Arthur Conan Doyle, Sherlock Holmes och Mormonkyrkan

Förlaget Bakhåll är flitiga. Ser nu att de också gett ut  en svensk utgåva av Arthur Conan Doyles första Sherlock Holmes-berättelse - En studie i rött (A study in scarlet - 1887).

Det var också (tror jag) den första Sherlock Holmes- berättelse jag läste - troligen sommaren 1966, då jag var 11.

Den gjorde ett stort intryck på mig - av flera anledningar.

Den första anledningen var förstås att jag, som andra, blev förbluffad över den store detektivens lysande slutledningsförmåga, Visserligen har jag senare sett en typ av närmast filosofisk granskning av denna - som kom fram till att Sherlock Holmes metod var rent nonsens... Men det hade jag ju inte sett 1966...

Även dr Watson blev ju helt imponerad. Berättelsen om hur de först träffade varandra är för övrigt riktigt charmig,

Dessutom - berättelsen om bakgrunden till det brott som Holmes löste var ju väldigt gripande. Den berörde något väldigt djupt hos mig - djupare än vad jag riktigt insåg.

Men sedan var det en annan sak. Jag hade ju sett när Mormonkyrkan i Gubbängen uppfördes. Och nu får man från Conan Doyles penna en fullkomligt fruktansvärd beskrivning av just Mormonkyrkan. Kunde verkligen de trevliga människor som jag hade sett gå in och ut ur denna kyrka varit med i en sådan fruktansvärd  sekt?

Nej, de var de förstås inte, och det vad man än tror om Conan Doyles beskrivning. Mormonkyrkan 1961-62 var förstås något helt annat än hur den såg ut i mitten av 1800-talet, då de gruvliga händelserna i Utah ska ha ägt rum - enligt romanen.

Men frågan är förstås också om den gav en rimlig bild av den tidens Mormonkyrka. .

Därom råder, kan man kanske säga, delade meningar. Om man; läser texter från en del av mormonernas kristna rivaler, eller från någon anti-kultrörelse, kan man ibland ; få en i stort sett lika negativ bild av den tidiga Mormonkyrkan som hos Conan Doyle. Om man istället läser boken "The Mormon  Experience" (1992)  av de sofistikerade (mormonska...) akademikerna Leonard J Arrington och Davis Bitton  fär man ju en helt  annan bild.

Sanningen ligger förmodligen (banalt uttryckt) nånstans mittemellan....

Det fanns med säkerhet en hel del övergrepp i den tidiga Mormonkyrkan - speciellt under dess polygama period. Nu har jag inte hört talas om tvångsgifte i den, men det är väl inte orimligt att tänka sig att det i en så pass patriarkal organisation kan ha funnits en stark press på unga kvinnor att gifta sig med ledare i kyrkan,

Den skräckfyllda beskrivningen av ett repressivt, och rent mordiskt, tryck mot alla som opponerade sig är förmodligen överdriven - men å andra sidan finns säkert någon kärna av sanning i den också.

Vad som jag däremot är ganska säker på är att totalbilden av en organisation där alla hela tiden darrade av skräck för att drabbas av ledningens vrede inte stämmer. Om skräcken hade dominerat så totalt skulle den aldrig ha kunnat bli så stor, och dessutom ha överlevt.

Men oavsett detta, är "En studie i rött" värd att läsa. Sherlock Holmes var en fascinerade romangestalt - och det är förstås lite intressant att hans första fall handlar om hur en man sent omsider hämnas på de medlemmar i  Latter Day Saints som en gång hade dödat hans älskade och hennes adoptivfar.


Arthur Conan Doyle,  1914.

Dracula

Jag har just nu läst ut en svensk utgåva av Bram Stokers roman Dracula. (Stoker 2008). Jag trodde att jag skulle läsa om romanen, men efter ett tag visade det sig att de tidigare gånger jag har haft för mig att jag läste den orkade jag aldrig till slutet. Den är förvisso lång.

