Om Bad Moon Rising, Det blåser på månen och lite annat

Idag för femtio är sedan, dem 29 juli 1969, kom Creedence Clearwater Revivals  låt "Bad Moon Rising" in som nykomling på sextonde plats på Kvällstoppen. Ni kan lyssna på den  här.

Den grep tag i mig. Just den dagen höll jag på att göra statistik på musiken i P3. Det gick till så att jag var vaken från 11 på förmiddagen den 29 till 11 på förmiddagen den 30.  Och skrev ner namn på låtar och artister - och  försökte dessutom placera in alla låtar i olika musikkategorier. Det var första gången jag genomförde ett sådant projekt - sammanlagt blev det fyra gånger.

Om detta har jag skrivit tidigare.

Så just denna dag var nog den första gången jag hörde "Bad Moon Rising" .

Det är som synes (eller snarare som höres) en undergångsvision. Vilket bland annat avspeglas i  formuleringar som "the end is coming soon". Annars nämner den översvämmande floder, jordbävningar och åska. Och på ett ställe varnas vi för ett kommande "nasty weather"...

Det var knappast någon profetisk sång om den globala uppvärmningen, men i dessa dagar är det svårt att inte få sådana associationer.

Nu var undergångsvisioner inte så ovanliga i 60-talets populärmusik (jfr "Eve of Destruction" och "Very Last Day"!).

Det som kanske gjorde den här låten extra suggestiv (jag tror nog att det kanske var den mest effektivt suggestiva lät Creedence någonsin gjort!) var det närmat mytiska intryck som skapades av att månen var en del i temat. Det var en ond måne som steg upp. Om man går ut på kvällen riskerar man att dö.

Inte nog med det - lyssnaren uppmanas på att förberedda sig för att dö.   Kusligt värre.

När jag lyssnade på den då kom jag nog oundvikligen att tänka på Eric Linklaters bok "Det blåser på månen" (originaltitel: "The Wind on the Moon") som kom 1944.

Det var en riktigt kuslig barnbok (dvs kuslig  för barn, om de var känsliga!)  som vår lärarinna brukade läsa för oss i andra klass.

Den handlar om flickorna Dina och Dorinda, vars något problematiske far skulle åka iväg. Barnen  uppmanas att uppföra sig väl, för det blåser en ond vind på månen, och den kan gå in i människors hjärtan.

Och trots förmaningarna verkar de påverkas. Vad de än gör händer saker som gör att åtminstone de vuxna uppfattar dem som elaka. Och de utsätts dessutom för fysiska  förändringar - en dag krymper de, en annan dag växer de.

Men även den bortreste fadern drabbas. Han blir fånge hos en otäck diktator som går under namnet Hulahu Blod (namnet återkallat från minnet, har inte sett boken sedan åttaårsåldern). Så barnen får åka till främmande land för att rädda fadern.

Det lyckas de med, och boken slutar så vitt jag minns lyckligt.

Så när jag först hörde "Bad Moon Rsing" var det nog min första association.

Långt senare började jag inom religionshistoriska institutionen forska i ämnet satanism , ock läste bland annat Carl Raschkes kontroversiella, och definitivt intressanta, anti-satanistiska debattbok Painted Black. 

(Den som söker på Carl Raschkes  namn på engelska Wikipedia kommer till uppslagsordet "Carl Raschke", som huvudsakligen innehåller vildsinta angrepp på Painted Plack, framförallt tagna från fientliga recensioner. Det är lite sorgligt, och avspeglar nog mest av allt engelska Wikipedias säregna "anti-anti-satanistiska" bias..)

Bokens tredje kapitel har faktiskt titeln "Bad Moon Rising: The Epidemic of Satanic Crime in America". Jag minns att jag log ett igenkännande leende när jag först såg titelrubriken....

För att återgå till låten. Det är den Creedence-låt som gripit tag i mig mest. Det var deras andra hit, i alla  fall  i Sverige.  Den första var "Proud Mary", som nog inte gjorde något större intryck på mig

Och som sagt. Bad Moon Risng känns alltså faktiskt mer aktuell idag än när den kom. Lyssna gärna på den,

Rockmusik och satanism: två exempel från 1970

Under 1960-talet hade det mesta av pop-och rockmusik en ska vi säga positiv grundton. Även om moralister kunde reagera på mycket i den, var det faktiskt så att dess teman genomgående var romantisk  kärlek. Och även när den inte var det fanns det för det mesta  någorlunda "ljusa" teman i  texterna . Det fanns undantag, men de var sällsynta.

