägrare var gudlösa och en dag  kommer att hamna i helvetet.

Men en dag, säger alltså sången, kommer de kanske själva att möta den kvinnliga röda ängeln från sina egna värsta mardrömmar.

Då, denna mörka vinterkväll i februari 1970, lyssnade jag på detta med en blandning av rysningar och en djup inre tillfredsställelse.

Crystal Liaison

/Från min huvudblogg 12 september 2013/

Mer Fugs. Crystal Liaison är faktiskt en anti-sektlåt. Den parodierar kultledare och gurus, och Fugs själva har sagt att udden bland annat riktade sig mot Maharishi Mahesh Yogi.

Liksom låten om Ramses II kommer den från en LP från 1968, It crawled inte my hand, honest.

Jag köpte den lördagen den 28 februari 1970. Jag hade fyllt 15 två månader tidigare. Snön hade börjat smälta lite när jag gick hem med den.

Jag tror jag hade den i en genomskinlig plastpåse. I vilket fall som helst måste det ha synts att jag hade köpt den, för på vägen hem stötte jag på några äldre killar, som sa att det var en väldigt bra skiva. Jag tänkte att de måste ha en lika udda smak som mig, då de så väl kände till Fugs skivor.

Men det var egentligen vare sig denna låt eller låten om Ramses, som mest kom att fascinera mig när jag kom hem och började lyssna på skivan. Det var en helt annan låt. Men det återkommer jag kanske till någon annan gång.

Ramses II is dead, my love

/Från min huvudblogg 10 september 2013/

Den amerikanska gruppen The Fugs gjorde en hel del udda och intressanta låtar i slutet av sextiotalet. En del var mycket bra, nästan fantastiska, några snudd på förfärliga. De kombinerade en ofta träffande kritik mot samhället i USA med en del saker som ter sig mindre sympatiska. som till exempel en ganska så ohöljd drogpropaganda.

Den här låten är inte förfärlig alls, men tillhör inte heller de bästa. Däremot är den fascinerande.  På You Tube kan man höra den i två olika versioner - en med vackra fornegyptiska bilder, en utan sådana men med bättre ljudkvalitet...