Det första jag vill säga är att boken, vars första upplaga kom 1897, är mycket gediget uppbyggd. Den är klart pedagogisk på ett sätt som många läsare torde uppskatta. Den är också strikt  kronologisk. Vilket kan kännas som en lättnad när man tar del av en del senare skönlitteratur, där man ofta kastas fram och tillbaks i tiden på ett mycket förvirrande sätt....

På det sättet liknar den ganska mycket av annan skönlitteratur som skrevs i slutet av 18- och början av 1900-talet. Åtminstone i de genrer jag mest läser - deckare, science fiction och skräck.

(Det pedagogiska och grundliga i texter från denna tidsperiod slår för övrigt ofta igenom även i samma tidsperiods facklitteratur. Man behöver bara jämföra sättet att skriva hos Sigmund Freud , med många alster från mer sentida freudianer - skräckexemplet framför andra är väl här Lacan ! -  eller Emile Durkheim med någon sentida sociolog!)

En sak som slår mig är för övrigt hur hela vampyrgenren på sätt och vis hela tiden konstruerar upp våldtäktsallegorier.  Under den victorianska epoken kunde man inte skriva öppet om sexuella övergrepp i populärlitteraturen. Det måste ersättas med allegorier, och vampyrernas blodsugande var en av dem.

Boken är spännande. Den blev än mer spännande när jag insåg att jag faktiskt aldrig förut läst slutet. I min fantasi hade jag ersatt detta slut med slutscener från en eller flera filmatiseringar av boken - som dock aldrig slutar på riktigt samma sätt.

Carmilla hade ju mycket mänskliga drag - Dracula har i princip inga. Han är förstås i komplett avsaknad av empati, men också nästan i total avsaknad av andra mänskliga känslor . Även om hans blodsugande skulle kunna läsas i sexuellt aggressiva termer saknar han ändå något som i någon rimlig mening kan kallas sexualitet  - han har faktiskt inte ens en perverterad sådan. Det som får honom att genomföra handlingar som allegoriskt kan tolkas sexuellt - är i grunden ren hunger, eller rättare sagt törst.

(Fast, det är klart, grymhet är väl en mänsklig känsla, och det verkar han ha...)

Om en genomsnittlig läsare mot slutet av Carmilla kan känna sorg över att hon dödades betvivlar jag att speciellt många gråter över Draculas motsvarande död...

I efterordet till Carmilla har ju Charlotte Hjukström också diskuterat Dracula- och beskriver den som en anti-feministisk, patriarkal roman. Det kan den kanske ses som - men jag tycker ändå att Hjukströms analys är förenklad. Bland annat beskriver hon den kvinnliga huvudpersonen i boken - Mina - som närmast en marionett i ett renodlat patriarkalt spel. Och mot slutet, när Mina fått en som med sin man Jonathan, som hon sedan döper efter de män som samarbetade mot Dracula, beskriver Hjukström det hela på detta sätt: "Mina har förlorat all individualitet och tjänstgör enbart som en symbol; ur hennes kropp har männen fått ett tecken på sin gemensamma seger". (Hjukström 2015: 125)

Denna tolkning är tveksam. Framförallt för att Mina hela tiden är kanske den mest personliga av alla bokens aktörer. Hennes brev och dagböcker är inte endast ovanligt empatiska; de år också ovanligt insiktsfulla.

Och mot slutet är det Mina som spelar en nyckelroll i kampen mot Dracula. Inte endast genom sin "kvinnliga" intuition, och som medium, - utan också genom sin analytiska förmåga, Och i motsats till den bild man får hos Hjukström, insisterar Mina under nästan hela boken på att få veta allt - och få vara med i planerna. Vilket hon också får. Enda undantaget är alldeles mot slutet, då hon går med på att undanhållas vissa saker. Anledningen här är att hon har blivit biten av Dracula. och att mycket tyder på att de numera har ett själsligt band som gör att han kan läsa hennes tankar.