Och även när den tog upp problematiska ämnen var det utifrån "positiva" syften - som att protestera mot ex.vis krig och orättvisor.

Det fanns förstås en hel del underströmningar av ex.vis sexism också inom pop och rock men det ändrar inte på det helhetsintryck - som åtminstone jag har.

Men under 1980-talet hade ju en stor del av rockmusiken hunnit få teman av helt anda slag. Det hade faktiskt bland annat uppstått en subgenre som dominerades av texter om ex.vis demoner, Satan, blodsoffer, och efter ett tag också i extrema fall sexualiserat våld. Frågan kan ställas när detta uppstod, och varför.

Den första frågan går ju enkelt att besvara - i motstats till den andra.

Redan i slutet av 60-talet; finns ju enstaka exempel på "demoniska" teman, i låtar som "Fire". "Sympathy for the Devil" och "Race with the Devil"

Men den stora förändringen kom under tidigt 70-tal. År 1970 kom två LP-skivor ut som på något sätt förebådade framtiden. Det var Black Sabbaths LP "Black Sabbath" och Black Widows LP "Sacrifice".

De var de nog de första genomarbetade LP-skivorna i en ny våg, men de var sinsemellan mycket olika.

Den minst "satanistiska" av dem var tveklöst Black Sabbath. Jag har skrivit om dem tidigare och då påpekat att Black Sabbaths texter i sig inte på något sätt kan ses som satanistiska.

När jag skrev om dem för några år sedan betonade jag också att det därför är missvisande att beskriva deras musik som satanistpropaganda.

Och det är sant  Men att en grupp vars skivor kommer högt upp på topplistor i det ena landet efter det andra gör låtar om Satan, demoner, svart magi, och förbannelser, bidrog förstås till ett ökande intresse för satanism...  och därmed indirekt en sorts satanistpropaganda...

Black Sabbath målar ofta upp en bild av en mardrömslik värld där människan är en lekboll för mörka krafter.

Mycket ofta beskrivs detta från offrets perspektiv. Exempelvis i låten Black Sabbath - den första låten och tillika titellåten från första  LP:n, med samma namn*.

En person inser med skräck att han är "utvald" - uppenbarligen för att offras. Låten uttrycker extrem ångest, och det är ett vanligt tema hos Black Sabbath. För sndra exempel se bland annat "Sabbath, Bloody Sabbath" - titellåten från femte LP:n och  "Who are you?" från samma LP.

Och i LP:n Paranoid (Black Sabbaths  andra LP) beskrivs i dess titellåt en man utan hopp, en man utan glädje, en man för vilket allt är för sent. I justn den låten finns i och för sig inga "diaboliska" hänvisningar, men den deprimerade grundtonen är densamma.
.
Black Sabbaths musik är dels tung och aggressiv, dels vemodig. Mycket vemodig. Dess bild av världen är dessutom inte endast sorgsen utan direkt otäck.

Men den andra grupp jag nämnde inledningsvis, Black Widow, presenterade ett liknande tema på ett helt annat sätt.

De slog alltså liksom Black Sabbath igenom 1970, och på deras LP "Sacrifice" kan man i låtar som  exempelvis "Way to Power" få höra om vilka enorma framgångar som är möjliga att uppnå genom kontakt med mörka makter. Detta är ett genomgående tema i hela LP.n. Svart magi är vägen till makt. men .även till kunskaper.

I en annan av deras låtar,  "Come to the Sabbat", beskrivs en satanistisk sammankomst som närmast orgiastisk - på ett mer eller mindre förföriskt sätt. Den beskrivs samtidigt märkligt nog som någon sorts mysig släktsammankomst- "Wives and husbands bring your kin -  We’ll be as one within the hour - Let the Sabbat now begin"

Även där beskrivs det yttersta målet för den orgiastiskt skildrade sammankomsten som "makt" och "kunskap".

