Svarte Rudolf - några reflektioner

Under de senaste dagarna har jag tänkt på en sång som en gång var mycket spelad, och kanske också populär. Den heter "Svarte Rudolf" (eller från början hette den "Svarta Rudolf", men gradvis kom den att få ett namn som passade ihop med de regler som finns för hur man i Sverige vanligen böjer adjektiv om substantivet är maskulint).

Jag hörde den redan som barn. Jag tänkte väl inte så mycket på texten, men sången brände sig ändå fast.

Det var från början en dikt, som 1909 skrevs av Erik Axel Karlfeldt 1909, och tonsattes av Robert Norrby samma år. Karlfeldt fick sedemera Nobelpriset  i litteratur 1931.

Det finns många versioner av den - den mest kända är nog Evert Taubes. Själv trodde jag fram till helt nyligen att Evert Taube också hade skrivit den.

Den kan alltså höras i många versioner, här väljer jag att länka till Hootenanny Singers version.

Jag har aldrig tyckt om den. Den är suggestiv, och jag mindes nog melodin från första gången jag hörde den. Men jag har alltid haft en känsla av obehag inför den. 

Melodin tycker jag dock är vacker. Texten ska föreställa att ge en nästan ömsint skildring av den huvudperson, som är fiktiv men som sägs ha haft en verklig motsvarighet.

Det första som kan sägas om den är att Rudolfs praktik - att åka jorden runt och ha sex med så många kvinnor som möjligt på något sätt ses som beundransvärt. Den tendensen är i och för sig inte ovanlig.  Man kan ju bara tänka på hur Casanova och Don Juan brukar beskrivas. 

Men Rudolf skiljer sig från hur dessa förförare brukar beskrivas genom att det första exemplet i dikten/sången inte handlar om hut han förför någon - det handlar om att han köper sex.

Svarte Rudolf, han dansar
Han böjer sin nacke och ler
Han tänker på stormande nätter
I Amsterdams glädjekvarter

Rudolf verkar se detta som ett närmast underbart minne. Redan det gör ju sången problematisk. Men det kommer värre saker. 

Vad sägs om detta?  

Så böjde han krullig hjässa
En afton i negerbyn
Mot trettonårig prinsessa
Med eldsken på ebenholtshyn 

Bortsett från de rasistiska formuleringarna, som ju sorgligt nog var vardagsmat när dikten skrevs,  får vi här som enda gång i texten veta en ålder på någon av de flickor som Rudolf "förförde". Hon var alltså tretton år. 

Men hemma är kanske ändå bäst, och  i sista versen är vi vid ´Ålands jäsande hav". 

Så här lyder dess text:

Den vitröda tösen bävar
Bedårad, förlorad, förledd
Hon ler i den väldiges nävar
Åt allt vad han tog och gav
Hon suckar, och vinden svarar
Från Ålands jäsande hav 

Ler i den väldiges nävar? Hon kan då inte gärna ha varit speciellt mycket över
13. Men däremot under. 

Nja, kanske någon invänder. Bör man verkligen läsa texten på detta bokstavliga sätt? Kanske inte nödvändigtvis, men "tösen" som först  "bävar",  men som sedan hamnar i den "väldiges nävar", säger ändå något om maktförhållanden. Som jag tycker är relevanta. 

Formuleringen att han "gav" något till flickan och att detta fick henne att le, ser ut som en pedofils önskedröm. 

Sensmoralen är att "Svarte Rudolf" verkar skildra en obehaglig man, som inte alls bör vara föremål för den "ömsinta" beundran som finns i denna olustigt förföriska sång.

Nedan kommer texten till hela sången för den som till äventyrs tror att jag citerar orättvist, och inte tar hänsyn till kontexten.

--------------------------------------------------

Svarte Rudolf, han dansar
Han böjer sin nacke och ler
Han tänker på stormande nätter
I Amsterdams glädjekvarter
Han drömmer om flickornas kransar
Och svävande bruna ben
På stranden av blåa slätter
Vid Samoamånens sken
Han drömmer om flickornas kransar
Och svävande bruna ben
På stranden av blåa slätter
Vid Samoamånens sken

Han böjer sin nacke och blundar
I flygande roslagsvals
Så höll han i smäktande lundar
Sin arm kring chilenskans hals
Så böjde han krullig hjässa
En afton i negerbyn
Mot trettonårig prinsessa
Med eldsken på ebenholtshyn
Så böjde han krullig hjässa
En afton i negerbyn
Mot trettonårig prinsessa
Med eldsken på ebenholtshyn

Så dansa de svajiga karlar
På Malagas vinstänkta redd
Den vitröda tösen bävar
Bedårad, förlorad, förledd
Hon ler i den väldiges nävar
Åt allt vad han tog och gav
Hon suckar, och vinden svarar
Från Ålands jäsande hav
Hon ler i den väldiges nävar
Åt allt vad han tog och gav
Hon suckar, och vinden svarar
Från Ålands jäsande hav

 

Erik Axel Karlfeldt