Per Faxneld ser i sin avhandling Satanic Feminism ut att ha en aningen mer nyanserad syn på boken. Men han ligger ändå ganska nära Hjukströms analys, och kompletterat detta med att beskriva bokens tre kvinnliga vampyrer ur ett "satanistfeministiskt" perspektiv. Han framkastar till och med att de skulle kunna vara vara en demoniserad bild av feministiska suffragetter.... Han skriver också bland annat att de var något som ""a good Victorian woman should not be: sexual, dominant, unmotherly." (Faxneld 2014:259).

Men de tre vampyrkvinnorna var "dominerande" endast mot sina mänskliga offer (i romanen framförallt spädbarn, medan Jonathan i sista stund räddades av Dracula från att själv bli deras nästa offer). I förhållande till sin härskare, Dracula, var de helt maktlösa. Den patriarkala hierarkin var minst lika uttalad på bokens "onda" sida som på dess "goda". I själva verket till och med mer.

Båda bokens ”läger” var alltså patriarkala - i motsats till i Carmilla hade de tre kvinnliga vampyrerna i Dracula ingen självständighet. Deras relation till Dracula kan kanske på sätt och vis jämföras med valkyriornas relation till Oden...

Oavsett hur man analyserar den är Dracula dock en välskriven bok, som alltså ger en definitiv känsla av sent 1800-tal. Lite på samma sätt som (för att nu ta ett exempel) Arthur Conan Doyles böcker ....

För den som gärna läser skräck- och vampyrromaner och av en händelse råkar ha missat just Bram Stokers bok - kan den rekommenderas.

Referenser
Per Faxneld  Satanic Feminism, Molin&Sorgenfrei 2014
Charlotte Hjukström, "Efterord", i Sheridan LeFanu, Carmilla, Bakhåll 2015
Bram Stoker,  Dracula,  Förlaget h:ström Text Kultur 2008 (1897)


Omslaget till första utgåvan av Bram Stokers bok.

Carmilla

Nej, Dracula var inte först som skönlitterär vampyr. Det fanns andra före honom. Den kanske mest intressanta av dessa var Carmilla av Sheridan Le Fanu.

Den kom ut redan 1872, och finns i en svensk översättning från 2015.

Carmilla är alltså berättelsens vampyr. Hon är ju kvinnlig, men det är inte det enda som skiljer henna från Dracula. Så vitt jag kan se saknar Dracula alla försonande drag. Han är visserligen inte ful och oformlig, som den äldre folktrons vampyrer, men är ”ond” och helt och hållet utan beskrivna positiva känslor. Hans blodsugande är närmast någon form av våldtäktsallegorier. De som utsätts för honom beskriver honom på ett entydigt skräckfyllt sätt.

Carmilla är helt annorlunda. Hon har ett levande psykosexuellt känsloliv, och måste  beskrivas som lesbisk. De kvinnor som kommit i hennes väg beskriver henne som älskvärd, innerlig och romantisk. Men även de män som får en mer ytlig bekantskap med henne, upplever henne positivt. *

Bokens huvudperson heter Laura, som i jagform berättar om sina möten med Carmilla. Även om Laura mot slutet av sin berättelse närmast pliktskyldigt tar avstånd från Carmilla - är beskrivningarna av deras möten nästan entydigt positiva. Och definitivt romantiska.

Carmilla dödas mot slutet. En samling män har beslutat att hon måste dö, och genomför detta. Det är ett rituellt dödande, som sig bör när man dödar vampyrer.

Men hon är inte den enda som är död. I bokens prolog får man veta att även Laura är död. Hur hon dog får man aldrig reda på. Så det finns utrymme för fantasin att spela.

I slutet av boken, berättar Laura: "...och det händer ofta att jag vaknar upp ur en dagdröm av att jag tycker mig ha hört Carmillas lätta steg utanför salongsdörren" (Le Fanu 2015:105). Det är berättelsens sista ord.

I ett efterord till den svenska utgåvan finns en text av Charlotte Hjukström. Där analyserar hon bokens berättelse som en subversiv story, med en udd riktad mot patriarkatet. Och hon avslutar: "Lever Laura vidare som vampyr, värvar hon ständigt nya kvinnor till sina subversiva legioner? När som helst kanske vi får höra hennes steg utanför dörren". (Le Fanu 2015:127).