Sedan är det en annan sak att det på denna LP,  på två eller möjligen tre ställen finns formuleringar som skulle kunna ses som en form av moraliskt grundad markering mot det som på andra ställen på skivan beskrivs i så förföriska termer...

Men jag ser nog dessa markeringar som lite pliktskyldigt tillagda brasklappar.  Det är så tidigt som 1970, och ännu var det svårt att öppet hylla satanism i en LP som getts ut av ett större skivbolag. Tio år senare var detta inte alls något problem.

Men vare sig det beskrivs i skräckslagna eller i förföriska termer var ju idén att stora skivbolag skulle ge ut pop/rockalbum där det dominerande ämnet var demoner och svart magi helt otänkbar några år tidigare. Något hände uppenbarligen vid gränsen mellan 60- och 70-tal.

Men kan förstås undra sig: varför just då?
----------------------------------------------------------
*Låten på YouTube-videon slutar 6.12. Efter det hamnar man plötsligt mitt i samma låt igen.

Somebody to Love, White Rabbit - och Great Society

Som ett resultat av en initierad kommentar (se kommentarsfältet under föregående inlägg) insåg jag efter ett tag att både Somebody to Love och Withe Rabibit gjordes redan 1965. Av en grupp som hette "Great Society" och där Grace Slick var sångerska. Den existerade endast två år, 1965-66.

Ja, jag har hört talas om gruppen  "Great Society" förut, men hade endast vaga idéer om vad det varit för något.

Titeln hade de uppenbart tagit från Lyndon B Johnsons  (LBJ)  sociala reformprogram som brukade gå under just det namnet. Några år senare skulle knappast en musikgrupp av den typen,  om de var vid sina sinnens fulla bruk, tagit ett namn som associerade till LBJ.  Men när Great Society  bildades hade rörelsen mot Vietnamkriget ännu inte nått den massiva styrka, som gjorde det helt omöjligt för anständiga människor att associeras med LBJ..

Vi får minnas att när LBJ valdes 1964, hade han setts nästan som något av en vänsterkandidat, i alla fall i jämförelse med sin närmast högerextrema motståndare Barry Goldwater.

Så dessa två flower power-klassiker gjordes redan 1965.... Intressant.

En sak som många som bodde i Sverige 1967 inte riktigt greppade  var att både hippies och drogromantisk musik hade en förhistoria som sträckte sig många år tillbaka.

1967 var  endast kulmen på en utveckling, som tidigare hade skett mer i skymundan.

Det har ja väl vetat länge, men fick en ännu klarare bild av det när jag för några år sedan läste en akademisk text om hippies.

Här i alla fall Great Societys version av White Rabbit. Märk väl att den större delen av denna version är instrumental - sången kommer först 4.28. Grace Slick sjunger även här. och det var också hon som skrev White Rabbit.

Grace Slick var uppenbarligen den mest talangfulla medlemmen i Jefferson Airplane. Därför är det lite tråkigt att hon för det mesta kom ganska så mycket i bakgrunden på deras skivor.

 Grace Slick

Flower power, Jefferson Starship - och Cathy Richardson

Den psykedeliska flower power-musiken 1967 hade två huvudsakliga teman: kärlek och hallucinogena droger. Dessa hörde ihop. Denna kulturs företrädare menade att just hallucinogena, "psykedeliska" droger skulle öppna sinnet på ett sådant sätt att den verkliga, otvungna, spontana kärleken skulle växa fram.

Denna åsikt kan ju te sig naiv. Vilket den var. Men den baserades på erfarenheterna hos människor som just hade överväldigats av vad de såg som underbara upplevelser när de testat droger som marijuana (THC), meskalin - och/eller LSD... Drogernas mörkare sidor hade de ännu inte mött. Det var de vackert naiva drömmarnas år. Redan ett år senare hade mycket av den naiva flower power-romantiken - vissnat.

Men vackert var det så länge det varade... Och det gav upphov till en uppsjö av fin musik. Och en del närmast, jag dristar mig att säga, "odödliga" sånger. Jag misstänker att så länge civilisationen består kommer åtminstone några människor att känna till att det en gång fanns två sånger med namnen "Somebody to Love" och "White Rabbit"...

