Mer om Nancy Drew/Kitty

 /Från min huvudblogg 18/9 2923/

Själva grundidén bakom Nancy Drew/Kitty är förvisso mycket fascinerande, men den skapades av rent kommersiella skäl. Olika författare har genom tiderna fått hålla storyn vid liv men ingen av dem är någon Enid Blyton. För att uttrycka det försiktigt.

Det avspeglas också, oftast men inte alltid, i film- och TV-versionerna.

Nancy Drews skapare (som betecknande nog överlät skrivandet till andra!) var en man, och han hade inga sympatier för sin egen idé. Han ville endast upprepa den kommersiella succé han tydligen hade haft med Hardy Boys, men nu med en kvinnlig publik. Själv tyckte han dock att kvinnans plats är i hemmet...

Kitty-böckerna var från början en genomtänkt och utstuderad kommersiell produkt , vilket inte Blytonböckerna på samma sätt var. Men själva grundidéns kraft gör ändå att böcker/TV-serier/filmer går att ta del av utan att man direkt blir uttråkad . I alla fall gäller detta mig.

Nancy Drew/ Kitty kan för mig så att säga leva sitt eget liv som idé. Även om inte alla berättelserna i sig är speciellt spännande...

Nancy Drew och hemligheten med de viskande väggarna

/Från min huvudblogg 18/9 2923/

Min  smak när det gäller äventyrsberättelser har faktiskt  inte förändrats speciellt mycket sedan 13-årsåldern. Därför ägnade jag mig för nåt år sedan att leta reda på alla Blytonäventyr  jag kunde hitta på nätet,

Men nu har jag upptäckt Nancy Drew (Kitty). Så nu har jag börjat leta efter Nancy Drew-äventyr. Resultatet är lite blandat. 'Men detta avsnitt om viskande väggar är riktigt spännande. Om den sedan bygger på någon av böckerna vet jag ännu inte.

Det där med Hardy Boys i titeln på videon har sin förklaring i att avsnittet är en del av en serie där vartannat avsnitt handlar om Nancy Drew och vartannat om några som alltså kallas "Hardy Boys" som jag aldrig hört talas om förut. Men som tydligen var karaktärer som skapades av samme person som skapade karaktären Nancy Drew (men som aldrig skrev någon av böckerna) .

Omslaget till 1953 års utgåva av den första Nancy Drew-berättelsen, från 1930.

Hemligheterna i Finnedal

När jag för något år kollade titlar och baksidor på böcker för äldre barn och yngre tonåringar slogs jag av att nästan alla hade någon form av övernaturligt innehåll. 

När jag nu passade på att låna "Hemligheterna i Finnedal" tog det inte speciellt lång tid innan jag insåg att den passade in i bilden.

Den ska vara avsedd för 9-12-åringar och till en början ser det ut att vara en bok om en milt  sagt dålig relation mellan en flicka och den faster som hon av någon till en början oförklarlig anledning bor hos.

Men sedan får fastern ett jobb på den lilla orten Finnedal så de måste flytta dit. Det verkar vara en konstig ort och man börjar misstänka att det är ett centrum för en märklig sekt.

Det börjar bli riktigt spännande men när det hela börjar klarna blir det mer konstigt än spännande.

Det visar sig att orten bebos av troll, och huvudpersonen upptäcker att hon själv är ett sådant. Åtminstone till hälften. 

Historien slutar lyckligt, och hon väljer att bo kvar i trollbyn. 

Nu är mitt syfte här inte att recensera en barnbok. Utan att fundera lite på att så oerhört många äventyrsböcker för äldre barn och yngre tonåringar har en övernaturlig handling.

Om barn i ungefär den åldern på sextiotalet kunde fördjupa sig hur Blytons fyra barn och en hund, eller Kitty,  tog fast skurkar, kan nu en ny generation av barn i den åldern ta del av hur de mer moderna barnhjältarna tampas med allehanda övernaturliga fenomen.

Att fly in i en övernaturlig värld verkar vara den försvarsmekanism som gäller idag - inför en inte speciellt rolig verklighet.

Det fyller mig med, tja, en form av olust. Men så är jag ju inte mellan 9 och 12 utan en 68-årig nostalgiker. Å andra sidan skulle jag nog också fått en olust,, i än högre grad, om jag skulle tagit del av stora mängder av sådana böcker när jag var i den åldern.

Det är något i tidsandan jag inte riktigt kan greppa.

Och, troll, ja, när jag var barn var böcker om troll riktade till mycket små barn. Före sjuårsåldern, typ. Men de barn som skulle börja ta steget in i vuxenvärlden läste för det mesta berättelser om en verklig värld. Nu matas även de äldre barnen med den ena efter den andra efter den tredje etc. boken där de glider in i ett övernaturligt gungfly.

Missförstå mig inte, det fanns böcker med ett övernaturligt innehåll för dessa åldrar även då.  Men de var absolut inte i majoritet, och framförallt inte i en sådan överväldigande majoritet som nu.

Som sagt, det bekymrar mig lite. Eller inte så lite.

Makten och friheten

Lyssna gärna på denna sång av Blå Tåget från 1974. 

Ett perspektiv som står sig än dag. 

Den slutliga sensmoralen kommer i sista versen.  

Den kommer först efter ett långt musikparti så stäng inte av för att ni tror att texten har slutat.