Carmilla bet ju Laura, och Laura är död. Så varför skulle inte också hon kunna vara vampyr, som Carmilla?

Samma spekulation återfinns i Per Faxnelds avhandling Satanic Feminism, där han undrar om inte Carmilla ändå hjälpte Laura att bli "free from her drab existence, shackled by the bonds of patriarchy, and led her into something more full and free". (Faxneld 2014:252).

På sådana frågor finns ju, som bekant. inga svar. ;-)

PS. Det är lätt att på YouTube finna en filmversion av Carmilla, från 1970. Där tonas Carmillas positiva sidor kraftigt ned, och hennes demoniska tonas upp. På så sätt blir den entydigt homofobisk, vilket boken definitivt inte är.

Referenser
Per Faxneld  Satanic Feminism, Molin&Sorgenfrei 2014
Sheridan LeFanu, Carmilla, Bakhåll 2015
 -----------------------------------
* På det sättet liknar hon mer en del av dagens attraktiva och positivt beskrivna vampyrer än den genomsnittliga 1800-tals-vampyren. Hon kan nog beskrivas som före sig tid...


Bild från originalversionen av "Carmilla". 

Vampyrernas idéhistoria

Den som vill veta mer om vampyrer kan med fördel läsa Katarina Harrison Lindberghs bok "Vampyrernas historia" (2011). En bok som för övrigt varmt rekommenderas. Och som lärt mig en del om ett udda ämne*.

Eller den borde förstås heta "Vampyrernas  idéhistoria" - eftersom vampyrer, som bekant, inte ser ut att finnas till i sinnevärlden...

Idag finns det heller knappast någon som verkligen tror att de finns. Och Harrison Lindbergh visar i sin bok att när människor verkligen trodde på vampyrer, trodde de på något helt annat än dagens populärkulturs-vampyrer.

Det folkloristiska materialet om vampyrer, upptecknat innan det blev ett riktigt populärt ämne på slutet av 1800-talet, beskriver snarare något som liknar dagens populära föreställning om zombier. Illaluktande, fula. oformliga. Som dessutom inte alls brukade komma från någon överklass, som Dracula. Det var ofta snarare fattiga, udda bybor, som varit illa omtyckta under livet. Det var framförallt från den gruppen som man ibland brukade peka ut personer som antogs ha blivit vampyrer efter sin död. .

Men vampyrtron försvann. Och samtidigt som den försvann förvandlades vampyrerna. De nya populärkulturella vampyrerna blev gradvis mindre fula, och ofta aristokratiska. Denna förändring började redan före Bram Stokers "Dracula", men i och med denna kom den senare tidens vampyrföreställningar att få en mycket fixerad form.

Att vampyrer bor i slott i Transsylvanien, att de har speciella hörntänder, att de inte syns i speglar, och att de sover i kistor, är några drag som inte alls fanns före Bram Stokers roman.

Och i de tidigare folkloristiska berättelserna var inte ens blodet så centralt. Vampyrerna åt av de levande - de drack inte endast blod.

En av de centrala förändringarna som kom med populärkulturens vampyrer var alltså att en del av dem började kopplas till aristokrati och överklass.

Men det var endast första steget. Vad som sedan händer i en allt större del av genren, är att vampyrerna börjar bli snygga och attraktiva. Och på senare år har de också börjat bli mänskliga, empatiska och rent av snudd på ”goda”.

Men fortfarande lever de alltså på människors blod. .

På något sätt kan man kanske kalla det för vampyrernas normaliseringsprocess. De suger vårt blod, men de är numera ändå vackra och sympatiska och skulle kunna vara en av oss....

Men samtidigt kan man ju förstås inte tro på dem... Det finns förmodligen  nästan lika få vuxna som tror på vampyrer som det finns vuxna som tror på jultomten. Dagens populära vampyrföreställning har ju också det gemensamt med föreställningen om jultomten - att den skapades av människor som själva inte trodde på den. Jultomten skapades för att lura barnen; den litterära vampyren för att skrämma och roa vuxna.