Dessa gavs, förstås, ut av Jefferson Airplane 1967. På sätt och vis stod dessa två sånger för flower powers två grundidéer - alltså kärlek och droger, Kärleken kan här representeras av "Somebody to Love" och drogerna av "White Rabbit". Båda sångerna sjöngs av Grace Slick. Jag har tidigare skrivit om dessa två låtar, och länkade då till de nästan klassiska musikvideos av dem man kan se och höra - här.

"Somebody to Love" har alltid gripit tag i mig. Den har vädjat till mina innersta drömmar - kan man nog säga...

"White Rabbit" har fascinerat mig på ett annat sätt. Den är liksom "Somebody to Love" mycket suggestiv. Man skulle kunna säga - drogpropaganda när den är som skickligast. Den är också bisarr, på ett sätt som närmast förstärker dess suggestiva effekter.

Nåväl, Jefferson Airplane blev efter ett antal år Jefferson Starship - och de fortsatte ha dessa låtar på sin repertoar. Och i denna inspelning  får vi höra gruppens formidabla sångare Grace Slick överträffa sig själv i sin nya version av White Rabbit.

Detta visste jag sedan förut. Vad jag inte visste var att Jefferson Starship i nya konserter så sent som 2012 spelade både Somebody to Love och White Rabbit, men nu utan Grace Slick.

På något sätt trodde jag nog att det var närmast otänkbart att göra dessa sånger utan just Grace Slick. Men det var det inte.

Så i denna Jeffersom Starship-konsert  kam man höra  Cathy Richardson (som jag förut inte ens hört talas om)  i en oerhört uttrycksfull tolkning av Somebody to Love. Den känns extatisk. Jag skulle verkligen velat vara där.....

Men hon har också tolkat White Rabbit. Mycket fascinerande,   och kanske än mer överväldigande. Det kan höras här.

Så presenteras två klassiker för en ny generation. Det förtjänar dom. De var två av de bästa uttrycken för en kultur, vars idéer och uttryck visserligen var naiva (och i sin naivitet bitvis farliga), men samtidigt verkligt vackra - på ett ska vi säga riktigt innerligt sätt.



Jefferson Starship med Grace Slick, 1976. 

Vampyren Carmilla - och en begravning

Jag har tidigare skrivit om Carmilla av Sheridan Le Fanu. En vampyrroman som kom ut redan 1872 (före Dracula!), och finns i en svensk översättning från 2015.

Om just Carmilla, en ganska så sympatiskt skildrad kvinnlig (lesbisk) vampyr som hemsöker, och förför, Laura, bokens kvinnliga berättarjag.

Det är som sagt en mycket romantisk skräckberättelse. Carmilla beskrivs på ett ambivalent sätt. men den romantiska fascinationen dominerar defintivt.

I mitt inlägg hade jag lagt in en bild från originalversionen. Det finns flera sådana bilder, och de är inte upphovsrättsskyddade.

En av dessa är den nedanstående. Vampyren Carmilla sitter ner, Laura står bredvid henne.

Den illustrerar en episod i boken där Carmilla och Laura tar en promenad, och då möter ett begravningståg. De sjunger psalmer och Laura sjunger med.

Carmilla blir å sin sida upprörd och vill därifrån. När sedan Laura sjunger med i psalmerna får Carmilla nästan ett utbrott:

"Det skär i mina öron' sa Carmilla nästan argt och satte sina små fingrar för öronen. 'Hur vet du förresten att din tro och min är densamma? Era ritualer plågar mig och jag hatar begravningar. Sådant trams - du måste ju också dö - alla måste dö, och alla får det bättre när de dör. Nu går vi hem'. (Le Fanu 2015:38)

På sätt och vis är det ett klassiskt tema - vampyrer är ju rädda för kors och annat som är knutet till kristendomen. De anses också genom hela sin natur stå utanför den kristna kulturen - och i den mån de har någon tro torde den ju inte vara kristen...

Men i just detta fall får man snart en mer kuslig aning om att Carmillas olust för detta begravningståg även har andra orsaker.

