Jag har ju tidigare skrivit om hur besviken jag blev när jag första gången läste Leopold von Sacher-Masochs bok Venus i päls. Jag hade alltsedan 13-14-årsåldern trott att (den eventuella) sensmoralen i denna bok var att män bör underkasta sig kvinnor. Men det visade sig till min stora besvikelse att i den mån det fanns någon sensmoral i den var den av helt motsatt karaktär...
Nu kan någon som läst det inlägg jag skrev då förstås undra sig hur det kan komma sig att det dröjde ända fram till 2011 tills jag slutligen vågade låna boken ifråga på bibliotek.
Jo, det var så här. Jag hade tänkt låna den ett otal gånger. Men aldrig förmått mig till att göra det. För varje gång jag tänkte göra det blev nästa tanke "vad ska biblotekarien tro om mig"? Jag menar, här ska jag gå fram till lånedisken och låna en bok med en sådan titel... Kommer hen att titta snett på mig, och undra vem i allsina dar jag var som ville läsa något sådant?
Det var ju förstås lite absurt att bekymra sig om det. Jag kunde ju om inte annat vara en litteraturvetare, eller vad som helst. Och jag hade förvisso lånat böcker med mycket mer "suspekta" titlar, exempelvis när jag skrev om satanism. Så varför oroa sig?
Men det gjorde jag. Varje gång kom jag i sista sekunden på att, nej, jag vågar inte.
Men en dag 2011 när jag plötsligt råkade få syn på boken i en bibliotekshylla hade något hänt, rent tekniskt. Nu kunde man ju låna i låneautomater. Det fanns ingen anledning att alls börja fantisera om att någon misstänksam bibliotekarie skulle undra över mina privata motiv..
Så då försvann motståndet. Jag lånade, jag läste, och jag blev alltså så besviken att jag fick tårar i ögonen.
Men det var ju ändå bra att anonymiteten till sist hjälpte mig att äntligen våga låna en bok som jag hade velat läsa sedan 1969...
_______________________________
Se också "Masochism", eller nåt.
No comments:
Post a Comment