Därför finns ju faktiskt inte heller den ack så bekväma vägen till odödlighet - att bli biten av en vampyr - i verkligheten. Förr skulle väl inte så många ha beklagat detta - få skulle väl vilja få ett "evigt liv" som ens avlägset liknade folktrons ursprungliga groteska zombie-liknande vampyrer. Men att sörja att man inte kan få bli en av dagens snygga,  ack så  mänskliga och ofta också så välbärgade vampyrer - och som sådan bli odödlig – misstänker jag kan vara en ibland förekommande  reaktion hos en del fantasifulla unga läsare idag....

Men i detta har jag kanske fel?

;-)
-------------------------------------------------
* Jag lånade den som pappersbok på bibliotek. Den går inte att köpa som pappersbok länge, men finns som e-bok.


The Vampire (1897) av Philip Burne-Jones

Amors pilar

Idag för femtio år sedan - den 25 februari 1969 - gick Ewa Roos svenska version av Leapy Leas "Little Arrows" upp på fjortonde plats på Kvällstoppen. Ewas sång hette alltså "Amors pilar" och kan höras här.

Inte så märkvärdig, men lite kul. Men en lustig sak är hur jag förvanskat texten - i min inre fantasi.

På ett ställe sjunger, inser jag nu, Ewa Roos "När Amor aldrig vilar är det svårt att hålla ut".  Det är förmodligen första gången jag hört dessa rader på femtio år. Däremot har jag nynnat på sången.

Och då har jag varje gång fått upp de till synes absurda ersättningsorden "När Amor sänder pilar är det svårt att komma ut".  Jag har förstås vetat att det helt enkelt inte kan stå så, men inte vetat vad det ska stå istället. Förrän nu.

Nåt betyder mina ersättningsord, förmodligen, och jag har en del underliga teorier om vad. Som jag dock ska förskona er från.


Amors ritt på en delfin (Peter Paul Rubens)

Att slippa Gräddö - och lyssna på "Midnight Hour"

Ikväll för femtio år sedan - 15 februari 1969 - lyssnade jag på pop-programmet "Midnight Hour" mellan elva och tolv på kvällen. Jag hade kommit hem från familjens lantställe i Gräddö, där vi varit under sportlovet, och var äntligen i stan igen. Jag var nyss fyllda 14.

I "Midnight Hour" spelades nya skivor och en jury fick rösta om de såg dem som en "flipp" eller "flopp". Signaturmelodin till programmet var, som sig bör, Wilson Pickets låt In the Midnight Hour. 

Det var inte den enda gång jag lyssnade på "Midnight Hour", men det är den enda gången jag minns ett speciellt tillfälle. Jag förde i och för sig dagbok då, men jag skulle nog mints det i alla fall.

För denna gång hade jag äntligen sagt vad jag tänkt sedan 1961, då sommarstugan byggdes. Andra dagen i Gräddö detta sportlov sa jag att i fortsättningen tänkte jag inte acceptera att vara i Gräddö hela sommaren. Att vara där hela sommaren var outhärdligt, jag stod inte ut,

Jag hade alltså hatat lantstället ända sedan sommarstugan byggdes. Nu hade jag äntligen sagt ifrån.

Jag ska inte gå in i detalj på vad som hände sedan mer än att sommaren 1969 blev en kompromiss på olika sätt.

Men hela veckan innan hade varit en mara. Jag kände mig som i ett krigstillstånd och började fundera ut kampmetoder - inklusive hungerstrejk! Och bara längtade tills veckan var över.

Att sedan lyssna på ett pop-program på kvällen jag kommit hem till stan, var en passande avslutning på just den dagen.  Att lyssna på popmusik var i sig något som från början satte mig i motsättning till mina föräldrar.  De hade nämligen kraftigt ogillat när jag började lyssna på den våren 1967 - och i augusti detta år hade de till och med försökt förhindra mig att göra det genom att förbjuda mig att lyssna på radio överhuvudtaget. Ett förbud som jag helt struntade i.