För trots att Carmilla inte vill det fortsätter Laura och prata om ceremonin, och säger en sak om den döde:

"Det är den stackars flickan som tyckte att hon såg ett spöke för två veckor sedan och har legat döende ända sedan dess, tills hon gick bort igår." (Le Fanu 2015:38-39)

Den ganska självklara slutsatsen är ju att det "spöke" som flickan såg måste ha varit Carmilla... Som av den anledningen inte gärna vill ta del av sorgetåget för den flicka, vars död hon har orsakat...

Nog om detta...

Hur upplever jag begravningar själv?

Utan att - mig veterligt /sic/ - någonsin träffat vare sig Carmilla eller någon annan vampyr, har jag faktiskt ändå tidigt utvecklat en motvilja mot begravningar som inte står Carmillas efter.

Jag lyckas alltid fly undan dem - jag har faktiskt endast (så vitt jag minns) varit på en enda begravning i hela mitt liv.

Det var i juni 1984, och begravningsgudstjänsten var faktiskt i Liberala Katolska Kyrkan....
-----------------------------------------
Referens
Sheridan LeFanu, Carmilla, Bakhåll 2015 

 

The Persuaders, Roger Moore - och satanism

Upptäcker plötsligt att alla avsnitt av "The Persuaders" (Snobbar som jobbar) numera finns på You Tube, dessutom med bra ljud- och bildkvalitet.

The Peruaders var för Roger Moores del en uppföljare från 1971 till serien  the Saint (Helgonet) som hade gått mellan 1962 och 1969. I The Persuaders fick han sällskap med Tony Curtis,. Tillsammans spelade de en duo av två (rika) män som löser olika typer av brott.

Trots den närmast pinsamma känslan av engelsk överklassmentalitet har serien, liksom The Saint, en viss charm.

Alla avsnitt finns alltså med, även avsnitt 16, som faktisk handlade om satanism. Eller kanske inte. . Det kan ses här.

Satanism kan ju i populärkulturen  - liksom i facklitteratur och i olika debatter - beskrivas  på olika sätt. Som farlig, eller harmlös, eller - icke-existerande. Den sista kategorin kan se ut på olika sätt. Satanism kan beskrivas som fantasier, eller också som feltolkningar av något helt annat. Ibland  feltolkningar som är produkten av ett medvetet bedrägeri.

Ett exempel på det sistnämnda är just det ovan länkade avsnittet.

Det är egentligen en korkad handling. Ett gäng som ägnar sig åt penningförfalskning låtsas utöva  satanistiska ritualer för att skrämma bort människor, och få vara ifred.  Det sägs i avsnittet vara en effektiv metod,  men i verkligheten skulle det nog få motsatt effekt. För varje människa som skrämdes bort skulle det nog ha blivit sisådär tio som istället skulle börja undra vad som låg bakom.

Men samtidigt avspeglar det ett ganska vanligt tema.  Att satanism endast är en mask för något annat. något mer "rationellt", är ett scenario som ofta dyker upp i populärkulturen. Exempelvis i Agatha Christies roman "The Pale Horse".

Men det dyker också upp i den allmänna debatten om satanism. Ett exempel är socialantropologen JS La Fontaine , som i en utredning 1994 och i en bok 1997 på största allvar hävdat att i de fall hon undersökt där satanism är kopplat till övergrepp mot barn och som hon inte själv ser som rena fantasier, handlar det om personer som endast låtsas vara satanister för att skrämma barnen,

Hennes argument är faktiskt  mycket svaga och i åtminstone ett av de fall hon tar upp (som ledde till fällande dom) erkände de anklagade själva att de var satanister

Men att detta scenario är så vanligt förekommande i både skönlitteratur och i den allmänna  debatten kan nog i alla fall delvis ses som en försvarsmekanism.  Satanism har för många något ogripbart otäckt över sig. Att istället se det som en  täckmantel för något mindre "övernaturligt" och mer "rationellt" kan tes sig lugnande och betryggande.

Årets mästerkock - och en Beatleslåt

Om det enbart hade berott på mig själv hade jag aldrig sett "Årets mästerkock" på TV 4. Men nu har jag en mycket enveten kompis med en stor övertalningsförmåga som fått mig att se ganska så många avsnitt av denna tävling.