Och så sent som i januari 1969 hade jag genomlidit en situation när min far under en träff med en släkting lagt ut texten om att ungdomars intresse för popmusik var en sjuklig masspsykos - de hade hjärntvättats till att lyssna på värdelös smörja. Eftersom jag satt bredvid när han sade det var adressen ju helt uppenbar.

Så nu låg jag i mitt rum, mellan 23 och 24, lyssnade på pop och spann planer på hur kampen för att slippa vara i Gräddö skulle föras...

Rosemarys baby

På annandag jul 26 december 1968 - hade Roman Polanskis film Rosemarys baby premiär i Sverige. Dagen efter - dvs idag för femtio år sedan! -  recenserades den i SvD av Carl Henrik Svenstedt .

Trots att Svenstedt uppskattade filmens tekniska och konstnärliga kvaliteter får man nog ändå säga att hans dom över dess skapare blev hård. Han skriver att man inte kan "undgå att beröras starkt av filmen." Och tillägger: "Den handlar inte bara om onda människor, den tycks gjord av en ond man”.

Det var ju ord och inga visor. Det kan ju noteras att Polanski i sina då aktuella filmer ofta lät ondskan segra mot slutet - som i Vampyrernas natt och Chinatown.

Å andra sidan kan man inte direkt säga att han idealiserade den. Satanisterna i Rosemarys baby var knappast något som en normal person skulle få någon lust att identifiera sig med.

Det kan dock nämnas att när Polanski 1999 i filmen The Ninth Gate återkommer till ämnet satanism beskrivs kontakt med Satan som något helt underbart, något närmast paradisiskt. I alla fall för de som orkar se den ända fram till slutscenen.

Det bör ju också noteras att Polanskis livsstil som bekant innehåller milt sagt problematiska saker, viket var och en som läser dagstidningar har kunnat ta del av.

Den inledande melodin i Rosemarys baby är ju mycket suggestiv. Den återkommer ju också i filmens slutscen. Den fastnar i minnet på något sätt.

Handlingen Rosemarys baby kom ju sedan också att bilda skola för en ny skräckfilmsgenre.

Det bör ju också nämnas att denna handling ju inte var en skapelse av Roman Polanski, utan av Ira Levin,  författaren vars bok filmen byggde på.   Långt senare skrev han en uppföljare -  Rosemarys son. Den har två slut. Det första slutar med jordens undergång. I det andra antyds att allt egentligen var en dröm.

Men i de allra sista raderna av just detta slut antyds också att drömmen ändå kan bli verklig.

Kan kanske kallas en definitionsfråga...

Denna stämningsfulla ASMR-video av Neko sägs beskriva en situation där en "Crazy Stalkergirl Creeps on You".

Jag har förvisso aldrig varit med om att något sådant hänt. Men om jag fick vara det, skulle jag inte kalla det stalking.

Påstår jag bestämt.

:-)

Flickan och kråkan

/Från min huvudblogg 28 november 2011./

Jag har en konstig typ av minne. Jag kan gå tillbaka till nästan vilken tidpunkt som helst och det känns som det var igår.

Och jag minns rädsla, hopp, och förväntningar. Som om det var igår.

Förväntningar har jag alltid haft - både personliga, politiska, sociala. Jag kan tänka på saker jag hoppades på 1961, 1966, 1967, 1970, 1971 , eller 1978. Eller för den delen också 1993-94 när jag började engagera mig i kampen mot övergrepp mot barn. Jag tror nog att i allt väsentligt har alla förhoppningar jag någonsin haft grusats.

1986 gick jag förbi en trubadur på stan som spelade en sång. Det var en sång av Mikael Wiehe som jag faktiskt inte tror jag hade hört innan. Jag stannade upp och när han kom till slutet greps jag en väldigt tydlig skräckkänsla. För Wiehe hade rätt - inte endast om sig själv. Orden "redan är alldeles för sent" brände sig fast hos mig.