I förrgår var jag hemma hos henne, och då fick hon mig att se ändå upp till tre avsnitt - på datorn. Inklusive finalen.

Så nu vet jag hur det gick för den tävlare som jag trots allt hade fått mig till att hålla på. Hon kom tvåa.

Anledningen till att jag inte skulle ha sett ett enda avsnitt på egen hand är förstås att jag inte är någon gourmet.  Jag blir inte speciellt intresserad av utläggningar om hur vissa smaker tar ut varandra, andra förstärker varandra, eller hur utseende, smak och lukt kan förenas till en ack så utsökt kulinarisk upplevelse. Sånt gör mig närmast uttråkad, och ibland direkt irriterad.

Det är ungefär som när finkulturellt lagda personer mycket  ingående diskuterar språket i en roman (och verkar glömma innehållet).  Eller när en viss typ av musikintresserade lärt kommenterar låt oss säga en Beatleslåt med hur den växlar mellan olika typer av tonföljder.

Men å andra sidan är jag ändå mer intresserad av musik och litteratur än av mat (dvs så länge  jag har tillräckligt av sådan för att vara mätt!) så jag ser matprogram som nästan med automatik mindre  intressanta än musik- och litteraturprogram..

Men trots detta var jag nu ändå spänd på vem som skulle vinna. Det var alltså inte den jag hoppats på, men hon kom ju ändå tvåa, och det var inte det sämsta.

Men efter att på en enda kväll ha sett tre avsnitt i rad av Årets  Mästerkock (det sista handlade om jag mins rätt om hur man skulle göra extra god glass) var jag ändå aningen trött på mat.

Och så  kom jag plötsligt på att the Beatles en gång gjort en sång som riktar sig mot överdrivet matintresse. Den heter Savoy Truffle, finns på deras dubbel-LP från 1968, och är skriven av George Harrison.

Den kan höras här.

Den kalla sommaren 1953

Någon som vill se en sovjetisk kriminalfilm från 1968? Då kan ni se ”Den kalla sommaren 1953”, som finns på YouTube här.

Politiskt är den ganska intressant. Den utspelas alltså 1953, och handlar om en by,där två dissidenter bor. De deporterades dit av Stalin, och de hade anklagats för politiska brott. Vad anklagelserna formellt handlade om framgår inte helt klart, men någonstans i filmen beskrivs de som "folkets fiender, trotskister och engelska agenter".

Nu är det nog osannolikt att personer som anklagats för så grova saker under Stalintiden, skulle klarat sig undan så lindrigt som att bli deporterade till en avlägset liggande by, men så beskrivs det i filmen.

1953 hade chefen för säkerhetspolisen, Lavrentij Berija, efter Stalins död tagit initiativet till en allmän amnesti. som framförallt omfattade kriminella fångar. Några av dessa tog sig enligt filmen till byn, och tar över den, plundrar och terroriserar invånarna.

De är beväpnade, skjuter den lokala polisen, och spärrar in människorna  i byn. Byn är lamslagen.

De enda som är kapabla att göra motstånd är de två deporterade dissidenterna. De övermannar några av skurkarna, tar deras  vapen och lyckas i slutändan befria byn.

Men en av dessa hjältar, dör i slutstriden, och i filmens slutscen, som utspelar sig två år senare, får hans familj reda på att han hade dött i strid. De har inte hört av honom sedan han deporterades, och de undrar hur det var med anklagelserna. De får reda på att han har rehabiliterats och anses vara oskyldig.

Själva temat i filmen blir  dikotomin mellan kriminella ex-fångar, och deporterade politiska "brottslingar", De första är, som sig bör, kriminella, medan de senare är filmens hjältar.

Filmen  gjordes alltså   i Sovjet 1968, och verkar åtminstone delvis  ha en sorts verklighetsbakgrund. Den sovjetiska pressen rapporterade just sommaren 1953 om en ökar brottslighet, och det ansågs att detta kunde relateras till amnestin för kriminella.

Filmen har en klar anti-stalinistisk tendens. Berija var från och med sin utnämning till säkerhetschef i slutet av 1938 en av de huvudansvariga för den stalinistiska terrorn. Och de dömda hade blivit det under hans tid som säkerhetschef.

Den politiska poängen ser ut att vara denna. Medan Berija är medskyldig till att oskyldiga dömts. är han också ansvarig för att riktiga brottslingar friges i en allmän amnesti, för att sedan kunna terrorisera avlägset belägna byar. På så sätt blir han dubbelt rutten....

Filmen visar ju också att Sovjet, trots det byråkratiska styret, 1968 hade kommit långt från Stalintidens massiva terror. Om inte Sovjet hade fallit samman som ett resultat av att sovjetekonomin nästan kollapsade pga nödvändigheten av att ständigt militärt rusta upp för att bemöta hotet från framförallt USA, skulle den utvecklingen  med all sannolikhet ha fortsatt - i rätt riktning,

I stället fick vi roffarkapitalism - och Putin.

PS. På den adress ni kommer till ska filmen vara textad på engelska. Om den ändå  inte är det, gå till symbolen för "Undertexter"  under bilden och klicka på den. 
 
Originalposter från den sovjetiska premiären 1968.

Att röka marijuana - eller tända eld på ett hus?

Den 6 augusti 1967 läste jag en artikel i DN som kom att påverka mig djupt. Den hette "Den påtända generationen" och var skriven av Håkan Sandblad och Arne Ruth. Den drev tesen att Beatles Sgt. Pepper-LP var drogpropaganda  från omslaget till innerspåret.

Trots att jag inte alls ville tro detta kom den att påverka min syn på skivan. Det var kanske, eller kanske inte, på goda grunder, men det har jag skrivit om på annat håll.

På ett ställe i artikeln säger författarna också att redan  "Norwegian Wood" från Rubber Soul (1965)  var en klart psykedelisk lät. De byggde främst& på att just orden "norwegian wood" ska ha  varit slang för marijuana. Om detta var sant har jag inte en aning.

Men det ledde mina tankar i en viss riktning när  det mot slutet sjungs   "so I lit a fire, isn´t it good, norwegian wood".  Jag har alltid sett framför mig hur mannen sitter med en haschpipa och tänder på.

Det är först sent igår kväll som jag insett att om man läser texten bokstavligt handlar den om en man som blir så sur på en kvinna så att han i sista versen tänder eld på hennes rum., eller hus.

Orden "norwegian wood" dyker först upp i första versen - "she showed me her room,  isn't it good norwegian wood".

Sedan kommer en litania om hur huvudpersonen ivrigt  väntar på något angenämt (läs sex).  Men han får sitta på golvet, .för det finns inga stolar - och  kvinnan berättar efter ett tag att hon arbetar tidigt nästa morgon, och börjar skratta.

Så mannen får nöja sig med att sova i badkaret....

Dessutom har kvinnan försvunnit när han sedan vaknar. 

Då kommer alltså raden "so i lit a fire, isn't it good, norwegian wood"...

Det norska träet är ju redan förknippat med kvinnans rum, så det mest logiska är ju att han tänder eld på detta i sin frustration.

Det har jag inte fattat förrän i går kväll....

Samtidigt är musiken lugn, drömlik, nästan hypnotisk.  Det hela låter mycket rofyllt - inte alls aggressivt hetsigt som en annan kvinnofientlig låt på Rubber Soul, den vederbörligt hemska "Run for your life".

Så hur är det med marijuana-teorin? Den kan ju faktiskt stämma i alla fall; det kan ju finnas  en dubbelmening i texten.

Så knäckfrågan är förstås om "norskt trä" verkligen var slang för marijuana 1965. Hur tar man reda på det? 

Norwegian Wood kan för övrigt höras här.

PS. Det bör tilläggas att beatlarna i intervjuer stöder den bokstavliga tolkningen, och inte marijuana-teorin... 

Tre psykedeliska b-sidor

1967 gav Beatles ut tre singlar, en LP (Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band) och en dubbel-EP (Magical Mystery Tour).

Alla singlar liknade varandra i det att de hade en ganska enkel kommersiellt gångbar a-sida, och en mer "svår" psykedelisk b-sida.