För det är sant som det sjungs i Flickan och kråkan. Det är också bilden av mig han sjunger om.

The Beatles dubbel-LP

The Beatles gav ut många LP-skivor, men endast en dubbel-LP (om man bortser från diverse samlingsalbum som kom efter att gruppen hade upplösts).

Denna dubbel-LP  kom ut den 22 november 1968, och hette helt enkelt The Beatles. Det hade ett vitt omslag, och en bilaga inuti med olika bilder.

Den 23 november 1968 /idag för femtio år sedan!/ presenterade Svenska Dagbladet LP:n med rubriken: ”The Beatles nya LP: Lennon och McCartney årets kompositörer" .

Där kunde man bland annat läsa:
"Årets viktigaste musikhändelse inträffade, enligt Times, på fredagen.  The Beatles nya dubbel-LP släpptes då.... De få kritiker som hunnit yttra sig öser beröm över åtskilliga av de 30 låtarna, av vilka en har skrivits av Ringo Starr, fyra av George Harrison och resten av den, enligt Times 'vidunderligt uppfinningsrika, tvåhövdade magiska draken Lennon/McCartney'".

Dubbel-LP:n skilde sig markant från den föregående LP:n "Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band". Denna hade varit en genomarbetad psykedelisk skiva, där det,  i alla fall för fantasifulla personer, hade varit lätt att leta efter hemliga underliggande budskap....

Dubbel-LP:n hade inte den karaktären, även om låten "Glass Onion" verkade vara en sorts parodi på olika försök att tolka beatlestexter.

Det som mest präglade dubbel-LP:n var snarare ett försök att leka med så många musikstilar som möjligt.

Jazz, Beach Boys-liknande surfmusik, Tamla Motown, countrymusik. Bob Dylan, rock¨roll, 20-talsstil, blues, flamenco - och till och med barockmusik.

Och diverse moderna elektroniska experiment. Med mera...

Dubbel-LP:n mottogs mycket väl av nästan alla recensenter,  med undantag av några enstaka gnällspikar, som Ludvig Rasmusson i Dagens Nyheter...

Samtidigt visade den att Beatles vid det här laget musikaliskt på sätt och vis hade glidit isär. Även i de låtar som hade Lennon/McCartney utsatta som kompositörer kunde man ganska lätt dela upp dem - mellan de som huvudsakligen var skrivna av John och och de som huvudsakligen var skrivna av Paul...

På sätt och vis var dubbel-LP:n, liksom Sgt. Pepper, också någon sorts kulmen på experimenterandet...

De två sista LP-skivorna - Abbey Road 1969 och (i än högre grad) Let It Be 1970 - var på många sätt mer lättsamma.

Själv gick jag redan den 30 november 1968 och köpte New Musical Express i en pressbyråkiosk. Den innehöll en noggrann genomgång av samtliga låtar på skivan.

Höra den i sin helhet fick jag dock inte förrän på måndagen den 16 december samma år. Då spelades den på  kvällen, i skolbiblioteket på Fredhällsskolan.

Köpte den gjorde jag först i slutet av januari 1969. Min månadspeng var minst i klassen, så jag måste spara en del först....

Elenore, The Turtles och "etcetera"..

Idag för 50 år sedan. Alltså den 16 november 1968. The Turtles gick upp på åttonde plats på Tio i Topp med sin låt Elenore.

Den kan höras här.

Det finns en lite lustig sak i den. Det är ju en kärlekssång, liksom de flesta andra popsånger. Men språkbruket är ju inte så där konsekvent romantiskt. I alla fall inte i en mening,

Jag syftar framförallt på detta: "You're my pride and joy, etcetera"...

"Etcetera"  betyder ju "och så vidare" - men skulle kanske också i vissa lägen kunna uttolkas som "bland annat"..

Jag gissar att en person som uttalar sig så, vid Den Stora Kärleksförklaringen något minskar sina chanser till framgång.

Men jag kan ju ha fel.

.
The Turtles 1967.