Penny Lane, All you need is love, och Hello, Goodbye var låtar som var avsedda att nå förstaplatsen på topplistor - och gjorde också det. Medan Strawberry Fields Forever, Baby, You´re a Rich Man och I am the Walrus var både svårtillgängliga och psykedeliska

Det första exemplet är singeln Penny Lane, från februari 1967. Dess baksida hette Strawberry Fields Forever, och kan höras här.

Medan Penny Lane är en lite gullig berättelse om minnen från en gata, presenterar b-sidan en dunkel men innerlig vision av en annan värld, där "nothing is real"...

All You Need is Love/Baby, You´re a Rich Man från juli samma år följer på sätt och vis samma mönster. A-sidan är kommersiell och enkel, men b-sidan beskriver  i dunkla  ordval en man som insett att han är en av "the beatiful  people" som har fått "another key". Denna b-sida kan höras här.

Men denna singel skiljer sig ändå från Penny Lane-skivan på ett sätt. För låten All You Need Is Love är visserligen enkel, men  ändå även den flower power-propaganda. Och blev tillsammans med Scott McKenzies "San Francisco" någon sorts sinnebild för Summer of Love.

I december 1967 kom så singeln Hello Goodbye/ I am the Walrus.  Även här ser vi samma mönster. Hello, Goodbye var en given hitlåt, medan I am the Walrus var milt sagt svårtillgänglig  och psykedelisk.  Den kan  höras här. 

Men här kan man se en annan skillnad. Medan de två låtarna Strawberry Fields Forever och Baby,You´re a Rich Man  var  ren psykedelisk propaganda,  med implicita löften om ett droginspirerat paradis, var I am the Walrus text både klart ångestfull, och dessutom en aning makaber. Man kunde kanske få lust att tända på efter att ha hört på Strawberry Fields Forever och Baby You´re a Rich Man, men knappast efter att ha lyssnat på  I am the Walrus. Om man nu inte direkt längtade efter mardrömslika upplevelser.

På något plan avspeglade detta kanske att tidsandan svängde ovanligt snabbt under detta  år. Den glada droginspirerade romantik som nådde sin kulmen  i juli-augusti under "Summer of love" hade faktiskt snabbt börjat försvagas redan under hösten...

Vilket kanske också avspeglas i den affisch som sattes upp i San Francisco, som avbildas nedan.... *

För övrigt ingick I am the Walrus också som en del i den tidigare nämnda dubbel-EP:n Magical Mystery Tour., döpt efter Beatlesfilmen med samma namn. När jag först hörde dess titel i början  av december 1967 förväntade jag mig nog en vidareutveckling av det psykedeliska budskapet i Sgt. Pepper. Men det kom inte. Vare sig dubbel-EP:n eller filmen kunde ses som psykedelisk propaganda.

Beatles korta mellanspel som förespråkare  för en världsbild a la Timothy Leary var slut.
 ---------------------------------
* Lite orättvis i och för sig - hippies hade inte dött, men dess bäst-före-datum hade så att säga passerats.



Affisch i San Francisco 1967, en sorts  nekrolog över hippie-rörelsen....

Graven

Skulle i slutet av påskhelgen försöka se den andra och tredje säsongen av "Bron" som först hade visats i SVT men nu har tydligen TV4 köpt den och nu kostar det för att få se den. Dessutom måste man betala med ett betalningssystem som inte jag behärskar.

Men jag ville se något och då hittade jag en TV-serie/thriiler på SVT Arkiv som gick 2004, som jag inte sett. Eller jag tror att jag såg en del av första avsnittet när det begav sig. Men inte mer.

Den heter "Graven" och är i åtta delar. Den är oerhört spännande, och har dessutom sympatiska värderingar.

Jag är faktiskt glad för att SVT finns, och är helt för beslutet att TV-licensen ersättes med att betala via skatten.

Genom att SVT  är skattefinansierat är man skyddad från att de plötsligt ska börja ta extra betalt för att titta på något speciellt ...

Jag är i grunden för ett offentligt finansierat kulturliv; det finns ju inte så mycket av det idag., men det offentligt finansierade SVT är värt att försvara.

Och för att gå tillbaks där jag började - jag började titta på "Graven" sent på kvällen och kunde inte sluta, så när jag klar var klockan fem på morgonen.

Den som till äventyrs vill se den kan börja här.